Hej!

Välkommen till Projekt Syskon.

Jag som bloggar här kommer att göra det anonymt. I skrivande stund är jag 33 år och 224 dagar gammal och är ungefär en månad in i projektet att skaffa ett syskon till sonen född i april 2019. Jag har tidigare bloggat om den graviditeten och resan dit, och början av detta projekt på eggo.blogg.se.

Tanken med Projekt Syskon är dels en slags dagbok om symptom, tankar och känslor, och dels ett forum för nörderier om fertilitet. Troligtvis varvat huller om buller i en salig blandning. Jag tycker att det är nyttigt att kunna samla mina tankar och även kunna gå tillbaka och jämföra, och delar gärna med mig av mina erfarenheter. Babyverkstaden innefattar en hel del dötid och en fasligt massa väntande (i mitt fall har jag även en lång och oregelbunden cykel att ta hänsyn till, vilket innefattar ännu mer väntande som jag inte ens vet när det kommer sluta) och det har varit nyttigt för mig att formulera allting i ord, och även att distrahera mig genom att grotta ned mig i fakta eller dylikt.

31+2

Sååå… Sonen har dragit med sig magsjuka hem från förskolan, och jag fick krama toastolen hela natten. Helt slut, illamåendet gör sig påmint så fort jag rör på mig så har fått ligga i soffan hela dagen och försöker få i mig Resorb. Hoppas att det går över snabbt, vet inte hur jag ska palla detta. Patient zero mår helt okej och är pigg som vanligt förutom lite dålig aptit. Såklart. Giv oss styrka!

31+1

Vecka 32 och exakt två månader kvar till BF! Får ändå säga att tiden rullar på fortfarande, även om det känns jobbigare nu än innan. Går lite upp och ned, men värsta är att jag är så himla trött hela tiden och blir andfådd av typ ingenting. Fortsatt kämpigt rent kroppsligt, har också haft några dagar då jag känt mig lite yr och nästan svimfärdig. Hade lite lågt blodtryck sist jag kollade så kanske hänger ihop. Psykiskt går det också lite fram och tillbaka mellan att tycka syndast om mig själv i hela världen och att tänka att det trots allt är mycket bättre än förra graviditeten. Får fortsätta att ta en dag i taget som innan helt enkelt. Det funkar okej.

Har gjort en lista över saker som ska fixas, köpas och ordnas med inför minis ankomst, som jag har kunnat börja checka av saker på. Känns bra med lite struktur och inte behöva ha allt i huvudet, för märker att det börjar bli lite mer rörigt där inne 😅 Det är i alla fall överskådligt och känns som lagom mycket att beta av efter hand. Börjat med att fixa lite till sonens rum för att kunna påbörja projekt att sova själv där inne istället för i vårt sovrum. Tänker att det kan bli skönt för honom att inte bli störd av bebis, och att ha sitt eget. Börjar vi nu lite i förväg så kanske det inte käns som att han blir ”utslängd” heller. Hoppas att det blir bra. Har skaffat en garderob till honom också så att småkläderna kan vara på skötbordet och vi är redo att hämta ner, tvätta och sortera dem. En sak i taget. Organiserat. Skönt.

30+0

Vecka 31 är här, och jag känner mig lite bättre. Den senaste tiden har jag känt mig väldigt låg, både psykiskt och fysiskt – om man nu kan kalla sig för fysiskt låg. Jag har i alla fall varit mycket trött, sovit som en kratta men också känt mig onaturligt trött och nästan svag. Kroppen är tung och magen är i vägen, jag blir andfådd och har varit obehagligt varm. Ont i ryggen, trött i fötterna, orkar inte stå upp någon längre stund men också att sitta rakt upp och ned har varit kämpigt efter ett tag. Dålig aptit och ingen direkt lust att äta något, så får tvinga mig själv att få i mig både måltider och mellanmål – med varierad succé. Utöver detta har jag varit lättirriterad och haft nära till tårar över till synes ingenting.

För att göra situationen ännu trevligare har sonen varit hemma i nästan en vecka med lite snorig näsa igen. Även om jag försöker så gott jag kan med stillsamma inomhusaktiviteter som jag mäktar med, så kan det inte jämföras med det utlopp han får för sin överskottsenergi på förskolan. Resultatet blir en ganska uttråkad gosse och en mamma som känner sig extremt otillräcklig. Han som brukar vara snäll och väldigt respektfull mot vår hund kan börja jaga henne med sin Bobbycar eller trycka upp leksaker i huvudet på henne. Han är även mer bråkig vid blöjbyten, på- och avklädning och måltider. Han kan testa sina gränser en del annars med men det här går lite för långt, och han gör ju inte så annars. Vilket inte heller får en att känna sig som den bästa föräldern. Märker att min sambo, som tar extra mycket ansvar hemma sen en tid tillbaka, tycker att det är jobbigt också. Stackarn ska ju försöka jobba hemifrån också, och jag har en jobbig balans över att försöka inte störa honom och att jag faktiskt behöver hjälp med vissa lyft och saker här och var. Att inte kunna vara självständig eller kunna ta hand om sitt eget barn själv är en jobbig känsla.

Men det har trots allt börjat kännas bättre, framförallt psykiskt. Igår kände jag mig mer som mig själv och jag och sambon satt tillsammans framför en serie på kvällen, för första gången på länge. Är mest annars som att vi är två tysta skepp som passerar varandra utan att interagera när det känns som tyngst, att vi går in i oss själva. Men nu kunde vi prata och ha trevligt som vanligt igen. Så det känns positivt. Hoppas att det kan hålla i sig lite!

Nu har mer än två tredjedelar passerat av graviditeten, och det är 69 (höhö 🙈) dagar kvar till BF. Det är också MAX 11 veckor kvar, då jag inte får gå längre än till 41+0. Förhoppningsvis går det snabbare än så. Börjar dock få lite ångest över allt som är kvar att fixa. Eller egentligen så har vi kanske 95% redan, det är bara att det ska hämtas ned från vinden och tvättas och sorteras. Men vi har inte ens kollat att vagnen står kvar i det allmänna cykel-/vagnsförrådet i källaren, vi har inte varit nere där på typ ett år. Ett hjul är trasigt och måste fixas, plus att vi tänkte köpa en sån åkplatta till sonen. Det sista är ju inte akut, men ändå. Projektet att få sonen att sova i eget rum i god tid innan småsyskonet har inte heller inletts, och egentligen borde vi köpa en garderob att ha hans kläder i eftersom de ligger huller om buller under skötbordet just nu. Vart ska alla bebiskläder få plats annars? Ett nytt babynest hade jag tänkt också för det vi har är lite slitet och lutar plus att kanterna inte var så höga. Kommer det räcka med ett sånt eller behöver vi skaffa ett bedside crib eller dylikt? Sonen kommer trots allt fortfarande upp i vår säng varje morgon, lär ju bli rätt trångt annars! Så visst har vi att fixa, även om det är ett tag kvar. Samtidigt som det känns som ingen tid alls. En evighet och ett andetag på en och samma gång. ”Jag orkar inte längre” och ”jag är inte redo än” samtidigt. Men vi får fortsätta att ta en dag i taget, det kommer att bli bra. Barnmorskan på måndag och sen är det två veckor kvar till TUL. Hoppas att jag lyckas be dem kolla kön denna gång så att ännu en pusselbit faller på plats, kanske har jag fortfarande svårt att fatta att det kommer komma en ny liten familjemedlem inom kort?

29+3

Mår lite konstigt nu hastigt och lustigt. Vet inte om det kan vara sammandragningar, men magen känns typ konstant hård och väldigt trång på något vis. Sprängfylld. Som en full badboll som någon försöker pumpa i ännu mer luft i. Jag blev från en dag till en annan väldigt osugen på mat, som om den dåliga aptiten från första trimestern kom tillbaka med hämndbegär. Kanske inte hämndbegär direkt, det är nog inte lika illa som det var då, men ändå en aptitlöshet. Jag har inte ont, men det känns obekvämt. Magen är liksom jobbig att ha där, är i vägen. Kanske bara att bebis är stor nu och tar mycket av utrymmet, medan typ tarmar och magsäck får göra lite avkall. Minns det inte från förra graviditeten, men då hade jag ju ont i fogarna hela tiden att jag kanske inte tänkte på det. Jag vet inte. Ska till BM nästa gång på måndag, om mindre än en vecka, så får se vad hon säger och ifall det fortsätter på detta vis. Bebis lever också runt för fullt i magen, så är nog i alla fall inget att oroa sig över. Men plötsligt känns det mycket mindre härligt att vara gravid. Så välkommen tredje trimestern, I guess?

29+1

Hoppsan, missade visst att uppdatera vecka 29 så går direkt på vecka 30. Men hej och välkommen. Usel sömn är numera ett absolut faktum, och jag är konstant kissnödig. Men i övrigt vid fortsatt relativt gott mod. Börjar känna mig lite tung och otymplig, och det är ju rätt segt att gå runt och vara trött, men jag har det ändå rätt bra 🙂 Var hos barnmorskan häromdagen och allt såg fint ut. Hade gått upp 2 kilo på fyra veckor, samma som gången innan med samma tidsspann. Gick ju ner en del i början, men nu har jag gått om inskrivningsvikten i alla fall. Får se hur det slutar sen, framåt går det i alla fall! Vet inte om det bara är hos specialistmödravården, men nu börjar besöken vara varannan vecka, för att i slutet vara varje vecka. Så det känns som att det kommer fortsätta att rulla på i ett ganska snabbt tempo! Jag har också fått tid till första tillväxtultraljudet i slutet av månaden, så det är bara några veckor kvar. Ska bli kul att se mini igen, kanske att hen kan vara lite samarbetsvillig denna gång så vi kan få reda på vad det är för nåt. Jag har fortfarande lite svårt att föreställa mig en person där inne, det är fortfarande väldigt abstrakt även om hen är väldigt aktiv där inne. Men det är något som fattas rent mentalt att koppla på något vis. Är lite trött på att det ska vara ”lillasyster eller lillebror” och hen, vill kunna ha en tydlig bild. Annars kvittar det fortfarande. Mysigt med en flicka och ha en av varje, och vi har nog fler flicknamn på lager. Men känns att vi ”kan” pojkbarn nu och att syskonen kanske får mer ut av varandra. Känner mig som en pojkmamma, samtidigt som det skulle vara härligt att uppleva mor-dotter-relationen åt andra hållet så att säga. Men inget är ju bättre än det andra så att säga, vill bara veta vem det är!! Har köpt ett set med minikläder nu, men annars kommer vi köra på det vi har sedan innan, för det är inte lite det! 🙂 Och de växer ju så snabbt.

27+6

Sista uppdateringen från andra trimestern här, imorgon går jag in i ny vecka och ny trimester. Sluttampen! Som vanligt känns det galet och som att tiden bara rusar på.

Jag började denna vecka, v.28, med att lyfta upp sonen och plötsligt få som ett hugg i ryggen. Tror inte att det bara har med att jag är gravid, men det blev inte bättre att gå omkring med någon slags ryggskott med stor mage och nedsatt bålstabilitet. Som tur var gick det värsta över snabbt, även om jag fortfarande kan känna av det lite. Det blir ju värre av samma rörelser som jag ändå borde undvika pga fogarna, så det gäller egentligen bara att vara lite mer försiktig.

Annars har jag tyvärr börjat sova lite dåligt. Vaknar oftast vid 03-04 och har svårt att somna om, har oftast precis kommit till ro lagom till att sonen vaknar… Vet att det var samma sist och att även gravidappar glatt talar om att det är vanligt och att kroppen övar för kommande vaknätter, men ärligt talat så hade den kunnat hoppa den biten 😛 Jag är så oerhört tacksam att jag jobbar hemifrån och kan styra mina dagar väldigt flexibelt, det tillåter mig att ta en tupplur eller sovmorgon när jag känner för det.

På det stora hela känner jag mig fortfarande väldigt tillfreds med livet, ha! Måste trots allt summera andra trimestern som väldigt positiv. Lite krämpor här och var, men absolut under kontroll. Märker definitivt att det känns värre i kroppen om jag håller igång mycket, var tex på jobbet och stan häromdagen och kom upp i över 10,000 steg för första gången på hur länge som helst. Det var definitivt görbart, men på kvällen var jag rätt slut i kroppen och det gjorde mer ont att göra ena småsaker. Behöver också mer och mer byta från att sitta till att stå eller ligga en stund, det går inte längre att sitta framför datorn i flera timmar utan att pausa tex, och det är lite svårt att resa sig. Men det är absolut fortfarande en enorm skillnad från förra graviditeten! Jag har fått revansch på den här trimestern då allt faktiskt flutit på! Får se vad tredje trimestern har att erbjuda mig nu, men jag känner mig redo!

26+5

Så har snart vecka 27 kommit och gått den med! Två tredjedelar av graviditeten har passerat och det är exakt 3 månader kvar till BF, men får vänta en vecka och två dagar innan jag går in i tredje trimestern. Känns ändå som att nedräkningen verkligen börjat.

Jag börjar verkligen märka av magen, tycker att det känns som att det börjar bli trångt där inne. Kommer ju titta tillbaka på denna tid om ett par månader och asgarva åt den tanken, för jag vet ju att det kommer bli mycket större, tyngre och otympligare ju längre tiden går. Men i alla fall. Veckan som gått har jag även lyckats med konststycket att kräkas inte mindre än tre gånger! Först så hostade jag så väldigt att jag kräktes (tror aldrig att jag varit med om det tidigare!), sen skulle jag göra covidtest och få en tops i halsen vilket direkt triggade igång kräkreflexen. Det senaste året har jag ju tagit ungefär en halv miljon test och aldrig reagerat så. Hade i alla fall inte corona den här gången heller! Sist men inte minst så fick jag en liten uppkastning i duschen när jag böjde mig framåt för att raka benen. Har inte upplevt något liknande under förra graviditeten, men då kunde jag såklart inte böja mig framåt pga foglossningen och covid fanns inte 😛 Men hur som helst så känns det som något nytt, och att det delvis kommer sig av den där ”trånga” känslan i magen. Känner också sparkar lite överallt nu som börjar göra rätt ont, och mini tycks också älska att sparka mig i blåsan. Fun times. Nu är vi i alla fall någorlunda friska och tillbaka till vardagen, dvs med sonen på förskolan där han får utlopp för sin överskottsenergi och inte behöver ta ut den på mig XD

Har börjat fundera väldigt mycket på det här att ha två barn. Såhär i efterhand känns det ju väldigt förspänt att få sitt första barn och bara fokusera på det. Nu finns det ju en till liten individ att ta hänsyn till när det kommer till allting. Bara det att ge sig av till förlossningen kräver ju barnvakt och planering. Sen var vi ju kvar på BB sist i två dagar, och jag antar att det kommer bli likadant nu. Men då kanske min sambo får vara hemma med storebror istället. För att inte tala om första tiden med mini sen… Antingen får ju sonen vara hemma – med sitt behov av underhållning – eller vara sina mindre antal timmar på föris. Det blir ju i vilket fall inga första tio dagar då bägge föräldrarna kan lägga fullt fokus på att lära känna och bonda med den nya lilla familjemedlemmen och komma in i hens rutiner. För det kommer ju fortfarande vara business as usual för 2,5-åringen! Sen vet man ju inte vad det blir för liten krabat som kommer till oss… förhoppningsvis en som mest vill hänga med och kan ligga i vagn eller sele, men tänk om hen vägrar. Ska jag själv lyckas få iväg storebror till föris med en liten minimänniska som totalvägrar? Vi vet ju att hen är envis om alla ultraljud är något att gå på… Ska jag kunna gå ut med hunden, fixa mellis och ordna? Med sonen var jag typ fast på soffan de första månaderna, hade jag inte saker i närheten så fick det vara, för han ville bara ligga i famnen på mig. Visserligen testade jag inte med sele, och kände väl inget större behov av att vara uppe och flänga några längre stunder, men nu är man ju så illa tvungen. Och de kanske får finna sig i det. Känns ju dock lite orättvist mot lillasyskonet som inte får samma första tid i livet, men det är ju förstås inget de minns. 🙂 En hel del funderingar i huvudet, men jag antar att det löser sig.

25+4

Idag är det alltså hundra dagar kvar till BF. Imorgon är vi nere på tvåsiffrigt! Jag har sagt det förr och säger det igen att man såklart inte ska haka upp sig på ett datum eftersom det lätt kan leda till besvikelse när den dagen kommer och går. Jag gick ju fyra dagar över BF med sonen och hann redan ställa in mig på att han aldrig skulle komma under de dagarna. Men samtidigt är det ju skönt att ha ett datum att hänga upp det på, och eftersom jag har graviditetsdiabetes kommer jag inte få gå mer än sju dagar över BF. Så som högst har jag 107 dagar kvar, rätt sjukt! Har också funderat på det där med BF lite, jag visste ju när jag hade ägglossning och när befruktningen skedde med sonen (såväl som med denna graviditet) och minns att mitt första datum då var 18 april enligt ÄL. Sen flyttades BF till 13:e vid KUB, vilket tekniskt sett inte var fysiskt möjligt… Han kom den 17:e. Nu har mitt BF enligt ÄL och via ultraljud varit exakt samma, så kan ju undra om det påverkar… Visserligen är det ju hundratals faktorer som styr när det är dags, men känns ju ändå lite intressant. Får se om sisådär 100 dagar helt enkelt!

Annars har vi lite sjukstuga här hemma. Klassisk ”alla har kommit tillbaka från semestern”-förskoleförkylning och som i nio fall av tio har jag lätt halsont och snuva. Sonen är såklart ungefär tretusen gånger piggare än vad jag är, sådär allmänt obrydd om att näsan rinner och han haft lite förhöjd temp. Samtidigt har han ju små stunder där han är lite mer gosig och ynklig mellan sitt vanliga energiska jag. Får honom att kännas lite mindre, liten igen. Och genast får jag dåligt samvete över att ”byta ut honom mot en nyare modell” så att säga. En liten bebis som kommer att stjäla mycket uppmärksamhet. Hur ska sonen reagera? Han kommer vara 2 år och 7 månader ca (om vi nu håller schemat) och man vet ju aldrig hur det kommer gå. Samtidigt är han inne i en väldigt ”rolig” period just nu. Han har varit rätt sen med talet (men väldigt tidig med motoriken istället) och har nu äntligen börjat prata mer och mer, kommer nya ord var och varannan dag. Fram tills för ett par veckor sedan har han haft typ noll tålamod till att sitta och läsa en bok, han har snabbt velat bläddra sidor så man inte hinner läsa eller titta, och sen sprungit vidare till något nytt. Nu kan vi faktiskt sitta och läsa, han tar in bilder och text och kan till och med referera tillbaka till en specifik sida där det hände något roligt. Han springer och hämtar böcker och kommer med, och sitter gärna och läser på riktigt! Känns som en helt ny möjlighet att lära känna honom, som jag har längtat efter det! Och så har vi bara hundra-nånting dagar kvar innan ett nytt litet yrväder kommer och ändrar vardagen…

Är kanske naturligt att känna såhär, och jag märker att jag är rätt hormonell och blödig när det kommer till det mesta, så säkert inte så konstigt. Nu ska den här förkylningsynkliga och smått orörliga mamman försöka få till den där kvalitetstiden med sonen i alla fall!

24+5

Oj, ännu en ny vecka som snart har passerat! Är över 60-procentsgränsen och snart är jag nere på tvåsiffrigt antal dagar till BF. Galet!

Jag mår BRA! Fortsätter att njuta av andra trimestern (även om jag tar en dag i taget). Haft besök i helgen som varit, lunchade med en kompis med efterföljande promenad igår och var inne en sväng på jobbet plus besök hos MVC idag. Föga förvånande känner jag av fogarna mer, men det är faktiskt fortfarande överkomligt. Mest seg i kroppen och lite jobbigt att resa mig upp, men har inte överdrivet ont. Hur härligt är inte det!?

Barnmorskan sa att hon nästan ville skriva ut mina blodsockervärden och visa upp, för de var enligt henne helt exemplariska. Lite mallig kan man ju inte låta bli att känna sig! Allt annat såg också bra ut, lyssnade på hjärtljud, mätte och kollade blodtryck. Hade kanske lite stor mage för veckan och låg i övre delen av skalan, men magen har verkligen växt den senaste tiden och jag har gått upp tre kilo på en månad (efter att bara ha gått ner sedan inskrivningen) så inte så förvånande kanske. BM trodde att det skulle jämna ut sig så småningom, och jag kommer ju få tillväxtultraljud om typ 8 veckor enligt plan. Kändes i alla fall som ett väldigt positivt besök, och jag känner att jag håller på att få lite revansch på förra graviditeten och även början av denna. Vet ju inte vad jag har framför mig kommande 100-nånting dagarna, men jag försöker att hålla kvar i den här känslan och leva på den. En dag i taget framåt, även om jag knappt hinner med i det tempot det går i nu. Men det känns fint!

Jag är glad att sonen går på förskola nu, för det ger oss alla lite välbehövliga rutiner. Vi kliver upp och går till föris med honom tillsammans sambon, hunden och jag. Denna vecka (det vill säga imorgon med) är sista veckan som han går på en annan förskola pga sommarsammanslagning, på måndag är vi tillbaka till att ha dryga 50 meter istället för 15 minuter till föris. När vi kommer hem äter jag frukost i lagom tempo och sen sätter jag mig och försöker jobba mina två timmar. Jag säger ”försöker”, för så mycket har jag faktiskt inte att göra än. Egentligen borde det vara något jag får lite ångest över, men nu kan jag verkligen acceptera läget och ta det som det kommer. Dagarna går ändå, jag får passa på att njuta av lite egentid och att fortfarande kunna komma ut och röra på mig utan att få ont. Jag tar inget för givet, och kan ju också ta det lugnt och låta kroppen vila mellan varven. Precis vad jag behöver, och bevisligen så funkar det toppen för stunden!

23+3

Tycks ha kommit till ett stadie där det är ”hoppsan, ny vecka igen!” Tiden rullar på och jag mår okej. Sror skillnad från förra graviditeten när det redan var rejäl nedräkning till slutet känns det som. Hade i alla fall stenkoll på vilken vecka och dag jag var i, nu måste jag kolla appen för att komma ihåg. Skönt ändå.

Har egentligen inte så mycket nytt att skriva om, men har noterat att det börjar kännas lite obekvämt ibland när bebisen sparkar. Känns fortfarande lite overkligt att det är en liten person där inne som faktiskt kan sparka så pass att det gör ont (och jag vet ju att det bara kommer bli värre!) Man skulle ju kunna tro att det skulle kännas lite mer verkligt när man gått igenom det en gång tidigare, men icke! Men det blir ju bra till sist.