Hej!

Välkommen till Projekt Syskon.

Jag som bloggar här kommer att göra det anonymt. I skrivande stund är jag 33 år och 224 dagar gammal och är ungefär en månad in i projektet att skaffa ett syskon till sonen född i april 2019. Jag har tidigare bloggat om den graviditeten och resan dit, och början av detta projekt på eggo.blogg.se.

Tanken med Projekt Syskon är dels en slags dagbok om symptom, tankar och känslor, och dels ett forum för nörderier om fertilitet. Troligtvis varvat huller om buller i en salig blandning. Jag tycker att det är nyttigt att kunna samla mina tankar och även kunna gå tillbaka och jämföra, och delar gärna med mig av mina erfarenheter. Babyverkstaden innefattar en hel del dötid och en fasligt massa väntande (i mitt fall har jag även en lång och oregelbunden cykel att ta hänsyn till, vilket innefattar ännu mer väntande som jag inte ens vet när det kommer sluta) och det har varit nyttigt för mig att formulera allting i ord, och även att distrahera mig genom att grotta ned mig i fakta eller dylikt.

11+0

Ny vecka, och ny månad! Helt sjukt att det redan är maj! Veckan som gått har det varit full rulle. Mycket jobb (men bra mycket!) och så två besök till MVC. I måndags var jag på extra ultraljud, och allt såg bra ut. Mini rörde på sig och vinkade till ”kameran” och allt. Enligt mina siffror var det 10+2, de mätte till 10+4 denna gång, på VUL blev jag backad en dag. Men jag fortsätter köra originalsiffrorna, kommer säkert flyttas igen.

Igår hade jag inskrivning och tog prover till KUB. Har tydligen gått ner 2 kilo sedan hälsosamtalet 3 veckor tidigare. Kanske inte helt oväntat med tanke på min aptit, men hoppas att det inte håller i sig. Misstänker att en del av min trötthet/energilöshet även har att göra med att jag inte får i mig tillräckligt. Får försöka lite bättre, ska försöka få in lite lätta mellanmål som förhoppningsvis inte blir några problem rent aptitmässigt, ska bara få in vanan. Numera är det mycket mer sällan som jag tar fikapauser på jobbet, eftersom vi inte får sitta för många i lunchrummet tillsammans pga pandemin. Innan satt jag en sväng både för- och eftermiddag och tog en frukt eller knäckebröd eller nåt. Får väl sätta mig där själv och uggla lite 😆

Jag fick också besked att det rekommenderas att jag tar dos 2 av vaccinet. Har ju fått Astra Zeneca första dosen och det rekommenderas ju inte till under 65 år, men det ska gå bra med Pfizer eller Modernas som andradosen. Så det känns ju rätt bra att få fullt skydd! Nu är det bara att vänta på tid, skulle bli 2-5 veckor senare än tiden jag fått innan, men det är ju bara att vänta. Vet inte om det kommer påverka eventuellt arbetsförbud pga smittrisk i vecka 20, men det är väl bara att vänta och se där med. Lätt att planera….. 🙃

Nästa vecka blir det lite paus från besök, men veckan därpå är det både tidig sockerbelastning och KUB inbokat! Och röd dag, så blir nog inte många knop gjorda på jobbet. Sen har jag dock inget besök inbokat förrän i augusti! Känns som en evighet men det går säkert rätt fort, även om jag får bli hemma på en oväntad ”semester ”.

10+0

Vecka elva, 25% av graviditeten har redan gått! Hur sjukt är inte det? En fjärdedel! Känner mig lite som en hackig skiva, men känns extra lustigt när jag inte har mer att gå på än ett VUL i vecka 8 och att jag inte börjat störtblöda eller haft ont att gå på för att försäkra mig om att det fortfarande pågår. Första trimestern är verkligen en pina! Men snart har jag ett extra ultraljud och har även fått tid för KUB 12/5 så det är ju också rätt snart.

Idag har jag varit grymt trött. Liksom inte bara sömnig utan allmänt svag. Typ som när Bilbo säger att han känner sig tunn och utsträckt, som smör någon brett på för mycket bröd. Klok man – eller hobbit då – för jag känner verkligen igen mig. Har haft några sådana här dagar innan, då jag verkligen inte mäktat med något, och det brukar bli bättre nästa dag igen. Så håller tummarna för det! Positivt är i alla fall att jag blev mycket sugen på kladdkaka som jag tvingade sambon att fixa, som smakade himmelskt! Det är första gången på flera veckor som jag känt mig sugen på något, och det smakade så pass gott. Tycker annars att söta saker smakar alldeles för sött, liksom bara sliskigt och överdrivet. Mycket smakar helt enkelt för intensivt, vilket är varför saker som är ganska smaklösa funkar bäst. Men kladdkakan gick hem, jag orkar inte ens bry mig om att det inte var det nyttigaste för jag blev glad att det slank ner. Just nu håller sambon på att laga nåt kött som stinker i hela lägenheten så jag gömmer mig med sonen i sovrummet med små kväljningar. Men man får väl ta det onda med det goda? Hoppas i alla fall på en snar vändning med maten, skulle bli väldigt tacksam 😉

9+5

De superömma brösten har gjort en återkomst… Har även varit lite tröttare igen, men mår fortfarande helt okej. Ett störningsmoment just nu är att jag fortfarande är så hård i magen! Vet inte om det helt klassas som förstoppning, men toabesöken är ansträngande och ibland har jag fått lite brunrosa flytningar av själva förskräckelsen typ. Även när jag käkade järntabletter och var långt gången med sonen så var magen okej, så detta är nytt. Hoppas att det inte håller i sig, kanske har det med att jag fortfarande har lite svårt att äta/usel aptit att göra? Dessutom så har jag inte varit så duktig på att dricka om dagarna, eftersom jag nästan alltid har munskydd på jobbet så kommer det sig inte direkt naturligt. Ska försöka jobba på det.

Annars tycker jag att magen börjar synas nu, fått en lite annan form. Har ju praktiskt taget sett gravid hela tiden sen förlossningen, och har drivit omkring i mammakläder de senaste två åren trots att jag inte varit gravid. Vanliga byxor går inte att få på, helt enkelt, och vanliga tröjor är för korta. Men jag inbillar mig ändå att det ser lite annorlunda ut ny ändå! Kul och mysigt, men lite läskigt med eftersom det fortfarande är så pass tidigt att jag inte vill berätta för vem som helst…

Ultraljud på måndag! 🥰 Fyra dagar kvar bara, tiden går faktiskt rätt fort nu!

9+1

Det rullar på, vecka 10 nu! Jag börjar känna mig lite mer som mig själv igen, även om jag fortfarande är tröttare än vanligt och mår illa ibland. Och har ont i brösten, fryser, blir trött i benen osv… Men jag klarar av att äta lite bättre igen.

Igår hade vi tvåårskalas för sonen, vilket blev väldigt lyckat! Jag hade köpt en vattenflaska som det stod Storebror på, och överraskande sambons familj som var på plats, och min mamma som var med på videosamtal. Känns jättebra att berättat och inte hålla på att smussla. Nu är det bara att hålla tummarna att det fortsatt går vägen.

Jag har fått nya kollegor på jobbet, vilket är en välkommen förstärkning och också en påminnelse om att jag har världens roligaste jobb när jag faktiskt har tid att göra det som är meningen att jag ska göra (och inte behöver släcka en massa akuta bränder, täcka upp för någon, hoppa in någon helt annanstans, eller hitta på helt nya saker utan någon tid att förbereda mig). Det känns bra, jag FÅR energi från jobbet igen – för första gången på över ett år mer eller mindre. Det är väldigt peppande, och det känns bra nu. Jag har känt mig något mindre orolig efter att jag fick se hjärtat slå, går inte omkring och känner efter konstant, eller kollar trosorna och förväntar mig det värsta. Jag har inte tagit ett nytt gravtest på länge, jag känner att jag tror på det ändå och behöver inte överanalysera. Imorgon är det bara en vecka till mitt nästa, extra ultraljud då jag får kolla läget igen! Sen borde det inte vara långt till KUB heller. Det känns bra.

8+3

Jag har typ noll matlust, ingen aptit. Tanken på mat får mig nästan att kräkas – fast det har jag fortfarande inte gjort. Det jag får leva på är yoghurt, soppa, frukt, mackor, riskakor, smoothies. Inget som riskerar att smaka nåt. Har haft en oöppnad påse chips i skafferiet i flera veckor, och det finns fortfarande påskgodis kvar. Det hade inte överlevt länge annars. Kanske lite nyttigare, men jag är lite leds på att inte få i mig nåt typ. Jag är ändå hungrig, men kan inte äta pga äcklad. Tvingar i mig smaklösa saker och hoppas att det finns lite energi i det med. Såhär minns jag inte med sonen, även om vissa saker luktade äckligt så kunde jag ändå äta som en häst när jag väl börjat, och så var det mer för några veckor sen. Nu går det inte. Får väl hålla ut och se hur det går. Barnmorskan verkar rätt så orolig över mitt BMI. Nu väger jag kanske 5 kilo mer än min startvikt med sonen, och då nämndes det aldrig. Jag gick knappt upp 10 kilo då heller, även om jag inte gått ner allt igen och är lite sladdrig. Tycker inte om för mycket vikthets, men får väl se om det blir något mer. Jag hade ju graviddiabetes med sonen så kommer få extra tester pga det redan, kanske träffa dietist. Sist hade hon inte några tider så jag fick en broschyr om diabetesvänlig mat, och det var det hela. Men fortsättning följer väl. Kan tänka att det enda jag får i mig just nu inte är helt optimalt för blodsockret, men det borde väl för all del ordna upp sig snart? Hoppas jag…

8+0

Ny vecka igen, 20% av graviditeten redan passerad. Lustig tanke på något vis, en femtedel redan och allt är fortfarande så osäkert. Men jag har vågat tro på det lite mer nu när jag sett ett hjärta slå. Jag har kommit längre än i höstas, risken att det hänt något tidigt som upptäcks i ett senare skede är ju borta, även om det bara var en ögonblicksbild och mycket som kan hända ännu. Men jag känner mig mer positiv ändå.

Jag kommer få ett tidigt ultraljud (utanpå magen) den 26/4, inte pga oro eller tidigare MA utan för att barnmorskorna håller på att lära sig att göra ultraljud just nu. Så lite flax helt enkelt. Drygt två veckor tills dess, tills jag kan få kika in och se hur allt står till igen. Förhoppningsvis kommer det inte vara de längsta två veckorna i mannaminne (typ som när jag fick vänta på det andra VUL:et efter att det inte såg så bra ut i höstas) utan rullar på. Har också bokat tid för inskrivning och glukosbelastning, och så blir det även KUB där någon gång. Då nu händer det saker. Jag har tider att förhålla mig till, små milstolpar att passera och bocka av. Känns bra.

Just nu känner jag mig mest trött. Går lite upp och ned, men känner mig aldrig riktigt pigg. Lite initiativlös och orkar inte engagera mig så mycket. Sonen fyller 2 om en vecka och vi ska kanske ha ett litet kalas med svärföräldrarna. Har beställt hem några presenter men borde egentligen fixa mer. Kanske baka tårta? Okej, ”borde” och borde, men jag vill. Jag får ta en sak i taget, babysteps. Annars känns det lite i brösten (dock mycket bättre nu), jag är frusen, benen känns lite svullna, och jag har dålig aptit. Är inte lika markant som när jag var gravid med sonen, men en del smaker och lukter är definitivt annorlunda också. Det sticker/hugger i magen ibland, växtvärk? Även när jag inte har så mycket symptom för tillfället så känner jag mig ändå gravid. Och mer positiv för tillfället. Hoppas det håller i sig ett tag.

7+4

Hjärtat slår där inne!! 😭💖

Mätte först 7+5 och sen 7+3 så är ju väldigt bra på det med 7+4 😊 Och ett tydligt pulserande hjärta! När jag fick den lilla färgade flytningen i förra veckan rasade allting samman och det kändes som att det var kört… Jag hade en puls på typ 120 i väntrummet (visst är jag gravid och pulsen lite högre, men det är ju lite väl högt!) och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Men läkaren vände snabbt på skärmen och visade, och där var det härligaste jag sett, det lilla lilla hjärtat!

Det är fortfarande tidigt såklart, detta var bara en ögonblicksbild, men risken är ju ändå mindre nu. Jag har redan kommit längre än i höstas, så en milstolpe är passerad. Imorgon ska jag till barnmorskan på hälsosamtal (igen), och lägger väl upp en plan för tex glukosbelastning och KUB. Fler milstolpar. Idag kan jag pusta ut för en stund.

7+1

Jag har inte haft några färgade flytningar idag eller på hela dagen igår, så verkar ju i alla fall varit en tillfällig grej. Är fortfarande livrädd, men allt är inte bara nattsvart längre. Något lugnare, men reserverad.

Har däremot åkt på en förkylning. Det började med att sonen fick feber och hosta, dagen efter fick jag hosta och halsont och idag verkar även min sambo fått en släng. Var iväg igår på provtagning för covid-19, och hoppas ju innerligt att det bara är en vanlig förkylning. Var inte direkt någon höjdare att promenera in till sjukhuset där personalprovtagningen är, ca 30-40 min till fots. Var andfådd, illamående och fick även ganska ont i höfterna. Märkte även idag när jag böjde mig framåt att jag fick ganska ont i ryggen också. Men nu är provet taget (alltid lika mysigt med en pinne i näsan…) och jag väntar med spänning på resultatet. Hoppas nu bara att jag kan gå på mitt inbokade ultraljud, annars vet jag inte riktigt vart jag tar vägen! Kommer också vara en ganska intensiv vecka på jobbet nästa vecka, så har inte tid att vara borta egentligen. Men det får jag ju såklart vara ifall det behövs, men är mest lite skrovlig i halsen idag så har inte varit så farligt. Sonen mår redan bättre. Kan ju såklart vara en lättare släng av corona, men jag har ju fått första dosen av vaccinet för en dryg månad sedan och borde egentligen vara skyddad. Men det behöver ju inte betyda nåt. Nåväl, ännu en sån sak som det bara är att vänta och se, går ju egentligen inte att spekulera!

Symptommässigt tycker jag nervöst nog att brösten är lite mindre ömma, men jag är fortfarande väldigt trött och är rätt tung och trött i benen, och mår till och från lite illa. Känner av ligamenten i magen och tycker att det kliar till lite över magen då och då, men ingen smärta. Jag vet: vänta och se… 🙂 Känner mig i alla fall bättre nu än för ett par dagar sedan, och så länge jag inte blir supersjuk eller har covid så är det bara tre dagar till VUL. Håll ut. Andas.

6+5

Usch, paniken… Igår förmiddag när jag var på toaletten tyckte jag att jag såg lite bruna flytningar (var lite hård i magen och hade fått ta i lite, för att overshare lite…). Sprang på toa sen ungefär varje tillfälle jag fick men såg inga fler färgade flytningar. Förrän på kvällen när jag skulle lägga mig, då fick jag en tydlig slemmig brun flytning med en liten blodstrimma i. Nu på morgonen var det en lätt brun flytning som försvann nästa gång jag var på toa, sen nästa besök var det lite brunrött. Usch, alla känslor som väcks till liv… :/

Jag mår fortfarande rätt halvdant och har ont i brösten, men börjar ju noja ifall det kanske avtagit lite? Jag orkar ju komma ur soffan, är det ett dåligt tecken?? Har jag inte lite molvärk?

Såhär började det ungefär i samma tid i höstas. Bruna flytningar som kom och gick. Nu vet jag ju egentligen inte att de hade med MAt att göra, för det gick att se lite inklämt blod i livmodern som sakta sipprade ut lite. Jag hade ju spottings innan och lite efter jag plussade, kanske blev det mer kvar? Läkaren lät övertalad sist om att det inte hade med missfallet att göra, det var nog bara ett sammanträffande. Men det är ju det sista man vill se i trosorna eller på toapappret hur som helst.

Jag har VUL om mindre än en vecka, och med tanke på att det är påsk nu så är det säkert inte lätt att få tid innan dess, vet inte om de skulle skratta ut mig på gynakuten – hur som helst orkar jag inte sitta där i flera timmar. Det är säkert inget. Men hjärnan har redan satt igång.

Jag som redan fått planera sommarsemester på jobbet efter att jag troligtvis får arbetsförbud från vecka 20. Den här gången har jag utan att mena det börjat föreställa mig ett barn och inte bara fokuserat på graviditeten. Jag har ju mått dåligt och känt mig mycket mer gravid.

Jag vill inte komma till VUL och mötas av en avstannad graviditet eller tom hinnsäck igen. Jag orkar inte gå igenom detta en gång till! Försöker att inte gå händelserna i förväg, men det är ju lagom lätt… Borde tänka att jag är gravid tills något annat är bevisat (innocent until proven guilty typ) och bara ta en dag i taget… Njuta av påsken. Krama min son. Men det känns tungt nu. Så skört. Det lugn jag hade hittat ät borta, nu är det bara nattsvart.

6+3

Illamåendet som nästan hade tagit en paus har nu kommit smygande tillbaka igen. I söndags (6+1) var jag fruktansvärt trött, så pass att jag knappt kom ur soffan på hela dagen även om jag sovit 10 timmar! Jag är fortfarande trött, men inte så externt energilös i alla fall. Brösten är konstant ömma, en slags svidande, nästan brännande känsla i bröstvårtorna. Jag har även varit lite förstoppad och blir andfådd av minsta lilla. Glammigt värre! Känner mig fortfarande väldigt gravid, med andra ord. Symptomen försvinner aldrig helt utan varierar mest i ”styrka” över tid. Känns mer bekant. Nu ska jag ta mig igenom resten av dagen och imorgon också, sen har jag lite påskledigt! Sen vips är det bara 1,5 arbetsdag kvar till VUL. Jag skrev ju sist att jag försökte se positivt på det och inte bli nervös, men börjar ju såklart känna mig lite orolig. Tänk om det inte finns några hjärtslag den här gången heller? Tänk om kroppen grundlurat mig? Även om jag har känslan att det känns mer som det ska göra nu så är det ju inget som garanterar något. Det är en väldigt känslig period just nu och vad som helst kan hända. Jag kan bara hålla tummarna och vänta…