Hej!

Välkommen till Projekt Syskon.

Jag som bloggar här kommer att göra det anonymt. I skrivande stund är jag 33 år och 224 dagar gammal och är ungefär en månad in i projektet att skaffa ett syskon till sonen född i april 2019. Jag har tidigare bloggat om den graviditeten och resan dit, och början av detta projekt på eggo.blogg.se.

Tanken med Projekt Syskon är dels en slags dagbok om symptom, tankar och känslor, och dels ett forum för nörderier om fertilitet. Troligtvis varvat huller om buller i en salig blandning. Jag tycker att det är nyttigt att kunna samla mina tankar och även kunna gå tillbaka och jämföra, och delar gärna med mig av mina erfarenheter. Babyverkstaden innefattar en hel del dötid och en fasligt massa väntande (i mitt fall har jag även en lång och oregelbunden cykel att ta hänsyn till, vilket innefattar ännu mer väntande som jag inte ens vet när det kommer sluta) och det har varit nyttigt för mig att formulera allting i ord, och även att distrahera mig genom att grotta ned mig i fakta eller dylikt.

CD 1

Idag kom mensen! Förra ”cykeln” mellan MA-blödningen och nu blev 60 dagar. Förhoppningsvis betyder det att min kropp är tillbaka på banan igen! 🙂 Känns fantastiskt, första gången jag faktiskt längtat efter mensen…

Jag har använt Tempdrop för att tempa nu i 11 dagar och är väldigt nöjd. Det är först efter 14 dagar som den kommer börja justera temperaturen lite så det blir jämnare, men har haft en mycket jämnare kurva än vanligt ändå. Skönt att slippa oroa sig över att vakna och tempa och noja över att omständigheterna inte är optimala. Nu är det en ny vana jag får lägga till med, det har hänt att jag varit nära att glömma att sätta på sensorn när jag går och lägger mig. Tycker att det är lättast att ha den i badrummet, man ser lätt att den hamnar rätt när man tar på den framför spegeln. Tar ju ett tag att få in rutinerna och hitta nya vanor, men har funkat bra såhär långt. Det har varit lite trial and error att komma på hur den ska sitta. Instruktionerna var inte supertydliga och armbandet lämnar en del att eftertrakta… Men jag är helt klart nöjd! Skulle ju egentligen inte tempat alls förra cykeln, så jag började samma dag som ägglossningen i princip, men det räckte för att mina appar skulle identifiera ägglossningen. Hade även rätt tydliga äggviteflytningar och hade det på känn, så var ju också positivt.

Nu börjar det på riktigt, håller tummarna för en lika tydlig ägglossning igen, och att det inte dröjer allt för länge tills dess nu. Ska ju inte ens börja prata om stressig vardag just nu, men försöker att ta en dag i taget och inte ställa för höga krav på mig själv. Måste vara snäll mot mig.

Happy New Year

Gott nytt år! Jag och sambon hade ett stillsamt firande med trerättersmiddag på tu man hand och skålade in det nya året på balkongen. Sonen sov duktigt mellan 19 och 07 utan uppvak ❤

Detta nyår var ju annorlunda, men det var i princip så vi firade förra året också. Skillnaden där var att min sambo drog ut efter midnatt och träffade några vänner, medan jag gick och la mig. Så största skillnaden för oss blev egentligen att få barn. Eller för mig kanske. Sambon har ett större behov än jag har av att träffa vänner och vara ute och festa, själv hade jag nog gärna levt med social distansering helt frivilligt. Eller jag saknar ju att kunna krama mina nära och kära, det är ju det konstigaste som varit med 2020. Och det kommer det ju fortsätta att vara ett tag till framöver, men förhoppningsvis har vi någon slags återgång till det normala inom en inte allt för snar framtid. Så länge är jag väldigt tacksam för min lilla familj, även om det såklart fattas en liten del av den. Både julen och nyår var faktiskt förvånansvärt bra vad gäller tankar på missfallet. Min födelsedag och tanken på högtiderna i förväg var rätt jobbiga, men tänkte inte mer på det medan det hände, och jag kunde vara mer i stunden. Skönt.

Jag tror att det nya året också alldeles strax bjuder på ägglossning!! Har haft halvstarka ägglossningstest under gårdagen (även om jag sa att jag inte skulle kolla upp sånt denna gång…) och är nog verkligen på gång. Kände att jag hade lite ägglossningssymptom häromdagen och kunde helt enkelt inte hålla mig. 🙂 Det är jätteskönt att kroppen verkar börja återhämta sig, och att jag kunde känna in det själv också!

Sen har jag gjort något som eventuellt är lite dumt/onödigt. Jag köpte nämligen en julklapp till mig själv: en Tempdrop. Det är alltså en termometer som man har på sig hela natten, som kontinuerligt mäter temperaturen och ger ett medelvärde. Den mäter genom uppvak, den mäter även om man sover med öppen mun. Min förhoppning är att den ska ta bort lite av stressmomentet som det ändå kan vara att tempa. Jag har ett rätt stort behov av att göra helt rätt, vill gärna få en perfekt mätning och blir lite besatt. När vi försökte med sonen ställde jag alltid klockan på samma tid och mätte alltid då även om jag somnade om efteråt. Nu är det ju inte alltid jag som bestämmer ifall jag kommer vakna mitt i natten, och det är inte helt lätt att veta ifall jag kommer få somna om därefter och kan få sammanhängande sömn nog att mäta när jag kliver upp. Får alltid dåligt samvete över att utesluta temperaturer eller ifall det blir väldigt sicksackigt. Är ju väldigt glad över att ha denna metod att kartlägga mina cykler med, men har samtidigt varit väldigt skönt att pausa ett tag. Nu hopas jag i alla fall att det ska vara en bra kompromiss med Tempdrop. Har använt den inatt bara för att testa, lite svårt att veta vart den skulle sitta. Jag har också lite, hm, sladdriga armar så vet inte hur tight man måste sätta. Fick fram en temperatur som kändes rätt rimlig i slutändan i alla fall! Hade tänkt dubbelkolla med vanliga tempen, men glömde av mig och plockade över sonen till vår säng direkt när han/vi vaknade och han ville inte ligga kvar och mysa mer än någon minut innan det var dags att kliva upp. Men inatt var ju såklart lite annorlunda, gick och la mig väldigt mycket senare än vanligt och vi skålade i lite champagne plus ett glas vin till maten så skulle nog uteslutit denna temp ändå. Men bra att testa på, och jag tror att man vänjer sig och blir bättre på det. Egentligen ska man nog ge den lite längre tid, men det är ju först kommande cykel som det blir mer skarpt läge. Men bevisligen har jag rätt bra koll på min cykel ändå!

God fortsättning på er! Jag ska ta de här sista lediga dagarna att försöka få in så mycket återhämtning som bara går, innan det är dags för jobb och all osäkerhet som det innebär. Mitt löfte för i år är att försöka vara snäll mot mig själv, så det tar jag till vara på nu en stund.

Happy holidays

Idag är det tre dagar kvar till julafton. Tror inte riktigt att jag hajat det än, skulle lika gärna kunnat vara tre månader kvar! Här väntas det i alla fall inte på tomten, utan på mensen! Har fortfarande lite småblödningar som varken går åt ena eller andra hållet. Ser bara så fram emot en nystart. Ny cykel. Nytt försök. Nytt år.

2020 har verkligen varit piss på flera sätt. Samtidigt har jag ju fått följa stora steg i min sons liv. Hans första steg. Hur han gått från att börja på förskolan där han blev så ledsen av att lämnas, till att glatt springa in på morgonen utan att se sig om och sen knappt vilja gå hem på eftermiddagen. Gott tecken! Min fina lilla – stora! – skrutt! ❤

Nu verkar det förhoppningsvis som att jag får vara ledig i mellandagarna! Även om det snabbt kan ändras och återkallas. Men håller tummarna nu. Kunna vila lite. Bara vara. Ta hand om mig själv. Precis vad jag behöver!

Happy birthday…

Idag fyller jag 34. Jag hade ju önskat att vara ”färdig” och kunna stänga bebisfabriken innan nästa födelsedag. Det blir ju lite dystert att tänka att om allt hade gått som det skulle så hade jag haft en 6-månaders liten knodd om ett år. Nu vet jag ju inte alls. Får samma känsla med julen med, en tomhetskänsla av att veta att där skulle vara en till familjemedlem med oss nästa år, och nu är den bilden ytterst otydlig. Plus att jag skulle varit i andra trimestern nu och vi kunde gå ut med det officiellt denna jul. Det är ju lite tungt helt enkelt.

Jag vet ju rent logiskt att sånt här inte går att styra upp eller planera på något vis. Sen är det väl inte så att det poff på dagen man fyller 35 att det skulle påverka fertiliteten över en natt direkt. Jag är säkert redan mindre fertil nu än när jag blev gravid med sonen i så fall. Jag vet ju att det händer när det händer om det är meningen att det ska det, och jag har ändå en stark övertygelse att det kommer gå vägen. Sen att jag har idéer om när, var och hur det ska ske, hur långt vi önskar att det blir mellan syskonen… Det ligger ju egentligen inte i mina händer.

Rent cykelmässigt (eller hur man ska se på det) så har jag fått en konstig liten blödning som kommer och går då och då. Och att kalla det för blödning är kanske att ta i. Ibland är det ingenting, ibland kommer det som färskt blod (är i alla fall röd färg) när jag torkar mig, men är väldigt utspätt. Ibland är det lite rosa flytningar, sen ingenting. Knappt att jag behöver trosskydd. Går liksom och småskvätter lite. Min blödning efter cytotecen var ju först som en mens, sen blev det bruna flytningar som sen var borta i ett par dagar innan detta satte igång. Det känns som något annat av en annan karaktär. Misstänker att det är en mellanblödning och att kroppen är i lite obalans fortfarande. Har tagit mig sovmorgon idag, men tänkte kanske ta ett nytt gravtest idag eller imorgon för att se hur det står till.

På tal om sovmorgon så känns det som en mycket tacksam födelsedagspresent att få ligga kvar i sängen fortfarande, snart halv 10! Det är fortfarande oklart om vi kommer få något ledigt i jul, och det kan bli aktuellt att stärka upp på sjukhuset istället för min vanliga mottagning. Det märks rätt tydligt hur mina kollegor med mig inte mår helt bra i det hela. Det är stressande att inte veta eller kunna planera (känns detta bekant?) och corona ligger som en blöt filt över allt. Var hemma och vabbade i början av veckan, och kände en så tydlig kontrast så fort jag satte min fot på jobbet. En våg av obehag som sköljde över mig, väldigt tydligt. Kan ju bara säga det om och om igen att jag hoppas att det blir bättre.

Just nu är jag lite mer orolig över att bli gravid igen under rådande omständigheter. Känslan av att det är en pusselbit som fattas och något som kommer göra mig hel igen finns också där och sliter åt ett annat håll. Jag vill inget annat än att bli gravid, jag längtar så! Jag hann märka av pandemin sist genom att jag fick vara själv på ultraljuden och när det konstaterades att det inte fanns några hjärtljud och att det inte gick åt rätt håll så var jag ensam. Det kommer säkert vara så ett bra tag till. Samtidigt måste man ju kunna föreställa sig en ljusning. Om minst nio månader är läget annorlunda. Kanske är alla vaccinerade och sjukvården under mindre press. Det såg ju helt okej ut i somras och besöksförbud kunde ju hävas. Corona kommer inte försvinna på länge, men förhoppningsvis kommer den inte ha samhället i detta järngrepp länge till. Jag får kanske vara lite självisk ibland också. Jag vet ju inte hur lång tid det dröjer heller. Och först och främst får jag vänta in att mensen kommer.

Återbesök

Igår var jag på bködningsmottagningen för återbesök/kontroll efter mitt MA. Allt såg bra ut, det verkade inte som att det var några rester kvar. Läkaren kunde även se att det såg ut som att ägglossning eventuellt var på gång snart också, så det verkar som att kroppen återhämtat sig väl. Häftigt ändå! Hade ju relativt tidigt ägglossning (med tydliga symptom) och rätt regelbundna cykler när jag fick tillbaka mensen efter förlossningen, så uppenbarligen trivs min kropp ur den aspekten med att vara gravid. Som jag förstått det ökar progesteronreceptorerna även vid en kortare graviditet (tidigt missfall) så det verkar ju ge min cykel en skjuts på vägen!

Kommer ju vänta in och se om jag kan märka några symptom på egen hand, skippar fortfarande temp och tester. Tog ett gravtest i söndags som var svagt svaaaagt positivt så lite hormoner finns kanske kvar som spökar lite, så det kan ju också göra det svårt att testa med LH-test. Hur som helst så kommer jag vänta ut mensen innan det blir tal om att börja nåt igen.

I övrigt är det lite hektiskt i livet. Som vårdanställd under rådande pandemi vet jag fortfarande inte om jag kommer få någon ledighet i jul… Den här lugna och återhämtande högtiden jag skulle få spendera med familjen vet jag alltså inte riktigt om den blir av. Än så länge så jobbar jag hur som helst inte röda dagar, men man vet aldrig om det kommer ändras med kort varsel.

Life goes on

Skriver inga cykeldagar denna gång, men tekniskt sett är det CD10. Jag mår okej, blöder fortfarande men det har minskat ännu mer nu och är som en lättare mens (förutom att det hållt på i tio dagar då). Jag har inte ont eller något, har varit på jobbet en hel vecka. Det som varit svårast är att låtsas som ingenting. Har ändå ett jobb som kräver rätt mycket socialt och mentalt av mig, och jag har stort ansvar. Det har gått bra såklart, annars hade jag stannat hemma. Men det är ganska dränerande. Jag ska vara positiv och motiverande för andra människor och hjälpa dem, vilket alltid känns bra att kunna göra. Samtidigt så kräver det mycket av mig, då jag inte känner mig själv på topp. Så går och fejkar att allt är bra dagarna i ända, sen får jag dåligt samvete att jag stupar när jag kommer hem och inte orkar lyfta ett finger. Utöver detta är sonen inne i någon slags trotsålder och rebellar mot att sova, så jag får inte heller så mycket sömn. Allt detta gör ju att jag känner mig lite mer känslosam över annat, så hela situationen med corona och tanken på annorlunda högtider och att jag inte vet när jag kommer träffa min släkt igen, vilket är lite tufft.

Det börjar närma sig vad som skulle varit lite milstolpar… Skulle snart gå in i andra trimestern, och skulle de kommande veckorna någon gång gjort KUB, och hade nästa besök till MVC inbokat och ja… det känns ju lite tungt. Tanken på att vi snart kanske skulle gå ut med graviditeten, att få fira det till julen och allt sånt, det skär ju lite in i hjärtat. Samtidigt så känner jag ändå att den värsta sorgen är passerad. Jag sörjer att jag inte är gravid just nu, men hur jag än vänder och vrider på det så känner jag inte att jag har förlorat ett barn. Det är lite svårt att förklara, eftersom jag självklart redan föreställt mig långt framåt i tiden hur min son skulle bli storebror och hur vi skulle ha en liten pytteplutt hemma igen… Men den visionen lever ju kvar, bara att den blivit framskjuten. Jag kan ju inte på något vis garantera att jag kommer bli gravid snart igen, eller att det kommer att gå vägen den gången heller, men jag har en så stark känsla av att det snart kommer gå bra. På så vis blir sorgen och saknanden av ett andra barn, idén om detta barn, inte lika jobbig. Inte lika verklig. Är ledsen över att inte vara gravid, och kan längta efter att bli det igen. Ser fram emot att min kropp ska återhämta sig. Men det är inte helt smärtfritt för den sakens skull, en upprivande erfarenhet. Men jag är den erfarenheten rikare, I guess. Kändes nästan för lätt att rätt snabbt kunna bli gravid när jag önskade och att det inte skulle bli några komplikationer. Men nu har jag varit med om detta, då känns sannolikheten att det skulle hända igen inte lika stor. Såklart så funkar inte matematiken på det viset, men det är så min känsla är.

Jag ska försöka vara snäll mot mig själv, inte ställa för höga krav. Låta tiden ha sin gång. Det kommer bli bra. Även om julen kommer bli annorlunda i år så har jag min fina sambo och vår fina son. Jag kan känna mig rik.

Min upplevelse med cytotec

Det har varit en minst sagt tuff vecka, och allra värst har det varit psykiskt. Efter att ha fått beskedet om att jag fått ett uteblivet missfall/missed abortion på tisdagen fick jag vänta tills torsdagen med att påbörja ”behandlingen”. Dessförinnan hade jag ju även haft två veckor sedan första ultraljudet att fundera och älta alla möjliga scenario. Kort och gott hade jag även gott om tid på mig att läsa alla möjliga skräckupplevelser. Cytotec som används flitigt inom kvinnovård är ju egentligen en magsårsmedicin, som faktiskt inte är godkänd att användas i andra ändamål.

Men! Jag måste säga att det fungerade väldigt bra för mig. Runt klockan åtta på torsdagsmorgonen tog jag ett gäng smärtstillande (Ipren och Alvedon enligt ordination) och följde även plikttroget instruktionerna och förde upp fyra stycken cytotec så långt upp i vaginan jag kunde. Låg sedan kvar och halvslumrade och pillade lite med mobilen (sambon hade lämnat sonen på förskolan och det var en ovanlig lyx att kunna ligga och dra sig mitt i allt!) en stund. Strax innan 10 gick jag upp och gick på toa, och då satte det igång med klara besked. Det bokstavligen talat sköts ur mig en klump och med det en hel del blod. Blev lite förvånad över hur stor klumpen var – ungefär som en (stor) clementin! Dessutom satt alla fyra cytotecen som fast i den, vilket fick mig att oroa mig lite. Men kunde snabbt googla mig till att det inte var meningen att de skulle lösas upp, utan att de skulle komma ut igen. Andas. Fick för mig att gå och ställa mig i duschen, dels för att det blev lite blodigt, dels för att det var skönt med lite värme… och dels för att jag fick en väldigt fåfäng tanke att om jag skulle behöva åka in till akuten så ville jag i alla fall se lite fräsch ut.

Jag gick sen upp och la mig på en handduk i soffan och satt och slökollade på TV i nån halvtimme innan jag kände att jag behövde gå på toa igen. Kände direkt den där klassiska känslan av att det rinner till (alla som menstruerat känner troligtvis igen den) när jag reste mig och från soffan till toaletten så hade en hel binda blivit överfylld. På toaletten kommer en till klump, nästan större än den första. Satte i en förlossningsbinda som jag hittade i skåpen. Kändes lite som ett slag i ansiktet att använda den, eftersom här satt jag och blödde ut min graviditet i kopiösa mängder blod. Men den fungerade bra.

Det hade blivit dags att ta nästa dos med ytterligare två tabletter cytotec. Med tanke på den redan kraftiga blödningen så tog jag dem i munnen istället, hade fått info om att de kunde smälta under tungan. Började noja över att det inte skulle vara tillräckligt, eller ifall det var för mycket att ta ytterligare dos när det verkade ha kommit igång så bra. Jag hade visserligen blödit igenom en binda, men hade bara som en mensvärk med molande i magen.

Jag parkerade mig själv i soffan på handduken igen. Jag hade visserligen fått tipset att det var bra att vara uppe och röra på sig, men jag tog ändå väldigt frekventa promenader fram och tillbaka mellan badrummet och soffan. Halvliggandes var dessutom definitivt bekvämast, gjorde inte särskilt ont. Det kom två-tre klumpar till utan att smärtorna blev värre, jag fyllde på med Ipren och Alvedon med jämna mellanrum och det fungerade fint.

Vid 15-tiden kändes det som att det börjat stanna av något, och det kom inte fler klumpar eller lika häftigt blodflöde. Hade endast lite diffus molvärk som inte var särskilt jobbig alls. Fick en underlig känsla av att ha klarat av något, att det var över. Att jag kunde gå vidare.

Nu har det bara gått ett par dagar, och jag känner mig fysiskt helt okej. Blöder som en relativt vanlig mens med lite vanlig mensvärk då och då, men verkligen inget värre än vanligt. Lite störigt att bara kunna använda sig av binda, då menskopp inte rekommenderas pga infektionsrisk (som vid avslaget) men börjar känna att jag är mer som mig själv igen. Som mig själv, bara lite mer ledsen. Det kommer till och från en känsla av sorg, men kan också känna att jag börjat acceptera det som hänt. Det var inte meningen denna gång, och det är ju inte ens säkert att hjärtat ens börjat slå på embryot, som inte hade en chans att utvecklas till något. Såklart en fruktansvärd sorg och saknad, kanske mer över idén om ett barn än just den ansamlingen av celler, om det låter vettigt? Kommer säkert bära med mig detta och dra det många varv åter, vilket jag tror är viktigt. Börjar blicka framåt, men ska försöka att inte ha för bråttom. Först ska kroppen återhämta sig och jag ska få en mens innan det blir aktuellt att försöka på nytt. Vet ju inte hur min kropp kommer reagera heller. Hur som helst så kommer jag tillåta mig själv att ta en liten paus över helgerna och så, och ta det som det kommer!

Fördröjt missfall

Det gick tyvärr inte vägen denna gång. Gulekroppen som såg bra ut på förra ultraljudet hade nu skrumpnat ihop, hinnsäcken var kvar men det verkade inte gå att se ett embryo över huvud taget. Syntes väldigt tydligt att det inte fanns något hopp redan innan läkaren sa något.

Har fått med mig tabletter för att sätta igång det. Jag är livrädd, men vill ändå att det ska vara över nu så snabbt som möjligt. Känner mig ledsen, men också lite lättad över att veta. Ska ta lite tid att sörja och smälta, sedan får jag se hur jobbigt det blir med tabletterna.

8 + 5

Känns lite dumt att skriva graviditetsveckor när jag egentligen inte vet om jag är gravid längre… Men kanske finns mirakel.

Haft lite lite bruna flytningar till och från sedan VUL för en vecka sen. Enligt läkaren kunde det vara en nidblödning som liksom aldrig kom ut, som nu ligger kvar mellan hinnsäcken och livmodersväggen och sipprar ut då och då. Så det är ju troligen det som fortsätter nu med, i små doser. Samtidigt antar jag att det är så ett missfall också sätter igång. Då det kan lika gärna vara business as usual, eller början till slutet. Finns inget sätt för mig att veta. Känns fortsatt jobbigt med den ovissheten, såklart. Mindre än en vecka kvar till nästa undersökning i alla fall.

Har mitt i allt lyckats dra på mig en ny förkylning. Ont i halsen, småhostig, något förhöjd temp och känner mig trött och hängig. Ska iväg och ta covid-prov idag, så blir hemma tills jag fått provsvar åtminstone. Hade ju varit skönt att vara på jobbet där jag har saker att distrahera mig med, men visst är det skönt att kunna ta det lugnt och sova ut också. Är väldigt trött igen, och vet inte om det har med sjukdom eller annat att göra. Har sedan några dagar tillbaka haft väldigt dålig aptit, får nästan tvinga i mig mat. Sen tycker jag fortfarande att jag känner av lite smärta i fogarna i vissa vinklar. Vet ju inte hur jag ska tolka detta. Hoppas att tiden går fort nu iaf och att jag känner mig piggare och friskare snart. Inget kul att ligga på soffan med bara sina tankar. Samtidigt är det ju samma tankar om och om igen, och jag kommer ju inte fram till något nytt. För jag kan inte veta förrän nästa VUL hur det ser ut. Rätt hopplöst att spekulera, men lik förbannat svårt att låta bli…

8 + 1

Fortfarande väldigt starkt test i morse. Om graviditeten har avstannat så har i alla fall min kropp inte märkt det. Är trött, mår lite illa till och från och har ömma bröst. Igår höll jag även på att spy av någons starka parfym på bussen – trots att jag satt minst tre rader bort från närmsta passagerare.

Känns lite hånfullt på något vis. Eller, jag VET ju inte att det inte är helt normalt där inne, men om det inte skulle vara det hade det ju varit skönt ifall alla skulle vara på samma bana här. Jag känner mig ibland lite som att jag ljuger när jag stoppar i mig mina multivitamintabletter för gravida. Men jag kan ju bara utgå ifrån att jag är gravid. För antingen så är jag det, eller så tror kroppen fortfarande det. Så gravid får jag utgå ifrån att jag är. Men är beredd på ett tråkigt besked vid nästa ultraljud.

Emotiellt är det väldigt dränerande. Man är ju så medveten om att man är gravid, tänker på eller undviker vissa saker. Vill ju vara lite glad också, tänka att det här illamåendet trots allt för något gott med sig. Kommit på mig själv ibland, typ när jag spillde lite och det landade på tröjan på magen. Hann börja tänka att det är ju inget emot hur det kommer att bli, tills jag snabbt fick stoppa mig. För jag vet ju inte om det kommer att bli något alls med det här. Kan inte ens se ett positivt test eller symtom som ett gott tecken, för kroppen kan ju fortsätta att producera hormoner för glatta livet fastän fostret har slutat utvecklas. Varje dag jag inte störtblöder eller har ont i magen (vilket jag inte haft) känns ju på sitt vis positivt, men det betyder ju inte att jag inte kommer att vara tvungen att sätta igång det med hjälp av piller eller ingrepp om 10 dagar för den sakens skull. Jag vill ju både att tiden dit ska gå fort, så att jag får ett svar, och på sätt och vis kunna stanna tiden så jag kan slippa ett jobbigt besked.