Jobbig dag idag. ÄL+11 var när jag plussade med sonen. Idag inte en tillstymmelse av streck på testet. Hade lite ökade bruna flytningar igår, så pass att de syntes i trosskyddet, men sen har det inte kommit ”ut” nåt över natten. Fortfarande lite rosa/brunt när jag torkar mig idag, kan inte riktigt avgöra om det blir mer eller mindre. Det känns i alla fall verkligen inte som några spottings eller som någon mens jag haft innan.
Jag vet inte. Känner mig så förvirrad just nu. Vet inte vad min kropp håller på med. Vet inte om det är helt kört, för känner att det borde ju synts NÅNTING nu. Vad som helst. Sen är ju såklart varje graviditet olika, så bara för att jag testade positivt tidigt förra gången så behöver jag inte göra det igen. Men ja…
Det hela blir inte bättre av att vi fick åka in med sonen en sväng till akuten igår heller. Han hade klättrat upp på vår förvaringsmöbel från IKEA som är lite trappformad. Jag stod bredvid och hade koll, men var kanske lite för långt borta och hann hur som helst inte reagera när han trillade från nästan högsta ”steget”. Han slog i munnen och fick en rejäl fläskläpp, verkar även som att han dragit av läppbandet för fick ett sår och blödde massa uppe vid framtänderna. Tänderna verkar dock klarat sig bra, och alla kontroller såg bra ut. Han skötte sig exemplariskt och medverkade jättefint. Han fick inte bara en – utan TVÅ isglassar, och vi blev hemskickade efter en dryg timme så var inte så farligt. Han har varit pigg och glad och lika nyfiken som vanligt, sovit gott inatt, äter och dricker och verkar inte ha ont någonstans. Men får ju ändå dåligt samvete, att jag misslyckades med det allra viktigaste: att se till att min son inte kommer till skada. Vi ska också till tandläkaren så de ska kolla att det inte blivit någon skada på några andra tänder, och jag har redan ångest. Har tandläkarfobi och har själv inte varit där på många år, och vill ju inte överföra det på honom… Jag tycker också att det är ganska obehagligt att ringa samtal, något som jag jobbat väldigt hårt med och blivit bättre på, men kan snabbt backa i ”utvecklingen” om jag känner mig stressad eller inte mår så bra. Nu är det ju min sons hälsa det gäller, och då är det ju mitt jobb som mamma att sätta mig själv åt sidan för att det ska bli så bra som möjligt, men jag blir bara helt låst. Får en klump i bröstet och det blir inte bättre för att jag känner mig som en värdelös mamma. Värdelös mamma och värdelös människa som inte ens kan fungera normalt!
Här sitter jag och blöder och vågar inte ens boka tandläkartid till min son. Sån misslyckad människa.
Projekt Syskon 