CD 10

Jag känner mig väldigt lugn och harmonisk. Det här med att vara föräldraledig är ju något av ett paradox, för man är ju långt ifrån ”ledig”. Men jag kan ändå konstatera att det är bra för mig. Kroppen må vara trött av att inte få sova riktigt ordentligt och att springa efter min 15-månaders (idag!) hela dagarna. Men själen mår bra. Jag tankade mycket energi från mitt riktiga jobb, men där har jag inte varit sedan i slutet av mars, tror jag? Coronaplaceringen är definitivt mer dränerande, både psykiskt och fysiskt. Visst tror jag att rosenroten hjälpt mig nu dessa dagar att inte bli lika stressad eller dränerad, men mår till syvene och sist bättre när jag inte är där. Så är det ju, tyvärr.

När jag är hemma om dagarna har jag fått in en rutin att gå ut på en långpromenad med hunden och sonen i vagnen mitt på dagen. Detta brukar vara en väldigt mysig stund, igår var inget undantag. Det hade nyss regnat, och det luktade av blöt asfalt och nyslaget gräs, olika blommor. Vinden rasslade i trädkronorna, och det var nästan bara vi tre ute. Sonen kikade nyfiket ut runt sufletten och skrattade hjärtligt åt hunden som hade slängt sig i gräset för ett sånt där lyckorull efter att sniffat på alla nya dofter.

Vi har ju nyligen flyttat till en helt nybyggd lägenhet och de håller på att bygga upp en helt ny stadsdel – vilket innebär att vi bor på en byggarbetsplats, mer eller mindre. Men åt andra hållet ligger en mysig äldre stadsdel med mycket grönområden och radhus-/villakvarter. Sen har vi inte mer än 10-15 minuters promenad till stadsgränsen, där ljuvliga vidder av åkermark sprider sig så långt ögat kan nå. Jag vurmar väldigt för naturen, och tycker mycket om att promenera och bara ta in omgivningarna. Jag hade aldrig kunnat bo på landet (varken jag eller sambon har körkort bland annat, och jag vill gärna bo nära affärer och puls också) men jag blir ändå lite lycklig i själen av en sån där Astrid Lindgren-idyll. Här vi bor så får man lite det bästa av två världar känns det som, det tar visserligen typ trekvart att promenera in till ”stan”, men med kollektivtrafiken som går nästan precis runt knuten tar det 5-10 minuter istället. Samtidigt som vi har naturen runt hörnet. Innan jag gick på den här föräldraledighetsperioden hade jag knappt tagit mig tiden att ströva runt i området, hade bara hittat en väg att gå med hunden och tog samma varje gång. Nu kan vi ströva lite på måfå och hitta nya ställen, och jag känner mig väldigt lyckligt lottad. Att själen mår bra är ju väldigt viktigt, och det känns som att all stress bara runnit av mig.

Inte så mycket fokus just nu på syskonprojektet, men är ju lite i limbo just nu. Ska inte försöka tänka mycket mer på det heller, men är ju lite spänd på att se när ägglossningen kan tänkas dyka upp. Börjat testa med ÄL-test bara för att, de har ju (inte särskilt förvånande) varit så gott som blanka än så länge. Tycker att jag haft lite mer flytningar än vanligt efter mensen, men det behöver ju inte betyda att ägglossningen är i närmre antågande för det. 

CD 9

Nu har jag äntligen slutat blöda! Känns som att jag hade mens i ett halvt århundrade den här gången… Riktig mens hade jag i 6 dagar, men sen hade jag lite spottings efteråt och de där fjösiga blödningarna/spottings 3 dagar innan också. Så på det stora hela blev det några dagar! Igår var det i alla fall inte en endaste tillstymmelse till blod eller ens lite rosa/brunt. Känns som att min kropp höll på med något väldigt underligt förra cykeln, ingen överdrivet tydlig ägglossning eller temphöjning (som jag som sagt får ta med en nypa salt med tanke på att jag mätte vid olika tider och efter olika mycket sömn). Nu har jag i alla fall fått en tydlig dipp i tempen som är lite mer normalt hackig än förra cykeln. 

Får ju ser hur det utvecklar sig. Nu är jag i alla fall med från början, och kommer få koll på hela cykeln, vilket känns bra. Sen är det ju ganska viktigt att hitta ägglossningen nu när jag knaprar rosenrot, för dem ska man ju inte ta mellan ägglossningen och mensen. Men har ju en förhoppning om att den kommer märkas tydligt nu, jag vet ju att kroppen kan ge mig det. Nu med lite hjälp på traven så är jag hoppfull. 

Igår var även min sista arbetsdag för denna vecka, så nu kan jag bara fokusera på att vara hemma i fyra dagar. Nästa vecka jobbar jag bara två dagar, sedan tre, och sen är jag åter mammaledig på heltid + inskolning. Känns rätt överkomligt 🙂 Lite konstigt att hoppa fram och tillbaka och ställa om sig från mammarollen till jobbrollen och sen tillbaka. Sen lyckades min sambo få ont i ryggen i måndags när han var ute med hunden och vred sig lite underligt, så har varit lite stressigt för att jag velat komma hem och avlasta, så har ju både jobbat och varit föräldraledig tisdag-onsdag kändes det som. Lite lustigt. Men nu är det i alla fall fullt fokus på en sak, och jag hoppas att han ska känna sig bättre i ryggen snart! Blir ju lite nervös för att vi eventuellt kommer in i den där ”ligga varannan dag”-fasen, och hur ska det gå om han knappt kan ta sig upp ur sängen? Haha… Det är ju så romantiskt detta, hum. XD

CD 6

Idag gick jag omkring halva dagen med en konstig stickande och kliande känsla i ena bröstet. Började fundersamt undra ifall det var möjligt att få ägglossningskänningar redan på cykeldag 6, jäklar! Sen märkte jag att jag bara fått knäckebrödssmulor i BH:n…. Alltså blir man helt galen eller vad??

Jag vet att det inte är hälsosamt att gå och vara så besatt i processen, men hur ologiskt det än låter så tycker jag faktiskt att bloggen hjälper. Jo, visst är det en blogg om att skaffa barn – men jag tycker ändå att det hjälper att det blir ett projekt som inte enbart rör kroppen. Det blir något större som jag kan fokusera på, ett projekt som inte bara är mig. Om det låter vettigt? Jag har lagt ganska mycket energi på bloggen nu på sistone, tycker att jag lite breddat fokuset från bara en dagbok om mina krämpor typ. Jag blir mitt i det, fast ändå inte. Det är lätt för mig att gå lite väl all in i projekt, t ex bebisverkstaden. Nu blir det dock mycket bloggande som jag kan lägga del av energin på, plus att det kan vara skönt att skriva av sig!

Tror att det varit bra för mig nu när jag varit föräldraledig att ha något mer att förankra min tillvaro i. Nu är jag tillfälligt tillbaka på jobb en sväng, och det är ju skönt att ha lite rutiner och fasta hållpunkter. Första dagen har gått bra, över förväntan. För det första så var det inte överdrivet mycket att göra, och för det andra så känner jag mig fortfarande så himla lugn. Den här inställningen att allt löser sig och att det bara är några dagar kvar nu känns lite främmande för mig måste jag säga… Under hela våren hade jag alltid mer eller mindre ångest över att jag inte var bra nog, att jag inte var tillräcklig, och att allt var allmänt jobbigt. Så känner jag inte nu. Undrar om det är rosenroten, för så här är jag inte van vid att må ”på egen hand” i alla fall. Det är som att jag tänker på lite saker som definitivt ger mig ångest, men ångestkänslorna infinner sig aldrig. Istället går jag vidare till något mer positivt att fokusera på. Sonen tog dessutom morgon vid 04.50 och jag kunde inte somna om igen, ändå är jag inte fullständigt slutkörd utöver en liten svacka kring lunch. Nu på väg hem känner jag mig rätt pigg, och att jag gjort ett bra jobb! Jag fortsätter gärna att använda det bara för den sakens skull, även om det skulle ha noll och ingen effekt på menscykeln. Kan ju alltid gå på myter om bidrottningsgelé och munkpeppar i så fall, ha!

CD 5

Inne på tredje dagen med rosenrot nu, och tycker faktiskt att jag känner mig piggare. Inte sådär som jag kanske hade tänkt mig – som en energikick liksom när man orkar dra igång stora projekt eller så. Men jag känner en jämnare energinivå över dagen. Märkte framförallt att jag inte kände mig lika slut på kvällen, och tycker att jag känner mig lite mer utvilad på morgonen. Sen känner jag mig också väldigt lugn. Ska jobba min första jobbdag för sommaren i morgon, på mitt ”coronajobb”, vilket borde vara rätt ångestframkallande. Det är ju sommartider och jag kommer hoppa in på en helt ny avdelning med andra kollegor än de jag jobbade med i våras, till råga på att jag redan kände mig obekväm pga inte van vid den typen av arbete. Men istället känner jag mig lugn, tänker att det är faktiskt bara åtta arbetspass totalt nu under en treveckorsperiod. Sen föräldraledighet + inskolning, och sedan är jag med största sannolikhet tillbaka på mitt vanliga jobb igen när jag går tillbaka. Så jag känner mig väldigt cool, att det kommer gå bra och lösa sig.

Jag vet ju inte helt och hållet om det är rosenroten som gjort detta, men med tanke på att jag var något av ett emotionellt vrak bara för några dagar sedan så… Känner mig hoppfull att det kanske kan ha en inverkan på min menscykel också (det här är ju en trevlig och välkommen biverkan annars) och ska faktiskt bli spännande. Försöker ju att inte sätta för stora förväntningar dock, får väl räkna med att det kan bli en cykel på 50-60 dagar igen, men man får ju se!

Förutom rosenrot knaprar jag även folsyra, och ”vanliga kvinnovitaminer” (plockade på mig Aco kvinna). Funderar på att kanske köra lite omega-3 också, men känns som att jag stoppar i mig ett halt apotek om dagen redan. Tror bara att jag körde på folsyra sist, ”gravidvitaminer” när jag väl hade plussat och järntabletter framåt slutet. Så ja, vet ju att jag inte behöver stoppa i mig en massa piller för att väl kunna bli gravid, men nu när jag väl börjat så blir det lätt att jag drar det lite till det extrema. Äter ju en ganska bra och varierad kost till vardags, försöker hålla mig till 1-2 koppar kaffe och promenerar 45-60 minuter om dagen. Man behöver ju inte göra det svårare än det är kanske. Men man känner ju ändå att man vill maxa sina chanser. 


Borde vara inne på sista mensdagen idag, eller kanske imorgon, sen funderar jag på att börja mäta med ÄL-stickor direkt för att få lite koll. Kom ju på det lite sent med stickor och temp förra månaden, även om jag tycks ha prickat in det okej i alla fall. Men nu gör vi om och gör rätt. Med förhoppning om en lite kortare cykel, mest för att kunna öka antalet chanser över tid och slippa vänta så himla länge. Men det återstår ju att se!

Lingonvecka

Man känner sig ju lite lastgammal när man tänker på att det var nästan 20 år sedan jag fick min första mens…! Jag minns att den var rätt kaosig redan från början. Det är väl inget ovanligt när man precis fått mens såklart, men jag minns att den var väldigt oförutsägbar. Det kunde vara väldigt sparsamt i tre dagar, eller väldigt rikligt i tre veckor. Det kunde vara några veckor mellan tillfällena, eller några månader. Vet inte hur det är nu för tiden, men då (på stenåldern?) fick man som tonåring ”reklam” med olika mensskydd bland annat, och en liten kalender som man kunde kryssa i när man hade mens. Innan appar på den tiden inte! Kommer ihåg att det var ett enda virrvarr, men tänkte att det skulle rätta till sig.

Jag harvade på i flera år… Det blev bättre avseende att den varade ungefär lika länge och att jag hade snarlikt flöde varje gång. Men den kom och gick annars som den behagade. Jag är en person som inte riktigt vill vara till besvär, och när jag var yngre var jag fruktansvärt blyg. Jag tror inte ens att det slog mig att jag skulle höra av mig till någon och prata om min mens. ”Det kanske ordnar till sig.”
Jag hade nog hunnit lämna tonåren nyligen när jag utan förvarning fick mens på julafton under pågående släktmiddag. Hemma fanns det inga mensskydd, och alla affärer var stängda för helgen. Kommer inte ihåg om det var någon närbutik eller Pressbyrån, men det fanns bindor bakom disk som man fick säga till om och jag tror nästan att jag fick mamma att fråga åt mig för jag ville helst av allt att jorden skulle svälja mig hel. 

Efter den incidenten så bestämde jag mig för att jag inte ville leva i ovissheten längre, och bokade mig en tid till barnmorskemottagningen (de hade fått onlinebokning så jag slapp ringa, är jag ganska säker). De verkade inte riktigt förstå mig, frågade i alla fall inte mer ingående om min mens när jag beskrev att den var väldigt oregelbunden, utan skrev ut p-piller till mig. Jag tyckte kanske att det var lite läskigt med att stoppa i mig hormoner, men mest av allt hade jag nog bara tyckt att det var läskigt att ringa och boka en tid för att ha det som preventivmedel, så jag pushade inte mer. Nämnde nog vid första förnyelserna av recept att det var skönt att veta exakt när mensen skulle komma, men sedan tog jag mest snällt blodtryck och gick. 

Harvade på med detta även i flera år, och det funkade bra. Sen var det nog mest på impuls som jag bestämde mig att sluta med p-piller. Upplevde att jag hade lite nedsatt lust av piller, men märkte inte jättestor skillnad av att sluta så vet inte om det var av någon annan anledning. Hur som helst så hade de ett studenterbjudande för en årsprenumeration av NaturalCycles som jag hade sneglat lite på innan, så jag bytte tvärt! 


Min mens kom fortfarande lite när den behagade, men jag kunde se ett tydligt mönster med temphöjning och för första gången visste jag när min egna mens (inte pillerblödning) skulle komma. På vägen har jag även lärt mig otroligt mycket om min egen kropp, sådant som jag verkligen tycker att man borde lära sig under sexualkunskapen i skolan!

Rosenrot

Ibland känner man sig nästan som en parodi på sig själv… Jag har blivit den där supergalna som gravtestar jättetidigt – och nu har jag just beställt hem rosenrot. Jag har väl lite skrattat åt folk som tror stenhårt på olika tillskott och att det varit anledningen till att de blivit gravida efter att ha försökt länge pga lite mystiska fertilitetshöjande egenskaper. Meeeen det verkar ju som att många upplever att de fått en kortare och mer regelbunden menscykel av rosenrot.

Först hittar man mest diverse forumtrådar, men efter att ha suttit och grävt lite hittar jag även ”The Rhodiola Revolution” att det funnits viss effekt att återställa utebliven menstruation (ca 60% i en mindre studie). (1) Dock verkar det gälla främst för att ”skjuta upp” klimakteriet, och de nämner även år 2004 att mer forskning behövs för att säkerställa resultatet. Hittar även en nyare studie (2016) på rhodiola rosea för att pausa menopausen. (2) Nu känner jag att jag är ute på ganska tunn is med hur mycket jag förstår av vad jag läser, men att det föreslås kunna använda för att påverka östrogenreceptorerna i kroppen. Verkar användas för behandling av ägglossningsproblem och infertilitet såväl som benskörhet och andra åkommor i samband med klimakteriet, saxat från engelskspråkiga Wiki. (3) Så, visst kan det finnas mer bakom det hela än ”folk på internet säger”, men till syvene och sist så är det ett kosttillskott.

Jag känner dock att ”what the hell”, testa kan man ju alltid göra. Nu köpte jag nån lite billigare variant, kanske är som en billig piratkopia? Vad vet jag? Kanske borde köpt den där Arctic Root istället, som tydligen klassas som ett ”traditionellt växtbaserat läkemedel”. Jaja, gjort är gjort. Får väl börja och se om det ger någon som helst effekt, eller om jag blivit grundlurad? 🙂 

Vad jag vet är att jag är trött på att min menscykel kör sitt eget race. Jag vet att jag KAN ha en cykel på ca 30-35 dagar där jag supertydligt känner av min ägglossning och får en solklar temphöjning. Hänt både innan och efter barn, samt innan och efter p-piller. Sen första mensen efter förlossningen (i oktober) har mina cykler varit 36, 33, 35, 50, 61, samt 63 dagar långa. Känns som att det går åt fel håll! Jag har inte gjort några direkt större förändringar vad gäller kost, motion eller livsstil – men möjligtvis stress och ångest under våren… Det är tydligen en het potatis gällande evidensen för detta, men rosenroten utger sig i alla fall för att ge ”gynnsam effekt vid trötthet samt för att hantera fysisk ansträngning och känslomässig stress” så nån nytta kan det kanske göra. Har ju även sagts ha inverkan på sexlust och allt möjligt, så ja. 

 Återkommer med rapport.

CD 2 Mens!

NU så, nu har det kommit igång. Nu känner jag ingen mensen. Nästa gång det kommer minsta pytteblödning så sätter jag in menskoppen, för då kan jag tydligare avgöra om det ser ut som vanligt i alla fall! Gör så att jag räknar igår som första dagen eftersom flödet var lite mer… öh… flödigt då, och det kom mer än när jag torkade och började öka på lite under eftermiddagen och kvällen. Det där småskvättandet som bara kom på pappret får jag väl helt enkelt räkna som att jag har fått spottings igen. För första gången på två år typ. Och det kom tidigt, om jag ändå får räkna med spottings så hade jag en lutealfas på bara 10 dagar? Inte så bra… :/

Men det blir nya tag nu. Vet inte om jag blev så mycket klokare på denna cykel, men får hoppas att det blir bättre nästa gång med mer tydliga känningar. Jag har ju faktiskt märkt av min ägglossning och fått mycket tydligare tecken i tidigare cykler nu efter förlossningen, mycket med denna var rätt luddigt. Får hålla tummarna för en bra stegring på ÄL-tester och en starkare temphöjning nästa gång – för att inte nämna att jag hoppas på en kortare cykel än ~63 dagar, för ugh… Har suttit och gråtit en del till och från både idag och igår, och känt mig deppig och eländig. Känner mig dålig för att min kropp bara gör sin egen grej. Är ju inte bara att ”hoppas på nästa månad” nu, för jag tror inte att det kommer ta så kort tid. Tänk ändå om det kunde vara mindre än två veckor till nästa chans? 

Blir kanske lite glesare mellan inläggen ett tag nu, medan jag väntar ut nästa ägglossning. Är ju visserligen skönt att skriva av sig lite här, att sätta ord på lite funderingar, tankar och information som snurrar runt i mitt huvud. Vi får se. Omstart.

CD 65?

Äh, jag vet inte längre.
I morse när jag ställde mig upp kände jag hur det rann till, och det hade kommit blod som fyllde åtminstone halva trosskyddet. Tog ett graviditetstest ändå, och det var lika negativt som de andra.
Tycker fortfarande inte att det beter sig som min mens, förutom att det har varit väldigt sparsamt hittills så tycker jag fortfarande att det är mycket tunnare än vanligt. Satte in menskoppen nu, för det är ju så jag är van att se det i alla fall.

Skulle ju lära känna min kropp igen nu första cykeln, det var ju så jag hade tänkt från början. Men nu är jag bara mer förvirrad än någonsin, för såhär har det inte varit varken före eller efter min graviditet. Och jag vet inte om jag ska räkna det här som mens nu, och vilken som blir första dagen egentligen. Hur kort lutealfas har jag? 

Tempen har inte dippat jättelågt än, men jag har litegranna gett upp på att få ett bra resultat där. Går inte att mäta samma tid även om jag hade ställt klocka, för vet inte om jag sovit i fyra timmar eller fyra minuter innan dess. Oftast så kan det bli några sammanhängande timmar innan 04-05 när sonen vaknar till och kommer över till vår säng, men det blir ganska stor variation och jag har ju egentligen sovit för lite innan dess + olika från natt till natt. Funkade okej för att se en generell tempökning och se att ÄL hade skett, men sen har det varit både toppar och dalar så jag vet inte. Kan väl summera det allra mesta just nu. Jag vet inget. Känner mig fortsatt leds och nere. Vill bara att min kropp ska fungera. Jag ställer in mig på att det får bli ett nytt försök, men nu vet jag liksom inte när det kommer bli. Denna cykel var den längsta jag haft sedan jag fick tillbaka mensen, så vet ju inte om jag ska räkna på en lika lång till eller om det blir en kortare. Den tanken gör ju bara att jag blir mer frustrerad över mig själv. Positivt att jag i alla fall har min egen ägglossning och jag vet att jag kan bli gravid, men känns som en något klen tröst.

Låter det här gå nu och ser vad som händer, om det blir mer som min vanliga mens. Hoppar kanske att testa imorgon om jag pallar, kanske tar ett test på BIM för säkerhets skull. Känns ju dock ganska osannolikt nu att det skulle gå från så toknegativt till att se något, men vem vet. Men jag har slutat räkna med det.

CD 64: ÄL+11, BIM-3

Jobbig dag idag. ÄL+11 var när jag plussade med sonen. Idag inte en tillstymmelse av streck på testet. Hade lite ökade bruna flytningar igår, så pass att de syntes i trosskyddet, men sen har det inte kommit ”ut” nåt över natten. Fortfarande lite rosa/brunt när jag torkar mig idag, kan inte riktigt avgöra om det blir mer eller mindre. Det känns i alla fall verkligen inte som några spottings eller som någon mens jag haft innan. 
Jag vet inte. Känner mig så förvirrad just nu. Vet inte vad min kropp håller på med. Vet inte om det är helt kört, för känner att det borde ju synts NÅNTING nu. Vad som helst. Sen är ju såklart varje graviditet olika, så bara för att jag testade positivt tidigt förra gången så behöver jag inte göra det igen. Men ja…

Det hela blir inte bättre av att vi fick åka in med sonen en sväng till akuten igår heller. Han hade klättrat upp på vår förvaringsmöbel från IKEA som är lite trappformad. Jag stod bredvid och hade koll, men var kanske lite för långt borta och hann hur som helst inte reagera när han trillade från nästan högsta ”steget”. Han slog i munnen och fick en rejäl fläskläpp, verkar även som att han dragit av läppbandet för fick ett sår och blödde massa uppe vid framtänderna. Tänderna verkar dock klarat sig bra, och alla kontroller såg bra ut. Han skötte sig exemplariskt och medverkade jättefint. Han fick inte bara en – utan TVÅ isglassar, och vi blev hemskickade efter en dryg timme så var inte så farligt. Han har varit pigg och glad och lika nyfiken som vanligt, sovit gott inatt, äter och dricker och verkar inte ha ont någonstans. Men får ju ändå dåligt samvete, att jag misslyckades med det allra viktigaste: att se till att min son inte kommer till skada. Vi ska också till tandläkaren så de ska kolla att det inte blivit någon skada på några andra tänder, och jag har redan ångest. Har tandläkarfobi och har själv inte varit där på många år, och vill ju inte överföra det på honom… Jag tycker också att det är ganska obehagligt att ringa samtal, något som jag jobbat väldigt hårt med och blivit bättre på, men kan snabbt backa i ”utvecklingen” om jag känner mig stressad eller inte mår så bra. Nu är det ju min sons hälsa det gäller, och då är det ju mitt jobb som mamma att sätta mig själv åt sidan för att det ska bli så bra som möjligt, men jag blir bara helt låst. Får en klump i bröstet och det blir inte bättre för att jag känner mig som en värdelös mamma. Värdelös mamma och värdelös människa som inte ens kan fungera normalt! 

Här sitter jag och blöder och vågar inte ens boka tandläkartid till min son. Sån misslyckad människa.

CD 63: ÄL+10, BIM-4

Har fortsatt brunaktiga flytningar som är lite blyga och som knappt kommer när man torkar, inget som synts i trosorna alls. Negativt test i morse, och jag må vara ovan vid att försöka tyda riktigt svaga streck men ser verkligen inget alls på stickan. Det är ju fortfarande tidigt, och bara för att jag hade ett utan tvekan synligt test på ÄL+11 sist så behöver det ju absolut inte betyda att jag skulle plussa samtidigt denna gång. Ska ju egentligen vänta tills jag missat mensen innan jag kan dra några egentliga slutsatser, men jag känner mig ändå lite besviken.
Riktigt dumt att börja testa såhär tidigt egentligen, idag hade jag hoppats på att kunna se något pyttelitet. Men jag kanske inte är gravid. Såklart. Kan bara inte tänka mig vad den här blödningen/bruna flytningarna skulle vara annars. Jag hade ju alltid spottings några dagar innan mensen tidigare, men de kom ju i trosorna klart och tydligt – och jag har inte fått tillbaks dem nu sedan efter förlossningen. Och vi snackar 2-3 dagar innan mensen, inte 6 hela dagar. Och att det skulle vara mensen som dök upp 8 dagar efter ÄL låter också lite konstigt i mina öron. Men kroppen är ju minst sagt spännande… Men jag får väl helt enkelt sänka kraven och förväntningarna och bara vänta och se. En del av mig säger att det är kört nu, en annan säger att det är för tidigt att dra några slutsatser och jag vet inte vem jag ska lyssna på.

Helst av allt så hade jag bara velat att den här veckan var förbi, samtidigt borde jag njuta lite mer av att vara hemma och kunna hitta på lite vad som helst om dagarna. Nästa vecka ska jag nämligen börja hoppa in lite extra och hjälpa till på jobbet under några veckor, så blir ju lite annan situation. Skönt det kanske på sitt vis med lite rutiner, men samtidigt så har vi hittat väldigt fina rutiner här hemma nu de veckorna vi haft tillsammans jag och sonen. Känns ju också lite busigt om jag skulle komma tillbaka och vara gravid! 

Nej, ska försöka komma tillbaka till det där neutrala tankesättet jag hade när vi påbörjade verkstaden. Tänka mig att det inte är helt sannolikt att det skulle ta sig på första försöket och att detta är ett sätt att lära känna min kropp igen. (Kanske har jag alltid haft jättemånga dagars smygspottings som jag av någon anledning aldrig märkt?) Just nu känner jag inte så mycket, vilket nog ändå är skönt. Har lätt molvärk i magen och känner mig allmänt ”mensig” typ? Lite allmänt besvärad, på gränsen till ett lätt illamående och allmänt sunkig bara. Något lättretlig. Brösten ömmar inte just nu, men är nog fortfarande lite mörkare än vanligt? Äh, jag vet inte.