Så var vardagen igång igen, på riktigt! Sonen har varit på förskolan hela veckan och jag har jobbat. Sambon har känt sig lite småkrasslig (men blir oftast inte lika illa däran som vi andra) men har nu äntligen börjat känna sig som sig själv igen.
Det är extremt skönt att vara tillbaka på MITT jobb igen! Det är lite kaos och vi försöker hitta nya rutiner (”denna nya coronavardag”) och en hel del kollegor som också är hemma i sjukdom/vab, men jösses vilken skillnad det är ändå! Jag känner trots allt att jag har kompetensen att göra allt som väntas av mig, även om det inte är helt tydligt just precis vad det är som väntas av mig… Men jag är redo för vad som kan slängas åt mitt håll oavsett! Så har jag ju inte känt under våren, där det varit saker jag inte har erfarenhet eller kompetens inom som förväntats av mig. Nya rutiner, miljöer och arbetsuppgifter som varit stressigt i sig, samtidigt med ett stort hot om corona över huvudet på en. Hotet finns ju där fortfarande, men nu är det i alla fall meningen att vi ska jobba på att ta ikapp den vårdskuld som jobbats upp – och inte att jag potentiellt skulle få hoppa in med munskydd och visir inne på en covid-positiv sjukhussal.
Trots förvirring och lite slut i huvudet har jag ändå känt mig hoppfull, och kommit hem med positiv energi och orkat vara människa även när jag kommit hem från jobbet. Sonen verkar trivas väldigt bra på förskolan också, så det har funkat fint att ha en rullande vardag igen! 🙂
CD 28 alltså, och jag känner på mig att ägglossningen borde vara nära. Har fortsatt svaga LH-test, men mer fertilt sekret nu. Tempen har gått nedåt nu två dagar i rad, medan vilopulsen har gått uppåt – det gjorde den några dagar innan ägglossning förra cykeln också så får se om det stämmer igen. Det är bara att vänta… Vi är i alla fall pigga och krya nu så kan (lite försenat) köra på varannan dag nu äntligen!
Projekt Syskon 