Skriver inga cykeldagar denna gång, men tekniskt sett är det CD10. Jag mår okej, blöder fortfarande men det har minskat ännu mer nu och är som en lättare mens (förutom att det hållt på i tio dagar då). Jag har inte ont eller något, har varit på jobbet en hel vecka. Det som varit svårast är att låtsas som ingenting. Har ändå ett jobb som kräver rätt mycket socialt och mentalt av mig, och jag har stort ansvar. Det har gått bra såklart, annars hade jag stannat hemma. Men det är ganska dränerande. Jag ska vara positiv och motiverande för andra människor och hjälpa dem, vilket alltid känns bra att kunna göra. Samtidigt så kräver det mycket av mig, då jag inte känner mig själv på topp. Så går och fejkar att allt är bra dagarna i ända, sen får jag dåligt samvete att jag stupar när jag kommer hem och inte orkar lyfta ett finger. Utöver detta är sonen inne i någon slags trotsålder och rebellar mot att sova, så jag får inte heller så mycket sömn. Allt detta gör ju att jag känner mig lite mer känslosam över annat, så hela situationen med corona och tanken på annorlunda högtider och att jag inte vet när jag kommer träffa min släkt igen, vilket är lite tufft.
Det börjar närma sig vad som skulle varit lite milstolpar… Skulle snart gå in i andra trimestern, och skulle de kommande veckorna någon gång gjort KUB, och hade nästa besök till MVC inbokat och ja… det känns ju lite tungt. Tanken på att vi snart kanske skulle gå ut med graviditeten, att få fira det till julen och allt sånt, det skär ju lite in i hjärtat. Samtidigt så känner jag ändå att den värsta sorgen är passerad. Jag sörjer att jag inte är gravid just nu, men hur jag än vänder och vrider på det så känner jag inte att jag har förlorat ett barn. Det är lite svårt att förklara, eftersom jag självklart redan föreställt mig långt framåt i tiden hur min son skulle bli storebror och hur vi skulle ha en liten pytteplutt hemma igen… Men den visionen lever ju kvar, bara att den blivit framskjuten. Jag kan ju inte på något vis garantera att jag kommer bli gravid snart igen, eller att det kommer att gå vägen den gången heller, men jag har en så stark känsla av att det snart kommer gå bra. På så vis blir sorgen och saknanden av ett andra barn, idén om detta barn, inte lika jobbig. Inte lika verklig. Är ledsen över att inte vara gravid, och kan längta efter att bli det igen. Ser fram emot att min kropp ska återhämta sig. Men det är inte helt smärtfritt för den sakens skull, en upprivande erfarenhet. Men jag är den erfarenheten rikare, I guess. Kändes nästan för lätt att rätt snabbt kunna bli gravid när jag önskade och att det inte skulle bli några komplikationer. Men nu har jag varit med om detta, då känns sannolikheten att det skulle hända igen inte lika stor. Såklart så funkar inte matematiken på det viset, men det är så min känsla är.
Jag ska försöka vara snäll mot mig själv, inte ställa för höga krav. Låta tiden ha sin gång. Det kommer bli bra. Även om julen kommer bli annorlunda i år så har jag min fina sambo och vår fina son. Jag kan känna mig rik.
Projekt Syskon 