Idag fyller jag 34. Jag hade ju önskat att vara ”färdig” och kunna stänga bebisfabriken innan nästa födelsedag. Det blir ju lite dystert att tänka att om allt hade gått som det skulle så hade jag haft en 6-månaders liten knodd om ett år. Nu vet jag ju inte alls. Får samma känsla med julen med, en tomhetskänsla av att veta att där skulle vara en till familjemedlem med oss nästa år, och nu är den bilden ytterst otydlig. Plus att jag skulle varit i andra trimestern nu och vi kunde gå ut med det officiellt denna jul. Det är ju lite tungt helt enkelt.

Jag vet ju rent logiskt att sånt här inte går att styra upp eller planera på något vis. Sen är det väl inte så att det poff på dagen man fyller 35 att det skulle påverka fertiliteten över en natt direkt. Jag är säkert redan mindre fertil nu än när jag blev gravid med sonen i så fall. Jag vet ju att det händer när det händer om det är meningen att det ska det, och jag har ändå en stark övertygelse att det kommer gå vägen. Sen att jag har idéer om när, var och hur det ska ske, hur långt vi önskar att det blir mellan syskonen… Det ligger ju egentligen inte i mina händer.

Rent cykelmässigt (eller hur man ska se på det) så har jag fått en konstig liten blödning som kommer och går då och då. Och att kalla det för blödning är kanske att ta i. Ibland är det ingenting, ibland kommer det som färskt blod (är i alla fall röd färg) när jag torkar mig, men är väldigt utspätt. Ibland är det lite rosa flytningar, sen ingenting. Knappt att jag behöver trosskydd. Går liksom och småskvätter lite. Min blödning efter cytotecen var ju först som en mens, sen blev det bruna flytningar som sen var borta i ett par dagar innan detta satte igång. Det känns som något annat av en annan karaktär. Misstänker att det är en mellanblödning och att kroppen är i lite obalans fortfarande. Har tagit mig sovmorgon idag, men tänkte kanske ta ett nytt gravtest idag eller imorgon för att se hur det står till.

På tal om sovmorgon så känns det som en mycket tacksam födelsedagspresent att få ligga kvar i sängen fortfarande, snart halv 10! Det är fortfarande oklart om vi kommer få något ledigt i jul, och det kan bli aktuellt att stärka upp på sjukhuset istället för min vanliga mottagning. Det märks rätt tydligt hur mina kollegor med mig inte mår helt bra i det hela. Det är stressande att inte veta eller kunna planera (känns detta bekant?) och corona ligger som en blöt filt över allt. Var hemma och vabbade i början av veckan, och kände en så tydlig kontrast så fort jag satte min fot på jobbet. En våg av obehag som sköljde över mig, väldigt tydligt. Kan ju bara säga det om och om igen att jag hoppas att det blir bättre.

Just nu är jag lite mer orolig över att bli gravid igen under rådande omständigheter. Känslan av att det är en pusselbit som fattas och något som kommer göra mig hel igen finns också där och sliter åt ett annat håll. Jag vill inget annat än att bli gravid, jag längtar så! Jag hann märka av pandemin sist genom att jag fick vara själv på ultraljuden och när det konstaterades att det inte fanns några hjärtljud och att det inte gick åt rätt håll så var jag ensam. Det kommer säkert vara så ett bra tag till. Samtidigt måste man ju kunna föreställa sig en ljusning. Om minst nio månader är läget annorlunda. Kanske är alla vaccinerade och sjukvården under mindre press. Det såg ju helt okej ut i somras och besöksförbud kunde ju hävas. Corona kommer inte försvinna på länge, men förhoppningsvis kommer den inte ha samhället i detta järngrepp länge till. Jag får kanske vara lite självisk ibland också. Jag vet ju inte hur lång tid det dröjer heller. Och först och främst får jag vänta in att mensen kommer.