Well. Jag var grundlurad! Mina spottings kom aldrig riktigt igång, skulle blivit mens någon gång mellan i måndags och idag (onsdag).
Jag började faktiskt googla ”spottings fast gravid” igår i ett svagt ögonblick, men tänkte att det var bara dumheter. När jag blev gravid med sonen kom ju faktiskt inga spottings! Kanske hade min lutealfas bara börjat bättra på sig (inte för att jag gjort något annorlunda men…)? Men jag testar bara för att, tänkte jag, det brukar ju vara effektivt för att få igång en mens om inget annat.
Men det var positivt. Teststrecket dök upp rätt tidigt och jag behövde absolut inte sitta och vrida eller vända på testet i rätt ljus: det är solklart där!
Känslan just nu är lustig. Jag hade ju räknat bort detta försök redan häromdagen, till och med sörjt. Jag är ju väldigt glad för plusset, samtidigt som jag är livrädd att det ska hända något. Vågar inte skriva graviditetsveckor eller så här, rädd att jinxa det. Nu bara för det tycker jag att jag kände mig lite illamående nyss, men är det bara inbillning? Har jag verkligen inte haft några symtom? Det är ju visserligen normalt, helt klart, men det var ju lite därför jag började misstänka mitt MA sist, för att jag mådde för ”bra”.
Min sambo sa direkt att nu får jag ta det lilla lugna, inte gå in i detta för mycket tills vi vet mer. Men det är ju inte så lätt. Det är ju min kropp, det är med mig hela tiden. Samtidigt som jag börjar vara tvungen att tänka på vad jag sätter i mig och utsätter mig för lite extra. Går ju inte att bara låtsas som att det regnar. Men jag tänker nog vänta med att gå med i gravidgrupper eller ladda ner en drös med appar.
Projekt Syskon 