Kontrollbehov och oro utspelar en liten inre kamp hos mig… Dagens gravtest är solklart positivt, men är samtidigt inte starkare än det var för två dagar sedan, medan det haft en väldigt tydlig ökning innan. Jag vet ju att det är lönlöst att analysera sönder sånt, men jag vill heller inte hoppa över att testa för då börjar jag föreställa mig att det skulle vara svagare/negativt. Hopplös hur jag än gör. Har i alla fall slutat tempa nu, men kan konstatera att min vilopuls har gjort ett skutt uppåt (vilket är positivt). Försöker att inte kolla den appen för ofta, men är ändå ganska glad över att den finns där.
Någonstans saknar jag den där overkliga känslan från första graviditeten, då jag hade jättesvårt att ta till mig att två streck betydde att det var en bebis, var inte ens säker på att det skulle vara något på KUB fastän jag hade en massa symptom. Nu ”fattar” jag ju tyvärr bättre, och har något att oroa mig för. Och oroar mig gör jag…
I symptomväg har jag ömma bröst, igår fick jag en känsla av att mitt ena bröst hade blivit större och hårdare än det andra. Tycker att en del dofter är lite starkare än vanligt, men har ett relativt vanligt smaksinne. Lite illamående. Ingen molvärk eller färgade flytningar idag, men det hade jag igår.
Funderar på om jag ska ringa till MVC snart, kanske har möjlighet att komma in på ett VUL, även om det fortfarande är väldigt tidigt för det. Var ju på hälsosamtal/inskrivning för inte så länge sen, men då bokade vi in glukosbelastning i vecka 10 och hann ju med två VUL innan dess. Det slutade ju som det gjorde, men det kanske kan vara till min fördel? Eller så är det ändå för tidigt, och bättre att vänta lite till ifall det ändå skulle skita sig? Äsch, jag vet inte. Försöker känna mig lagom obrydd men positiv, och fokusera på annat, men lyckas inget vidare. Idag är jag hemma och vabbar och det blir ju inte samma distraktion som att vara på jobbet, och tiden går rätt långsamt.
Projekt Syskon 