Snart börjar, om det får chansen, det lilla hjärtat att ticka. 22-23 dagar gammal, dvs idag eller imorgon. Mitt i all oro och allt negativa känner jag redan en stark kärlek till det lilla där inne. Det känns ändå annorlunda mot sist, tror jag. Den där känslan att något inte stämde. Men kanske kom den först senare? Även om den allmänna rädslan och även sorgen är konstant närvarande, så känner jag mig ändå tryggare nu. Emellanåt. Jag har varit med om ett MA, men inte ett ”vanligt” missfall, och är ju mitt i den mest kritiska fasen just nu. Visst kollar jag trosorna varje gång jag går på toa, och drar en lättnadens suck varje gång det inte är blod, rosa eller brunt. Bara vanlig färg just nu. En liten strimma hopp, som sen drunknar snabbt i ledsna tankar igen. Det måste gå nu, snälla!
Idag känner jag mig väldigt svullen. Min annars så sladdriga mage är rätt spänd och ser enorm ut. Känns så dumt att se så pass gravid ut i spegeln när allt är så ovisst. Ett stort kosmiskt skämt. Men jag kommer att komma dit – så småningom.
Projekt Syskon 