17+1

Tyckte att jag kände första rörelserna idag! 🥰 Små, små buffar, men kändes definitivt inte som tarmar i alla fall. Skönt, då jag börjat känna mig lite orolig då jag utöver foglossningar (som håller sig på samma milda nivå) och graviditetsdiabetesen mår rätt prima. Men får ju försöka passa på att njuta lite.

Imorgon börjar min sista jobbvecka, fem ynka dagar och sen kommer jag att syssla med annat plus föräldraledighet sen, så blir ju lång tid innan jag är tillbaka. Lite skönt på sätt och vis, men jag gillar ju mitt jobb och kommer sakna det! Kommer dock ha fullt upp, mycket inplanerat och mycket som ska avslutas eller överlämnas, så kommer inte sitta sysslolös i alla fall! Ändå, lustig känsla. Har skjutit det på framtiden lite och inbillat mig att det är längre kvar, men nej…

Mina besök hos Spec-MVC gick bra, träffade två läkare och en dietist och alla var snabba besök. De tyckte att mina värden såg fina ut och att jag hade koll, så är ju bara att tacka och ta emot. Och hittills har det gått väldigt bra, bara genom att byta till fullkornsprodukter. Så håller tummarna att det håller sig så. Samma med foglossningarna som sagt, de är där men har inte blivit värre sedan de dök upp. Jag KAN fortfarande röra på mig, även om jag inte borde. Frånsett att gå, då, för jag vaggar fram i slowmotion numera. Men så länge det är allt får jag ju ändå vara tacksam. Om ett par veckor är jag halvvägs genom graviditeten, och innan dess är det RUL. Även om jag gärna tar en dag i taget så skulle det vara trevligt om det gick rätt snabbt dit ändå hehe…

16+0

Gravidvecka 17 är här, 40% har passerat. Känns både som att det kommit långt, och som att det är evigheter kvar av graviditeten.

Fogarna sköter sig någorlunda… Jag har fortfarande inte fått den där huggande smärtan vid rörelser, men den sega värken och tröttheten som byggs på under dagen är definitivt där. Jag försöker att ta det lugnt och inte röra på mig på ett oergonomiskt vis, men det märks. Nu är det i alla fall bara två arbetsveckor kvar till semestern. Lite stressigt, känns som att jag har mycket att försöka avsluta och fixa innan jag går, och det kommer hela tiden nya saker. Men det ska nog gå. Nu är planen att jag ska jobba 25% hemifrån när semestern är över, och då jobba med helt nya administrativa uppgifter. Tyvärr verkar det inte lika straight forward som jag hade trott, måste starta upp helt nya grejer mitt i sommaren, men det känns lite som chefens ansvar att se till att jag har uppgifter att göra när hon väl har omplacerat mig. Jag får fortsätta ta en dag i taget.

I tisdags fick jag min blodsockermätare, och är nu allmänt sönderstucken om fingrarna. Hittills har jag haft värden som under förra graviditeten, det funkar att byta till fullkornsprodukter och köra på. Positivt är att de tycks ha ändrat riktlinjerna, så att bebisen inte behöver tillmatas vid endast kostbehandling som det gjordes 2019. Istället blir det fokus på amning, och kanske en möjlighet till stöd med det också. Med sonen kändes det som att han alltid var så proppmätt av ersättning så att mjölken aldrig riktigt rann till. Det var också sånt fokus på att ge ersättning att ingen riktigt kollade över amningen på BB. Då det känns ju positivt. Hoppas att blodsockret håller sig under kontroll.

Annars känner jag mig seg, har varit lite illamående igen till och från, och aptiten kommer och går. Ibland kan jag rycka på axlarna och tänka att läget ändå är under kontroll. Andra dagar får jag kämpa med att hämta sonen på förskolan, som har insett att mamma är lite långsam nu och tycker det är oerhört skojigt att springa ifrån mig. Han vill oftast inte gå fint och hålla mig i handen, utan gör sig till gelé och slänger sig på marken och vägrar samarbeta. Än så länge kan jag lyfta upp honom utan att det gör ont just då, men jag vet ju att det sliter på kroppen. Det gör mig lite deppad. Och tanken på att det är fint väder ute och att jag inte kan gå själv med sonen till en lekplats, för jag kan inte släppa honom ”lös” där han kan springa iväg från mig. Jag kan helt enkelt inte röra mig så snabbt, går konstant och vaggar framåt i ett långsamt tempo. Det känns väldigt frustrerande, och jag kan känna mig värdelös. Visst, jag är fullt upptagen med att bygga en liten människa i min mage, men jag vill kunna bidra. Än så länge så skulle kroppen hålla för att fortsätta jobba, men så kommer corona-regler och ger mig arbetsförbud. Känns som att jag lämnar kollegorna i sticket mitt i sommaren när det redan är svårt att få ihop det i semestertider. Men jag vet ju att jag inte kan hjälpa det, jag kan inte styra över omständigheterna. Jag måste vara lite självisk och se till att jag mår bra i allt. Det försöker jag påminna mig om.