Månad: juni 2021

19+2

projektsyskonLämna en kommentar

Hade RUL idag. Allt såg fint ut men den lille var traditionsenligt bångstyrig och ville inte flytta sig så hon kunde kolla på hjärtat från rätt vinkel. Livlig liten krabat som rörde mycket på sig, men inte som de ville. Jag fick göra lite allmäna gymnastiska övningar (bäckenlyft, skaka loss och sen trycka mig hårt ned mot britsen några gånger). Gjorde detta vid tre tillfällen utan mer resultat än att jag fick skitont i fogarna.

Så hon kämpade på ett tag med att få en bra bild, tills hon till sist sa ”där tror jag att jag fick en bra bild, då var vi klara!” och stängde av maskinen. Hon förklarade att hon skulle eftergranska bilderna men att det verkade se bra ut, om hon inte kände sig helt nöjd med bilderna så kunde jag kanske komma in en gång till men troligtvis skulle det inte behövas. Jag hade legat hela tiden och väntat på ett passande tillfälle att fråga ”går det att se vad det är för kön?” men plötsligt så var det ju över. Var inte riktigt tillfälle innan och jag ville inte störa i undersökningen när hon gick igenom allt, och så blev det ju fokus på hjärtat. Hade min sambo fått vara med hade han definitivt lyckats fråga, men nu var jag ju själv och ville inte vara till besvär. Så fick lunka hem (smärtsamt) utan att veta kön på mini där inne. Kan inte låta bli att känna mig besviken. Det viktigaste är såklart att det såg bra ut, vilket även hjärtat verkade göra, och det spelar ju ingen roll – men jag ville gärna veta. Är inte alls för överraskning vid förlossningen. Men får försöka se det positiva, det var en livlig krabat och det såg bra ut. Punkt.

Sedan sist har jag även varit iväg och firat midsommar i sommarstuga. Det var mysigt, och min graviditetsdiabetes fixade tom lite färskpotatis och jordgubbar utan att det märktes på blodsockret så det var ju fint. Dock lyckades jag överanstränga mig lite under dagen. Började hemma med att sonen höll på att springa fram och ringa på grannens dörr medan vi stod och väntade på hissen, och jag slängde mig rätt hastigt efter honom utan att tänka efter. Sen var vi lite sena och jag var tvungen att röra mig i högre hastighet än vad jag var riktigt bekväm med, dessutom med packning. Sen en resa på det med mycket sittande, och när vi kom fram till stugan var det första sonen gjorde att springa ifrån mig ut på bryggan medan alla fullt rörliga vuxna var upptagna med att packa ur bilen på en helt annan del av gården. Så jag fick igen slänga mig efter tvååringen som inte alls lyssnade på mig när jag skrek åt honom att stanna såklart. Så jag var lite lagom mör i kroppen efter det. Värsta dagen på hela graviditeten skulle jag säga, även om det är milsvis från förra graviditeten. Det återställs ju också rätt fint av att jag tar det lugnt och i värsta fall en natts sömn. Även om jag får slåss mot det dåliga samvetet över att vara en tråkig mamma som inte kan göra något eller hjälpa till.

Blandade känslor, jag ska försöka fokusera på det positiva. Kanske klicka hem några små minikläder och gå ut med graviditeten på sociala medier för att det ska börja kännas lite mer på riktigt. Har tre veckor semester kvar, hoppas kunna underhålla sonen någorlunda under den tiden med.

18+0

projektsyskonLämna en kommentar

Igår jobbade jag min sista riktiga arbetsdag. Vi hade en liten sommaravslutning med jobbet, kändes väldigt ovant att faktiskt umgås med folk! Jag delar ju kontor med två kollegor och vi har personalrum där vi fått vara fem personer samtidigt. Nu var vi plötsligt flera kollegor och även dem från avdelningen på sjukhuset där jag var omplacerad för ett år sen (vi har samma chef). Alla har fått två doser vaccin, vi var utomhus och satt typ en person per picknick-filt, men kändes ändå lite… busigt på något vis? Lite olagligt liksom. Men det var trevligt, vi åt och drack, frossade i lite jordgubbar och lekte lekar. Jag som vaggande val kunde inte vara särskilt delaktig i lekandet men försökte ändå. Lite segt i kroppen att sitta på filt på marken, resa sig och sätta sig flera gånger och försöka småleka lite och jag var rätt mör i kroppen efteråt. Hade förväntat mig att jag skulle känna mer idag med, men är faktiskt helt okej. Foglossningen är verkligen mycket mildare denna gång (peppar, peppar!) Vet inte ens om jag skulle få ”diagnos” av fysioterapeut, minns att det sist var en undersökning där jag fick göra olika rörelser och säga till om de gjorde ont, vilket det gjorde då. Nu kommer ju smärtan/obehaget/tröttheten smygandes istället. Kan också känna om jag står, sitter eller ligger stilla en längre stund, men det är ju väldigt annorlunda från sist. Klagar verkligen inte! Ska förhoppningsvis kunna ta det lite lugnare nu också, så kommer inte behöva utsätta kroppen för något jag inte själv valt, så det kommer nog bli toppen. Nu semester! 💖

Jag har känt små små buffar nu nästan varje kväll när jag ligger ned. Ganska diskreta, men går inte att ta miste om att det är mini. Känner inget under dagarna än, men har ju också moderkakan i framvägg denna gång så får kanske vänta lite till. Emellanåt hinner jag börja noja lite, men är glad för det jag får 🙂 Nu är det en vecka och två dagar till RUL, känns som en halv evighet!

Det har funkat bra med blodsockret fortsatt, åt ett bröd som kändes lite väl ljust igår men hade inga problem med det, och jordgubbar med grädde funkade också fint. Bara för det så fick jag 8,3 i morse efter en tallrik med havregrynsgröt och bara mjölk till. Har ätit det innan utan att det skenat iväg så vet inte. Drack visserligen en kopp kaffe också… Blev så fruktansvärt kaffesugen igår (hade varit lite nervös över sista dagen på jobbet och sovit som en kratta också) så jag testade en liten kopp. Jag som inte druckit kaffe på typ ett helt år?? Med sonen smakade kaffet skit hela graviditeten, luktade till och med vedervärdigt, men nu smakade det faktiskt okej. Lite ovan kanske, kunde dricka typ 4-5 koppar svart kaffe om dagen och nu körde jag med mjölk. Tänker inte överdriva eller så, kanske nån kopp då och så för att jag är sugen. Lite kaffe är ju okej som gravid (200 mg iaf) även om jag inte druckit på så länge. Gott var det i alla fall! Men får kanske se över mina frukostvanor ifall blodsockret ska rusa iväg sådär. Brukar kunna bli lite högre på morgonen när man ”bryter fastan” har de sagt, men behöver ju inte få så högt varje dag. Bara att experimentera vidare!

Nu ska jag försöka njuta lite av semestern, även om det är över 30 grader ute och jag håller på att smälta bort. Tvååringen påverkas inte nämnvärt så det är full rulle. Så mycket för att ta det lugnt och vila kroppen haha…

17+1

projektsyskonLämna en kommentar

Tyckte att jag kände första rörelserna idag! 🥰 Små, små buffar, men kändes definitivt inte som tarmar i alla fall. Skönt, då jag börjat känna mig lite orolig då jag utöver foglossningar (som håller sig på samma milda nivå) och graviditetsdiabetesen mår rätt prima. Men får ju försöka passa på att njuta lite.

Imorgon börjar min sista jobbvecka, fem ynka dagar och sen kommer jag att syssla med annat plus föräldraledighet sen, så blir ju lång tid innan jag är tillbaka. Lite skönt på sätt och vis, men jag gillar ju mitt jobb och kommer sakna det! Kommer dock ha fullt upp, mycket inplanerat och mycket som ska avslutas eller överlämnas, så kommer inte sitta sysslolös i alla fall! Ändå, lustig känsla. Har skjutit det på framtiden lite och inbillat mig att det är längre kvar, men nej…

Mina besök hos Spec-MVC gick bra, träffade två läkare och en dietist och alla var snabba besök. De tyckte att mina värden såg fina ut och att jag hade koll, så är ju bara att tacka och ta emot. Och hittills har det gått väldigt bra, bara genom att byta till fullkornsprodukter. Så håller tummarna att det håller sig så. Samma med foglossningarna som sagt, de är där men har inte blivit värre sedan de dök upp. Jag KAN fortfarande röra på mig, även om jag inte borde. Frånsett att gå, då, för jag vaggar fram i slowmotion numera. Men så länge det är allt får jag ju ändå vara tacksam. Om ett par veckor är jag halvvägs genom graviditeten, och innan dess är det RUL. Även om jag gärna tar en dag i taget så skulle det vara trevligt om det gick rätt snabbt dit ändå hehe…

16+0

projektsyskonLämna en kommentar

Gravidvecka 17 är här, 40% har passerat. Känns både som att det kommit långt, och som att det är evigheter kvar av graviditeten.

Fogarna sköter sig någorlunda… Jag har fortfarande inte fått den där huggande smärtan vid rörelser, men den sega värken och tröttheten som byggs på under dagen är definitivt där. Jag försöker att ta det lugnt och inte röra på mig på ett oergonomiskt vis, men det märks. Nu är det i alla fall bara två arbetsveckor kvar till semestern. Lite stressigt, känns som att jag har mycket att försöka avsluta och fixa innan jag går, och det kommer hela tiden nya saker. Men det ska nog gå. Nu är planen att jag ska jobba 25% hemifrån när semestern är över, och då jobba med helt nya administrativa uppgifter. Tyvärr verkar det inte lika straight forward som jag hade trott, måste starta upp helt nya grejer mitt i sommaren, men det känns lite som chefens ansvar att se till att jag har uppgifter att göra när hon väl har omplacerat mig. Jag får fortsätta ta en dag i taget.

I tisdags fick jag min blodsockermätare, och är nu allmänt sönderstucken om fingrarna. Hittills har jag haft värden som under förra graviditeten, det funkar att byta till fullkornsprodukter och köra på. Positivt är att de tycks ha ändrat riktlinjerna, så att bebisen inte behöver tillmatas vid endast kostbehandling som det gjordes 2019. Istället blir det fokus på amning, och kanske en möjlighet till stöd med det också. Med sonen kändes det som att han alltid var så proppmätt av ersättning så att mjölken aldrig riktigt rann till. Det var också sånt fokus på att ge ersättning att ingen riktigt kollade över amningen på BB. Då det känns ju positivt. Hoppas att blodsockret håller sig under kontroll.

Annars känner jag mig seg, har varit lite illamående igen till och från, och aptiten kommer och går. Ibland kan jag rycka på axlarna och tänka att läget ändå är under kontroll. Andra dagar får jag kämpa med att hämta sonen på förskolan, som har insett att mamma är lite långsam nu och tycker det är oerhört skojigt att springa ifrån mig. Han vill oftast inte gå fint och hålla mig i handen, utan gör sig till gelé och slänger sig på marken och vägrar samarbeta. Än så länge kan jag lyfta upp honom utan att det gör ont just då, men jag vet ju att det sliter på kroppen. Det gör mig lite deppad. Och tanken på att det är fint väder ute och att jag inte kan gå själv med sonen till en lekplats, för jag kan inte släppa honom ”lös” där han kan springa iväg från mig. Jag kan helt enkelt inte röra mig så snabbt, går konstant och vaggar framåt i ett långsamt tempo. Det känns väldigt frustrerande, och jag kan känna mig värdelös. Visst, jag är fullt upptagen med att bygga en liten människa i min mage, men jag vill kunna bidra. Än så länge så skulle kroppen hålla för att fortsätta jobba, men så kommer corona-regler och ger mig arbetsförbud. Känns som att jag lämnar kollegorna i sticket mitt i sommaren när det redan är svårt att få ihop det i semestertider. Men jag vet ju att jag inte kan hjälpa det, jag kan inte styra över omständigheterna. Jag måste vara lite självisk och se till att jag mår bra i allt. Det försöker jag påminna mig om.