Hade RUL idag. Allt såg fint ut men den lille var traditionsenligt bångstyrig och ville inte flytta sig så hon kunde kolla på hjärtat från rätt vinkel. Livlig liten krabat som rörde mycket på sig, men inte som de ville. Jag fick göra lite allmäna gymnastiska övningar (bäckenlyft, skaka loss och sen trycka mig hårt ned mot britsen några gånger). Gjorde detta vid tre tillfällen utan mer resultat än att jag fick skitont i fogarna.
Så hon kämpade på ett tag med att få en bra bild, tills hon till sist sa ”där tror jag att jag fick en bra bild, då var vi klara!” och stängde av maskinen. Hon förklarade att hon skulle eftergranska bilderna men att det verkade se bra ut, om hon inte kände sig helt nöjd med bilderna så kunde jag kanske komma in en gång till men troligtvis skulle det inte behövas. Jag hade legat hela tiden och väntat på ett passande tillfälle att fråga ”går det att se vad det är för kön?” men plötsligt så var det ju över. Var inte riktigt tillfälle innan och jag ville inte störa i undersökningen när hon gick igenom allt, och så blev det ju fokus på hjärtat. Hade min sambo fått vara med hade han definitivt lyckats fråga, men nu var jag ju själv och ville inte vara till besvär. Så fick lunka hem (smärtsamt) utan att veta kön på mini där inne. Kan inte låta bli att känna mig besviken. Det viktigaste är såklart att det såg bra ut, vilket även hjärtat verkade göra, och det spelar ju ingen roll – men jag ville gärna veta. Är inte alls för överraskning vid förlossningen. Men får försöka se det positiva, det var en livlig krabat och det såg bra ut. Punkt.
Sedan sist har jag även varit iväg och firat midsommar i sommarstuga. Det var mysigt, och min graviditetsdiabetes fixade tom lite färskpotatis och jordgubbar utan att det märktes på blodsockret så det var ju fint. Dock lyckades jag överanstränga mig lite under dagen. Började hemma med att sonen höll på att springa fram och ringa på grannens dörr medan vi stod och väntade på hissen, och jag slängde mig rätt hastigt efter honom utan att tänka efter. Sen var vi lite sena och jag var tvungen att röra mig i högre hastighet än vad jag var riktigt bekväm med, dessutom med packning. Sen en resa på det med mycket sittande, och när vi kom fram till stugan var det första sonen gjorde att springa ifrån mig ut på bryggan medan alla fullt rörliga vuxna var upptagna med att packa ur bilen på en helt annan del av gården. Så jag fick igen slänga mig efter tvååringen som inte alls lyssnade på mig när jag skrek åt honom att stanna såklart. Så jag var lite lagom mör i kroppen efter det. Värsta dagen på hela graviditeten skulle jag säga, även om det är milsvis från förra graviditeten. Det återställs ju också rätt fint av att jag tar det lugnt och i värsta fall en natts sömn. Även om jag får slåss mot det dåliga samvetet över att vara en tråkig mamma som inte kan göra något eller hjälpa till.
Blandade känslor, jag ska försöka fokusera på det positiva. Kanske klicka hem några små minikläder och gå ut med graviditeten på sociala medier för att det ska börja kännas lite mer på riktigt. Har tre veckor semester kvar, hoppas kunna underhålla sonen någorlunda under den tiden med.
Projekt Syskon 