Den här veckan har gått snabbt, redan framme i vecka 22! Nu har min sambo semester, nästa vecka också, så det underlättar verkligen! Sen blir det lite vardag igen med förskola och jobb, även om jag kommer göra helt andra saker och jobba hemifrån. Dessutom bara 25%. Men jag är tacksam att det gått att lösa på något vis. Jag är även tacksam att jag fortfarande är kapabel till att sitta framför en dator på en stol utan att helt gå sönder. Minns inte exakt vilken vecka jag blev sjukskriven på 100% men tror att det var ungefär här. Då kunde jag inte sitta mer än två minuter ens på en bra stol, kunde inte stå och inte gå och fick vagga runt på mina kryckor när jag inte låg i fosterställning med en kudde mellan knäna på soffan. Så jag är tacksam! Har försökt hitta på lite saker med familjen nu. Det har inte blivit något storslaget än, knappt ens en riktig utflykt, men vi har hängt i parker och lekparker och gått lite på stan. Min kropp har definitivt protesterat lite, framförallt när jag tänker som ”vanligt” och att det är promenadavstånd någonstans som egentligen inte är det för mig i detta nu. Men det har gått bra ändå. Haft lite mindre tur med vädret veckan som gått men får se hur det blir framöver. Mycket av det som känns rimligt att hitta på med en sjövild tvååring, en halvhalt mamma och dessutom en hund i pandemitider känns som att de ställer en del krav på vädret. Jag får lätt lite FOMO när jag har semester, till den grad att jag knappt kan njuta av saker för att det mååååste göras något hela tiden. Jag försöker att släppa det nu, och inser också att mycket inte är som vanligt och att en tvååring fortfarande är lite för liten för mina vilda ambitioner, och att ta en glass i stadsparken är minst lika kul för honom. Ser absolut fram emot att vara föräldraledig nästa sommar! Kommer ha en liten, men hen kommer förhoppningsvis kunna trivas i vagn/sele/sjal och mest hänga med. Sambon har pratat om att kanske ta körkort, något som ingen av oss har i dagsläget utan får förlita oss på kollektivtrafik eller skjuts. Eller att promenera då, men det har jag ju konstaterat är mindre optimalt just nu.

Rent graviditetsmässigt och emotionellt mår jag helt okej just nu. Diabetesen som jag mäter varannan dag sköter sig fortfarande fint, och fogarna gör ju inte mer ont så länge jag sköter mig. Hade gärna kunnat springa efter sonen lite bättre, för det hade verkligen underlättat, men är fortfarande inte helt maktlös i min vardag. Jag känner bebis lite mer nu också! Innan har det mest känts när jag lagt mig på kvällen, men nu känner jag lite då och då på dagen och även när jag ligger på sidan. Små härliga buffar 💖 Är ju annorlunda med moderkakan i framvägg, men kanske kan fungera som en fin stötdämpare längre fram när sparkarna blir lite mer våldsamma? Kanske bara önsketänkande…? 🙂 Sover lite halvkasst, men det kan bero på att det är varmt, och jag sover med en ännu varmare kroppskudde i nån slags fleecetyg typ, plus att jag i sann semesteranda går och lägger mig lite senare än vanligt (trots att sonen vaknar som en väckarklocka kl 06) så det påverkar säkert en hel del. Helt energilös är jag i alla fall inte, och det går rätt jämnt ut med vad jag fysiskt pallar med. Så länge leve andra trimestern får jag väl ändå säga, även om jag längtar ihjäl mig till november och kanske nästa ultraljud. Men ska försöka stanna upp och njuta av stunden, och känna mig tillräcklig.

Då var 50% avklarat! Såklart att det blir lite marginal plus eller minus på BF, men snart kan man ju i alla fall räkna med att det har gått mer av graviditeten än det är kvar. Det känns skönt, samtidigt så mår jag helt okej fysiskt nu! Fogarna gör sig absolut påminda ibland och jag märker hur det börjar bli lite kämpigt att bära på sonen. Upp och ned från matstol och skötbord funkar än så länge, även om det tär lite om jag gör det väldigt många gånger på en dag. Annars tycker jag att status är detsamma som när jag började känna av foglossningen.

Blodsockret har sett fint ut, trots lite ”fusk” över midsommar med färskpotatis och jordgubbar, men mina värden har varit så exemplariska att jag numera bara behöver mäta varannan dag! Hälften så många stick i fingrarna om det fortsätter på samma sätt! Hur gött? Så på diabetes- och fogfronten känns det fint, liksom ”I got this!”. Nu har jag ju gjort det en gång redan och det funkar.

Psykiskt är det fortfarande lite tufft. Har nu haft semester i två veckor, och känner mig lite värdelös för att jag inte kan fixa hemma eller hitta på roliga saker med sonen. Med bägge delar blir det liksom det mest basala som jag fixar, och jag känner mig inte tillräcklig. Nästa och nästnästa vecka har i alla fall jag och sambon semester tillsammans, så det kanske känns lite mer peppade. Vi kan hitta på lite saker tillsammans, och om jag har en dålig dag så kanske sambon kan göra något själv. Sen blir det någon form av vardag igen när jag börjar jobba 25% och sonen är på förskolan igen. Då är det förhoppningsvis nog med att jag finns där med kärlek och värme när han kommer hem, och att jag inte måste försöka stå för 100% av underhållningen. Så det går nog framåt nu. Hoppas jag.