Idag är det alltså hundra dagar kvar till BF. Imorgon är vi nere på tvåsiffrigt! Jag har sagt det förr och säger det igen att man såklart inte ska haka upp sig på ett datum eftersom det lätt kan leda till besvikelse när den dagen kommer och går. Jag gick ju fyra dagar över BF med sonen och hann redan ställa in mig på att han aldrig skulle komma under de dagarna. Men samtidigt är det ju skönt att ha ett datum att hänga upp det på, och eftersom jag har graviditetsdiabetes kommer jag inte få gå mer än sju dagar över BF. Så som högst har jag 107 dagar kvar, rätt sjukt! Har också funderat på det där med BF lite, jag visste ju när jag hade ägglossning och när befruktningen skedde med sonen (såväl som med denna graviditet) och minns att mitt första datum då var 18 april enligt ÄL. Sen flyttades BF till 13:e vid KUB, vilket tekniskt sett inte var fysiskt möjligt… Han kom den 17:e. Nu har mitt BF enligt ÄL och via ultraljud varit exakt samma, så kan ju undra om det påverkar… Visserligen är det ju hundratals faktorer som styr när det är dags, men känns ju ändå lite intressant. Får se om sisådär 100 dagar helt enkelt!
Annars har vi lite sjukstuga här hemma. Klassisk ”alla har kommit tillbaka från semestern”-förskoleförkylning och som i nio fall av tio har jag lätt halsont och snuva. Sonen är såklart ungefär tretusen gånger piggare än vad jag är, sådär allmänt obrydd om att näsan rinner och han haft lite förhöjd temp. Samtidigt har han ju små stunder där han är lite mer gosig och ynklig mellan sitt vanliga energiska jag. Får honom att kännas lite mindre, liten igen. Och genast får jag dåligt samvete över att ”byta ut honom mot en nyare modell” så att säga. En liten bebis som kommer att stjäla mycket uppmärksamhet. Hur ska sonen reagera? Han kommer vara 2 år och 7 månader ca (om vi nu håller schemat) och man vet ju aldrig hur det kommer gå. Samtidigt är han inne i en väldigt ”rolig” period just nu. Han har varit rätt sen med talet (men väldigt tidig med motoriken istället) och har nu äntligen börjat prata mer och mer, kommer nya ord var och varannan dag. Fram tills för ett par veckor sedan har han haft typ noll tålamod till att sitta och läsa en bok, han har snabbt velat bläddra sidor så man inte hinner läsa eller titta, och sen sprungit vidare till något nytt. Nu kan vi faktiskt sitta och läsa, han tar in bilder och text och kan till och med referera tillbaka till en specifik sida där det hände något roligt. Han springer och hämtar böcker och kommer med, och sitter gärna och läser på riktigt! Känns som en helt ny möjlighet att lära känna honom, som jag har längtat efter det! Och så har vi bara hundra-nånting dagar kvar innan ett nytt litet yrväder kommer och ändrar vardagen…
Är kanske naturligt att känna såhär, och jag märker att jag är rätt hormonell och blödig när det kommer till det mesta, så säkert inte så konstigt. Nu ska den här förkylningsynkliga och smått orörliga mamman försöka få till den där kvalitetstiden med sonen i alla fall!
Projekt Syskon 