26+5

Så har snart vecka 27 kommit och gått den med! Två tredjedelar av graviditeten har passerat och det är exakt 3 månader kvar till BF, men får vänta en vecka och två dagar innan jag går in i tredje trimestern. Känns ändå som att nedräkningen verkligen börjat.

Jag börjar verkligen märka av magen, tycker att det känns som att det börjar bli trångt där inne. Kommer ju titta tillbaka på denna tid om ett par månader och asgarva åt den tanken, för jag vet ju att det kommer bli mycket större, tyngre och otympligare ju längre tiden går. Men i alla fall. Veckan som gått har jag även lyckats med konststycket att kräkas inte mindre än tre gånger! Först så hostade jag så väldigt att jag kräktes (tror aldrig att jag varit med om det tidigare!), sen skulle jag göra covidtest och få en tops i halsen vilket direkt triggade igång kräkreflexen. Det senaste året har jag ju tagit ungefär en halv miljon test och aldrig reagerat så. Hade i alla fall inte corona den här gången heller! Sist men inte minst så fick jag en liten uppkastning i duschen när jag böjde mig framåt för att raka benen. Har inte upplevt något liknande under förra graviditeten, men då kunde jag såklart inte böja mig framåt pga foglossningen och covid fanns inte 😛 Men hur som helst så känns det som något nytt, och att det delvis kommer sig av den där ”trånga” känslan i magen. Känner också sparkar lite överallt nu som börjar göra rätt ont, och mini tycks också älska att sparka mig i blåsan. Fun times. Nu är vi i alla fall någorlunda friska och tillbaka till vardagen, dvs med sonen på förskolan där han får utlopp för sin överskottsenergi och inte behöver ta ut den på mig XD

Har börjat fundera väldigt mycket på det här att ha två barn. Såhär i efterhand känns det ju väldigt förspänt att få sitt första barn och bara fokusera på det. Nu finns det ju en till liten individ att ta hänsyn till när det kommer till allting. Bara det att ge sig av till förlossningen kräver ju barnvakt och planering. Sen var vi ju kvar på BB sist i två dagar, och jag antar att det kommer bli likadant nu. Men då kanske min sambo får vara hemma med storebror istället. För att inte tala om första tiden med mini sen… Antingen får ju sonen vara hemma – med sitt behov av underhållning – eller vara sina mindre antal timmar på föris. Det blir ju i vilket fall inga första tio dagar då bägge föräldrarna kan lägga fullt fokus på att lära känna och bonda med den nya lilla familjemedlemmen och komma in i hens rutiner. För det kommer ju fortfarande vara business as usual för 2,5-åringen! Sen vet man ju inte vad det blir för liten krabat som kommer till oss… förhoppningsvis en som mest vill hänga med och kan ligga i vagn eller sele, men tänk om hen vägrar. Ska jag själv lyckas få iväg storebror till föris med en liten minimänniska som totalvägrar? Vi vet ju att hen är envis om alla ultraljud är något att gå på… Ska jag kunna gå ut med hunden, fixa mellis och ordna? Med sonen var jag typ fast på soffan de första månaderna, hade jag inte saker i närheten så fick det vara, för han ville bara ligga i famnen på mig. Visserligen testade jag inte med sele, och kände väl inget större behov av att vara uppe och flänga några längre stunder, men nu är man ju så illa tvungen. Och de kanske får finna sig i det. Känns ju dock lite orättvist mot lillasyskonet som inte får samma första tid i livet, men det är ju förstås inget de minns. 🙂 En hel del funderingar i huvudet, men jag antar att det löser sig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s