Vecka 31 är här, och jag känner mig lite bättre. Den senaste tiden har jag känt mig väldigt låg, både psykiskt och fysiskt – om man nu kan kalla sig för fysiskt låg. Jag har i alla fall varit mycket trött, sovit som en kratta men också känt mig onaturligt trött och nästan svag. Kroppen är tung och magen är i vägen, jag blir andfådd och har varit obehagligt varm. Ont i ryggen, trött i fötterna, orkar inte stå upp någon längre stund men också att sitta rakt upp och ned har varit kämpigt efter ett tag. Dålig aptit och ingen direkt lust att äta något, så får tvinga mig själv att få i mig både måltider och mellanmål – med varierad succé. Utöver detta har jag varit lättirriterad och haft nära till tårar över till synes ingenting.

För att göra situationen ännu trevligare har sonen varit hemma i nästan en vecka med lite snorig näsa igen. Även om jag försöker så gott jag kan med stillsamma inomhusaktiviteter som jag mäktar med, så kan det inte jämföras med det utlopp han får för sin överskottsenergi på förskolan. Resultatet blir en ganska uttråkad gosse och en mamma som känner sig extremt otillräcklig. Han som brukar vara snäll och väldigt respektfull mot vår hund kan börja jaga henne med sin Bobbycar eller trycka upp leksaker i huvudet på henne. Han är även mer bråkig vid blöjbyten, på- och avklädning och måltider. Han kan testa sina gränser en del annars med men det här går lite för långt, och han gör ju inte så annars. Vilket inte heller får en att känna sig som den bästa föräldern. Märker att min sambo, som tar extra mycket ansvar hemma sen en tid tillbaka, tycker att det är jobbigt också. Stackarn ska ju försöka jobba hemifrån också, och jag har en jobbig balans över att försöka inte störa honom och att jag faktiskt behöver hjälp med vissa lyft och saker här och var. Att inte kunna vara självständig eller kunna ta hand om sitt eget barn själv är en jobbig känsla.

Men det har trots allt börjat kännas bättre, framförallt psykiskt. Igår kände jag mig mer som mig själv och jag och sambon satt tillsammans framför en serie på kvällen, för första gången på länge. Är mest annars som att vi är två tysta skepp som passerar varandra utan att interagera när det känns som tyngst, att vi går in i oss själva. Men nu kunde vi prata och ha trevligt som vanligt igen. Så det känns positivt. Hoppas att det kan hålla i sig lite!

Nu har mer än två tredjedelar passerat av graviditeten, och det är 69 (höhö 🙈) dagar kvar till BF. Det är också MAX 11 veckor kvar, då jag inte får gå längre än till 41+0. Förhoppningsvis går det snabbare än så. Börjar dock få lite ångest över allt som är kvar att fixa. Eller egentligen så har vi kanske 95% redan, det är bara att det ska hämtas ned från vinden och tvättas och sorteras. Men vi har inte ens kollat att vagnen står kvar i det allmänna cykel-/vagnsförrådet i källaren, vi har inte varit nere där på typ ett år. Ett hjul är trasigt och måste fixas, plus att vi tänkte köpa en sån åkplatta till sonen. Det sista är ju inte akut, men ändå. Projektet att få sonen att sova i eget rum i god tid innan småsyskonet har inte heller inletts, och egentligen borde vi köpa en garderob att ha hans kläder i eftersom de ligger huller om buller under skötbordet just nu. Vart ska alla bebiskläder få plats annars? Ett nytt babynest hade jag tänkt också för det vi har är lite slitet och lutar plus att kanterna inte var så höga. Kommer det räcka med ett sånt eller behöver vi skaffa ett bedside crib eller dylikt? Sonen kommer trots allt fortfarande upp i vår säng varje morgon, lär ju bli rätt trångt annars! Så visst har vi att fixa, även om det är ett tag kvar. Samtidigt som det känns som ingen tid alls. En evighet och ett andetag på en och samma gång. ”Jag orkar inte längre” och ”jag är inte redo än” samtidigt. Men vi får fortsätta att ta en dag i taget, det kommer att bli bra. Barnmorskan på måndag och sen är det två veckor kvar till TUL. Hoppas att jag lyckas be dem kolla kön denna gång så att ännu en pusselbit faller på plats, kanske har jag fortfarande svårt att fatta att det kommer komma en ny liten familjemedlem inom kort?