31+2

Sååå… Sonen har dragit med sig magsjuka hem från förskolan, och jag fick krama toastolen hela natten. Helt slut, illamåendet gör sig påmint så fort jag rör på mig så har fått ligga i soffan hela dagen och försöker få i mig Resorb. Hoppas att det går över snabbt, vet inte hur jag ska palla detta. Patient zero mår helt okej och är pigg som vanligt förutom lite dålig aptit. Såklart. Giv oss styrka!

31+1

Vecka 32 och exakt två månader kvar till BF! Får ändå säga att tiden rullar på fortfarande, även om det känns jobbigare nu än innan. Går lite upp och ned, men värsta är att jag är så himla trött hela tiden och blir andfådd av typ ingenting. Fortsatt kämpigt rent kroppsligt, har också haft några dagar då jag känt mig lite yr och nästan svimfärdig. Hade lite lågt blodtryck sist jag kollade så kanske hänger ihop. Psykiskt går det också lite fram och tillbaka mellan att tycka syndast om mig själv i hela världen och att tänka att det trots allt är mycket bättre än förra graviditeten. Får fortsätta att ta en dag i taget som innan helt enkelt. Det funkar okej.

Har gjort en lista över saker som ska fixas, köpas och ordnas med inför minis ankomst, som jag har kunnat börja checka av saker på. Känns bra med lite struktur och inte behöva ha allt i huvudet, för märker att det börjar bli lite mer rörigt där inne 😅 Det är i alla fall överskådligt och känns som lagom mycket att beta av efter hand. Börjat med att fixa lite till sonens rum för att kunna påbörja projekt att sova själv där inne istället för i vårt sovrum. Tänker att det kan bli skönt för honom att inte bli störd av bebis, och att ha sitt eget. Börjar vi nu lite i förväg så kanske det inte käns som att han blir ”utslängd” heller. Hoppas att det blir bra. Har skaffat en garderob till honom också så att småkläderna kan vara på skötbordet och vi är redo att hämta ner, tvätta och sortera dem. En sak i taget. Organiserat. Skönt.

30+0

Vecka 31 är här, och jag känner mig lite bättre. Den senaste tiden har jag känt mig väldigt låg, både psykiskt och fysiskt – om man nu kan kalla sig för fysiskt låg. Jag har i alla fall varit mycket trött, sovit som en kratta men också känt mig onaturligt trött och nästan svag. Kroppen är tung och magen är i vägen, jag blir andfådd och har varit obehagligt varm. Ont i ryggen, trött i fötterna, orkar inte stå upp någon längre stund men också att sitta rakt upp och ned har varit kämpigt efter ett tag. Dålig aptit och ingen direkt lust att äta något, så får tvinga mig själv att få i mig både måltider och mellanmål – med varierad succé. Utöver detta har jag varit lättirriterad och haft nära till tårar över till synes ingenting.

För att göra situationen ännu trevligare har sonen varit hemma i nästan en vecka med lite snorig näsa igen. Även om jag försöker så gott jag kan med stillsamma inomhusaktiviteter som jag mäktar med, så kan det inte jämföras med det utlopp han får för sin överskottsenergi på förskolan. Resultatet blir en ganska uttråkad gosse och en mamma som känner sig extremt otillräcklig. Han som brukar vara snäll och väldigt respektfull mot vår hund kan börja jaga henne med sin Bobbycar eller trycka upp leksaker i huvudet på henne. Han är även mer bråkig vid blöjbyten, på- och avklädning och måltider. Han kan testa sina gränser en del annars med men det här går lite för långt, och han gör ju inte så annars. Vilket inte heller får en att känna sig som den bästa föräldern. Märker att min sambo, som tar extra mycket ansvar hemma sen en tid tillbaka, tycker att det är jobbigt också. Stackarn ska ju försöka jobba hemifrån också, och jag har en jobbig balans över att försöka inte störa honom och att jag faktiskt behöver hjälp med vissa lyft och saker här och var. Att inte kunna vara självständig eller kunna ta hand om sitt eget barn själv är en jobbig känsla.

Men det har trots allt börjat kännas bättre, framförallt psykiskt. Igår kände jag mig mer som mig själv och jag och sambon satt tillsammans framför en serie på kvällen, för första gången på länge. Är mest annars som att vi är två tysta skepp som passerar varandra utan att interagera när det känns som tyngst, att vi går in i oss själva. Men nu kunde vi prata och ha trevligt som vanligt igen. Så det känns positivt. Hoppas att det kan hålla i sig lite!

Nu har mer än två tredjedelar passerat av graviditeten, och det är 69 (höhö 🙈) dagar kvar till BF. Det är också MAX 11 veckor kvar, då jag inte får gå längre än till 41+0. Förhoppningsvis går det snabbare än så. Börjar dock få lite ångest över allt som är kvar att fixa. Eller egentligen så har vi kanske 95% redan, det är bara att det ska hämtas ned från vinden och tvättas och sorteras. Men vi har inte ens kollat att vagnen står kvar i det allmänna cykel-/vagnsförrådet i källaren, vi har inte varit nere där på typ ett år. Ett hjul är trasigt och måste fixas, plus att vi tänkte köpa en sån åkplatta till sonen. Det sista är ju inte akut, men ändå. Projektet att få sonen att sova i eget rum i god tid innan småsyskonet har inte heller inletts, och egentligen borde vi köpa en garderob att ha hans kläder i eftersom de ligger huller om buller under skötbordet just nu. Vart ska alla bebiskläder få plats annars? Ett nytt babynest hade jag tänkt också för det vi har är lite slitet och lutar plus att kanterna inte var så höga. Kommer det räcka med ett sånt eller behöver vi skaffa ett bedside crib eller dylikt? Sonen kommer trots allt fortfarande upp i vår säng varje morgon, lär ju bli rätt trångt annars! Så visst har vi att fixa, även om det är ett tag kvar. Samtidigt som det känns som ingen tid alls. En evighet och ett andetag på en och samma gång. ”Jag orkar inte längre” och ”jag är inte redo än” samtidigt. Men vi får fortsätta att ta en dag i taget, det kommer att bli bra. Barnmorskan på måndag och sen är det två veckor kvar till TUL. Hoppas att jag lyckas be dem kolla kön denna gång så att ännu en pusselbit faller på plats, kanske har jag fortfarande svårt att fatta att det kommer komma en ny liten familjemedlem inom kort?

29+3

Mår lite konstigt nu hastigt och lustigt. Vet inte om det kan vara sammandragningar, men magen känns typ konstant hård och väldigt trång på något vis. Sprängfylld. Som en full badboll som någon försöker pumpa i ännu mer luft i. Jag blev från en dag till en annan väldigt osugen på mat, som om den dåliga aptiten från första trimestern kom tillbaka med hämndbegär. Kanske inte hämndbegär direkt, det är nog inte lika illa som det var då, men ändå en aptitlöshet. Jag har inte ont, men det känns obekvämt. Magen är liksom jobbig att ha där, är i vägen. Kanske bara att bebis är stor nu och tar mycket av utrymmet, medan typ tarmar och magsäck får göra lite avkall. Minns det inte från förra graviditeten, men då hade jag ju ont i fogarna hela tiden att jag kanske inte tänkte på det. Jag vet inte. Ska till BM nästa gång på måndag, om mindre än en vecka, så får se vad hon säger och ifall det fortsätter på detta vis. Bebis lever också runt för fullt i magen, så är nog i alla fall inget att oroa sig över. Men plötsligt känns det mycket mindre härligt att vara gravid. Så välkommen tredje trimestern, I guess?

29+1

Hoppsan, missade visst att uppdatera vecka 29 så går direkt på vecka 30. Men hej och välkommen. Usel sömn är numera ett absolut faktum, och jag är konstant kissnödig. Men i övrigt vid fortsatt relativt gott mod. Börjar känna mig lite tung och otymplig, och det är ju rätt segt att gå runt och vara trött, men jag har det ändå rätt bra 🙂 Var hos barnmorskan häromdagen och allt såg fint ut. Hade gått upp 2 kilo på fyra veckor, samma som gången innan med samma tidsspann. Gick ju ner en del i början, men nu har jag gått om inskrivningsvikten i alla fall. Får se hur det slutar sen, framåt går det i alla fall! Vet inte om det bara är hos specialistmödravården, men nu börjar besöken vara varannan vecka, för att i slutet vara varje vecka. Så det känns som att det kommer fortsätta att rulla på i ett ganska snabbt tempo! Jag har också fått tid till första tillväxtultraljudet i slutet av månaden, så det är bara några veckor kvar. Ska bli kul att se mini igen, kanske att hen kan vara lite samarbetsvillig denna gång så vi kan få reda på vad det är för nåt. Jag har fortfarande lite svårt att föreställa mig en person där inne, det är fortfarande väldigt abstrakt även om hen är väldigt aktiv där inne. Men det är något som fattas rent mentalt att koppla på något vis. Är lite trött på att det ska vara ”lillasyster eller lillebror” och hen, vill kunna ha en tydlig bild. Annars kvittar det fortfarande. Mysigt med en flicka och ha en av varje, och vi har nog fler flicknamn på lager. Men känns att vi ”kan” pojkbarn nu och att syskonen kanske får mer ut av varandra. Känner mig som en pojkmamma, samtidigt som det skulle vara härligt att uppleva mor-dotter-relationen åt andra hållet så att säga. Men inget är ju bättre än det andra så att säga, vill bara veta vem det är!! Har köpt ett set med minikläder nu, men annars kommer vi köra på det vi har sedan innan, för det är inte lite det! 🙂 Och de växer ju så snabbt.