Så går vi in i vecka 36, och snart bara en månad kvar till BF! Hur det än blir så kommer mini vara här om 6 veckor. En evighet men ändå ingenting i sammanhanget.
Jag är fortsatt täppt i näsan (mest bara att det är svårt att andas riktigt, inte så att jag är jättesnuvig. Skumt.) och lite whiskeyröst kvar, men jag mår ändå bra. Känner mig faktiskt piggare än på länge. Kanske har det med mitt järnvärde att göra, eftersom jag började knapra Niferex nyligen istället för apotekets egna mycket mesigare piller som jag köpte på mig när det var slut på Niferexen. Nu leker jag ju hobbydoktor här, men den där onaturliga tröttman har liksom uteblivit, trots förkylning! Därmed inte sagt att jag inte är trött alls, för jag sover fortfarande som en kratta. Svårt att komma till ro och somna, vaknar för minsta lilla och har svårt att somna om, och får smita upp på toa sisådär sjuttioelva gånger. Nä, kanske en-två gånger per natt, men ändå. Känner en sån himla tyngdkänsla nedåt och mot blåsan, speciellt när jag reser mig upp och tyngdlagen liksom har sin verkan. Har jättesvårt att avgöra om jag är jättenödig eller om det bara kommer komma några droppar, så lika bra att vagga till toaletten.
Jag fick ställa in allt jag hade förra veckan som jag misstänkte, så nu blir det nog kommande vecka det är lite full rulle (=jag kommer behöva lämna huset mer än en gång, ha). Känner att jag är i stort planerar-mode just nu. Kan ju rent fysiskt inte riktigt fixa och dona med allt jag skulle vilja, så kör mer på projektledning och planering. Har börjat tänka på saker som julen redan (när allt kring bebissaker redan är uppskrivna på en lista), typ om vi ska köpa julgran och vart vi ska göra det. Lite smågalet, fast kanske inte. I vilket fall har jag börjat föreställa mig hur mysigt vi kommer ha det hela familjen i december. Jag ser framför mig att vi kan gå vagnpromenader på julmarknad, dricka glögg och mysa allihopa. Inte för att vi vet om det kommer gå rent praktiskt, mini kanske hatar att ligga i vagnen, aldrig sover eller ger oss en lugn stund osv. Men jag kan se det framför mig, vilket känns fint. Jag har också en ”målbild” av en stor påse lösgodis som jag kan sätta i mig när jag väl blir kvitt graviddiabetesen. Sist gick det ju snabbt, typ dagen efter jag fött högst, så jag hoppas på samma igen. Mina värden ser bra ut igen, förutom det där frukostvärdet som skrämde upp mig lite härom veckan. Men sen dess har det inte varit några konstigheter, och nu är vi ju verkligen på upploppet. Har fått tid till nästa TUL, 11 dagar innan BF. Känns lite sent (ska ju vara i vecka 37?) men låg ju fint sist så tror inte att jag riskerar någon megabebis.
Ser faktiskt fram emot att uppleva en till förlossning. Har stor respekt för smärtan och ser väl inte fram emot just den, men allt annat känns så häftigt. Det enda jag känner mig lite orolig över är att man inte vet när det kommer dra igång, för misstänker att det kan bli bråttom. Framförallt är det ju blivande storebror jag tänker mest på, det blir ju en del att rodda med där, och inte bara fokus på sig själv. Det löser sig ju säkert, men av den anledningen hade jag ju gärna haft datum och tid i handen då man lugnt och organiserat kan åka in för igångsättning. Men det känns ju inte som anledning nog. Så får nog fortsätta gå runt och undra om det kommer starta vilken sekund som helst.
Projekt Syskon 