37+0

Vecka 38. Färdigbakad bebis och 20 dagar kvar till BF. Jag känner mig mer och mer nervös inför en förlossning – eller snarare allt det runt omkring. Ser fram emot att föda barn och få träffa min bebis, men får mer och mer oroliga tankar om allt annat. Katastroftankarna har dykt upp, med buller och bång. Ytterst ovälkomna.

Tanken på att det skulle sätta igång när som helst skrämmer mig så innerligt. Att gå från noll till hundra och vara tvungen att släppa allt och dra. Förutom att vi inte kan släppa allt bara, vi har ett barn att ta hänsyn till. En del av mig ÄR helt övertygad om att det kommer gå bra hur det än går, att det löser sig. Men den rösten blir mindre och mindre och jag kan bara se allt som kan gå fel. Att inte hinna in, vara tvungen att föda i hallen eller trapphuset medan vi väntar på svärföräldrarna eller taxi eller vad som. Det tar, vad, 10 minuter till förlossningen härifrån? Inte ens det, sju minuter när jag kollade upp det i Google maps. 10 timmar från första känningen som förstföderska är absolut relativt snabbt, men det är ingen raketförlossning. Jag hann med. Jag har ingen aning om hur lång tid det kommer ta denna gång. Sen är det ju det där med smärtan som jag tyckte var obehaglig. Jag som trott att jag var bra på att slappna av kunde inte alls hantera värkarna. Lustgas gjorde inget för mig. Epidural är rätt tidskänsligt, och behöver tas i tid. Kommer jag hinna? Den lilla rösten säger att om det går så pass snabbt att det epiduralen inte hinns med så skulle den ju ändå inte göra någon nytta, det är ju bättre att få ut ungen snabbt. Men jag vill inte föda utan smärtlindring. Det känns läskigt.

Jag vill ligga i lugn och ro och kunna förbereda allt innan det brakar loss. Hellre en lång och seg vistelse på sjukhuset än att inte veta och behöva åka in i ilfart när det väl börjat. Är jag självisk? Kommer det bli beviljat? Kommer en läkare se på mig medlidsamt och säga att det är i allas intresse att det sker naturligt och att vi ska ringa in när det börjar. Tänk så märker jag inte att det börjar denna gång, tror att det är förvärkar? Jag har inte fått några sådana hittills och fick inga sist, men tänk om jag får det nu helt plötsligt. En förvärk och det tar hus i helvete och sätter igång hela karusellen bara för att konstatera att det inte är på gång. Få åka hem och göra om det.

Jag trodde inte att jag var såhär rädd/orolig. På sätt och vis är jag väl inte det, inte för en förlossning och att föda barn som sagt. Men ju mer jag tänker på det och funderar desto mer panikkänslor får jag. Inte över en förlossning i sig, men att den inte ska bli som jag vill – vilket i nuläget är en igångsättning. Som jag inte vet ifall jag har rätt till. Om fyra dagar träffar jag min barnmorska, och kan förhoppningsvis prata igenom allt detta en vända innan TUL och läkarbesök (5 dagar senare).

Min sambo är så himla lugn. Låter mer som den där logiska rösten inom mig som jag så lätt trycker bort nu. Han är mer nervös över att han ska fixa en storstädning och montera den jäkla IKEA-garderoben som ligger halvfärdig i vardagsrummet as we speak. Jag har nästan skitit i det. Hade ju varit bra att tvätta upp bebiskläderna så förlossningsväskan kan packas, men jag är liksom bortom det nu. Vagnen är inte brukbar då vi ska sätta dit nya hjul och byta till liggdelen, vilket jag inte vet om det tar fem minuter eller fem timmar. Men det är också borta. Istället tas all hjärnkapacitet upp av katastroftankarna som jag egentligen inte kan göra något åt just nu. Himla opraktiskt.

Vad gör jag om allting sätter igång innan onsdag när jag ska till barnmorskan??

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s