Månad: november 2021

Amning, småbarnsliv, diabetes och julmarknad

projektsyskonLämna en kommentar

Den här bilden från underbara hejhejvardag dök upp i mitt flöde igår, och det var något jag verkligen behövde se. Vi har haft det kämpigt med amningen. Det är svårt för lillebror att få grepp och han ligger och bökar mycket vid bröstet, medan han blir mer och mer frustrerad och ledsen. Det skär verkligen i mammahjärtat. Sen när han väl får grepp så vet jag fortfarande inte hur mycket han faktiskt får i sig. Det kommer mjölk, visst, men känns fortfarande inte som att det är några större mängder. Brösten känns aldrig överfyllda även när det går långt mellan amningstillfällena och jag tycker inte att han sväljer jättemycket heller. Pumpat en del med en svindyr pump som vi hyr, och jag släpper bara några ml precis i början, sen bara sitter jag där som ett mjölkkreatur utan att något händer. Det är trots allt bättre än när jag satt med samma procedur med storebror, men känns inte helt hundra än. Kommer försöka köra på såklart, framförallt tills vi får tungbandet åtgärdat och kanske får bättre förutsättningar. Men jag behöver vara snäll mot mig själv också. Storebror var nöjd och glad och har växt och utvecklats som han ska ”trots” att han flaskmatades. Lillebror verkar generellt nöjd med både lite amning och ersättning. Nu när vi kör på var fjärde timme cirka så hinner han bli lite hungrig innan det är dags för nästa mål så vi får till amningen då istället för att han mest ligger och sover tills det är tid för flaska som innan. Och utöver det så försöker jag också pumpa. Vi får se. Inget löser sig väl över en dag, vi kör på och ser hur det går. Väntar på kallelse till Öron näsa hals, och hoppas att det går snabbt.

Igår tog vi dock en liten paus från att kämpa med amningen och drog på julmarknad! Det blev premiärtur för ståbrädan till vagnen, vilket funkade bättre än förväntat. Lillebror låg nöjt i vagnen utan större klagomål hela turen, medan storebror fick mumsa lussekatt och åka häst och vagn. Sen fick den store ett litet trotsutbrott när vi satt oss för att äta lite lunch, men då hade vi också hoppat att sova middag så kan ju ha påverkat. Storebror är väldigt mjuk och fin mot lillebror, även om han ibland kan bli lite överexalterad, men får sina stunder av trots då han på ren svenska kan bli rätt jävlig. Han slåss och sparkas och springer och gömmer sig eller gör sig till gelé och lägger sig platt på golvet. Oftast är det när vi ska klä på ytterkläder, även om han inte vill gå in igen när vi väl kommit ut och har hur kul som helst. Men varje morgon är det mer eller mindre bråk. Nu är ju min sambo hemma och han jobbar ju även hemifrån sen, så vi kan hjälpas åt, men jag undrar hur sjutton man löser att ha två barn att göra i ordning på morgonen om man är helt själv? Om ens partner går iväg till jobbet eller om man är ensamstående och man behöver amma samtidigt som man ska få i den store frukost och på med kläder. Man löser det ju på något vis, uppenbarligen. Jäkla superhjältar vi föräldrar! Lillebror är dock väldigt chill, sover mycket och verkar nöjd med tillvaron för det mesta. Nu har vi fått hem ett bedside crib vilket funkar toppen, och det kan även extraknäcka som en babybalja så han kan ligga där och sova men ändå hänga med. Något som var helt otänkbart med storebror som bara skulle vara nära, nära, nära. Vilket såklart lillebror får också, men skönt att kunna lägga ifrån honom också. Och bara det faktum att vi kunde sitta och äta tillsammans framför På spåret i fredags med en enveckas bebis som var glad och nöjd nästan hela programmet. Med storebror fick vi äta i skift och det fanns sällan utrymme att kolla ostört på något på TV. Så det kan ju vara olika. Är detta lugnet före stormen, eller har vi helt enkelt fått jackpotten?

På en helt annan front så har jag för ”skojs skull” kollat mitt blodsocker några gånger. På BB nöjde de sig med att mitt fastevärde låg bra första morgonen så släppte de mig. Då har mitt fastevärde legat stabilt runt 4-5 de senaste månaderna när jag ändå räknats som diabetiker, så kändes inte helt övertygande. Men nu har jag mätt efter en frukost med ljust bröd och söt müsli, efter pizza, och efter en hel del lösgodis – den första vet jag garanterat hade fått mitt socker att skjuta i höjden under graviditeten, och jag kan inte tänka mig annat om de andra ”målen”. Varje gång jag mätt har det dock legat stabilt på 5,nåt! Känns rätt häftigt ändå, och mer konkret än fastevärdet. Kommer få göra en ny glukosbelastning om 3 månader enligt diabetesmottagningen (1 år enligt läkaren som BB pratade med dock?) eftersom jag ändå hade höga siffror på den, men får hoppas att det också håller sig bra. Hur som helst är det rätt coolt! Hormoner alltså, så de kan ställa till det med både blodsockret och foglossning. Och helt otroligt hur bra jag känner mig nu. Lite gör sig fogarna påminda, men kunde gå i helt normal takt till, på och från julmarknaden utan någon smärta och bara en lätt seghet efteråt. Får ändå klassas som en vinst! Så nu håller vi tummarna för att det här med amningen också reder ut sig – och om inte så funkar det hur bra som helst med ersättning också. Nöjd bebis och nöjd mamma, hur vi kommer dit gör kanske inte så stor skillnad. Det är smidigt att bara ha maten redo i lagom temperatur och färdig, att slippa hålla på med att blanda, värma, hålla rent flaskor osv… Men nu har vi lite bättre rutin på det och kan göra det smidigt, känns även lättare att fixa med flaska på språng om man är ute än att försöka hala fram brösten i minusgrader? Har ju inte samma erfarenhet när det kommer till amning, så ur den aspekten är jag ju mer eller mindre en förvirrad förstagångsförälder. Men ja, en dag i taget nu, så får vi se hur det går. Hade en liten gråtattack härom dagen, men jag försöker hålla mig lugn och positiv. Tålamodet räcker inte alltid till och jag kan få dåligt samvete över att det inte bara går lätt och naturligt, även om jag vet att jag inte borde. It’s a struggle…

Det där med amning…

projektsyskonLämna en kommentar

Idag har vi varit på amningsmottagning och fått lite stöttning. Tungbandet är väldigt kort och kommer åtgärdas hos Öron, näsa, hals förhoppningsvis inom 1,5 vecka, men tills dess har vi fått bra tips. När lillebror kommer från ”utsidan” istället för att ligga tvärs över bröstet och får lite hjälp så lyckades han ta ett helt okej grepp som han inte direkt tappade, och kunde även se att han svalde och fick i sig. Blev inte så stressigt som jag var rädd för heller, utan vi kunde ta det i lugn och ro och det kändes väldigt positivt. Upplever annars att det lätt kan bli lite hetsigt när nån ska hjälpa till med positionering och att det bara blir krångligt, men det här kändes bra! Vi fick även råd att milliliter och tider med ersättning kan tas med en nypa salt och att vi inte behöver följa det helt slaviskt, vilket också känns toppen! Nu blev det ju till sist bara ersättning med storebror, men märkte att det blev mycket bättre när vi inte levde efter klockan hela tiden utan körde på signaler och behov. Bara bra att få det bekräftat av någon att det är okej liksom.

Vi hade hembesöket från BVC igår också, och han hade gått upp bra i vikt sedan vi skrevs ut från BB så det är inte heller något vi behöver oroa oss för kändes det som. Får såklart följas upp, men förhoppningsvis slipper vi samma jobbiga upplevelse som med storebror när han inte gick upp i vikt och var hungrig hela tiden när vi försökte trappa ned på ersättningen för att jag aldrig fick igång produktionen på riktigt. Men nu känner jag mig mer hoppfull. Det var ju fruktansvärt jobbigt och ett litet trauma sist, men hoppas kunna få revansch. Skulle det inte fungera ändå och han behöver ersättning så får det så vara, men nu känns det som att vi kan ge det en ärlig chans och vi kommer kämpa på nu! Jag känner mig fortsatt pepp och positiv, och vill fortfarande sätta igång ett storbak med pepparkakor typ, inte alls samma känsla som med första barnet. Väldigt glad för vår lilla familj 🥰

Bebisbubblan

projektsyskonLämna en kommentar

Jag vill inte jinxa något nu, men jag mår SÅ bra! Efter fyra nätter på BB fick vi äntligen komma hem igår. Lillebrors blodsocker var lite lågt, sedan hade han även gått ned lite för mycket i vikt. Det visade sig att tungbandet var kort, så det har väl varit lite kämpigt med amningen. Dock funkar det någorlunda bara vi tar det lugnt och hittar vårt vis än så länge, har fått mer mjölk redan än vad jag någonsin fick med storebror känns det som, och vi har fått en mycket bättre start. Nu tillmatar vi med ersättning var tredje timme tills tungbandet åtgärdats/vi kan följas upp på BVC med vikten, men det känns ändå helt okej. Lillebror mår bra och känns nöjd, och jag befinner mig fortfarande i en härlig och harmonisk bubbla. Läste någonstans om motsatsen till baby blues som då skulle vara ”baby pinks” och jag skulle faktiskt kunna skriva under på det. Tar det med ro och njuter för fullt, till skillnad från sist när allting var nytt och jättestort så håller jag mig lugn och positiv, försöker inte stressa upp mig. Lillebror är dessutom en rätt chill bebis än så länge, oftast nöjd. Han kan ligga själv en stund och bara vara, till skillnad från storebror som skulle vara nära, nära, nära konstant och vi fick typ äta i skift för att han alltid behövde vara i någons famn. På tal om storebror så har han varit förvånansvärt fin mot lillebror. Väldigt mjuk och kärleksfull, nyfiken och intresserad. När vi sa att lillebror sover och vill vara i fred gick han och hämtade sitt täcke och la försiktigt det över lillen. Älskade unge!! 🥰 I natt blev han dock lite avundsjuk och ville ligga mellan oss i sängen, men där låg ju lillebror i sitt babynest så det gick ju inte. Har beställt hem ett bedside crib nu så vi kan få plats med alla på ett sätt som känns bra för alla.

Rent kroppsligt mår jag hur fint som helst! Lite öm i underlivet men inte alls som jag minns det från förra gången! Sen gick det ju rätt snabbt och jag tror inte att jag syddes lika mycket (det var inga större bristningar sist, men de sydde rätt länge ändå). Jag känner mig även väldigt rörlig. Jag var så jäkla taggad över att kunna gå en vanlig promenad i normalt tempo, att kunna stå rätt upp och ned utan att bli trött i bäckenet, och kunna röra mig normalt! Kan hända att jag överdrev pyttelite för även om jag inte kände något alls igår så gör det sig påmint idag, men fortfarande hanterbart. Häftigt ändå! Hade mycket (normalt troligtvis?) avslag de första dygnen men nu är det som en lättare mens redan och är rosa/brunt. Minns att jag svassade runt hur länge som helst med kasslertrosor och förlossningsbindorna som praktiskt taget är som en blöja, idag kände jag redan att jag hellre ville ha mina egna trosor på mig. Har också mycket energi och känner att jag vill hitta på saker. Har diskat och tvättat och fejat, medan lillebror nöjt slumrat. Har till och med kunnat dricka varmt kaffe! Kanske är det lugnet före stormen, kanske har jag som sagt totalt jinxat det nu, men herregud så härligt vi har det! Kanske till och med att jag kan ta tag i de där ambitionerna jag hade att julbaka lite innan första advent, något som jag trodde var helt orimligt när jag i förra veckan föreställde mig det… 🙂

39+6

projektsyskonLämna en kommentar

På själva BF kom så lillebror till världen med buller och bång!

Det började med småvärkar runt 00.30, sen fick jag en hel del vattniga flytningar i samband med detta. Det var en del kö i telefonen till förlossningen men vi fick komma in för en kontroll. Jag var ca 4 cm öppen med nästan utplånad tapp och det kunde konstateras att vattnet hade gått och sipprade i omgångar. Jag hade ju föreställt mig ett rejält splash som på film, men var inte så dramatiskt tydligen. I och med att vattnet gått ville de i alla fall ha kvar mig, men bedömde inte att jag var i aktiv förlossning än. De erbjöd en sovdos men den kände jag inte direkt av då värkarna blev mer intensiva, smärtsammare och kom tätare. Hade dock bara öppnat mig till 5 cm på drygt två timmar och jag kände mig lite lagom besviken. Började med lustgas då, vilket fungerade bättre än under förra förlossningen! Tror att jag hade fel teknik sist. Det tog ju inte bort smärtan, men det blev lättare att hantera, vilket då är syftet 🙂 De ville även ha upp mig i ett gåbord. Hann ta ett par värkar där med lustgasen och det började bli på gränsen till ohanterbart och jag övervägde att be om epidural. Då kom en JÄTTEVÄRK som höll på jättelänge och plötsligt kände jag hur det tryckte på. Här blev det rätt läskigt, vi ringde på klockan och de kunde konstatera att nu var det barn på gång! Kände helt annan krystimpuls denna gång och kunde verkligen följa kroppen, även om det ibland var kortare än den faktiska värken. Relativt smidigt gick det och utöver den läskiga megavärken så var det betydligt mer hanterbart än sist. Ingen utomkroppslig upplevelse! Helt fantastiskt!

Behövde två stygn, grad 1 men inte särskilt allvarligt. Känns ju som en babianröv där nere och jag är fortfarande lite orörlig, annars känner jag mig faktiskt oförskämt fräsch! Bebis mår bra, även om det visade sig att han har sex fingrar på varje hand!! Blodsockret har legat exemplariskt (back on track!) och det behövs ingen tillmatning eller fler kontroller! 😍 Jag ska mäta ett fastesocker imorgon sen är det nog inga fler kontroller på mig heller. Sambon har åkt hem till storebror så det är bara jag och Bisse som myser på BB. Känns bara mysigt just nu. Harmoniskt och fint. En toppenupplevelse att runda av en revanschgraviditet!

39+5

projektsyskonLämna en kommentar

En ynka dag till BF nu! I en ganska oväntad sväng så har jag spenderat delar av dagen med att vagga runt på Ikea! Det hade varit i princip otänkbart för mig i förra graviditeten, som i flera veckor kände mig jättenojig över att lämna huset när BF började närma sig ifall något skulle sätta igång… Sen att sambon behövde köra runt mig i rullstol för att jag skulle ta mig fram i lokalen är ju också en grej. Idag klarade jag mig utan hjälpmedel och tog mig runt hela stället med endast en paus i restaurangen och jag känner mig inte värre än vanligt i fogarna. Sjukt revanschig känsla! Hade kanske inte planerat in det på egen hand, men när svärmor ringde i morse och undrade om jag ville följa med så kände jag att varför inte. Skönt att hitta på något, och fysisk aktivitet ska ju inte vara fy skam för att få igång förlossningen. Inte för att jag känner något alls, men vi får se. Snart har denna dagen redan passerat i alla fall! Sen kommer BF-dagen och dagen efter det ska jag in på en kontroll till förlossningen om inget hänt innan dess. Kanske jag till och med kan åka därifrån med en plan också. Hoppas att mina värden ska fortsätta se okej ut och att gårdagens lite höga blodtryck inte innebär någon havandeskapsförgiftning eller annat tråkigt, men bra med extra kontroller. Kanske jag till och med kan åka ifrån den kontrollen med en bebis i famnen. Drömma kan man ju alltid…

39+4

projektsyskonLämna en kommentar

Dagens besök till läkaren/MVC bjöd på lite av en curve ball då mitt blodtryck låg lite högt. Allt har ju hittills sett exemplariskt ut så var lite oväntat. Fick sitta en extra lång stund i CTG under vilken blodtrycket faktiskt sjönk något (145/95 från början). Undersökningsmässigt hade det inte hänt mycket sen i måndags. Tappen är fortfarande väldigt mjuk och jag är 2-3 cm öppen, kanske att bebis huvud sjunkit ned något mer sen sist men är ännu ruckbart. Planen är att vänta in att förlossningen sätter igång av sig självt, men jag får en ny kontroll på lördag då jag är på BF+1 för att följa upp blodtryck och allt. Om det inte startat av sig självt, läkaren gissade att det var ett par dagar kvar och att det inte var något oroväckande med blodtrycket i dagsläget men att det skulle följas. Så det är ju bra.

Jag mår okej och har inte märkt av mitt blodtryck eller nåt annat. Nu tror jag definitivt att slemproppen gått i omgångar, haft rejäla slembitar när jag torkar mig. Efter hinnsvepningen var det lite brunt och slemmigt, sen har det varit gulaktigt. Jag har även mått lite illa, typ första trimestern style då jag kännt mig småbakis och inte haft någon direkt aptit. Annars är det samma status, ont lite varstans, sover som en kratta och är stor och otymplig. Lite smått stressad över att förlossningen ska dra igång, men i alla fall inte ren och skär panik längre.

Annars så har min blodsockermätare börjat kapsejsa; jag kan inte ladda upp min data till det system som jag laddat upp till varje vecka. Mäta kan jag fortfarande göra, men ingen från diabetesmottagningen kan se min data så känns ju lite mindre bra. Bra att jag har koll på värderna om det skulle sticka iväg (vilket de inte gjort än) och det är ju ändå så pass nära nu att det inte är så sannolikt att det blir något annat än kostbehandling. Får se om jag tar mig hela vägen till tisdag som är nästa gång det är tänkt att jag ska ladda upp och de ska stämma av. Då är vi på 40+3 vilket är när jag födde sist, och då får man också räkna på att jag flyttades fram fem dagar vid RUL då, vilket egentligen inte var fysiskt möjligt att jag kunnat bli befruktad 😅 Om man nu ska stirra sig blind på siffror, det låter i alla fall på läkaren att de gärna jämför med när det kom igång sist. Räknat från ÄL borde det i så fall vara imorgon, men det verkar ju inte hänt så pass mycket ännu. Aja, den som lever får se. Nu några dagars ovisst väntande och ett inplanerat besök för kontroll i alla fall, känns fint.

39+2

projektsyskonLämna en kommentar

Det händer sakta men säkert saker. Idag var jag 2-3 cm öppen med en mjuk tapp på kanske 2 cm så det har gått framåt på en vecka. Läkaren tyckte dock fortfarande att det var tidigt att sätta igång, speciellt eftersom det troligtvis skulle kräva medicin och riskera bli ett långdraget förlopp med risk för sugklocka eller akut kejsarsnitt om kroppen inte orkar med. Jag hade ju absolut sett att det gick med så naturliga processer som möjligt jag med. Fick en ny tid för kontroll på onsdag, för att kolla hur långt det kommit då. Mest för att jag ska känna mig trygg över att inte ”missa” att jag kommit igång snarare än att vi ska sätta igång det fick jag uppfattningen, och såklart är det ju bäst att kroppen är redo och sköter sig själv. Fint att det i alla fall är lite extra kontroller.

Fick också en hinnsvepning till, det kändes mer idag och jag känner mig fortfarande lite mörbultad såhär två timmar senare, så får se om det har någon effekt nu. Annars är nästa hållpunkt onsdag ifall det inte sätter igång innan dess, med inrådan att ringa in vid minsta lilla känning av något. Känner mig mer trygg nu, även om jag lätt stressar upp mig. Men det kommer säkert bli bra hur det än blir.

39+1

projektsyskonLämna en kommentar

Vecka 40 är här, och det är fem ynka dagar till BF. Imorgon ska jag till läkare igen för att se om vi planerar någon igångsättning. Jag försöker förbereda mig på att det inte kommer leda någon vart, förhoppningsvis kan jag i alla fall få en ny tid om nån vecka då jag väl gått över tiden och faktiskt måste planera in en igångsättning. Eller så ser allt bra och det kan bli bebis imorgon. Vem vet. Kan ju sätta igång inatt också för all del, när som helst. Lite spännande är den tanken, men jag får fortfarande olustkänslor inför hur stressigt allt kommer bli då. Men jag får dra mina tankar och funderingar för typ femhundrade gången med läkaren och se vart vi landar. Rent medicinskt är det ju fortfarande exemplariskt, även om jag inte har några mer kontroller/besök inbokade. We’ll see.

Nu är det ju inte över än, men kan lika gärna passa på att summera graviditeten lite. Hela första trimestern hade jag ju ganska svårt att glädjas, var nog mer påverkad av mitt tidigare MA än jag egentligen trodde. Sen kom både graviditetsdiabetes och foglossning som ett brev på posten, men har ändå hållt sig under kontroll. Funkar fint med kostbehandling och jag har sluppit kryckor denna graviditet. Trots att jag gått och vaggat som en anka i vad som känns som en evighet har jag ju faktiskt varit någorlunda rörlig. Hade en fin sommar där jag ändå kunde njuta någorlunda av att vara gravid. Man brukar prata om 100 bra dagar, och jag tror faktiskt att jag upplevde det. Enorm skillnad från graviditeten med sonen. Sen kom en liten svacka i och med att jag gick in i tredje trimestern och kände mig väldigt trött och tung som från ingenstans. Det blev bättre, men så kom ju de här orostankarna inför förlossningen helt oväntat. Men snart är vi i mål, och på det stora hela har jag tyckt det varit mycket bättre att vara gravid en andra gång. Sen känner jag mig rätt färdig med både graviditeter och barn, men det har ju inget med själva upplevelsen att göra. Men det blir en fin ”sista” upplevelse, en god revansch från graviditeten med sonen som var både fysiskt och psykiskt påfrestande under en lång tid. Visst har det varit upp och ned, men faktiskt en stor del upp. Så det är ju fint. Nu får vi ladda inför förlossningen och det kommande livet som tvåbarnsföräldrar ♡ Har ju ingen aning vad som väntar, men ser så mycket fram emot det!

Idag har jag lite extra ont i fogarna, men det är rätt självförvållat. I fredags var sambon lite försenad och skulle inte hinna hämtning på förskolan i tid, så jag tänkte att jag skulle ställa upp. Har nog inte hämtat på ett halvår innan dess eftersom det blev till en ”rolig” lek där sonen sprang skrattandes ifrån sin mamma som sakta vaggade efter. Nu hade jag med hans sulky som han faktiskt glatt hoppade upp i, och det gick fint tills vi kom in i trapphuset hemma och han insåg att vi inte skulle på något roligt äventyr. Då försökte han rymma från vagnen och det blev en kamp att få in honom i lägenheten och sen få av ytterkläderna. Det gick, och jag kände mig ändå lite stolt, men fogarna blev inte helt glada på mig. Igår var vi sen iväg på sen lunch/tidig middag hos svärföräldrarna, vilket var oerhört trevligt och gott! Däremot så tar det på krafterna bara att sitta rätt upp och ned vid ett middagsbord och att ta sig den egentligen inte alls långa biten från hållplats till hållplats hemifrån och dit. För student så känns det ju faktiskt okej att göra såna saker, vilket kanske gör att jag får lite hybris. Det är lite värre nu på slutet och jag kan märka av att det direkt gör ont om jag insisterar på att tömma diskmaskinen eller fixa med tvätten för att känna att jag fortfarande bidrar med nåt… Men förra graviditeten var det liksom fysiskt omöjligt att ens försöka efter vecka 20 typ. Bara för att jag kan betyder det ju inte att jag borde, men jag blir ju lite envis. Och får sota för det i efterhand, typ som idag då det troligtvis inte kommer göras många knop. Men det är ju okej. Hoppas att det försvinner lika snabbt igen i alla fall, tillsammans med diabetesen. Hålla tummarna kan man ju.

Nu är det dags att väcka det lilla yrvädret från sin middagslur så snart är lugnet över. Himla tur att man har honom såhär i väntans tider i alla fall, blir ju inte många långtråkiga stunder när han är i farten… 🙃

38+5

projektsyskonLämna en kommentar

Tror att min slempropp kan ha börjat lossna. Har slemmiga flytningar och i morse kom det även en liten ”klump” när jag torkade mig. Inte någon jättestor, men såna flytningar har jag inte haft innan och jag tycker att jag känner igen det från förra graviditeten. Då tror jag dock att det också kom en liten blodstrimma med flytningarna, men ingen liksom mehaklump. Fick så ett par dagar innan det satte igång då, vet inte om man ska räkna med att det blir likadant/samma tidsaspekt denna gång eftersom slemmisen kan gå flera veckor innan förlossningen. Eller så är det närmre än så. Annars har min mage varit lite lös till och från i en vecka nu, inget jag minns från sist alls. I övrigt inga direkta hintar att något händer, nada förvärkar eller sammandragningar än så länge denna gång heller. Inte ens någon diffus molvärk som jag kände de sista dagarna förra graviditeten, men tror att tappen i alla fall börjat påverkas. Var framåtvänd och ganska mjuk, något förkortad och 1 cm öppen i måndags, så det börjar ju hända saker. Får se om det håller sig tills på måndag.

Idag är 11/11 och imorgon blir det 211112 vilket ur födelsedatums-synpunkt ser rätt häftigt ut. Spelar såklart ingen roll, jag som är född 12/12 har snarare gått hela mitt liv och haft svårt att lära mig i vilken ordning man säger dag och månad i datumen. Men lätt att komma ihåg personnummer i alla fall. Men bebis kommer ju när den kommer, med ett alldeles perfekt personnummer oavsett. Imorgon hade ju dock varit ganska ”poetiskt” med tanke på att jag exakt ett år tidigare fick ut mitt MA.

Imorgon har det bara gått en vecka sedan hunden fick somna in, känns dock som att det hunnit gå betydligt längre tid än så. Det är smärtsamt, men det är inte längre så att man börjar okontrollerat hulka så fort någonting påminner om henne. Det gör ont och känns fruktansvärt orättvist, men känslorna är mer kontrollerade nu. Det värsta är ju hur man tvingas ändra alla rutiner. Mycket av vår vardag var uppbyggt kring att gå minst fyra stycken promenader varje dag. Innan jag fick problem med fogarna och faktiskt kunde promenera/plocka upp efter henne så tog jag två av dessa men på sista tiden har det varit min sambo som fått ta alla. Jag kan få lite dåligt samvete över det nu, att vi inte fick den tiden tillsammans, de rutinerna. Ändå så är det fortfarande en stor del av vardagen. Ska vi iväg någonstans eller planerar när det är dags att handla exempelvis så behövde vi ta hänsyn till att hon skulle få sin promenad eller att hon skulle följa med. På samma sätt som man anpassar sig efter barnets mat- och sovtider. Det är svårt att sådär över en natt lägga om tankesättet, jag kan fortfarande tänka att hunden måste ut innan vi gör X, och så kommer man på sig själv och blir lite extra ledsen. Vi hade ju haft hund längre än vi haft barn, det är en så starkt cementetad del av livet. Däremot så vänjer man ju sig snabbt vid att lägga till nya rutiner. Snart kommer allting att vändas upp- och ner när vi får lära oss den lilla knoddens rutiner. På sätt och vis känns det ju bra, samtidigt som storebror fortfarande behöver en någorlunda strukturerad vardag. Det som vi absolut kommer behöva släppa är den där egentiden som vi lyckats få till efter att vi nattat sonen och att det är dags att natta själv. Antingen har jag och sambon hittat på något tillsammans (typ kollat serier, ibland ätit något ”lyxigt” efter att sonen fått något annat till kvällsmat tidigare) eller så har vi gjort något var för sig, oftast suttit framför varsin dator eller så. Det kan man ju glömma snart!

Av någon anledning har jag dock fått för mig att jag ska vara väldigt pigg och fräsch i december… Att jag ska julpynta, baka lussekatter och pepparkakshus, fixa med adventskalender, gå på julmarknad hela familjen. Kan ju tilläggas att jag ALDRIG gjort detta i vuxen ålder, pga aldrig orkat eller fått tummen ur… Men nu ska jag tydligen bli någon slags supermorsa med oändlig energi? Hoppas kan man ju, men vi får se hur det faktiskt blir i verkligheten. Ska i alla fall bli fint att hitta den där nya vardagen tillsammans med lillebror. Första tiden med sonen var väldigt bebisbubblig där jag typ satt på soffan och höll honom, och inte vågade röra mig för att han hade somnat. Nu ser jag framför mig något lite mer aktivt. Klassiska ”andra barnet får mest hänga med”, och jag försöker anamma det. Vi har fixat med ståbräda till vagnen och jag hoppas att vi kan få till lite mysiga promenader när jag väl blir rörlig igen. Bärselen får vi kanske också damma av. Som jag längtar nu!

38+4

projektsyskonLämna en kommentar

Ensiffrigt. Plus max sju dagar, eller i princip dags när som helst.

Idag för ett år sedan, den 10:e november, låg jag ensam i ett undersökningsrum och fick det konstaterat att det inte fanns något levande foster i min mage. Att bli gravid, få missfall och bli gravid igen under pågående pandemi har ju haft sina utmaningar. Jag är väldigt glad att det inte är första barnet och att jag trots allt har lite på fötterna den här gången. Väl på utsidan sen är det mer RS-virus som jag oroar mig över, även om det såklart är långt ifrån över med corona. Har varit lite ovant att sitta i väntrummet och det har varit fullt av partners/anhöriga där också. Även att det sitter folk på kollektivtrafiken och hostar oblygt. Man har ju nästan fått och blivit lite folkskygg av det hela, jag vill helst krypa in i ett litet hål och hålla mig borta från potentiella smittorisker. Nog för att jag fortfarande hostar och snorar lite, för jag vet inte hur många veckor i rad. Varje gång jag hostar så känns det verkligen i hela bäckenet, som om det helt ska gå sönder. Det är även lite mindre bekvämt att ens ligga i fosterställning i soffan med en kudde mellan knäna, känns så fort jag reser mig upp en smärta i hela området. Antar att det är ett tecken på att vi närmar oss slutet, eller så har jag bara hostat sönder alla fogarna? 🤷‍♀️ Hur som helst börjar jag bli väldigt leds på att vara gravid nu. Tycker ändå att jag kämpat på och ändå haft det rätt bra fram tills alldeles nyligen, men nu är det tungt och jag börjar bli otålig. Det får ju nästan tiden att sakta in lite, men eftersom det rullat på väldigt snabbt fram tills nu så tackar jag och tar emot.

Hade veckoavstämning med diabetesmottagningen igår, och jag fortsätter med att mäta varannan dag. Jag kommer få uppföljning/återbesök med kanske ytterligare glukosbelastning relativt snart efter förlossningen fick jag info, för att utesluta att jag utvecklar vanlig diabetes. Hon trodde dock inte att det var någon större fara med tanke på hur fina mina värden legat, och jag kommer ju med absolut största sannolikhet fortsätta kostbehandla hela vägen in i mål även denna gång. Ska bli HIMLA skönt att slippa mätandet dock, även om det såklart är trevligt att inte behöva sticka varje dag (som sist). Märker liksom hur allt känns lite tyngre de dagar som är mätdagar. Då äter jag ändå i princip samma sak varje dag, i alla fall till frukost och lunch, vare sig jag mäter eller inte. De dagar jag mäter känns det dock som en så mycket större grej, påfrestande. För att inte tala om att vänta på att telefonen ska ringa någon gång under eftermiddagen på tisdagar, ifall det skulle vara några nya bud. Än så länge har det alltid hetat ”allt ser perfekt ut, fortsätt som du gör så hörs vi nästa gång” och jag kan andas ut, men är ytterligare en sak att gå och ha någon form av jobbig känsla inför. Nu är det mätdag idag, sen är det två dagar till innan måndag och därefter ytterligare två dagar innan BF, så det är ju inte mycket kvar där heller. 3-4 dagar ytterligare till 40+6 om det blir så långt. För att ha hållt på ända sedan slutet av första trimestern är det verkligen inte mycket kvar där heller.

Nu är min graviditetspenning officiellt över med, även om jag fortfarande inte fått tag i chefen som var ledig hela förra veckan. Var dock inne och lämnade lite papper som jag suttit på när jag ändå var hos BM förra veckan, så egentligen har jag inte mycket att tillföra. Jag har gjort en liten fuling för att försöka dryga ut i plånboken lite och lagt in om semester fram tills BF, annars är jag väl nästan på föräldraledighet nu. Hur det än blir så är det bara slutspurten kvar, snart är mini här!

Känns väldigt antiklimatiskt med det läkarbesök som i princip bara bestod av att boka till ett nytt besök i måndags. (Nu har det gått mer än 48 timmar sedan hinnsvepningen och jag tror inte att den gjorde ett dugg, inte en tillstymmelse till blod eller missfärgade flytningar eller några känningar). Sen gårdagens lite virriga besök som dessutom tog upp en akuttid till en annan BM än ”min”. Jag har fått en starkare tilltro att det kommer lösa sig hur det än bli, att kroppen klarar av det och att jag kommer få den vård jag behöver. Men jag vill fortfarande hellre att förlossningen kommer igång under kontrollerade former inne på sjukhuset än att det pang bom kan sätta igång när som helst. Det är dock inte med enormt ångestpåslag som jag känner efter i kroppen om det eventuellt skulle kunna vara något på gång, för jag vill ju gärna att det ska bli av snart! Inte samma pepp som förra graviditeten eller för den sakens skull som jag kände innan 37+0 typ, men något mellanting.

Det känns rätt långt till måndag även om det absolut inte är det. Det tråkigaste som det skulle kunna resultera i är ett ”allt ser bra ut, det får komma igång av sig självt” och så har jag inga fler tider bokade till någon. Då är det 4 dagar till BF och 11 dagar till absoluta vräkning då de ÄNDÅ behöver sätta igång mig. Ska jag gå den tiden utan så mycket som en kontroll (och en anledning att lämna huset) så kommer det kännas som lååååååång tid. Jag + mycket tid + ensam med mina tankar =/= något bra. Hoppas på att vara lite mer mogen och att de tycker att vi i alla fall kan få till något under nästa vecka om det inte dragit igång innan dess. Förhoppningsvis kan det ändå bli ganska naturligt, kanske inte behöver sätta igång det medicinskt. Visst för att det fungerade fint med cytotec för att få igång mitt MA, god effekt utan större smärta, men kan det bli mer naturligt så är det ju att föredra. Men det ligger ju tyvärr i händerna på en läkare jag aldrig träffat.

Under tiden får jag försöka kurera min förkylning så gott det går (hade ju varit toppen att kunna andas normalt under själva förlossningen och inte hosta bäckenet i tusen små bitar) och kanske hitta nåt småprojekt jag kan fixa här hemma trots fysiskt begränsad. Eller bara ta det lugnt och passa på att ta nån tupplur eller två, det är ju också ganska produktivt…