Då var det sista (tydligen!) besöket till barnmorskan avklarat. Alla värden såg tipp topp ut, CTG:t kallade hon för skolboksexempel och jag hade bra järn och blodtryck. Även blodsockret har sett ”helt perfekt” ut och jag kan fortsätta att mäta varannan dag. Så rent fysiologiskt mår både jag och bebisen utmärkt.
Däremot har jag fått lite mer ont i bäckenet – dock så jag klarar mig utan kryckor ännu vilket känns lite otroligt. Men det är tungt och smärtsamt nu, det är det. Rent psykiskt mår jag lite bättre, men blir stressad och nervös så fort jag tänker på förlossningen. Kan man bli förlossningsrädd såhär från ingenstans när man varit peppad fram tills för några dagar sedan? Fick prata av mig lite hastigt med BM och hon förstod att jag kände mig orolig och att det kunde vara skönt för mig att bli igångsatt för att få lite mer kontroll på läget. Att jag skulle ringa in för första bästa känning och förklara att jag har en snabb förlossning i bagaget. Sen är det upp till läkaren på måndag att ta beslut. De brukar vara lyhörda sa BM, men jag kan ju inte ens minnas att vi hade någon diskussion utöver att sonen inte var för stor och att det skulle sätta igång av sig självt. Men jag får helt enkelt försöka hävda mig!
Minns också från sist att det kändes lite antiklimatiskt i slutet, att vi inte riktigt summerade graviditeten eller hade en ”plan” för förlossningen, vet inte om BM har skrivit in något i journalen. Nåt står väl, men oklart vad. Har fått sitta och vänta en del på att bli inkallad både idag och förra besöket, sedan har det tagit en kvart att sitta i CTG och då är det bara en kvart kvar av besöket att gå igenom allt. Men det kanske inte är mer att gå igenom? Känner mig dock lite nervös över att inte ha något mer inbokat efter måndag. Jag gick ju faktiskt till 40+3 sist så är ju ett tag kvar. Vad händer om jag inte får någon igångsättning? Jag ska ju fortfarande inte gå längre än 40+6 så det ska ju planeras på något vis. Ska jag dessutom gå utan kontroller hela vägen dit? Visst att det inte rör sig om flera månader, och allt har sett bra ut, men det kanske det inte gör för evigt?
I morse hade jag lite diarréer, vilket ska kunna vara ett tecken på att förlossningen är på gång. Fick mest panik. Sist vaknade jag besviken över att det inte dragit igång den natten heller, men nu andas jag snarare ut. Inga förvärkar eller något, men det trodde BM att jag kanske inte skulle få denna gång heller. Så från noll till hundra igen är kanske att vänta. Hoppas bara inget händer innan måndag och att jag går därifrån med en gedigen plan. Även om jag får samla styrka och KRÄVA en gedigen plan. Som jag är sååååå bra på… Ugh.
Projekt Syskon 