Livet är verkligen inget en kan förutspå eller planera. Igår tvingades vi ta beslutet att låta vår älskade hund somna in. Vi hade noterat att hon var något tröttare än vanligt de senaste veckorna, och inte så intresserad av sitt torrfoder. Däremot åt hon matrester och annat med god aptit så vi kände oss inte särskilt oroliga. Hon brukade bli så strax innan hon skulle löpa så vi antog att det var på gång helt enkelt.
Igår morse höll sambon på att klä på sonen ytterkläder för att ta sig till föris och jag låg kvar i sängen. Jag hade vaknat runt 02 och haft en massa oroliga tankar kring förlossningen och hade bara lyckats slumra till kortare stunder därefter. ”Oj det är blod här!” hojtar sambon och i mitt lite sömniga tillstånd tänker jag att då har väl löpet börjat som vi misstänkte. Men det visar sig att hunden hade nyst och det kom ut både koagel och blod, och det fortsatte att droppa blod från nosen. Det blev till att hastigt hoppa upp ur sängen medan sambon stressade iväg till föris. Han ringde sin mamma som också var lite yrvaken och antog att det var mig det handlade om, hörde bara att ”hon blöder” i princip. Men vi lyckades hamna på samma plan och tog oss iväg till veterinären (varken jag eller sambon har ju körkort och detta var ytterligare ett tillfälle då det kändes som ett mindre genomtänkt beslut). Här var jag fortfarande inställd på att det bara var något ”lätt”, hon kanske hade fått in något i nosen som legat och irriterat, kanske var hon förkyld, eller så kan väl hundar också blöda lite näsblod ibland. Veterinären var rätt fåordig när det till sist blev vår tur, men behöll hunden för att ta blodprover och röntgenbilder. Vi fick åka hem under tiden eftersom de sa att det kunde ta flera timmar, men vi hade precis dukat upp frukostbordet (klockan var 10-11 kanske vid det laget och ingen av oss hade hunnit äta) när de ringde och tyckte att det var bäst att vi blev remitterade till ett djursjukhus istället. Så vi fick halsa kaffet och knöla in oss i bilen igen, till djursjukhuset i en närliggande stad. Vi blev invisade i ett rum där vi fick sitta i 45 minuter. Jag antog att det var ett gott tecken eftersom det då måste finnas annat akut som gick före oss, och förstod inte riktigt varför vi inte kunde vara kvar ”hemma” hos vanliga veterinären. Men så kom de då in, och förklarade att de blodprover som tagits inte såg bra ut. Alla vita blodkroppar var extremt låga, och det såg ut som att hjärtat var lite förstorat på röntgenplåten. Dessutom tyckte hon att andningen lät påverkad vid undersökning. De misstänkte cancer av någon form, och ”det är inga roliga grejer vi letar efter”. Igen fick vi åka hem igen utan hund för att de skulle göra ytterligare undersökningar och kontroller, vilket kunde ta ett tag. De skulle ringa så fort de visste mer eller om en försämring skedde.
Jag tror att vi hann vara hemma i tre timmar totalt, chockade och ledsna. Vi försökte trösta varandra så gott det gick, medan vi otåligt väntade på att telefonen skulle ringa. Vi hann hämta hem sonen från föris igen när det till slut ringde hos min sambo. De pratade i vad som kändes evigheter, och jag som bara hörde ena halvan av samtalet och samtidigt försökte underhålla sonen så att sambon fick prata i fred kände mig väldigt nervös. När jag hörde ”det är ett svårt beslut, jag måste diskutera med sambon men kan ringa tillbaka igen om en liten stund” så var det som att luften gick ur mig.
Älskade vovven hade blivit sämre. De hade henne på IVA och hon behövde syrgas. De hade tagit nya blodprover som såg ännu värre ut. För att ens kunna redogöra för exakt vilken cancerform det rörde sig om så skulle det behövas blodtransfusioner, och det var ingen garanti att det skulle gå. OM de lyckades ens diagnostisera och OM de lyckades sätta in rätt behandling (en tuff sådan med cellgifter) så trodde de inte att det skulle förlänga med mer än ett par månader. Det kändes inte värdigt att utsätta henne för det, det skulle ju bara vara för vår skull och vi skulle bara skjuta upp det oundvikliga en kort stund.
Vi tog oss hem till svärisarna där vi lämnade av sonen och satte oss i taxi till djursjukhuset. Chauffören försökte småprata men vi var inte det muntraste sällskapet direkt. Han lovade ändå att vänta på oss till återresan, även om vi varande att det kunde ta ett tag. Vi fick komma in och vänta en stund, innan vi blev visade till ett rum som var fint ordnat med lite dämpad belysning och blommor. En sköterska kom in och pratade med mjuk röst om vad som skulle hända, och efter en stund kom de in med vår lilla flicka till oss. Hon såg fortfarande relativt pigg ut – som sig själv! Vi fick en fin stund på en liten hundsäng på golvet där jag lyckades krångla ned mig, och vi låg och klappade och myste en sista gång. Sedan kom de in och gav medicin. Det var lugnt och fint, men hela alltet kändes som att det gick så otroligt snabbt. När vi kom ut till den väntande taxin hade det knappt gått 12 timmar sedan vi trodde att vi hade en fullt frisk hund, nu hade vi ingen hund alls.
Jag har brutit ihop ungefär hundra gånger sedan dess. Allt från en liten stilla tår till full on hulkande gråt. Hon finns överallt, varje liten situation påminner om att hon inte är där. Både jag och sambon gick sönder vid frukostbordet. Jag hade tagit det sista ur leverpastejpaketet och brukade alltid ge det till hunden för att få ut de sista resterna innan vi kastade det. Hon brukade alltid sitta bredvid sambon i hopp om att få någon tugga av något gott, kanske en liten bit ost eller skicka. Väldigt respektfullt på behörigt avstånd nog att inte tigga, men ändå nära nog. Hennes plats. Nu kommer hon aldrig mer att sitta där.
Det var ju inte så här det var tänkt. Grabbarna skulle ju växa upp med henne. Leka, busa, bada i sjön tillsammans i stugan. Visst skulle det bli ett jobbigt samtal om några år, när hon blivit lite grå om nosen och inte orkade hålla samma tempo som de små. Men då skulle vi ha skapt många fina minnen tillsammans. Nu fick hon inte ens träffa lillebror 🥺 Det verkar i alla fall inte som att sonen förstår mycket. Han har inte letat eller frågat efter hunden, eller reagerat särskilt på att mamma och pappa är ledsna. Han är ju stor, men fortfarande väldigt liten trots allt.
Det är tufft nu. Det här med att föda barn och att jag varit nervös över läkarbesöket på måndag känns så litet nu. Jag känner mig dum som bara härom dagen beklagade mig för sambon att jag nog lyckats bli lite beroende av näsdroppar, för jag mår prima så länge jag tar dem men så fort jag slutar känner jag mig dunderförkyld. Så trivialt. Här sitter jag nu istället och har ett stort hål i hjärtat. Vi har förlorat en familjemedlem som varit med oss sedan hon var liten valp. Hon hann bara bli 6 år i somras, vi skulle ju fått ha henne i många år till. November skulle bli en positiv månad nu, med en NY familjemedlem. Det är nästan exakt ett år sedan som jag fick mitt MA konstaterat, nu var det ju meningen att vi skulle få en liten ljusglimt istället i årets mörkaste och tristaste månad…
Fuck cancer, är allt jag kan säga.
Projekt Syskon 