Efter att ha gått i något slags sorgetöcken sedan i fredags kväll så börjar nog den mest akuta chocken efter hunden lägga sig. Vi är fortfarande ledsna och känslorna sitter verkligen på utsidan, men det börjar bildas som en skyddande hinna runtomkring.
Idag var det då dags för TUL och läkarbesök. Allt fortsätter att se exemplariskt ut. Mini växer som han ska där inne, dock uppskattningsvis på -1,1% mot medel nu (till skillnad från -0,5% senaste) och väger ca 3300 gram idag. En lagom liten bebis som följde sin kurva fint, något mindre än storebror. Mitt blodtryck och blodsocker ligger stabilt och finfint.
Läkaren lyssnade på min oro och förstod, men tyckte att det var lite tidigt att planera för igångsättning redan nu. Eftersom jag födde i vecka 41 sist så borde det bli ungefär i krokarna där denna gång trodde hon. Jag fick en ny tid om en vecka, och även en hinnsvepning så får väl se om något händer innan dess. Tappen var relativt mjuk, framåtlutad, 3 cm och jag var en cm öppen. Kanske inte mindre nervöst att trigga igång det, men känner mig lite mer lugn nu ändå. En förlossning om än en i raketfart känns liksom så litet vid sidan av att vara tvungen att låta en familjemedlem somna in, så jag är ändå rätt lugn nu. Skulle fortfarande vara skönt att redan vara inne på sjukhuset när det väl drar igång, men det löser sig. Kanske har jag en faktisk plan om en vecka, vilket också känns bra. Jag känner fortfarande inte den där peppen att det kan dra igång när som helst och att det är spännande, men mer av ett lugn. Jag tar vad jag kan få.
Projekt Syskon 