38+5

Tror att min slempropp kan ha börjat lossna. Har slemmiga flytningar och i morse kom det även en liten ”klump” när jag torkade mig. Inte någon jättestor, men såna flytningar har jag inte haft innan och jag tycker att jag känner igen det från förra graviditeten. Då tror jag dock att det också kom en liten blodstrimma med flytningarna, men ingen liksom mehaklump. Fick så ett par dagar innan det satte igång då, vet inte om man ska räkna med att det blir likadant/samma tidsaspekt denna gång eftersom slemmisen kan gå flera veckor innan förlossningen. Eller så är det närmre än så. Annars har min mage varit lite lös till och från i en vecka nu, inget jag minns från sist alls. I övrigt inga direkta hintar att något händer, nada förvärkar eller sammandragningar än så länge denna gång heller. Inte ens någon diffus molvärk som jag kände de sista dagarna förra graviditeten, men tror att tappen i alla fall börjat påverkas. Var framåtvänd och ganska mjuk, något förkortad och 1 cm öppen i måndags, så det börjar ju hända saker. Får se om det håller sig tills på måndag.

Idag är 11/11 och imorgon blir det 211112 vilket ur födelsedatums-synpunkt ser rätt häftigt ut. Spelar såklart ingen roll, jag som är född 12/12 har snarare gått hela mitt liv och haft svårt att lära mig i vilken ordning man säger dag och månad i datumen. Men lätt att komma ihåg personnummer i alla fall. Men bebis kommer ju när den kommer, med ett alldeles perfekt personnummer oavsett. Imorgon hade ju dock varit ganska ”poetiskt” med tanke på att jag exakt ett år tidigare fick ut mitt MA.

Imorgon har det bara gått en vecka sedan hunden fick somna in, känns dock som att det hunnit gå betydligt längre tid än så. Det är smärtsamt, men det är inte längre så att man börjar okontrollerat hulka så fort någonting påminner om henne. Det gör ont och känns fruktansvärt orättvist, men känslorna är mer kontrollerade nu. Det värsta är ju hur man tvingas ändra alla rutiner. Mycket av vår vardag var uppbyggt kring att gå minst fyra stycken promenader varje dag. Innan jag fick problem med fogarna och faktiskt kunde promenera/plocka upp efter henne så tog jag två av dessa men på sista tiden har det varit min sambo som fått ta alla. Jag kan få lite dåligt samvete över det nu, att vi inte fick den tiden tillsammans, de rutinerna. Ändå så är det fortfarande en stor del av vardagen. Ska vi iväg någonstans eller planerar när det är dags att handla exempelvis så behövde vi ta hänsyn till att hon skulle få sin promenad eller att hon skulle följa med. På samma sätt som man anpassar sig efter barnets mat- och sovtider. Det är svårt att sådär över en natt lägga om tankesättet, jag kan fortfarande tänka att hunden måste ut innan vi gör X, och så kommer man på sig själv och blir lite extra ledsen. Vi hade ju haft hund längre än vi haft barn, det är en så starkt cementetad del av livet. Däremot så vänjer man ju sig snabbt vid att lägga till nya rutiner. Snart kommer allting att vändas upp- och ner när vi får lära oss den lilla knoddens rutiner. På sätt och vis känns det ju bra, samtidigt som storebror fortfarande behöver en någorlunda strukturerad vardag. Det som vi absolut kommer behöva släppa är den där egentiden som vi lyckats få till efter att vi nattat sonen och att det är dags att natta själv. Antingen har jag och sambon hittat på något tillsammans (typ kollat serier, ibland ätit något ”lyxigt” efter att sonen fått något annat till kvällsmat tidigare) eller så har vi gjort något var för sig, oftast suttit framför varsin dator eller så. Det kan man ju glömma snart!

Av någon anledning har jag dock fått för mig att jag ska vara väldigt pigg och fräsch i december… Att jag ska julpynta, baka lussekatter och pepparkakshus, fixa med adventskalender, gå på julmarknad hela familjen. Kan ju tilläggas att jag ALDRIG gjort detta i vuxen ålder, pga aldrig orkat eller fått tummen ur… Men nu ska jag tydligen bli någon slags supermorsa med oändlig energi? Hoppas kan man ju, men vi får se hur det faktiskt blir i verkligheten. Ska i alla fall bli fint att hitta den där nya vardagen tillsammans med lillebror. Första tiden med sonen var väldigt bebisbubblig där jag typ satt på soffan och höll honom, och inte vågade röra mig för att han hade somnat. Nu ser jag framför mig något lite mer aktivt. Klassiska ”andra barnet får mest hänga med”, och jag försöker anamma det. Vi har fixat med ståbräda till vagnen och jag hoppas att vi kan få till lite mysiga promenader när jag väl blir rörlig igen. Bärselen får vi kanske också damma av. Som jag längtar nu!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s