39+1

Vecka 40 är här, och det är fem ynka dagar till BF. Imorgon ska jag till läkare igen för att se om vi planerar någon igångsättning. Jag försöker förbereda mig på att det inte kommer leda någon vart, förhoppningsvis kan jag i alla fall få en ny tid om nån vecka då jag väl gått över tiden och faktiskt måste planera in en igångsättning. Eller så ser allt bra och det kan bli bebis imorgon. Vem vet. Kan ju sätta igång inatt också för all del, när som helst. Lite spännande är den tanken, men jag får fortfarande olustkänslor inför hur stressigt allt kommer bli då. Men jag får dra mina tankar och funderingar för typ femhundrade gången med läkaren och se vart vi landar. Rent medicinskt är det ju fortfarande exemplariskt, även om jag inte har några mer kontroller/besök inbokade. We’ll see.

Nu är det ju inte över än, men kan lika gärna passa på att summera graviditeten lite. Hela första trimestern hade jag ju ganska svårt att glädjas, var nog mer påverkad av mitt tidigare MA än jag egentligen trodde. Sen kom både graviditetsdiabetes och foglossning som ett brev på posten, men har ändå hållt sig under kontroll. Funkar fint med kostbehandling och jag har sluppit kryckor denna graviditet. Trots att jag gått och vaggat som en anka i vad som känns som en evighet har jag ju faktiskt varit någorlunda rörlig. Hade en fin sommar där jag ändå kunde njuta någorlunda av att vara gravid. Man brukar prata om 100 bra dagar, och jag tror faktiskt att jag upplevde det. Enorm skillnad från graviditeten med sonen. Sen kom en liten svacka i och med att jag gick in i tredje trimestern och kände mig väldigt trött och tung som från ingenstans. Det blev bättre, men så kom ju de här orostankarna inför förlossningen helt oväntat. Men snart är vi i mål, och på det stora hela har jag tyckt det varit mycket bättre att vara gravid en andra gång. Sen känner jag mig rätt färdig med både graviditeter och barn, men det har ju inget med själva upplevelsen att göra. Men det blir en fin ”sista” upplevelse, en god revansch från graviditeten med sonen som var både fysiskt och psykiskt påfrestande under en lång tid. Visst har det varit upp och ned, men faktiskt en stor del upp. Så det är ju fint. Nu får vi ladda inför förlossningen och det kommande livet som tvåbarnsföräldrar ♡ Har ju ingen aning vad som väntar, men ser så mycket fram emot det!

Idag har jag lite extra ont i fogarna, men det är rätt självförvållat. I fredags var sambon lite försenad och skulle inte hinna hämtning på förskolan i tid, så jag tänkte att jag skulle ställa upp. Har nog inte hämtat på ett halvår innan dess eftersom det blev till en ”rolig” lek där sonen sprang skrattandes ifrån sin mamma som sakta vaggade efter. Nu hade jag med hans sulky som han faktiskt glatt hoppade upp i, och det gick fint tills vi kom in i trapphuset hemma och han insåg att vi inte skulle på något roligt äventyr. Då försökte han rymma från vagnen och det blev en kamp att få in honom i lägenheten och sen få av ytterkläderna. Det gick, och jag kände mig ändå lite stolt, men fogarna blev inte helt glada på mig. Igår var vi sen iväg på sen lunch/tidig middag hos svärföräldrarna, vilket var oerhört trevligt och gott! Däremot så tar det på krafterna bara att sitta rätt upp och ned vid ett middagsbord och att ta sig den egentligen inte alls långa biten från hållplats till hållplats hemifrån och dit. För student så känns det ju faktiskt okej att göra såna saker, vilket kanske gör att jag får lite hybris. Det är lite värre nu på slutet och jag kan märka av att det direkt gör ont om jag insisterar på att tömma diskmaskinen eller fixa med tvätten för att känna att jag fortfarande bidrar med nåt… Men förra graviditeten var det liksom fysiskt omöjligt att ens försöka efter vecka 20 typ. Bara för att jag kan betyder det ju inte att jag borde, men jag blir ju lite envis. Och får sota för det i efterhand, typ som idag då det troligtvis inte kommer göras många knop. Men det är ju okej. Hoppas att det försvinner lika snabbt igen i alla fall, tillsammans med diabetesen. Hålla tummarna kan man ju.

Nu är det dags att väcka det lilla yrvädret från sin middagslur så snart är lugnet över. Himla tur att man har honom såhär i väntans tider i alla fall, blir ju inte många långtråkiga stunder när han är i farten… 🙃

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s