Jag känner mindre och mindre att jag vill amma. Det är ju själva grejen med att vi kämpar på – att jag VILL amma. Nu känner jag mig inte längre så övertygad. Upplevde med sonen att jag aldrig hade något val utan att det blev ”någon annan” som tog beslutet att inte amma genom att han från start fick ersättning och att brösten aldrig kunde mäta sig med det. Vi försökte trappa ned, han var hungrig och ledsen och stod stilla i vikt. Jag kämpade på, det var skitjobbigt. När vi till sist körde på bara flaska, fritt på hans signaler, blev det ett helt annat barn. Ändå kände jag mig kass och misslyckad. De känslorna kommer tillbaka varje gång jag sätter mig och ammar. Varje gång jag sätter mig och försöker pumpa (fått ut 20 ml nu i alla fall, mirakel och rekord!) eller för den sakens skull tänker att jag kanske borde sätta mig och pumpa, ångest ångest ångest.
Lillebror är för det mesta ett väldigt nöjt barn och utöver att han blir frustrerad och ledsen vid bröstet så känns det i alla fall inte som att han svälter. Vi ska till BVC idag igen så får se hur han ligger med vikten. Har han inte gått upp i vikt eller rent utav gått ner är det ju frågan om det är värt det… Jag borde hålla ut tills tungbandet är åtgärdat egentligen, se om det blir lättare och mysigare därefter. Vi har fortfarande inte fått någon tid till detta besök. Det tog ju tre personer som sagt ”Oj oj oj det var ett kort tungband” innan remiss skickades så nu får vi gå och vänta. En och en halv vecka trodde det, en halv har gått nu. Segt.
Det känns egoistiskt, men utöver att det är jobbigt och jag inte vet hur effektiv min amning faktiskt är (får han ens i sig nåt??) så känner jag att jag inte vill sitta fast i soffan med en bebis eller pump vid bröstet konstant. Nu när jag kan röra mig och har energi så vill jag hitta på saker. Fixa med julpynt, baka, storstäda (ja hör och häpna 😅), så mycket mer än att bara sitta där och må dåligt. För det har inte känts ett dugg mysigt att amma längre. I början var det bättre, kändes både mysigt och jag hade en positiv inställning. Den har mer och mer sipprat bort. Det tar tid och tålamod att få till ett någorlunda grepp, något som det känns som att varken jag eller sonen har. Jag tycker det är ganska äckligt när brösten läcker, och det är fortfarande väldigt små mängder och betyder nog inte så mycket. Det läckte med storebror med, och han fick ju inte i sig nog.
Jag tror att jag hade visionen att det skulle vara mycket smidigare. Att alltid ha maten med sig och slippa blanda, kladda, hålla på med flaskor. Men istället är det amningskudde och soffkuddar för att komma i rätt position, det är någon millimeter hit eller dit som spelar jättestor roll, det är en hysteriskt gråtande och hungrig bebis som inte alls tar det där stora greppet trots att han ligger helt rätt. Det är ju mindre smidigt att åka iväg nånstans och få till detta än det är att slänga ned lite ersättning i en termos och en flaska i skötväskan. Dessutom ska det ju ammas mycket mer frekvent, helst hela tiden typ. Är jag besviken över att det kanske borde vara så lätt, men att det inte är det för oss? Högst sannolikt. Kommer det bli lättare när tungbandet är åtgärdat eller är det mest önsketänkande? Kan mina sladdriga hudpåsar som inte alls känns som att de haft någon mjölk i sig på hela denna tiden (okej alla 12 dagar…) prestera då?
Men jag tror att det hänger lite på vikten och kanske att vi kan diskutera det på BVC. Det finns nog inga borden (att jag borde vänta in tungbandet) om varken jag eller lillebror mår bra. Dessutom är det ett val jag kan göra själv, inget som blivit påtvingat. Det gick ju jättebra sist.
Projekt Syskon 