Denna vecka har varit sjukt intensiv, och det är bara onsdag! I måndags var vi först på BVC på morgonen. Lillebror hade gått upp ca 100 gram sedan sist (5 dagar) vilket var godkänt. Vi kollade även på amningen igen och kunde konstatera att greppet är för litet och att han släpper taget ofta, men att något uppenbarligen funkar ändå eftersom han gått upp i vikt. Hon sa även ”det kommer bli mycket bättre när de klippt tungbandet”.
Detta var det sedan dags för på eftermiddagen. Själva besöket och ingreppet gick snabbt. Sonen verkade mest upprörd över att bli fasthållen och lugnade sig snabbt efter klippet. Jag fick sambon att hålla honom då jag är lite blödig… 😅 Efteråt blev vi visade in i en skrubb med en brits där jag fick försöka amma. Kände ingen direkt skillnad, men var ju inte den mest avslappnade miljön och jag hade inga kuddar till hjälp. Dock kunde man tydligt se hur rörligheten i tungan var bättre, hur den inte längre blev hjärtformad när han skrek och inte satt fast i nedre gommen. Vi fick inga instruktioner över vad som skulle göras därefter, inget om någon eftervård eller så. Bara att amma mycket. Lillebror var lite gnällig under dagen så vi körde på med mycket amning och tröst, även med flaskan. Ingen större skillnad hemma heller. Han ammade korta stunder för en paus och sen amning igen kort därefter.
På tisdagen var det sedan dags att besöka ortopedens mottagning. Hade ingen direkt aning om vad besöket skulle innebära, trodde mest att de skulle bedöma de extra fingrarna, kanske göra röntgen för att se vad som fanns där inne. Sen skulle det ju inte kunna åtgärdas förrän efter ett halvår eftersom det inte görs narkos på bebisar innan dess. Men när jag kom dit så tittade knappt läkaren på fingrarna innan han sa att han tänkte knyta ett snöre kring de extra små fingrarna för att stoppa blodflödet dit. Efter det kan de trilla av ungefär som navelsträngen efter ett par dagar. Vi ska även dit imorgon torsdag i ottan för att se så att ”snörena” (det heter säkert något fint medicinskt som jag missade i min förvåning att det skulle åtgärdas redan nu) satt bra, eventuellt kunde man redan då knipsa av fingrarna. Snabbt och relativt smidigt. Framförallt det ena fingret som sitter liiiite mer fast på handen (det andra hänger i en jättesmal liten hudflärp) har blivit blå/lila/svart och ser sjukt obehagligt ut. Känns rätt obehagligt generellt, men lillebror känner inget av detta heller. Igen var det värsta att bli fasthållen när de knöt snörena, och den här gången var jag själv så fick gott hålla min ledsna son. Efteråt sa de att jag kanske ville amma för att lugna honom, men det fanns inte riktigt någonstans att sitta (väntrummet eller toan typ??) och jag kände mig lite kass för det kändes inte som att jag kunde trösta min bebis. Gick dock med lite kärlek i famnen och vaggas, sen låg han rätt lugn i vagnen tills vi kom hem och kunde sätta oss i lugn och ro, plus hade ersättning till hands i nödfall.
Känslan av att amningen inte funkar bra höll dock i sig. Känns inte som att det hänt något sedan klippet, inte till det bättre i alla fall. Hans grepp är fortfarande för litet, han släpper taget ofta och blir frustrerad. Jag vet inte hur mycket han får i sig och det känns som att han kanske sväljer en del luft eftersom han är ganska gasig och ibland verkar besvärad av detta. På kvällen var han återigen sjukt frustrerad vid bröstet och blev bara mer och mer ledsen när jag försökte amma. Sen fick han ersättning och blev nöjd. Besvikelsen var stor, och tankarna började skena. Det ÄR mig det är fel på trots allt! Jag kan inte göra bland det mest naturliga som finns och amma mitt barn. Det skulle ju bli så mycket bättre efter klippet, varför blev det inte det? Var det aldrig tungbandet som spökade, har jag utsatt min lilla bebis för ett ingrepp i onödan?
Den där lite mer logiska sidan av mig (ej extremt känslostyrda ängsliga delen) tänker att han faktiskt gått hela sitt liv och ammat på ett sätt, att det kanske tar lite tid att lära sig på nytt. Vi får kanske ha lite is i magen och öva tillsammans. Han är ju trots allt nöjd större delen av tiden och går upp i vikt, så det måste ändå betyda att någonting fungerar med den amning vi har. Även om jag bara kan pumpa typ 5-10 ml på ett bröst så behöver det inte betyda att jag inte får ut mer när jag ammar. Bebisar är ju bättre på att få ut mjölken än en pump, hur svindyr den än må vara. Men så kommer den där andra rösten in och menar att det kanske är precis så när han ammar. Det kommer en del precis i början, sen bara ”torrpumpar” det. Luft och missnöjd bebis? Men kanske kommer det bli bättre, det var ju inte så länge sen vi klippte än… Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Jag kan höra av mig till amningsmottagningen igen, till läkaren på ÖNH, till min barnmorska… De kan säkert hjälpa. Jag känner mig bara så dränerad, och blir mest ledsen när jag börjar krångla. Och så det här med fingrarna, vill inte utsätta min lille skrutt för hur mycket som helst på en gång 😔 Jag tänker att vi blir ”klara” med det först, har lite is i magen, och försöker att inte stressa upp mig. Tar en dag i taget och ser vad som händer, sen när jag känner mig redo kan jag kontakta någon som kan se över amningen. Vi ska till BVC nästa torsdag och då kan vi ju se hur det står till med vikten igen, har ändå fått mig att känna mig lite mer pepp på amningen hittills. Igår var en sämre dag, idag är rätt neutral hittills. Har dock inte ammat mycket nu på morgonen/förmiddagen, lillebror har en sån dag då han mest sover – och är nöjd. Det måste jag komma ihåg. Hade han typ varit panikhungrig hade han sagt till på något vis, inte sovit fridfullt. Eller hur?
Projekt Syskon 