Motivationen tryter igen

Idag skulle vi till BVC egentligen, men läkaren vi skulle träffa var sjuk så vi blev ombokade till nästa vecka. Körde lite snabb avstämning på telefon med hon som ringde (inte ”vår” BVC-sköterska) som förstod att det varit full rulle och att vi ville ha lite lugn och ro också, men rekommenderade att kontakta amningsmottagningen ”om ni orkar”. Jag känner mest blööööö inför det. De var duktiga när vi var där för bedömning innan tungbandet klipptes, inte alls stressigt som jag varit rädd för utan ett positivt besök. Ändå tar det emot att kontakta dem igen… Jag tror att om någon gett mig en tid i handen så hade jag åkt dit, men just det att be om hjälp känns lite, jag vet inte, skamligt typ. Att jag inte reder ut det på egen hand. Vilket är bisarrt och jag vet att det bara sitter i mitt huvud. Inte hjälper det dock att de bara har telefontid en timme om dagen, och jag vet inte om man kan komma till sådär veckan innan jul eller under helgerna. Ska försöka samla kraft och ringa imorgon ändå. Ge det en chans.

Jag tror dock inte att jag kommer vilja helamma även om det skulle börja funka felfritt plötsligt. Med storebror var jag ledsen över att jag inte fick något val då vi från början ”prackades på” ersättning som vi aldrig lyckades avveckla. Att jag inte hade något att säga till om och snuvades på den upplevelsen har satt sig, tillsammans med en känsla av otillräcklighet. Att mina bröst är odugliga, att jag inte kunde ge mitt barn näring. Jag trodde inte att jag la någon prestige i det hela, men det gör jag uppenbarligen.

I dagsläget kan jag inte helt utesluta att det skulle gå att få till en helamning om vi bara kämpar lite. Det är inte heller något jag kan garantera. Men just nu har jag ett val. Och jag kan också välja en gyllene medelväg och fortsätta som vi gör nu och välja delamning så länge allt känns okej. Eftersom jag inte släpper till pump så vill jag inte helt utesluta ersättning. Rent krasst så får jag lite ångest över att vara den enda som kan mata lillebror. När jag nattar storebror eller tar en dusch eller så, så känner jag mig stressad över att han kan vakna och vara hungrig. Att han behöver mig och bara mig. Det känns som att storebror hela tiden blir bortprioriterad och allt jag säger är ”nej” hela dagarna, jag vill kunna ha mysiga stunder med honom också utan att bli avbruten för mjölkservice. Lillebror har faktiskt två föräldrar, precis som storebror. Känns orättvist att dela upp oss på en var, så otillräcklig som jag redan känner mig när jag är ensam med bägge barnen (och med ensam menar jag ju ändå att min sambo finns i ett annat rum när han jobbar hemifrån, och kan stötta upp om det blir kaos). Jag tycker till syvende och sist inte att det är så himla mysigt att amma. Känner fortfarande att det är lite kladdigt och äckligt, framförallt när det läcker mjölk, och det är svårt att klä sig för att kunna hiva fram tuttarna i tid och otid. There, I said it!

Amningen just nu, drygt en och en halv vecka sedan klippet, är mestadels kämpig. Sonen gapar och försöker, men får inte till vakuum annat än med ett litet grepp. Jag har inga sår, men har ont i brösten. Lillebror har tendens till blåsor på läpparna, möjligt att det också gör ont? Han tycks svälja en del luft och är gasig. Om det är från brösten, flaskan, eller både och förtäljer inte historien – men det besvärar honom. Kan kanske vara en reaktion på ersättningen också, det vet jag såklart inte. Som bäst funkar det när han inte är superhungrig, utan mest lite småsugen. Kanske vill han mest ligga och snutta lite för trygghet och inte mat. När han är hungrig så blir han bara frustrerad och ledsen, då får han ännu svårare att få tag. Släpper taget ofta, bökar och skriker. Han kan även ha problem med calmaflaskan när han kommit till det stadiet, och får göra några extra försök att få grepp även innan han hetsat upp sig (inte lika illa, men inte helt smidigt ändå). Det tar ca 15 minuter att äta runt 100 ml som vi oftast ger nu. Han lämnar lite i botten, vilket jag tycker känns tryggt. Borde vi byta flaska? På sikt i alla fall, calma rymmer ju bara 150 ml och ska han få i sig tillräckligt när han är större så kommer det behövas något större. Men vi ska väl fokusera på här och nu. Detta är ju typiska frågor att ta upp med amningsmottagningen och samtidigt kunna få tips på grepp/positioner som vi kan öva på för att få en bättre amning. Varför tar det emot så att ringa dem?? :/ Jag blir trött på mig själv.

Vill jag helt sluta amma då? Nej, det tror jag ändå inte. Så länge det funkar någorlunda, framförallt mys/snutt/mellis mellan flaskmåltiderna som jag även ammar lite före. Med flaska är det ju ibland svårt att veta hur pass hungrig bebis är. Så står man där och har blandat en stor flaska och det visar sig att han bara ville ha en liten skvätt och man får kassera resten. Slöseri. I bröstet slipper det bli för mycket i alla fall, och om bebis inte blir mätt så finns flaskan att stötta upp med. På så vis slipper jag ”skammen” över att inte amma, men även ångesten över att inte räcka till. Så känner jag nu. Men ska pusha mig själv att ringa dem. Få någon att bolla dessa tankar med också, och förhoppningsvis slippa bli övertalad att helamma. Eller hör det till när det är en amningsmottagning? Vi får väl se. Ugh.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s