Låg

Jag missade telefontiden till amningsmottagningen idag, hade fullt upp på morgonen att få iväg storebror till förskolan och lillebror hade vakenperiod och så vips var den timmen passerad.

Och här sitter jag och gråter.

Under sagda vakenperiod var lillebror hungrig, men det hade ”bara” gått tre timmar sedan han fick ersättning sist. Började att amma, men efter att ha fått grepp efter en del krångel så släppte han bröstet och bara grät. Uppenbart hungrig och ledsen bebis. Erbjöd andra bröstet men det gjorde inte saken bättre. Erbjöd flaskan och där satt den. Sen låg han vaken och nöjd ett tag och såg sig omkring. Mätt och belåten. Sån skillnad. Mina bröst är uppenbarligen inte nog. När lillen somnat en stund sen försökte jag även att pumpa, och släppte typ mindre än någonsin innan. Behöver det betyda att jag inte har någon mjölk? Absolut inte, bara att jag inte släpper till pumpen. Tror min hjärna på det? Nej. Min hjärna säger att jag är värdelös och är totalt redo att kasta in handduken. Mina bröst gör ont och jag vill inte. Gör detta att man slappnar av och släpper mer mjölk? Knappast. Jag vet inte riktigt varför jag känner mig så ledsen, men så har det varit när det kommer till amningen. Skulle säkert börja böla på amningsmottagningen ändå. Är det här det bästa för mig och mitt barn? Nej. Punkt. Ska jag försöka ringa dem på måndag ändå? Troligen. Jag vet inte.

Just nu känner jag mig som en allmänt usel mamma till bägge pojkarna. Otillräcklig på alla sätt och vis. Nej, jag låter inte lillebror svälta och jag får dåligt samvete när jag är för upptagen med lillebror för att ge storebror den uppmärksamhet han vill ha. Men jag har bett om ursäkt, för att jag säger nej och inte kan vara så pedagogisk när storebror kramar lillebror lite för hårdhänt och jag snabbt får gå in och ingripa. Jag försöker så gott jag kan, och det gör mig faktiskt till en bra mamma.

Men så kommer sambon och föreslår att jag kanske går ut en sväng med bägge pojkarna efter att jag hämtat på föris. Inget konstigt med det, men jag känner mig lite mindre bra som inte kommer med den tanken själv. För ärligt talat så tycker jag att det är övermäktigt. Tänk om lillebror blir hungrig och ledsen. Tänk om storebror som aldrig sitter still eller lyssnar springer bort från mig. Jag är mycket mer rörlig, men jag kan fortfarande inte springa – och jag håller absolut inte samma tempo som denna energiska unge. Tänk så händer det något? Eller så går allt bra, och man får med sig en nöjd pojke som fått leka och springa av sig med sig hem. Då kanske han inte klättrar på väggarna eller har ett behov av att testa alla sina gränser och mitt tålamod, det som sätter mig i situationer där jag känner mig otillräcklig och dålig in the first place? Jag saknar när jag bara kände mig på topp och att livet var underbart de första veckorna. Det gör jag fortfarande i mellanåt men med doser av de här dumma tankarna och känslorna sprinklade jämnt ut under dagen. Är det amningen som är hela boven här? Det är ju inte alls bra i så fall.

Annars så blir lillskrutten fyra veckor idag, en månad gammal på söndag. Vart har den tiden tagit vägen? Hur är det plötsligt julafton om en vecka? Kan vi stanna tiden lite?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s