Om parrelationen med barn

Igår var det en intressant diskussion i Elsa Brattströms stories på Instagram, där någon som inte hade barn undrade hur jobbigt det egentligen kunde vara och hur det kunde påverka ens parrelation. Jag kände på mig att det skulle bli ett lite svamligt och långt svar från min sida, så tänkte att jag skriver ett blogginlägg om det.

Jag och min sambo träffades 2010. Jag vet inte om jag tror på kärlek vid första ögonkastet, men jag kände en stark dragning till honom första gången vi träffades. Som om hela mitt väsen skrek ”Magnifico! Splendido! Honom ska vi ha!” Vi inledde snart en väldigt studentikos relation där vi umgicks intensivt på ett vis som om vi varit i ett långt förhållande, men åh nej inte alls var tillsammans. Vi hängde i samma kretsar och kunde helt enkelt inte hålla oss ifrån varandra. Vi blev till sist officiellt tillsammans 2014 och flyttade ihop 2015. Utöver den där dragningskraften var det också som att vi känt varandra hela livet och verkligen förstod varandra. Vi är båda lika och olika, där vi kompletterar varandra.

Mitt psykiska mående har gått lite upp och ned över åren, jag inser såhär i efterhand att jag varit väldigt nära den berömda väggen flera gånger under stressiga perioder, där jag stängt av allt som inte varit det mest basala. Det har såklart påverkat vår relation, men det är något vi tagit oss igenom tillsammans och kunnat prata om. Jag upplever att vi har en väldigt stark relation i grund och botten även om det inte alltid är guld och gröna skogar.

När det kommer till att skaffa barn är man såklart redo för att det kommer påverka ens liv radikalt, och att man inte kommer få sova. Det är dock svårt att föreställa sig precis hur det kommer vara. Det som blir väldigt uppenbart är att bebisen alltid har högsta prio, där man tidigare kunnat prioritera annat. Det tar upp ofantligt mycket av ens tid, men samtidigt förväntas man inte göra avkall på något annat för att kompensera. Inte konstigt att man känner sig otillräcklig, och det som lätt blir lidande är ens egentid. Man kanske väljer att prioritera tid med sin partner, men det blir ytterst sällan 100% fokus ändå. Man är konstant på standby för att barnet kan vakna och kräva ens uppmärksamhet, om det inte redan befinner sig i någons famn. Att umgås som ett par på tu man hand skiljer sig från hur det var innan, och det sker inte i alls lika stor utsträckning som innan. Med storebror spenderade jag typ 98% av min dag bärandes på bebis det första halvåret, det sista man vill efter det är att ligga och mysa med sambon på soffan efter det. Som den som genomgått en graviditet och kanske kämpar med amningen känner man sig inte alltid helt bekväm i sin kropp heller, speciellt inte på ett sensuellt eller sexigt vis. Om man mot förmodan inte fått nog av kroppskontakt redan så vill man dessutom inte att någon ska röra vid ens degiga mage eller ens platta rumpa som känns som en ballong som tömts på luft. Då ska vi inte ens tala om brösten, eller ens underliv som känns svullen som en babianröv och kanske blivit sydd. Jag kände mig inte hemma i min kropp förrän efter kanske nio månader efter storebror, det var en så stor förändring!

När det kommer till parrelationen så är det nog lätt att göra avkall på att prata, riktigt prata på djupet om ens mående. Det handlar mer om överlevnad och man försöker hålla det positivt, särskilt i början. Det kan vara lätt att missa att man har olika upplevelser av en situation, även om man är väldigt samstämmiga sedan innan. I vår relation gick vi och kände oss avundsjuka på den andre; den som var föräldraledig tyckte att det lät helt förträffligt att vara på jobbet där det inte fanns någon som hela tiden pockade på ens uppmärksamhet, där man kunde gå på toa eller äta lunch helt ostört. Den som var på jobbet däremot avundades den som fick vara hemma och som kunde sova när bebis sov. Det visade sig även att bägge gick runt och tyckte att ”det är bara jag som…” och att man var den som gjorde mest. I själva verket gjorde vi ungefär lika mycket, men det kanske blev så att samma person gjorde samma sak hela tiden. Plötsligt blev det ändå en slags outtalad tävling om ven det var mest synd om och vem som gjorde mest, samtidigt som man var lite irriterad och avundsjuk på den andre som då hade det bättre. Självklara lösningen på detta är ju att prata med varandra, men det är inte alltid så lätt. Svårt kanske att föreställa sig för den som inte har småbarn, men det är mycket som förblir osagt. Fokus är på barnet. Har hen sovit, ätit, bytt blöja? Kommunikationen består av ”Har du gett D-droppar idag?” och ”Det är snart slut på blöjor!” vilket under ytan kan bestå av att den ena är sur då den upplever att det alltid är just den som ger dropparna och att partnern tjatar. Den andra känner kanske att blöjkommentaren är riktad mot henom för att det alltid är dem som går och handlar. Vidare blir det sen att någon konstaterar att diskmaskinen måste tömmas så att bänken kan röjas så det går att laga mat. Maten måste lagas så det tajmar med bebisens mattider så det med lite tur går att sitta ned och äta i lugn och ro. Den andre undrar dock varför det prompt måste diskas just då, för den skulle gärna vilja duscha innan det blir för sent. Men det är inte alltid man säger något av detta högt, för plötsligt skriker bebisen och allting måste ändå släppas. Självklart påverkar detta relationen om man konstant går och är småirriterad och stör sig på stort som smått. Även om man tidigare varit bra både på att kommunicera och att känna in sin partner så har nu prioriteringarna skiftat.

På tal om prioriteringar så är jag också som person den som har svårt att ta plats och kräva saker. Jag lyckades ju tex inte be om att få veta kön vid RUL eftersom det inte dök upp ett naturligt tillfälle där jag kände att jag kunde fråga utan att ”störa”. Jag är sämst på att prioritera mig själv, utan ser även innan barn till andras behov först. Lite därför jag varit nära att gå in i väggen, eftersom jag tex jobbar extra hårt för att täcka upp när det är personalbrist på jobbet. Det blir på bekostnad av mig själv och min hälsa, och inget någon tackar en för. Lik förbannat gör jag det igen och igen. När det kommer till småbarnsåren och relationen så är jag naturligtvis längst ned på rangordningen. Klart att sambon ska få sova eller avlastas, det är inget jag ens tänker på. När han vill gå ut en kväll med kompisarna för att han känner att han verkligen behöver komma hemifrån är det klart han ska få det, även om jag egentligen är trött och skulle vilja ha en liten stund för mig själv jag med. Jag är dålig på att be om det för mig själv, vilket ytterligare kan späda på den där sprickan mellan parterna. Sen kan ju hormoner och sömnbrist få en kommentar att landa helt fel, även om den varit i all välmening.

Att prioritera bort sig själv, att gå från att vara sig själv och partner till att vara någons förälder. Det är stort. Att hitta sin nya roll som individ och i relationen kommer kanske inte över en natt. Det är en helt ny värld att navigera både själv och tillsammans.

På något vis får man till det ändå. Fixar med aktiviteter och kommer iväg till bokade besök. Håller hushållet någorlunda i schakt (även om det kanske blir Foodora tre dagar i rad, och det gör faktiskt inget!) Sen är det såklart inte bara jobbigt! Jag har nog aldrig känt mig så kär i min sambo som när jag ser honom med våra barn. Aldrig känt mig så lycklig som när vi alla kan vara tillsammans. Alla föräldrar kan nog skriva under på att det är SKITJOBBIGT emellanåt, men att det är så värt det! Att man förtränger allt det jobbiga i en handvändning. Jag minns ju nu hur jobbigt det är med ett spädbarn, vilket jag helt förträngt innan. Däremot blir det ju lättare. Man är en enad front som föräldrar och lär sig med tiden. Vår relation är minst lika stark nu som innan barn, även om jag emellanåt stör mig på saker han gör – eller INTE gör – just nu. Det kommer bli lättare. Och när man varit igenom det en gång innan är startsträckan kortare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s