Vikten av vikt

Igår på BVC konstaterades att lillebror gått upp jättefint i vikt. Han har gått om födelsevikten och var ”mer än godkänd”! Lättnaden som drog genom kroppen var enorm. Vi fick flera extra besök sist eftersom storebror inte gick upp i vikt på en halv evighet, inte förrän vi gick över till ”fulldos” ersättning. Lillebror däremot får 70 ml var fjärde timme, vilket inte är stora mängder nog att han borde gått upp så pass mycket i vikt, vilket tyder på att han faktiskt får i sig vid amningen! Så himla härligt. Nu fick jag tillbaka peppen att amma igen, och kommer definitivt jobba för att få en bra grund tills tungbandet klipps och så får vi se därefter. Känns läskigt att minska mängden ersättning, men vi kommer inte öka på i alla fall. Kanske om jag känner att amningen funkar så pass bra och att han ammar ofta att det blir lättare. Inatt vaknade han av sig själv efter ungefär tre timmar och vi ammade utan att det kändes jobbigt, han har inte lätt att få grepp och släpper även ofta, men blev inte fullt lika frustrerad och ledsen som innan. Sen toppar jag av det med ersättning efter ett tag och han sov vidare tills nästa gång. Innan har han knappt vaknat och bara ätit ersättning innan han sovit vidare i fyra timmar till nästa gång. Skönt för oss att få sova, men när det kommer till att försöka få igång en bra amning och mjölkproduktion känns det inte helt optimalt. Men nu har vi ju hållt mängden ersättning på samma, medan hans behov ökar, så hoppas kunna täcka det med en regelbunden amning och sen då kanske börja dra ned på ersättningen. Vi ska tillbaka till BVC på måndag så hoppas kunna se fortsatt bra resultat då. Annars väntar vi fortfarande på kallelsen till ÖNH för klipp, men håller tummar och tår att det blir i nästa vecka. Nästa vecka ska vi också till ortopeden för att kolla hans extra fingrar. Tror inte att det åtgärdas då, men har egentligen ingen aning om vad det besöket innebär så får ju se. Full rulle i alla fall! Och det känns hur lugnt som helst, kommer gärna ut och hittar på nåt. Också helt annorlunda mot storebror då jag helst ville sitta inne och hålla i min bebis, bort från allt vad omvärlden hette. Kanske är det för att det är andra gången och man har erfarenhet sedan innan, eller så är det för att lillebror är en så chill unge. Läste mycket innan om att ett barn var som ett barn, men två barn som typ hundra barn. Icke. Här är det storebror som är ”krävande” när han vaknar 04.30, får små utbrott, ska testa alla sina gränser och är allmänt som en 2,5-åring. Så har han ju också varit i typ ett halvår redan, så vi är ju ganska vana. Men det är det som är det kämpigaste med föräldraskapet just nu, lillebror är så himla lugn att man nästan glömmer att han är där mellan varven. Detta trots en hel del kämpande med amning, pumpning och allt. Kanske jinxar det nu, men är stor skillnad på pojkarna ur den aspekten. Tror inte att storebror direkt var en high need baby, men lite tendens till det eftersom han skulle vara i någons famn konstant och vi fick göra allt i skift. Det är ju tur att det inte var omvänd ordning på dem!

Vår BVC ligger i samma lokaler som min ”gamla” MVC, där jag gick innan min graviditetsdiabetes konstaterades och jag bytte till specialistmödravården. Därför fanns det en personvåg i väntrummet, och jag kunde inte låta bli att ställa mig på den. Döm av min förvåning när den visade att jag gått ner över 8 kilo sen förlossningen! Eller, tja, två dagar innan förlossningen om vi ska vara exakta. Denna graviditet har ju varit lite annorlunda när det kommer till viktuppgång eftersom jag ganska länge gick ned i vikt innan det vände uppåt, så jag slutade på knappt 4 kilo plus från startvikt. Förra gången gick jag upp ca 10 kilo totalt och lyckades gå ner 5 av dem tills jag blev gravid igen. Jag har även haft mammakläder konstant mellan graviditeterna eftersom vanliga kläder suttit för tight över magen och vanliga tröjor varit för korta. Nu helt plötsligt upplever jag att byxor och strumpbyxor kasar ner! Jag väger alltså lika mycket nu som innan jag blev gravid med storebror, även om jag har en annorlunda kroppsform där det fortfarande är mycket extra hud långt ned på magen. Däremot lyckades jag ta mig i ett par jeggings som jag köpte i ett hoppfullt ögonblick mellan graviditeterna men aldrig använde då de var för tighta att ha på sig mer än i en provhytt. Men plötsligt händer det alltså! Jag är dessutom nästan under 30-strecket i BMI och alla kommentarer som kan komma med det. Då hade jag dessutom vinterkängor och en tjock kofta på mig som kanske drog upp vikten en liten bit. Rätt galet ändå. Tänk att det kan vara så olika med. Har ingen våg hemma då jag har en tendens att bli lite besatt av kilon helt och dit och det uppmuntrar till ett inte alltid helt hälsosamt tankesätt kring min vikt, kost och motion, men kan i alla fall vara spännande att följa sådär en bit på avstånd. Annars blir det fullt upp att komma på vad jag kan ha på mig som både passar och går att amma i. Kan inte säga att det är överväldigande mycket att välja på i min garderob, så får kanske bita i det sura äpplet och shoppa lite. Även om jag nog avvaktar lite till så jag faktiskt vet att amningen funkar sen.

Ja, nej, kanske?

Jag känner mindre och mindre att jag vill amma. Det är ju själva grejen med att vi kämpar på – att jag VILL amma. Nu känner jag mig inte längre så övertygad. Upplevde med sonen att jag aldrig hade något val utan att det blev ”någon annan” som tog beslutet att inte amma genom att han från start fick ersättning och att brösten aldrig kunde mäta sig med det. Vi försökte trappa ned, han var hungrig och ledsen och stod stilla i vikt. Jag kämpade på, det var skitjobbigt. När vi till sist körde på bara flaska, fritt på hans signaler, blev det ett helt annat barn. Ändå kände jag mig kass och misslyckad. De känslorna kommer tillbaka varje gång jag sätter mig och ammar. Varje gång jag sätter mig och försöker pumpa (fått ut 20 ml nu i alla fall, mirakel och rekord!) eller för den sakens skull tänker att jag kanske borde sätta mig och pumpa, ångest ångest ångest.

Lillebror är för det mesta ett väldigt nöjt barn och utöver att han blir frustrerad och ledsen vid bröstet så känns det i alla fall inte som att han svälter. Vi ska till BVC idag igen så får se hur han ligger med vikten. Har han inte gått upp i vikt eller rent utav gått ner är det ju frågan om det är värt det… Jag borde hålla ut tills tungbandet är åtgärdat egentligen, se om det blir lättare och mysigare därefter. Vi har fortfarande inte fått någon tid till detta besök. Det tog ju tre personer som sagt ”Oj oj oj det var ett kort tungband” innan remiss skickades så nu får vi gå och vänta. En och en halv vecka trodde det, en halv har gått nu. Segt.

Det känns egoistiskt, men utöver att det är jobbigt och jag inte vet hur effektiv min amning faktiskt är (får han ens i sig nåt??) så känner jag att jag inte vill sitta fast i soffan med en bebis eller pump vid bröstet konstant. Nu när jag kan röra mig och har energi så vill jag hitta på saker. Fixa med julpynt, baka, storstäda (ja hör och häpna 😅), så mycket mer än att bara sitta där och må dåligt. För det har inte känts ett dugg mysigt att amma längre. I början var det bättre, kändes både mysigt och jag hade en positiv inställning. Den har mer och mer sipprat bort. Det tar tid och tålamod att få till ett någorlunda grepp, något som det känns som att varken jag eller sonen har. Jag tycker det är ganska äckligt när brösten läcker, och det är fortfarande väldigt små mängder och betyder nog inte så mycket. Det läckte med storebror med, och han fick ju inte i sig nog.

Jag tror att jag hade visionen att det skulle vara mycket smidigare. Att alltid ha maten med sig och slippa blanda, kladda, hålla på med flaskor. Men istället är det amningskudde och soffkuddar för att komma i rätt position, det är någon millimeter hit eller dit som spelar jättestor roll, det är en hysteriskt gråtande och hungrig bebis som inte alls tar det där stora greppet trots att han ligger helt rätt. Det är ju mindre smidigt att åka iväg nånstans och få till detta än det är att slänga ned lite ersättning i en termos och en flaska i skötväskan. Dessutom ska det ju ammas mycket mer frekvent, helst hela tiden typ. Är jag besviken över att det kanske borde vara så lätt, men att det inte är det för oss? Högst sannolikt. Kommer det bli lättare när tungbandet är åtgärdat eller är det mest önsketänkande? Kan mina sladdriga hudpåsar som inte alls känns som att de haft någon mjölk i sig på hela denna tiden (okej alla 12 dagar…) prestera då?

Men jag tror att det hänger lite på vikten och kanske att vi kan diskutera det på BVC. Det finns nog inga borden (att jag borde vänta in tungbandet) om varken jag eller lillebror mår bra. Dessutom är det ett val jag kan göra själv, inget som blivit påtvingat. Det gick ju jättebra sist.