Lillebror har varit lite smågnällig och mer ”klängig” än vanligt, om det nu finns något som är vanligt för en bebis som är sju veckor gammal. Han sover gott i famnen på mig eller min sambo, men vaknar och blir ledsen om man lägger ner honom för att sen bli nöjd igen om man plockar upp honom. Samtidigt har han börjat uppskatta att sitta uppe och se sig omkring när han är vaken och är väldigt nöjd i babysittern. Kanske är det nytt språng på gång, det ska vara nu i dagarna. Fortsättning följer! Igår hade han några fler bajsblöjor och vissa var rätt rinniga i konsistensen så kanske är lite påverkad av vaccinet där med. Men han verkar inte ha ont eller vara särskilt besvärad av magen, förutom att han äter lite oftare och mindre mängd per tillfälle. På nätterna kan han ha lite svårt att komma till ro, men när han väl somnat så kör han sina sedvanliga pass på 3-6 timmar innan han vaknar för mat och sen somnar om direkt. Nätterna känns ju skönast för alla att de funkar, och han får gärna äta ofta och ligga på mig och sova däremellan om det innebär att han är nöjd och belåten.
Jag tycker det är lite intressant, jag och min sambo tycks nämligen ha lite olika minnen av hur storebror var. Min sambo hävdar att han inte var särskilt ledsen efter att vi kommit underfund med att han inte blev mätt av amning och att vi dessutom försökte minska mängden ersättning, och sen inte förstod varför han grät… 🙄 Jag vill minnas att han absolut var en mer nöjd bebis efter att vi gick över till fri flaskning och han fick äta sig mätt, men jag upplever fortfarande lillebror som mer nöjd. Jag minns så väl att jag tänkte att bebisar skulle vara lätta; man plockade bara upp dem om de grät och höll eller matade dem så skulle de vara tysta och glada. Tji fick jag, och minns chocken av insikten att en bebis kunde gråta hysteriskt i flera timmar även om man testat precis allting gång på gång och inget tycktes hjälpa. Kanske var det under ett språng eller så, men jag vill absolut påstå att det höll på så även efter vi gick över till ersättning. Jag har såklart inte dokumenterat detta, men eftersom jag kände att mina förutfattade meningar om bebisar fick sig en knäpp på näsan så minns jag detta rätt tydligt. Det gör inte min sambo. Han jobbade hemifrån och hörde definitivt allting som försiggick även om det var jag som var föräldraledig. Det är ju onekligen lätt att förtränga de mindre positiva aspekten, och samtidigt var det ju jag som kände att jag hade huvudansvaret för att få mitt barn att sluta gråta, och det kan säkert kännas som att det höll på längre när man stod där och kände sig hjälplös. I början så gick jag och la mig innan bebis somnade, efter att jag ammat och jag tror att vi också gav en liten skvätt på flaskan. Sen satt sambon uppe och försökte trösta en ledsen bebis som troligtvis somnade av rena utmattningen eller fick ”nästa omgång” av flaska som vi plikttroget ställde klockan och gav var fjärde timme. Detta minns ju såklart sambon tydligt eftersom det var han som hade ansvaret då, och att det snabbt blev bättre när storebror fick äta sig mätt. Men jag vill ändå påstå att utöver det krånglet så var han inte lika nöjd som lillebror som faktiskt blir nöjd så fort man ger mat, ny blöja eller närhet. Än så länge har vi inte haft stunder då han gråtit längre än fem minuter, även om han kanske varit lite missnöjd och smågnällig längre perioder så är det långt ifrån att gråta hysteriskt och otröstligt i flera timmar (som jag minns det).
Jag fick upp denna artikel (algoritmerna jobbar på högvarv och ger ibland läskigt träffande reklam eller rekommenderade inlägg) häromdagen. Trots att den inleder med att prata om amning så kan jag ändå hålla med om att jag känner mig som en bättre mamma efter att lillebror kom till världen – även till storebror. Jag är mer komplett som mamma. Jag tror inte att jag mirakulöst är bättre, och i själva verket är det himla mycket man glömt bort när det kommer till att ta hand om en så liten person. Men jag kan känna mig tryggare över att ha gjort det en gång tidigare, och att jag kan lita på mina instinkter eftersom det gick toppen första gången. Man gör såklart misstag, jag kan undvika att göra om de tidigare men kommer säkert göra nya. Men så får det vara, och jag kommer lösa vad som än dyker upp.
Som nybliven förstagångsmamma var jag absolut lycklig och förälskad, men jag var också livrädd. Jag minns att jag inte vågade gå utanför dörren då vi på den tiden bodde på tredje våningen utan hiss. Jag kunde bara tänka på att jag kunde snubbla i trappan och tappa det mest värdefulla jag ägde. Att vara ute och gå med barnvagnen gav mig katastroftankar om att jag skulle tappa greppet och att vagnen skulle åka ut i vägen och bli överkörd, eller rulla ifrån mig i nedförsbacke och välta. Att åka buss eller bil kändes som en dödsfälla. Generellt var jag väldigt medveten om allt som kan gå snett, hur liten risken för det än är. Min sambo fick följa med och visa mig att det inte var så farligt, men det tog lång tid innan jag kunde känna mig helt bekväm med att gå ut själv, tex. Någonstans i bakhuvudet kan det absolut gnaga fortfarande, men jag känner mig mycket mer avslappnad och kan fokusera på det trevliga med att vara ute. Rädslan att göra fel eller att bebisen ska bli sjuk eller skada sig tror jag hör föräldraskapet till, men man kan ju antingen bli helt lamslagen av den, eller låta den ta en mindre framträdande roll. Det hjälper absolut att man gjort det innan och att det gått bra. Jag har en större tillit till mig själv och får nog mycket energi till övers av att inte konstant gå runt och oroa mig. Mycket energi och mycket kärlek och glädje gör att jag känner mig på topp! Pessimistisk som man är så undrar jag såklart när det vänder, men passar på att njuta. Lillebror är alldeles ljuvlig, och även om det är mycket trots från storebror så har han ju sina helt underbara stunder! Att få en liten kropp som vill krama om en i sängen eller soffan, att få uppleva hans utveckling och se eller höra något nytt för första gången. Ett större barn som man kan interagera med på ett helt annat vis, som man kan skapa minnen tillsammans med. Det är så fint på ett helt annat vis, och jag kan verkligen plocka russinen ur kakan och ta till mig de finaste bitarna från bägge barnen. Det mindre positiva kommer jag selektivt inte minnas om ett par år ändå, så det är ju inget jag behöver lägga överdrivet mycket energi på i detta nu heller. Jag har en alldeles underbar liten familj, med världens finaste pojkar – stora som små! 🥰
Projekt Syskon 