Jag har varit på efterkontrollen och gick igenom besiktningen! Bristningarna hade läkt fint, jag hade ett jättebra knip och magmusklerna såg också bra ut. Fint blodtryck och järnvärden på det. Jag har ju känt mig oförskämt fräsch både fysiskt och psykiskt och kan ju bara bekräfta detta. Jag hade dock gått upp lite i vikt sedan jag vägde mig sist. Eftersom jag inte har någon våg hemma så var det när jag bara av nyfikenhet vägde mig på BVC 12 dagar efter förlossningen. De första två veckorna hade jag ingen direkt aptit, även om jag typ haft som målbild en påse med lösgodis. Men sen kom det som ett brev på posten: stor aptit och också ett enormt sötsug. Det var som att jag behövde kompensera för hur nyttigt jag varit tvungen att leva under graviditeten pga graviditetsdiabetesen. Inte alls berättigat, men det har jag struntat i. Ätit precis allt gott och inte kunnat hålla det till någon gång ibland utan nästan dagligen. Så det var ju absolut inte oväntat att det skulle synas på vågen.
Trots detta så känner jag mig faktiskt väldigt motiverad att börja träna. De ska öppna ett gym typ fem minuter hemifrån, och jag ser faktiskt lite fram emot att testa. Det bör ju tilläggas att jag inte har satt min fot på ett gym på många år (typ fem?), men nu känner jag mig motiverad. Det kan ju ha med mitt psykiska mående att göra, eftersom det var länge sedan jag mådde såhär bra och (faktiskt) har massa energi över. Kanske ska börja lite smått med något hemma för att känna in, men jag är i alla fall godkänd att träna på nu.
Eftersom jag var på specialistmödravården så pratade vi inte om preventivmedel, utan de rekommenderade att jag kontaktar min vanliga mottagning. Än har jag inte fått tillbaka mensen, men har haft lite slemmiga flyningar någon vecka nu, sån kanske är ägglossning på g? Jag har ju kört med NaturalCycles sedan många år tillbaka och skaffade mig en Tempdrop strax innan jag plussade, så tror att jag trots småbarn kan få helt okej mätning. Det är ju inte mer ansträngande än att ta ett piller varje dag att mäta tempen. Det som känns lite mindre tillförlitligt är ju dock att jag har så oregelbundna cykler. Eftersom man konstaterar ägglossningen först några dagar efter att den skett så kan man ju redan råkat bli gravid vid det laget. När jag bara använde det som preventivmedel var det ändå under premissen att det fanns en risk att bli gravid och att det var okej.
Vi känner oss färdiga med barn. Redan innan första graviditeten kände både jag och sambon att vi ville ha två stycken. Det är lagom för två vuxna som har två händer liksom. Jag känner också att vi är rätt kompletta nu, att lillebror var pusselbiten som fattades i mitt föräldraskap. Men… Det är en liten vemodig känsla att lillebror nu börjar växa ur de minsta kläderna, som storebror även hade innan honom. Ska man bara vika ihop dem och lägga undan dem, för att aldrig igen plocka fram dem? Alla ”första” nu kommer också att vara dem sista? Jag vill inte vara gravid igen, bli så fysiskt begränsad att jag knappt kan ta hand om mig själva och mitt hem, än mindre mina barn. Lik förbannat så är det lite av en sorg att tänka att det var sista gången och att jag inte ska göra om det. Jag har för mig att jag läst någonstans att man nog aldrig riktigt känner sig ”färdig” och att de här känslorna är väldigt naturliga. Jag vet inte hur vi hade reagerat på en oplanerad graviditet. Jag har svårt att se mig gå igenom en abort efter min upplevelse med mitt MA i bagaget.
Jag vill gärna stanna tiden lite, och försöker njuta av här och nu med lillebror. Samtidigt ser jag ju verkligen fram emot att se vem det bli och att se mina pojkar interagera med varandra. Att de kan leka tillsammans, dela upplevelser. Vi känner att det kommer bli väldigt mysigt när de är stora nog att båda två kunna njuta av utflykter och erfarenheter. Julafton med två pojkar med tomtefeber, två barn som bägge kan leka i en lekplats. Att när samhället tillåter kunna åka på en semesterresa som vi alla kan njuta av (än att man ska bli helt slut efter att ha sprungit efter en överenergisk unge). Nu tyckte vi att det var lite skönt att vi inte hunnit dit riktigt än, så att vi inte backade helt tillbaka till småbarnsåren. Men nu vill vi nog kunna lämna dem bakom oss, tillsammans. Ett litet sladdbarn hade kanske varit mysigt, när storasyskon(en) varit stora nog att klä på sig själva och inte behöva så mycket hjälp. Men då backar man ju bandet igen, förskjuter allting med flera år. Och jag blir ju inte yngre; jag fyllde 35 nu i december och vill ju inte vara hur gammal som helst med småbarn (om det ens går fortfarande). Men nej. Vi är ju klara. Samtidigt sa sambon härom kvällen att det skulle vara mysigt med en dotter… Som att man kan kontrollera det? Jag kan också känna en tomhet över vad som kunnat bli (en dotter) men tycker också att det känns så himla självklart att jag ska ha pojkar. Det är väl ett sånt där Sliding Doors moment, en alternativ verklighet. Som om jag utbildat mig till något annat, flyttat någon annanstans, inte träffat de människor som lett mig dit jag är idag. Man kan ju undra, men jag är fantastiskt nöjd där jag är. Men ändå… Konstiga känslor. Vill jag på ett helt definitivt sätt stänga dörren totalt? Vågar jag ha den så pass mycket på glänt som NC kanske ändå innebär för mig? Svårt.
Jag älskar oavsett mina pojkar mer än något annat i världen, så jag fullkomligt svämmar över av kärlek. Lillebror är så ljuvlig, det är svårt att ta in hur lyckligt lottade vi är. Storebror är inne i en period då han både är helt underbar, och att man i nästa stund vill sälja honom på Blocket… Eftersom han ligger lite efter med talet så får vi uppleva en större och större inblick i hans värld ju mer språket utvecklas. Det är himla härligt hur han själv tar till sig av våra rutiner och kan säga ”kissa pottan” och ”sova sängen” i vår nattningsrutin som vi verkligen börjar få till ❤️ Hur han kan be om saker och kommentera sin omvärld, och även börjat prata om saker som hänt tidigare. Jag tror att detta kan vara lite vardagsmat för andra med barn som är 2 år och 9 månader, men är så pass nytt för oss som med spänning följer utvecklingen. Han har även börjat fatta att man kan säga ”mamma!” för att få min uppmärksamhet och att jag kan göra saker för honom. Tidigare har han kommit och tagit tag i handen på en för att leda en dit han vill, men nu fattar han att man kan använda språket till sånt. Sen är det kanske ett tag kvar tills han verkligen kan förklara vad han tänker eller känner. Tills han kan svara på frågan ”hur har det varit på förskolan idag?” eller ”vad vill du äta ikväll?” Men det kommer nog snart, och vi ser fram emot det. Han är väldigt mån och kärleksfull mot lillebror, kommer med sin vattenflaska om lillebror är ledsen, kramar och klappar. Han blir lite intensiv ibland, men på det stora hela är han en jättefin storebror. Ser verkligen fram emot att följa bägge pojkarna, tillsammans och som individer. Hoppas också på finare väder och en bättre situation med corona så att vi kan hitta på saker ihop!
Projekt Syskon 