Kroppen

Jag måste bara säga att min kropp är rätt så jäkla faktisk ändå. Sagt och gjort så sökte jag fram nån träningsvideo för postpartum på Youtube och körde. Det var rätt lugnt tempo och låg impakt, men fy sjutton vad skönt det var att röra på sig! Jag mådde även himla bra i kroppen och kände inget annorlunda/dåligt av ansträngningen. Så jag hittade en video med lite högre tempo som jag körde igår, som fick mig att svettas lite. Ännu skönare, och idag har jag bara lite träningsvärk, men ingen smärta eller obehag i övrigt. Tänk att ha gått i ett halvår under graviditeten och fått ont av minsta lilla rörelse, och nu fixar kroppen redan ett träningspass! Att den har burit och fött två barn (mina graviditeter har ju inte varit nådiga rent fysiskt direkt) och återhämtat sig på det här viset. Min kropp är ju helt otrolig!

Med det sagt så är det inte utan att jag har blandade känslor för kroppen. TW på resterande inlägg vad gäller vikt osv.. Jag har nog ”alltid” tyckt att jag varit lite för tjock, aldrig varit helt bekväm med att visa bar mage. Som gravid har jag för första gången kunnat se mig i spegeln och ha en positiv inställning till min mage. Men så fort man lämnar förlossningen i princip så börjar ju en hets från samhället att ”komma tillbaka till sin kropp”. Men min kropp är ju fortfarande min, även om jag fött barn. Den ser annorlunda ut, men det är fortfarande min kropp. Rent logiskt tänker jag så, men när jag ser mig i spegeln är det igen med en väldigt negativ blick mot mitt mellangärde.

Jag och min kropp har verkligen en rörig relation i bagaget. Även om jag inte tyckte om min kropp så dröjde det till jag var tjugoårsåldern innan jag på rent objektivt skulle kunna kallas något annat än normalviktig. Nu går jag kanske på förlegade måttet BMI, men jag gick onekligen upp ca 20 kilo under studentlivet (då jag levde allt annat än hälsosamt). Nu har jag nog en kombination av att rent fysiskt inte ha helt lätt att gå ner i vikt, och en personlighet som är rätt allt-eller-inget samtidigt som jag har ett kontrollbehov och kan lätt bli lite manisk. Jag gick ner mina 20 kilo och lite till, genom att bli rätt besatt av både kost och träning. Hälsosamt på ytan kanske, men jag blev rätt besatt. Jag åt typ tre salladsblad om dagen (noggrant vägda så att jag exakt på grammet kunde räkna kalorier in), och jag tränade mycket. Visst gick jag ned i vikt eftersom jag skapade ett rejält kaloriunderskott, tills jag hamnade på en platå där kroppen kanske tyckte att nu fick det räcka för att vi behövde kvarvarande kilo. Då hade jag dessutom satt ett mål som var lägre än jag vägt sedan typ tonåren, som jag tyckte var rimligt. När jag ser bilder på mig själv från den tiden så ser jag inte hälsosam ut. Men när jag var där så var allt jag kunde fokusera på de där sista 2-3 kilona som jag tyckte att jag behövde gå ned, och jag såg en mage som anstod sig att inte vara helt platt som en pannkaka hela tiden… Till sist drog jag på mig en knäskada efter att jag kört för hårt utan att värma upp ordentligt, och jag gick upp 10 kilo över en sommar. Efter det gjorde jag ett försök att leva lite mer hållbart genom att träna lite då och då och äta mat som jag inte hade vägt ned till sista grammet för att vara så kalorifattigt som möjligt. När jag konstigt nog inte gick ned till mitt överambitiösa mål av det (utan såhär med facit på hand höll en vikt som nog var hälsosam för mig) så fick jag nog och sket i allt. Tränade inget och åt en massa skit bara för att. Allt-eller-inget-mentaliteten at work again. Jag gick upp igen, såklart. Fick köpa nya kläder för att ha nåt att sätta på mig och mådde skit över detta. Med tiden så landade jag i ett stadie när jag gjort mig av med vågen hemma för att inte helt maniskt väga mig flera gånger om dagen. Jag tränade inte mer än vardagsmotion, och åt vad jag kände för utan att gå till överstyr. Jag vägde mer än jag ville, och kände mig inte helt nöjd med personen i spegeln, men jag kunde acceptera mig som jag var. Jag mådde okej i mig själv. Sen har jag inte mått helt toppen alltid, la all min energi på jobbet och slet ut mig mentalt. Fanns ändå inte ork, energi eller vilja att motionera eller intressera mig för mat.

Sen blev jag gravid och var tvungen att ställa mig på vågen igen. Det kändes faktiskt okej, jag visste att när siffrorna gick uppåt så var det för att ge mitt barn näring och allt som det behövde. Sen att jag fick foglossning som gjorde motionen obefintlig och graviditetsdiabetes som gjorde att jag återigen fick tänka efter vad jag stoppade i mig. Men det kändes faktiskt okej. Kanske var det fortfarande med min bebis i åtanke, men jag hamnade inte i de där negativa tankegångarna. Jag var förvisso väldigt strikt med maten – framförallt med kolhydrater – men jag fick ändå i mig det jag behövde. När jag sedan inte var gravid längre och fann mig själv i en kropp som var slapp och sladdrig, med bristningar och valkar, så var det ändå inte det viktigaste. Jag var glad över att kunna röra på mig igen, att kunna gå utan kryckor! Mer än så hade jag inte som krav, och det var trevligt att kunna äta semlor igen. Jag hade gått upp ca 10 kilo och gick utan ansträngning ned 5 kilo. Den vikten höll jag mer eller mindre sen tills jag blev gravid igen. Något som var lite jobbigt var att jag inte kom i några andra kläder än mammakläder. Men jag hade rätt fullt upp med att ha blivit mamma för första gången för att riktigt bry mig. Sen kom nästa omställning att både vara mamma och att gå och jobba om dagarna medan sambon var hemma med vårt barn, då ville jag lägga tiden på eftermiddagarna på att vara mamma till 100%. När jag väl kom så långt att jag skulle kunna hitta en balans, rent krasst att unna mig lite egentid och inte alltid vara någon annan till lags… Ja, då kom visst en pandemi och allt det innebar, och jag mådde inte så bra psykiskt. Då är det ju himla lätt att prioritera bort sig själv, eller sånt som får en att må bra rättare sagt. Det handlar mest om överlevnad, det mest basic. Jag lyckades ändå bli gravid (två gånger, även om det ena blev ett MA så kändes det som att jag var gravid i evigheter!) och plötsligt låg fokuset på hur fin den växande magen var igen. MVC knorrade lite i början att jag hade ett BMI över 30 vid inskrivningen, men det blev tack och lov inte mycket fokus på det sen och jag bytte till specialistmödravården när min diabetes bekräftades även den graviditeten. Sen hade jag ju den sortens illamående som inte resulterade i några spyor, utan som ett konstant lätt illamående som denna gång slog till på aptiten. Jag fick tvinga i mig små portioner av väldigt få maträtter som funkade, vilket sedan blev ännu färre när diabetesen uteslöt en stor andel. Inte helt oväntat så gick siffrorna på vågen nedåt, något som jag försökte ignorera faktiskt gjorde mig lite glad. Jag borde kanske oroat mig för att mitt barn inte fick i sig tillräcklig, men det gjorde jag inte. När kurvan sedan började vända uppåt igen och till sist gick om inskrivningsvikten i tredje trimestern typ så skulle jag ljuga om jag sa att det inte gav mig lite ångest. En kort stund, men den var ändå där. Jag undrade hur mycket jag skulle gå upp, speciellt när jag hade gått upp ett kilo på en vecka (eller kanske två?) mellan besöken. Jag slutade ändå på något mindre än slutsiffran första gången, och lite oväntat så försvann en stor del tills när jag vägde mig efter 12 dagar. Som nu hade ökat fem kilo igen i torsdags. Jag vet ju varför, jag har frossat i snacks som om jag inte kunde göra något annat. Inte bara någon gång ibland, utan mer eller mindre dagligen sedan minst en månad tillbaka. Jag har ätit pizza och hamburgare (med vanliga pommes!) eftersom jag inte kunnat göra det sen i våras pga kolhydratsbomber. Det kändes inte toppen att se den siffran (men to be fair så är det faktiskt inte högre än inskrivningsvikten!) men det var inte oväntat.

Jag känner att jag kanske behöver vara lite försiktig så att jag inte blir smått besatt igen. Att jag får ångest av att äta mat där jag inte i alla fall kunnat ögonmåtta vikt på ingredienser och i smyg lagt in dem i appen som räknade kalorier, och tänker att om jag i alla fall tränar i tre timmar så kanske jag vågar gå på restaurang sen… Jag tänker hålla mig från att räkna över huvud taget, helt enkelt! Lite sunt förnuft, och inte äta en massa ”skräp” varje dag, men för den sakens skull kunna unna mig på helgerna eller om man ses för en fika. Än så länge har jag inte fått någon känsla av att jag måste träna (för att bränna så många kalorier som möjligt) utan att det känns skönt att göra det. Någorlunda prestigelöst! Jag har inte som mål att gå ned till någon fantasivikt som jag aldrig kommer hålla, men det skulle vara skönt att kunna gräva gram några gamla ”vanliga” kläder ur garderoben. Jag har sparat lite allt möjligt i allt från XS till XL, så det finns lite att välja mellan. Jag kom ju redan i ett par stretcha jeans (okej, ett par jeggings mer eller mindre) som fortfarande passar, även om de känns lite för tighta över magen för att ha någon längre stund. Men alla mina mammakläder kasar ned, så jag antar att jag ser annorlunda ut än jag gjorde efter storebror. Ett plus skulle vara att bli av med vad jag dubbat för hängbuken, som nog också är boven i dramat när det kommer till alla kläder. Byxorna är för tighta i midjan och alla tröjor blir för korta. En del av mina gamla klänningar passar, och gjorde det även under graviditeten, men blir onekligen lite kortare än det är tänkt, speciellt framtill. Jag har dock kommit till en insikt att det inte är någon som har en helt platt mage alltid, och det kommer inte vara något realistiskt mål. Platt-are, visst, men jag tänker inte ge mer än vad som känns rimligt på detta. Jag vill fortfarande ha tid att vara mamma, även om en halvtimme om dagen på mig själv att lägga på träning inte känns orealistiskt. Sen är ju kanske inte huvudmålet att gå ned i vikt och ”få tillbaka min kropp” utan det skulle snarare bli en bonus. Ett bättre mål är ju att känna mig stark och rörlig och ha energi. När det blir utomhusväder på riktigt vill jag kunna hänga med när storebror springer fram och tillbaka som en duracellkanin, sparka fotboll, leka på lekland, vilka utmaningar som än möter mig. Känna hur min kropp som jag fick bänka förra sommaren pga foglossningarna faktiskt kan göra det jag vill. Orka med en lång promenad, kanske en heldag på tivoli… Det önskar jag väl mest av allt. Och för att det känns så himla kul än så länge att träna. Där vill jag hålla det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s