Vi är så gott som tillbaka i vardag och har någorlunda bra rutiner igen, dock med lite seglivad snuva och hosta för samtliga parter. Lillebror behöver hjälp med snorsug någon gång om dagen men är pigg och glad och sitt vanliga ljuvliga jag igen. Han har varit tapper och lett genom hela processen, min älskade unge, men var lite mer gnällig och absolut trött och tagen i början när han hade feber och var väldigt snorig. Men nu är det mycket bättre! Hade det här varit innan våren 2020 så hade jag nog själv gått till jobbet som vanligt och knappt ens reflekterat över att jag hostat och snörvlat lite. Sen har ju jag mått bäst ändå, vid sidan av storebror som dock ändå hade 38 graders feber men snabbt blev pigg och nu har jag inte hört honom hosta ens på flera dagar. Men både jag och sambon har nu samma envisa ”vanliga förkylning” men mår bra och är pigga i övrigt. Man känner sig ju lite utstirrad som om man var spetälsk om man råkar hosta till när man är ute dock, och jag håller mig hemma rätt mycket ändå. Hoppas att det inte ska bli för utdraget, för jag längtar efter att få testa det nya gymmet tvärs över gatan. Dumt när man mentalt är så himla taggad, men kroppen sätter käppar i hjulet. Man vill ju oavsett inte gå dit för tidigt om man inte är fullt frisk, det blir ju inte bra. Men så det är bara att hålla tummarna för bättre tider både med sjukdom och med den stundande våren och kanske till och med ett samhälle som börjar likna det vanliga så småningom. Vi får se såklart, men allt i vårt lilla hörn av världen är i alla fall bra!
Projekt Syskon 