Mammakropp och zero chill

Här kommer ytterligare ett inlägg om vikt, träning och en dos ångest. MEN också lite pepp! Jag kom iväg till gymmet häromdagen, till sist! Det är ju ett helt nyöppnat gym som jag inte varit på tidigare, så jag safe-ade lite och ställde mig på ett löpband. Svårt att göra fel där. Kände mig lite smått stressad över att min bebis var hemma och sov (med sin pappa hemma och redo, obs!!) så ville inte riktigt ta mig tid att gå runt och botanisera bland maskinerna. Hur som helst så gick det toppen! Jag körde ca 30 minuter löpning varvat med lite gång. Jag överlevde även om jag även vid rätt lågt tempo på gången fortfarande hade lite svårt att komma ner i puls. So far har jag bara fått lite träningsvärk, men ingen övrig smärta. Barnmorskan jag träffade vid efterkontrollen sa att jag skulle känna av det i kroppen om jag typ gav mig ut på en löprunda (men att det inte var farligt) men det gick förvånansvärt smidigt. Då var det alltså bara tre månader sedan som jag inte ens kunde gå!! Så jäkla häftigt! Min kropp som burit två barn och fått ta ganska mycket stryk av att vara gravid har verkligen återhämtat sig över all förväntan. Dessutom har jag ju inte tränat på flera år innan detta. Det känns som att jag lite halvt fått in en rutin på träning. På morgonen när lillebror fortfarande sover (vilket kan vara till typ 10-12 nån gång!) kör jag ett pass hemma i vardagsrummet. Min sambo är hemma och sitter redo att plocka upp bebis om jag inte fixar det, vilket är en extra trygghet. Det blir kanske inte varje dag, och det är nog dumt att anpassa sig efter att lillebror kommer fortsätta vara en sjusovare, men får ta det som det kommer.

Utöver detta så har jag gjort något som kanske är lite dumt. Jag har nämligen köpt hem sån proteinpulver måltidsersättning. Är det något jag tror är en långsiktig eller hållbar lösning? Absolut inte. Men, hear me out… Jag tycker inte om att äta frukost, speciellt inte när jag precis vaknat utan en stund efteråt i så fall. Men det är ju inte så gött att träna med full mage, eller på helt tom mage heller, och morgonen/förmiddagen vill jag försöka utnyttja så länge lillebror tillåter! Sen är jag rätt usel på att äta lunch när jag bara går hemma om dagarna. Känner mig oftast inte så hungrig vid lunchtid och oftast är det fokus på annat och tiden går, sen är klockan 14 och storebror ska hämtas från föris och ja… Det slutar med att jag småäter under eftermiddagen, oftast nåt onyttigt och jag är inte bra på att stå emot allehanda cravings. Under graviditeten mer eller mindre tvingade jag i mig lunch på fast tid och märkte ju definitivt att det var lättare att inte småäta i ”onödan” eller på onyttigheter som jag dessutom inte fick pga diabetesen. Sen har jag nog överkompenserat när det inte är något annat som hindrar mig från att äta vad som faller mig in. Utöver detta så tenderar jag sen att vräka i mig stora portioner till kvällsmat pga inte ätit något vettigt under dagen. Inte helt hållbart. Jag tycker det är rätt tråkigt att planera och fixa lunch dessutom, medan det är lite roligare att rodda med kvällsmat som vi alla äter tillsammans (vi kör dessutom matkasse sen några veckor tillbaka). På den fronten känns det helt okej med en sån shake istället för nåt halvfabrikat som jag snabbt kan fixa och få i mig med bebis i famnen, eller då ingen lunch alls. Värt att testa i alla fall!

Sen kommer ju en annan aspekt av det hela, det vill säga min tendens att bli alldeles för besatt av sånt här. Jag har tränat en handfull gånger och börjar bli otålig för att inget händer. Hur jag utan någon som helst ansträngning kan gå upp 5 kilo på en månad, men sen får kämpa svinhårt för att gå ner 0,5 kilo på lika lång tid. Jag märker hur jag blivit mer och mer att jag vill räkna kalorier, och jag orkar inte med mig själv. Här behöver jag inte räkna, utan vet att det finns utrymme för att äta lite vad som till kvällsmat och kanske tom unna mig en semla eller lite fredagsmys emellanåt. Är det mer eller mindre hållbart än att jag står med köksvåg och väger allt innan de passerar mina läppar? Att jag utesluter precis allt som ens har en tillstymmelse till socker och sen faller dit senare och tar ikapp allting genom att trycka i mig precis allt onyttigt i hela världen. Jag har varit där förut, och vill försöka undvika det. Lagom är bäst. Slipper jag tänka alls på två mål om dagen så kanske jag kan slippa gå runt och vara helt besatt resten av tiden. För det behöver inte vara en konstant kamp för att äta så lite som möjligt, som jag så lätt tycker. Det är verkligen en slippery slope, men jag blir leds över att vara taggad på att träna lite lagom utan prestige och sen se lika sladdrig ut i spegeln.

Ponera att jag kommer ned till en vikt som vården skulle klassa som hälsosam ur deras förlegade BMI-skala. Att jag gjort mitt för att undvika riskfaktorer för prediabetes. Kommer jag kunna träna i lugn och ro på förmiddagarna för alltid? Nej. Kanske inte ens föräldraledigheten ut. Kommer jag ha tid att träna när jag börjar jobba heltid? Troligtvis inte. Däremot har jag hållt samma vikt med vardagsmotion och att äta vad som helst utan ångest. Kanske kan jag hålla en vikt jag lyckas komma ner till nu, och kanske göra något besök till gymmet nån gång då och då. På kvällen när barnen är nattade kanske? Är ju också ett alternativ. Jag vill bara undvika att bli besatt, eller besviken. Hålla fast vid känslan att min kropp är stark och så jävla häftig. Att jag tränar för att det är skönt och roligt också, inte enkom för att gå ner i vikt. Det ska faktiskt inte behöva vara huvudsyftet. Jag måste påminna mig själv om det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s