Vardagen blev till rutiner, som bröts av påsk, och som nu blivit till rutin igen. Dagarna är sig lika, fastän i ständig förändring och man anpassar sig snabbt till det nya nya. Just nu är det att lillebror blivit lite ”krävande”. Med det menar jag att han har som svårt att koncentrera sig vid tex måltiderna. Han ligger och vevar med armar och ben, vrider på huvudet, ligger och ”krafsar” på en. Små naglar som oavsett hur ofta eller bra man än tycker man klipper ständigt lyckas vara små sylvassa vapen. Han har även en förkärlek att nypa och dra en i huden på hakan, som är så himla obekvämt att jag helst vill krypa ut skinnet och springa därifrån. Sin ömma far drar han kärleksfullt hårt i skägget. Samma vid nattning eller när han ska sova om dagarna. Nu får man gå runt och vagga honom en stund, och det är lite som att desarmera en bomb att lägga ned honom i sin säng. Innan kunde man hålla honom i famnen, sittande helt stilla, och han somnade på typ en minut. På nätterna låg vi bredvid varandra en liten stund och så slumrade han sött på två röda. Nu är det således lite mer jobb. Han sover dock fortfarande helt okej när han väl somnat, faktiskt lite längre stunder på dagen (ibland) än de sedvanliga powernapsen på 20 minuter som han körde på innan. På nätterna sover han fortfarande 10-11 timmar oavbrutet, kanske nån gång han vaknar och är lite orolig men somnar om igen om han får napp eller om man lägger än hand på. Sen vaknar han och får mat och ny blöja, och kan oftast somna om igen en till runda. Det är ju alltså egentligen inte så krävande, mer att man jämför med hur det var innan. Men minns med storebror som faktiskt sov fantastiskt bra fastän han var allmänt lite mer needy bebis, att han också gick från att man kunde lägga honom själv i babynestet och släcka och gå ut till att vi fick vagga honom. Kanske var runt samma ålder, man minns ju tyvärr så dåligt.

På tal om ålder så har storebror fyllt tre år, medan lillebror blev 5 månader ett par dagar senare. Sjukt att jag varit mamma i tre år! Vi hade ett litet kalas med släkten och bjöd på tågtårta till den lilla fordonsgalningen. Min mamma och min bror var här över påsken som sammanföll med födelsedagen, och det var väldigt mysigt. Vi var ju uppe och hälsade på hos min mamma ett par veckor innan, och han kände igen sin mormor. Det blir ju rätt intensivt när man bor en bit ifrån varandra och sover över när man väl träffas och då umgås dygnet runt, men det gjorde också att han fick fin möjlighet att bonda vid bägge tillfällena. Han pratar fortfarande, en vecka senare, om sin mormor. Och pratar gör han, ofta och mycket. Vi förstår mer och mer, även om det också är rätt enformigt typ ”mamma, åka tåg” eller ”mamma, gul buss” om och om igen. Samtidigt är det så himla häftigt hur han experimenterar med språket. Vet han inte vad nåt heter så använder han gärna färgen på det han vill ha eller prata om. Om han vill ha en till bit banan kan han säga ”mamma, två banan”. Han kan tjata hål i huvudet på en, men samtidigt är det så himla kul att följa utvecklingen. I sitt eget tempo absolut, men vi har ju inget annat att gå på. Framåt går det definitivt, och han förstår så mycket! En del saker är fortfarande lite för abstrakta, typ att han fyllde år, men han fattar att mormor åkt hem nu tror jag. Eller så upprepar han bara vad vi säger. Tror han förstår också att man åker tåg när man ska till mormor, när jag berättar att vi ju gjorde det. Sen tror jag lite att han har svårt att greppa själva konceptet med tåg/buss/färdmedel att man inte bara åker för att det är kul utan för att man ska åka någonstans. Men det kommer väl. I övrigt är han fortfarande trotsig och testar alla gränser, springer ifrån en så fort han får chansen och tappar tålamodet så fort det minsta inte går som han vill. Det ställer ju en del krav på en som förälder, lillebror är ju ingen utmaning alls i sammanhanget, men samtidigt så får man ju mer och mer tillbaka också. Har ju längtat i typ tre år att faktiskt kunna umgås med mitt barn, att typ titta på en gammal klassisk barnfilm och prata om det vi sett. Att jag kan förklara omvärlden för honom och få någon form av bekräftelse att han förstår vad jag babblar om. Mysiga utflykter som han kanske kan minnas och prata om efteråt, som inte slutar i att hans föräldrar är slutkörda då han konstant sprungit ifrån oss och fått 43578843 utbrott. Känns både nära och långt bort, och vi vet ju inte om lillebror kommer bli likadan… Bäst att ställa in sig på det och kanske bli positivt överraskad. Och vi kommer fortsätta försöka få till utflykter oavsett. En dag vänder det väl.