Nu i dagarna någon gång skulle vi kanske haft ettårskalas, ifall jag inte fått MA:t. Läste någon som skrev om missfall att de för evigt hade ett BF-datum memorerat, fast det inte blev något med det – hur tidigt de än förlorade graviditeten. Att de alltid skulle minnas de datumen. Det gör inte jag. Det var någon gång i slutet av juni jag var beräknad, tror jag i alla fall?? Jag minns däremot exakt dagen jag fick sätta igång missfallet, och hur det sedan svärtade ned hela början av min efterföljande graviditet. Men nu kan jag inte tänka mig något annat. Jag har min helt underbara lilla knodd som nu är sju månader, vår älskade lillebror. Så självklar. Jag har tidigare skrivit om att jag ibland kan fundera på om det kanske hade varit en dotter, för vi är 95% säkra på att vi kommer stanna vid våra två pojkar. Tanken som kan slå mig ibland är att vi haft en av varje, men det känns helt omöjligt att inte tänka sig att vi skulle ha lillebror. Han är en så vital del av mig nu, och går inte att byta ut. Jag har nog också förlikat mig med tanken på att jag inte kommer ha en mor-dotter-relation där det är jag som är mamman. Att jag kanske inte kommer kunna relatera helt och hållet till mina barns upplevelser, eftersom jag inte vet hur det är att vara pojke. Samtidigt så tycker jag att jag har en relativt öppen syn på kön och identitet – och inget säger ju att jag har två cis-män till barn. Men det är en känsla som kan fladdra förbi ibland, och sedan flyga iväg lika snabbt igen. Som en vacker fjäril, som flyger fritt. Jag är ändå tacksam över att det blev som det blev, för nu har jag en väldigt stark förnimmelse att det är precis såhär det var meningen att det skulle vara.
På en någorlunda lika filosofisk not, så får jag alltid en lite nostalgisk ledsam känsla när det vankas sommarlov. Att inse att betald semester var en grej var ju en rätt härlig känsla, men i övrigt känner jag oftast någon slags sorg över att jag aldrig kommer att ha sommarlov igen. Långa, ljusa dagar där ingenting kändes omöjligt. Doften av solkräm, skrubbade knän, att åka och bada, att cykla efter glassbilen en hel kväll eftersom det gick ett rykte om att det delats ut glass till någon som följt den hela vägen till ”ändhållplatsen”. Samtidigt är det ett slags romantiskt skimmer att inget är förutbestämt. Livet kan leda en vart som helst, man kan bli vem som helst. Det är något jag kan längta tillbaka till, en kravlöshet på något vis. Jag är verkligen stolt över vad jag har åstadkommit, och jag vet att det absolut inte bara var en härlig känsla när jag väl befann mig i den (har väl aldrig riktigt kunnat bara njuta av nuet…) men likväl så kan jag avundas mitt barndoms jag. I år är första sommaren utan pandemirestriktioner när jag har barn som är gamla nog att ta med på aktiviteter (lillebror får helt enkelt följa med) och nu är det mitt uppdrag att skapa den där magiska sommarlovskänslan för dem. Njuta av att uppleva omvärlden ur en treårings ögon. Jag tror att det kan bli hur underbart som helst. I höstas, i mörkaste november, såg jag julbak och julmarknader i första hand (och bockade av det!) och därefter såg jag en helt fantastisk sommar tillsammans som familj. Jag har även lite prestationsångest blandad med nån slags FOMO, vilket är lite lustigt. Semestern (om man kan kalla det för semester, men ledighet iaf) börjar om två veckor ungefär, och vi har redan hittat på lite smått. Är det sådär mysigt och härligt att hitta på saker med en treåring alla gånger? Åh nej. Har nästan glömt hur det är att bara sitta och njuta på en uteservering. Men man får anpassa sig. Och kanske sänka kraven. För storebror uppskattar en hel del av det vi hittar på, men är nästan lika nöjd om han får åka bussen till stan och hem igen. Det räcker för att göra hans dag. Den där barnsliga förtjusningen är ju inte att förglömma, utan vi får snarare anamma den. Kanske blir det inte alltid som man tänkt, men det är inget att hänga läpp över. Jag hoppas att jag kan leva upp till det, för det har ju verkligen potential att bli så magiskt. Håller tummarna, och ber även om att få sänka farten på den här karusellen lite, för tiden går så himla snabbt! Blinkar man så har man nästan missat något. Jag vill vara här och nu, och se sommaren som något oändligt och underbart, och jag vill njuta.
Projekt Syskon 