Life goes on

Skriver inga cykeldagar denna gång, men tekniskt sett är det CD10. Jag mår okej, blöder fortfarande men det har minskat ännu mer nu och är som en lättare mens (förutom att det hållt på i tio dagar då). Jag har inte ont eller något, har varit på jobbet en hel vecka. Det som varit svårast är att låtsas som ingenting. Har ändå ett jobb som kräver rätt mycket socialt och mentalt av mig, och jag har stort ansvar. Det har gått bra såklart, annars hade jag stannat hemma. Men det är ganska dränerande. Jag ska vara positiv och motiverande för andra människor och hjälpa dem, vilket alltid känns bra att kunna göra. Samtidigt så kräver det mycket av mig, då jag inte känner mig själv på topp. Så går och fejkar att allt är bra dagarna i ända, sen får jag dåligt samvete att jag stupar när jag kommer hem och inte orkar lyfta ett finger. Utöver detta är sonen inne i någon slags trotsålder och rebellar mot att sova, så jag får inte heller så mycket sömn. Allt detta gör ju att jag känner mig lite mer känslosam över annat, så hela situationen med corona och tanken på annorlunda högtider och att jag inte vet när jag kommer träffa min släkt igen, vilket är lite tufft.

Det börjar närma sig vad som skulle varit lite milstolpar… Skulle snart gå in i andra trimestern, och skulle de kommande veckorna någon gång gjort KUB, och hade nästa besök till MVC inbokat och ja… det känns ju lite tungt. Tanken på att vi snart kanske skulle gå ut med graviditeten, att få fira det till julen och allt sånt, det skär ju lite in i hjärtat. Samtidigt så känner jag ändå att den värsta sorgen är passerad. Jag sörjer att jag inte är gravid just nu, men hur jag än vänder och vrider på det så känner jag inte att jag har förlorat ett barn. Det är lite svårt att förklara, eftersom jag självklart redan föreställt mig långt framåt i tiden hur min son skulle bli storebror och hur vi skulle ha en liten pytteplutt hemma igen… Men den visionen lever ju kvar, bara att den blivit framskjuten. Jag kan ju inte på något vis garantera att jag kommer bli gravid snart igen, eller att det kommer att gå vägen den gången heller, men jag har en så stark känsla av att det snart kommer gå bra. På så vis blir sorgen och saknanden av ett andra barn, idén om detta barn, inte lika jobbig. Inte lika verklig. Är ledsen över att inte vara gravid, och kan längta efter att bli det igen. Ser fram emot att min kropp ska återhämta sig. Men det är inte helt smärtfritt för den sakens skull, en upprivande erfarenhet. Men jag är den erfarenheten rikare, I guess. Kändes nästan för lätt att rätt snabbt kunna bli gravid när jag önskade och att det inte skulle bli några komplikationer. Men nu har jag varit med om detta, då känns sannolikheten att det skulle hända igen inte lika stor. Såklart så funkar inte matematiken på det viset, men det är så min känsla är.

Jag ska försöka vara snäll mot mig själv, inte ställa för höga krav. Låta tiden ha sin gång. Det kommer bli bra. Även om julen kommer bli annorlunda i år så har jag min fina sambo och vår fina son. Jag kan känna mig rik.

Min upplevelse med cytotec

Det har varit en minst sagt tuff vecka, och allra värst har det varit psykiskt. Efter att ha fått beskedet om att jag fått ett uteblivet missfall/missed abortion på tisdagen fick jag vänta tills torsdagen med att påbörja ”behandlingen”. Dessförinnan hade jag ju även haft två veckor sedan första ultraljudet att fundera och älta alla möjliga scenario. Kort och gott hade jag även gott om tid på mig att läsa alla möjliga skräckupplevelser. Cytotec som används flitigt inom kvinnovård är ju egentligen en magsårsmedicin, som faktiskt inte är godkänd att användas i andra ändamål.

Men! Jag måste säga att det fungerade väldigt bra för mig. Runt klockan åtta på torsdagsmorgonen tog jag ett gäng smärtstillande (Ipren och Alvedon enligt ordination) och följde även plikttroget instruktionerna och förde upp fyra stycken cytotec så långt upp i vaginan jag kunde. Låg sedan kvar och halvslumrade och pillade lite med mobilen (sambon hade lämnat sonen på förskolan och det var en ovanlig lyx att kunna ligga och dra sig mitt i allt!) en stund. Strax innan 10 gick jag upp och gick på toa, och då satte det igång med klara besked. Det bokstavligen talat sköts ur mig en klump och med det en hel del blod. Blev lite förvånad över hur stor klumpen var – ungefär som en (stor) clementin! Dessutom satt alla fyra cytotecen som fast i den, vilket fick mig att oroa mig lite. Men kunde snabbt googla mig till att det inte var meningen att de skulle lösas upp, utan att de skulle komma ut igen. Andas. Fick för mig att gå och ställa mig i duschen, dels för att det blev lite blodigt, dels för att det var skönt med lite värme… och dels för att jag fick en väldigt fåfäng tanke att om jag skulle behöva åka in till akuten så ville jag i alla fall se lite fräsch ut.

Jag gick sen upp och la mig på en handduk i soffan och satt och slökollade på TV i nån halvtimme innan jag kände att jag behövde gå på toa igen. Kände direkt den där klassiska känslan av att det rinner till (alla som menstruerat känner troligtvis igen den) när jag reste mig och från soffan till toaletten så hade en hel binda blivit överfylld. På toaletten kommer en till klump, nästan större än den första. Satte i en förlossningsbinda som jag hittade i skåpen. Kändes lite som ett slag i ansiktet att använda den, eftersom här satt jag och blödde ut min graviditet i kopiösa mängder blod. Men den fungerade bra.

Det hade blivit dags att ta nästa dos med ytterligare två tabletter cytotec. Med tanke på den redan kraftiga blödningen så tog jag dem i munnen istället, hade fått info om att de kunde smälta under tungan. Började noja över att det inte skulle vara tillräckligt, eller ifall det var för mycket att ta ytterligare dos när det verkade ha kommit igång så bra. Jag hade visserligen blödit igenom en binda, men hade bara som en mensvärk med molande i magen.

Jag parkerade mig själv i soffan på handduken igen. Jag hade visserligen fått tipset att det var bra att vara uppe och röra på sig, men jag tog ändå väldigt frekventa promenader fram och tillbaka mellan badrummet och soffan. Halvliggandes var dessutom definitivt bekvämast, gjorde inte särskilt ont. Det kom två-tre klumpar till utan att smärtorna blev värre, jag fyllde på med Ipren och Alvedon med jämna mellanrum och det fungerade fint.

Vid 15-tiden kändes det som att det börjat stanna av något, och det kom inte fler klumpar eller lika häftigt blodflöde. Hade endast lite diffus molvärk som inte var särskilt jobbig alls. Fick en underlig känsla av att ha klarat av något, att det var över. Att jag kunde gå vidare.

Nu har det bara gått ett par dagar, och jag känner mig fysiskt helt okej. Blöder som en relativt vanlig mens med lite vanlig mensvärk då och då, men verkligen inget värre än vanligt. Lite störigt att bara kunna använda sig av binda, då menskopp inte rekommenderas pga infektionsrisk (som vid avslaget) men börjar känna att jag är mer som mig själv igen. Som mig själv, bara lite mer ledsen. Det kommer till och från en känsla av sorg, men kan också känna att jag börjat acceptera det som hänt. Det var inte meningen denna gång, och det är ju inte ens säkert att hjärtat ens börjat slå på embryot, som inte hade en chans att utvecklas till något. Såklart en fruktansvärd sorg och saknad, kanske mer över idén om ett barn än just den ansamlingen av celler, om det låter vettigt? Kommer säkert bära med mig detta och dra det många varv åter, vilket jag tror är viktigt. Börjar blicka framåt, men ska försöka att inte ha för bråttom. Först ska kroppen återhämta sig och jag ska få en mens innan det blir aktuellt att försöka på nytt. Vet ju inte hur min kropp kommer reagera heller. Hur som helst så kommer jag tillåta mig själv att ta en liten paus över helgerna och så, och ta det som det kommer!

Fördröjt missfall

Det gick tyvärr inte vägen denna gång. Gulekroppen som såg bra ut på förra ultraljudet hade nu skrumpnat ihop, hinnsäcken var kvar men det verkade inte gå att se ett embryo över huvud taget. Syntes väldigt tydligt att det inte fanns något hopp redan innan läkaren sa något.

Har fått med mig tabletter för att sätta igång det. Jag är livrädd, men vill ändå att det ska vara över nu så snabbt som möjligt. Känner mig ledsen, men också lite lättad över att veta. Ska ta lite tid att sörja och smälta, sedan får jag se hur jobbigt det blir med tabletterna.

8 + 5

Känns lite dumt att skriva graviditetsveckor när jag egentligen inte vet om jag är gravid längre… Men kanske finns mirakel.

Haft lite lite bruna flytningar till och från sedan VUL för en vecka sen. Enligt läkaren kunde det vara en nidblödning som liksom aldrig kom ut, som nu ligger kvar mellan hinnsäcken och livmodersväggen och sipprar ut då och då. Så det är ju troligen det som fortsätter nu med, i små doser. Samtidigt antar jag att det är så ett missfall också sätter igång. Då det kan lika gärna vara business as usual, eller början till slutet. Finns inget sätt för mig att veta. Känns fortsatt jobbigt med den ovissheten, såklart. Mindre än en vecka kvar till nästa undersökning i alla fall.

Har mitt i allt lyckats dra på mig en ny förkylning. Ont i halsen, småhostig, något förhöjd temp och känner mig trött och hängig. Ska iväg och ta covid-prov idag, så blir hemma tills jag fått provsvar åtminstone. Hade ju varit skönt att vara på jobbet där jag har saker att distrahera mig med, men visst är det skönt att kunna ta det lugnt och sova ut också. Är väldigt trött igen, och vet inte om det har med sjukdom eller annat att göra. Har sedan några dagar tillbaka haft väldigt dålig aptit, får nästan tvinga i mig mat. Sen tycker jag fortfarande att jag känner av lite smärta i fogarna i vissa vinklar. Vet ju inte hur jag ska tolka detta. Hoppas att tiden går fort nu iaf och att jag känner mig piggare och friskare snart. Inget kul att ligga på soffan med bara sina tankar. Samtidigt är det ju samma tankar om och om igen, och jag kommer ju inte fram till något nytt. För jag kan inte veta förrän nästa VUL hur det ser ut. Rätt hopplöst att spekulera, men lik förbannat svårt att låta bli…

8 + 1

Fortfarande väldigt starkt test i morse. Om graviditeten har avstannat så har i alla fall min kropp inte märkt det. Är trött, mår lite illa till och från och har ömma bröst. Igår höll jag även på att spy av någons starka parfym på bussen – trots att jag satt minst tre rader bort från närmsta passagerare.

Känns lite hånfullt på något vis. Eller, jag VET ju inte att det inte är helt normalt där inne, men om det inte skulle vara det hade det ju varit skönt ifall alla skulle vara på samma bana här. Jag känner mig ibland lite som att jag ljuger när jag stoppar i mig mina multivitamintabletter för gravida. Men jag kan ju bara utgå ifrån att jag är gravid. För antingen så är jag det, eller så tror kroppen fortfarande det. Så gravid får jag utgå ifrån att jag är. Men är beredd på ett tråkigt besked vid nästa ultraljud.

Emotiellt är det väldigt dränerande. Man är ju så medveten om att man är gravid, tänker på eller undviker vissa saker. Vill ju vara lite glad också, tänka att det här illamåendet trots allt för något gott med sig. Kommit på mig själv ibland, typ när jag spillde lite och det landade på tröjan på magen. Hann börja tänka att det är ju inget emot hur det kommer att bli, tills jag snabbt fick stoppa mig. För jag vet ju inte om det kommer att bli något alls med det här. Kan inte ens se ett positivt test eller symtom som ett gott tecken, för kroppen kan ju fortsätta att producera hormoner för glatta livet fastän fostret har slutat utvecklas. Varje dag jag inte störtblöder eller har ont i magen (vilket jag inte haft) känns ju på sitt vis positivt, men det betyder ju inte att jag inte kommer att vara tvungen att sätta igång det med hjälp av piller eller ingrepp om 10 dagar för den sakens skull. Jag vill ju både att tiden dit ska gå fort, så att jag får ett svar, och på sätt och vis kunna stanna tiden så jag kan slippa ett jobbigt besked.

7 + 5

Hade hälsosamtal i tisdags och efter att jag uttryckt min oro över bruna flytningar och inte så mycket symptom (plus att BM tyckte det var svårt att beräkna grav med min oregelbundna cykel trots att jag haft väldigt bra koll på ägglossningen) så fick jag göra ett vaginalt ultraljud idag.

Där fanns en hinnsäck som satt där den skulle och en fin gulekropp. Var också lite blod ”inklämt” som skulle kunna förklara de bruna flytningarna. Däremot var embryot väldigt litet, och hon kunde inte hitta något hjärtljud… :/ Storleksmässigt motsvarande det tidig graviditet i vecka 5+nåt. Läkaren kunde inte säga om det var pga att det låg i en vinkel som gjorde det svårt att se och mäta. Annars kunde det ju också ha avstannat. Hon kunde varken säga bu eller bä. Vet inte hur jag ska känna mig. Ledsen för att det kanske inte kommer gå vägen. Känner mig också lite dum som blir ledsen ifall det faktiskt inte är något fel. Men magkänslan har ju ändå sagt att det finns anledning att oroa sig, vilket delvis var anledningen till att VUL gjordes. Har en ny tid om nästan två veckor, kommer nog vara ett par tunga veckor.

Var ju inte riktigt så jag hade tänkt att det skulle gå, hade ju i alla fall hoppats på ett besked som vare sig var positivt eller negativt. Nu blir det istället ett enda limbo och väntande…

7 + 1

Just nu har jag inte några konstigt färgade flytningar, men efter förra inlägget blev det lite värre. Fick som en ”utspädd” lite vattnig rosa flytning, typ som början/slutet på mensen. Det övergick sen i bruna utspädda/vattniga flytningar och sen i ingenting… Idag mår jag däremot lite smått illa och har ont i brösten. Fortfarande väldigt diskreta symptom, och har på sin höjd haft lite ont i brösten då och då de senaste dagarna. Vet inte riktigt vad jag ska tänka. Är man inne och läser så ska det ju vara supervanligt med små blödningar i början av graviditeten och allt är helt normalt ändå. I kombination med inte så mycket symptom blir man ju såklart lite nojig, dock. Ska försöka kräva ett tidigt ultraljud när jag ska till barnmorskan nästa vecka, om det inte skulle ske något drastiskt under helgen. Men det får jag ju hoppas och utgå ifrån att det inte kommer göra, så att jag inte blir helt tokig! Är fortfarande lite förkyld och sonen fick lite feber igår (tog 18-månadersvaccinet i förra veckan) så vi kommer nog att ta det väldigt lugnt i alla fall.

6 + 6

Den här veckan började med vab, sen lyckades jag med dra på mig en lätt förkylning. Nu sitter jag hemma och väntar på testresultat från covid-test för att se om jag får gå tillbaka till jobbet. Så nu var snart denna vecka över också…

Igår hade jag lite bruna flytningar igen, med någon strimma blod också. Idag inget. Väldigt obehagligt, men hade ju så för några veckor sedan och gravtesten blev mycket starkare efter det. Även idag (blev ju nojig!) var testet superpositivt och nog lite starkare än det var i lördags. Får väl utgå från att allt är okej och att jag bara har känsliga slemhinnor helt enkelt. Kanske är det vanligare med blödningar en andra graviditet? Det är ju trots att bättre begagnat där inne… 😂

Eftersom jag blev hemma sjuk så var jag tvungen att boka om mitt besök till MVC igår, så det blir på tisdag nästa vecka istället. Är ”bara” hälsosamtal men förhoppningsvis får jag lite koll på hur planen ser ut framöver. Tänker mig att jag får ett gäng extra sockerbelastningar denna gång pga graviditetsdiabetes sist, även om det lugnt går att konstatera att graviditeterna skiljer sig åt mycket hittills! Tiden går i alla fall rätt fort nu. 😊

6 + 2

Både igår och idag har jag mått illa. Inte så att jag kräks, men jag höll ju nollan på den fronten hela förra graviditeten. Men lite lätt yrslig och ett illamående som ändå känns som att jag måste kräkas. Kommer ”upp” en del luft och jag står ibland och liksom hulkar fram rapar. Känns inte jättecharmerande direkt. Jag har även blivit rätt tagen av detta, det är liksom ett förlamande illamående och det blir värre om jag är uppe och rör på mig. Har slutat med att jag varit en hel del i soffan under helgen, där jag ligger och raphulkar och känner mig allmänt dum. Hade planerat att vara ute i det fina höstvädret och hitta på saker med sonen, men där sattes lite käppar i hjulet kan man ju säga. Sambon har hållt på att fixa och dona en del, städat och kört storkok. Jag får lite dåligt samvete över att jag inte är till någon hjälp, eller en rolig mamma heller.

Det är i alla fall skönt med symptom! Det här är det tydligaste och mest ihållande jag haft hittills! Annars har det ju varit rätt fjuttigt och utspridda symptom som gjort mig mest nojig. Nog för att jag fått lite flashbacks till hur jobbigt det faktiskt är emellanåt att vara preggo så kan jag ändå vara lite tacksam just nu. 🙂

6 + 1

Dagens test. 3+ på digitala (woo!) Testlagrets streck dök upp starkt efter nån sekund, bilden är tagen efter ca 5 minuter. Inte starkare än förra veckans kanske, med de behöver ju inte stjäla all färg för att det ska vara ”lagom positivt” I guess. Dök som sagt upp streck på direkten, tyckte att det var både snabbare och starkare än sist. Men man ska ju inte lägga för stor vikt på det såklart. Testen är definitivt positiva! 🙂

Vecka sju nu. I dagsläget är jag lite extra kissnödig och har även fått lite ”växtvärk” igen. Det spänner och sträcker lite här och var. Till min fasa har jag även märkt att det känts lite i höfterna vid några tillfällen. Bland annat när jag legat på sidan i sängen eller när jag varit ute med hunden. Har ju en rätt stor golden på 35-40 kilo, som gärna skuttar fram glatt till allt och alla, och det gäller att hålla emot eller försöka få henne att gå vidare x antal gånger per promenad, vilket kräver att man använder hela kroppen. Kan ju såklart bara vara tillfälligheter. Hoppas på det. Men minns ju också hur jag hade lite känningar i höfterna i förra graviditeten och började lite smått fundera över hur foglossningar egentligen kändes. Ett par veckor senare var jag sjukskriven… Jag fixar iaf att böja mig ned och plocka upp leksaker eller sonen utan att det känns någonstans. Men det är ju bara att avvakta och se vad som händer. Håller tummarna att jag slipper, samtidigt som jag i alla fall vet vad som kan vänta nu.