Tant röd

Kan jag få ”skryta” lite över snygga kurvor? 🤣 Har lyckats få till en 33 dagars cykel (tidigare var 55 respektive 46 dagar långa!) som dessutom hade nästan löjligt tydliga äggviteflytningar en vecka innan en temphöjning och så inga mer äggviteflytningar. Klart och tydligt, så häftigt! Mäter tempen med Tempdrop och det funkar verkligen kanon, ingen stress och bra resultat! Här fattas några dagar pga var i stugan några nätter och en gång som vi satt och drack lite sangria på balkongen efter nattning av barn, annars har jag en bra och smidig rutin på mätandet nu. Däremot kan man ju se att NaturalCycles blev lite förvirrade över att jag fick en ovanligt kort cykel – den tyckte precis att mitt fertila fönster börjat när jag faktiskt hade haft ägglossning redan, även om det tog lite extra lång tid för den att bekräfta. Denna cykel var ju ägglossningssymptomen väldigt tydliga även om det inte alltid är så för min del, så jag förstår att det är svårt för en app att gå på annat än tempen. Jag hade I alla fall koll, och litade inte helt och hållet på vad appen sa, men här var det ju annars lite ”farligt”. En annan cykel hade jag kanske haft mycket mer diffusa symptom/flytningar och blivit överraskad av en tidig temphöjning! Nu har vi inte haft nån energi att ligga ändå, ha, men ja…

Jag undrar vad jag gjort för att få kroppen på ”gott humör”. Jag kämpade med kosttillskott och allt möjligt när jag påbörjade projekt syskon och lyckades halvbra med att göra något åt saken. Nu har jag snittat minst tre koppar kaffe om dagen, äter inga tillskott, sover sisådär vissa nätter och har inte direkt fått någon sovmorgon. Vi har jäktat runt en del, planerat utflykter och gnabbats, och rent psykiskt känns det nästan som att man är utbränd efter två månader med två barn dygnet runt. Vi har ätit ute en del, käkat mycket glass och skräpmat under sommaren. Men jag har varit utomhus och rört på mig dagligen, kanske var det där nyckeln låg. Jag tackar och tar emot i vilket fall.

Idag är sista semesterdagen, imorgon börjar vardagen med rutiner igen! Sambon tar över föräldraledigheten, och det kan jag väl känna lite avundsjuka över, att han får vara hemma med bara lillebror utan att även ha en sjövild treåring i hasorna. Annars ska det bli gött att komma tillbaka till jobbet igen, jag tror att det kommer göra alla gott. Får se vad menscykeln tycker!

Den blomstertid nu kommer

Nu i dagarna någon gång skulle vi kanske haft ettårskalas, ifall jag inte fått MA:t. Läste någon som skrev om missfall att de för evigt hade ett BF-datum memorerat, fast det inte blev något med det – hur tidigt de än förlorade graviditeten. Att de alltid skulle minnas de datumen. Det gör inte jag. Det var någon gång i slutet av juni jag var beräknad, tror jag i alla fall?? Jag minns däremot exakt dagen jag fick sätta igång missfallet, och hur det sedan svärtade ned hela början av min efterföljande graviditet. Men nu kan jag inte tänka mig något annat. Jag har min helt underbara lilla knodd som nu är sju månader, vår älskade lillebror. Så självklar. Jag har tidigare skrivit om att jag ibland kan fundera på om det kanske hade varit en dotter, för vi är 95% säkra på att vi kommer stanna vid våra två pojkar. Tanken som kan slå mig ibland är att vi haft en av varje, men det känns helt omöjligt att inte tänka sig att vi skulle ha lillebror. Han är en så vital del av mig nu, och går inte att byta ut. Jag har nog också förlikat mig med tanken på att jag inte kommer ha en mor-dotter-relation där det är jag som är mamman. Att jag kanske inte kommer kunna relatera helt och hållet till mina barns upplevelser, eftersom jag inte vet hur det är att vara pojke. Samtidigt så tycker jag att jag har en relativt öppen syn på kön och identitet – och inget säger ju att jag har två cis-män till barn. Men det är en känsla som kan fladdra förbi ibland, och sedan flyga iväg lika snabbt igen. Som en vacker fjäril, som flyger fritt. Jag är ändå tacksam över att det blev som det blev, för nu har jag en väldigt stark förnimmelse att det är precis såhär det var meningen att det skulle vara.

På en någorlunda lika filosofisk not, så får jag alltid en lite nostalgisk ledsam känsla när det vankas sommarlov. Att inse att betald semester var en grej var ju en rätt härlig känsla, men i övrigt känner jag oftast någon slags sorg över att jag aldrig kommer att ha sommarlov igen. Långa, ljusa dagar där ingenting kändes omöjligt. Doften av solkräm, skrubbade knän, att åka och bada, att cykla efter glassbilen en hel kväll eftersom det gick ett rykte om att det delats ut glass till någon som följt den hela vägen till ”ändhållplatsen”. Samtidigt är det ett slags romantiskt skimmer att inget är förutbestämt. Livet kan leda en vart som helst, man kan bli vem som helst. Det är något jag kan längta tillbaka till, en kravlöshet på något vis. Jag är verkligen stolt över vad jag har åstadkommit, och jag vet att det absolut inte bara var en härlig känsla när jag väl befann mig i den (har väl aldrig riktigt kunnat bara njuta av nuet…) men likväl så kan jag avundas mitt barndoms jag. I år är första sommaren utan pandemirestriktioner när jag har barn som är gamla nog att ta med på aktiviteter (lillebror får helt enkelt följa med) och nu är det mitt uppdrag att skapa den där magiska sommarlovskänslan för dem. Njuta av att uppleva omvärlden ur en treårings ögon. Jag tror att det kan bli hur underbart som helst. I höstas, i mörkaste november, såg jag julbak och julmarknader i första hand (och bockade av det!) och därefter såg jag en helt fantastisk sommar tillsammans som familj. Jag har även lite prestationsångest blandad med nån slags FOMO, vilket är lite lustigt. Semestern (om man kan kalla det för semester, men ledighet iaf) börjar om två veckor ungefär, och vi har redan hittat på lite smått. Är det sådär mysigt och härligt att hitta på saker med en treåring alla gånger? Åh nej. Har nästan glömt hur det är att bara sitta och njuta på en uteservering. Men man får anpassa sig. Och kanske sänka kraven. För storebror uppskattar en hel del av det vi hittar på, men är nästan lika nöjd om han får åka bussen till stan och hem igen. Det räcker för att göra hans dag. Den där barnsliga förtjusningen är ju inte att förglömma, utan vi får snarare anamma den. Kanske blir det inte alltid som man tänkt, men det är inget att hänga läpp över. Jag hoppas att jag kan leva upp till det, för det har ju verkligen potential att bli så magiskt. Håller tummarna, och ber även om att få sänka farten på den här karusellen lite, för tiden går så himla snabbt! Blinkar man så har man nästan missat något. Jag vill vara här och nu, och se sommaren som något oändligt och underbart, och jag vill njuta.

Mens

På storebrors treårsdag passade jag på att få tillbaka mensen! Det var rätt väntat, hade haft rikliga äggviteflytningar en tid innan så hade det på känn. Kombinerade känslor över att känna kroppen så pass bra att det inte kom som en överraskning, och så den där lite uppgivna känslan över att det är igång igen, hela karusellen. Lite drygt fem månader efter förlossningen.

Positivt att jag lärt känna min kropp så pass väl. Positivt att min trogna menskopp passar fint även efter två vaginala förlossningar. Positivt att jag får en chans att testa min Tempdrop igen, eftersom den fått ligga och samla damm sedan graviditeten. Så himla smidigt när jag inte över huvud taget är den som bestämmer över min sömn längre 😅 Glömde att sätta på den härom natten, men annars tycker jag att det gått bra än så länge. Ska bli kul att se hur mina cykler ser ut nu, i början efter att den kom tillbaka sist så hade jag ju ett par rätt regelbundna, relativt korta cykler med tydliga ägglossningar. Kan ju hoppas att kroppen är med på banan igen. Men vi får se.

Känns liksom lite överflödigt när vi inte planerar någon bebisverkstad igen, men det får man ju leva med i x antal år till så. Ja. Ska ju ändå bli lite kul att se om det kommer bli lika tydligt som efter förra graviditeten, eller om det blir nåt helt nytt. Inväntar hur som helst nästa ägglossning nu, med rejält blandade känslor.

Aprilväder

Vi gick från att verkligen känna att våren stod i full blom och en ovanligt fin mars (om än lite kalla nätter) till typiskt aprilväder. De senaste dagarna har vi haft både snö och spöregn och det finns inte någonting som lockar en att vara utomhus! Brrr…

Vi var och hälsade på min släkt över förra helgen, fredag till måndag med tågresa bägge vägarna. Det var intensivt, men gick över förväntan! Det var 1,5 år sedan vi var där sist så det var på tiden 💖 Skönt dock att vara hemma igen, där man kan låta storebror härja lite fritt (han är ju expert på att hitta saker som gömts undan för att han inte ska leka med det) och slappna av när man vet att det bara är hans saker här. Men mysigt var det. Lillebror fixade tågresa och att sova borta utan större protester! Nu säger appen att vi ska vara förbi fjärde språnget, och vi har fortfarande inte märkt något av det. Han kan nu rulla från mage till rygg och är mycket mer aktiv och verkar nyfiken och vill gärna ha mer underhållning än innan. Rolig och härlig tid! Storebror är också härlig emellanåt, känns som att jag skriver det i varje inlägg men han börjar verkligen kommunicera mer och mer, och kan uttrycka både önskemål och funderingar. Han tar det absolut i sitt tempo, men det är bara att glatt hänga med på tåget! Sen är han fortfarande en trotsig skitunge emellanåt med, känns som att den fasen aldrig tar slut. Så där är det bara att bita ihop. Det onda med det goda, helt enkelt. Snart fyller han hela tre år, och han är till syvende och sist en jättefin storebror. Ska bli så kul att se hur bröderna växer upp tillsammans!

Världsligt

Ens egna besvär och bekymmer sätts onekligen i ett annat perspektiv när det helt plötsligt är krig. När barnfamiljer flyr, separeras, och i värsta fall får sätta livet till, medan kvinnor tvingas föda barn i skyddsrum, kanske helt oassisterat. Så sitter jag här och suckar över att storebror fortfarande ställer till med kalabalik när ytterkläderna ska tas på, och gör mycket för att provocera oss. Det känns så himla trivialt i sammanhanget. Samtidigt blir man ju lite orolig när det sitter en galen diktator med storhetsvansinne i Ryssland och hotar Sverige med mothugg. Borde vi preppa mer? Köpa hem ett extra lager med blöjor och ersättning? Hur gör vi ens med ersättning om det blir strömavbrott eller vi får sitta i ett skyddsrum nånstans? Kanske inte supersannolikt att det kommer till det, men det är ju inte så att man inte börjat tänka tankarna. Galet. Lillebror har dessutom blivit kräsen nog att det bara är viss flaska som funkar, och ersättningen måste vara i rätt temperatur om den inte ska ratas. Känns ju lagom lämpligt…

Jag försöker ändå bland dessa tankar och i dessa konstiga tider göra sånt som jag mår bra av. Våren börjar göra antåg och det är mysigare att vara utomhus. Det är intensivt med storebror som härjar fram i ena stunden, för att i nästa bli hysteriskt ledsen över något (att man inte får springa rätt ut i vägen tex) och slänga sig platt på marken. Typisk snart treåring, men ändå så jobbig. Men utöver det så är det väldigt mysigt att vara iväg en sväng. Än så länge funkar det ju att anpassa aktiviteter helt efter storebror medan lillebror bara hänger med, mestadels helt nöjd och glad i vagnen. Försöker att ta den här tiden tillvara, trots allt.

Sjukstuga

Det verkar som att vi också åkt på skiten med stort S. Eller C. Alltså, inte ”ckiten” utan corona. Man kan ju försöka skämta till det, men alltså urgh. Igår fick jag sitta på barnakuten med lillebror som hade 39 graders feber. Vi fick godkänt att köra med Alvedon trots att han är så liten, och fick tips på hur man sköljer liten näsa med koksalt. Han är under omständigheterna rätt tapper! Trött och sover mycket, vaknar och är lite ledsen (fullt förståeligt!) men äter mågorlunda och sen sover han lite mer. Känns jobbigt att höra hans snuviga andning trots nässkölj och snorsug, men han verkar ändå ta det med ro. Lite hostig också men inte så illa. Lilla hjärtat!

Det började med storebror som hostade, och snart hade sambon feber, ont i kroppen, trött, och kände sig allmänt överkörd av en ångvält. Storebror fick lite feber (runt 38) i ett knappt dygn, och har sedan haft typ 200% energi som vanligt när han är sjuk. Lite hosta då och då bara. Själv har jag mått toppen, fram tills igår då jag började få lite halsont och hosta. Idag hade jag 37,5 vilket uppenbarligen inte är feber, men ändå en grad högre än det var igår. Nog för att jag ska känna mig lite påverkad, men det var ungefär samma reaktion som jag fick efter första vaccindosen. Nu hade jag ju precis hunnit få min tredje spruta för två veckor sedan, så det hjälper säkert att hålla mig så pass högt över ytan för att kunna hålla ihop skeppet någorlunda. Sambon känner sig inte lika trött och febrig längre, men har istället börjat hosta och har ont i halsen istället. Men på det stora hela så mår vi relativt okej ändå, allihopa, även om det är mest jobbigt att se lillebror sjuk. Men jag tror att det går åt rätt håll i alla fall, och vi får försöka så gott vi kan att underhålla storebror som minst sagt börjar bli lite uttråkad.

Om parrelationen med barn

Igår var det en intressant diskussion i Elsa Brattströms stories på Instagram, där någon som inte hade barn undrade hur jobbigt det egentligen kunde vara och hur det kunde påverka ens parrelation. Jag kände på mig att det skulle bli ett lite svamligt och långt svar från min sida, så tänkte att jag skriver ett blogginlägg om det.

Jag och min sambo träffades 2010. Jag vet inte om jag tror på kärlek vid första ögonkastet, men jag kände en stark dragning till honom första gången vi träffades. Som om hela mitt väsen skrek ”Magnifico! Splendido! Honom ska vi ha!” Vi inledde snart en väldigt studentikos relation där vi umgicks intensivt på ett vis som om vi varit i ett långt förhållande, men åh nej inte alls var tillsammans. Vi hängde i samma kretsar och kunde helt enkelt inte hålla oss ifrån varandra. Vi blev till sist officiellt tillsammans 2014 och flyttade ihop 2015. Utöver den där dragningskraften var det också som att vi känt varandra hela livet och verkligen förstod varandra. Vi är båda lika och olika, där vi kompletterar varandra.

Mitt psykiska mående har gått lite upp och ned över åren, jag inser såhär i efterhand att jag varit väldigt nära den berömda väggen flera gånger under stressiga perioder, där jag stängt av allt som inte varit det mest basala. Det har såklart påverkat vår relation, men det är något vi tagit oss igenom tillsammans och kunnat prata om. Jag upplever att vi har en väldigt stark relation i grund och botten även om det inte alltid är guld och gröna skogar.

När det kommer till att skaffa barn är man såklart redo för att det kommer påverka ens liv radikalt, och att man inte kommer få sova. Det är dock svårt att föreställa sig precis hur det kommer vara. Det som blir väldigt uppenbart är att bebisen alltid har högsta prio, där man tidigare kunnat prioritera annat. Det tar upp ofantligt mycket av ens tid, men samtidigt förväntas man inte göra avkall på något annat för att kompensera. Inte konstigt att man känner sig otillräcklig, och det som lätt blir lidande är ens egentid. Man kanske väljer att prioritera tid med sin partner, men det blir ytterst sällan 100% fokus ändå. Man är konstant på standby för att barnet kan vakna och kräva ens uppmärksamhet, om det inte redan befinner sig i någons famn. Att umgås som ett par på tu man hand skiljer sig från hur det var innan, och det sker inte i alls lika stor utsträckning som innan. Med storebror spenderade jag typ 98% av min dag bärandes på bebis det första halvåret, det sista man vill efter det är att ligga och mysa med sambon på soffan efter det. Som den som genomgått en graviditet och kanske kämpar med amningen känner man sig inte alltid helt bekväm i sin kropp heller, speciellt inte på ett sensuellt eller sexigt vis. Om man mot förmodan inte fått nog av kroppskontakt redan så vill man dessutom inte att någon ska röra vid ens degiga mage eller ens platta rumpa som känns som en ballong som tömts på luft. Då ska vi inte ens tala om brösten, eller ens underliv som känns svullen som en babianröv och kanske blivit sydd. Jag kände mig inte hemma i min kropp förrän efter kanske nio månader efter storebror, det var en så stor förändring!

När det kommer till parrelationen så är det nog lätt att göra avkall på att prata, riktigt prata på djupet om ens mående. Det handlar mer om överlevnad och man försöker hålla det positivt, särskilt i början. Det kan vara lätt att missa att man har olika upplevelser av en situation, även om man är väldigt samstämmiga sedan innan. I vår relation gick vi och kände oss avundsjuka på den andre; den som var föräldraledig tyckte att det lät helt förträffligt att vara på jobbet där det inte fanns någon som hela tiden pockade på ens uppmärksamhet, där man kunde gå på toa eller äta lunch helt ostört. Den som var på jobbet däremot avundades den som fick vara hemma och som kunde sova när bebis sov. Det visade sig även att bägge gick runt och tyckte att ”det är bara jag som…” och att man var den som gjorde mest. I själva verket gjorde vi ungefär lika mycket, men det kanske blev så att samma person gjorde samma sak hela tiden. Plötsligt blev det ändå en slags outtalad tävling om ven det var mest synd om och vem som gjorde mest, samtidigt som man var lite irriterad och avundsjuk på den andre som då hade det bättre. Självklara lösningen på detta är ju att prata med varandra, men det är inte alltid så lätt. Svårt kanske att föreställa sig för den som inte har småbarn, men det är mycket som förblir osagt. Fokus är på barnet. Har hen sovit, ätit, bytt blöja? Kommunikationen består av ”Har du gett D-droppar idag?” och ”Det är snart slut på blöjor!” vilket under ytan kan bestå av att den ena är sur då den upplever att det alltid är just den som ger dropparna och att partnern tjatar. Den andra känner kanske att blöjkommentaren är riktad mot henom för att det alltid är dem som går och handlar. Vidare blir det sen att någon konstaterar att diskmaskinen måste tömmas så att bänken kan röjas så det går att laga mat. Maten måste lagas så det tajmar med bebisens mattider så det med lite tur går att sitta ned och äta i lugn och ro. Den andre undrar dock varför det prompt måste diskas just då, för den skulle gärna vilja duscha innan det blir för sent. Men det är inte alltid man säger något av detta högt, för plötsligt skriker bebisen och allting måste ändå släppas. Självklart påverkar detta relationen om man konstant går och är småirriterad och stör sig på stort som smått. Även om man tidigare varit bra både på att kommunicera och att känna in sin partner så har nu prioriteringarna skiftat.

På tal om prioriteringar så är jag också som person den som har svårt att ta plats och kräva saker. Jag lyckades ju tex inte be om att få veta kön vid RUL eftersom det inte dök upp ett naturligt tillfälle där jag kände att jag kunde fråga utan att ”störa”. Jag är sämst på att prioritera mig själv, utan ser även innan barn till andras behov först. Lite därför jag varit nära att gå in i väggen, eftersom jag tex jobbar extra hårt för att täcka upp när det är personalbrist på jobbet. Det blir på bekostnad av mig själv och min hälsa, och inget någon tackar en för. Lik förbannat gör jag det igen och igen. När det kommer till småbarnsåren och relationen så är jag naturligtvis längst ned på rangordningen. Klart att sambon ska få sova eller avlastas, det är inget jag ens tänker på. När han vill gå ut en kväll med kompisarna för att han känner att han verkligen behöver komma hemifrån är det klart han ska få det, även om jag egentligen är trött och skulle vilja ha en liten stund för mig själv jag med. Jag är dålig på att be om det för mig själv, vilket ytterligare kan späda på den där sprickan mellan parterna. Sen kan ju hormoner och sömnbrist få en kommentar att landa helt fel, även om den varit i all välmening.

Att prioritera bort sig själv, att gå från att vara sig själv och partner till att vara någons förälder. Det är stort. Att hitta sin nya roll som individ och i relationen kommer kanske inte över en natt. Det är en helt ny värld att navigera både själv och tillsammans.

På något vis får man till det ändå. Fixar med aktiviteter och kommer iväg till bokade besök. Håller hushållet någorlunda i schakt (även om det kanske blir Foodora tre dagar i rad, och det gör faktiskt inget!) Sen är det såklart inte bara jobbigt! Jag har nog aldrig känt mig så kär i min sambo som när jag ser honom med våra barn. Aldrig känt mig så lycklig som när vi alla kan vara tillsammans. Alla föräldrar kan nog skriva under på att det är SKITJOBBIGT emellanåt, men att det är så värt det! Att man förtränger allt det jobbiga i en handvändning. Jag minns ju nu hur jobbigt det är med ett spädbarn, vilket jag helt förträngt innan. Däremot blir det ju lättare. Man är en enad front som föräldrar och lär sig med tiden. Vår relation är minst lika stark nu som innan barn, även om jag emellanåt stör mig på saker han gör – eller INTE gör – just nu. Det kommer bli lättare. Och när man varit igenom det en gång innan är startsträckan kortare.

‘Tis the season

Nu har det gått en vecka sedan vi klippte tungbandet på lillebror, och jag upplever inte att amningen blivit bättre för någon av oss. Jag har mer ont i bröstvårtorna, och bebis har ett fortsatt litet grepp. Upplever att han försöker både vid bröst och flaska, men får inte till vakuum annat än vid ett litet grepp. Han har dock bättre rörlighet i tungan; bandet var väldigt kort och fäste nästan framme vid tänderna och var väldigt begränsad. Nu är det bättre, och jag märker även att det lilla greppet ändå är lite annorlunda. Tidigare blev bröstvårtorna som de klassiska läppstiften som det står om så fort man googlar dåligt grepp (😅) men nu blir de mer som pennor liksom, pyramider med det starkaste suget i mitten. Så tänker att det dels förklarar att jag har mer ont, men också att tungan kanske funkar bättre men att greppet är problemet och att han suger hårt för att kompensera… Obs grabbgissning. Läkaren som klippte tungbandet sa ju också att hans haka var lite kort (tror jag, kanske uttryckte det lite annorlunda) vilket också kunde påverka amningen. Det är något de växer i, så åtgärdas ju inte. Storebror hade samma huvudform med en haka som sluttar inåt så att säga, sitter längre in mot halsen än vad resten av huvudet gör. Storebror har en rätt normal haka idag så har ju absolut växt i den, minns dock inte hur lång tid det tog. Har försökt googla men får bara upp hur hakan ska vara positionerad för bästa amning, eller på botox/skönhetsingrepp så hm. Tålamod som gäller? Börjar kännas lite hopplöst med amningen, blev besviken över att det inte magiskt blev bra direkt även om det kanske var helt orealistiska förväntning. Just nu ammar jag före flaska, och efteråt om han verkar mer hungrig, samt mellan flaskmåltiderna. Känns inte alltid tillräckligt tyvärr. Några gånger har han vid ”efterrätten” varit väldigt frustrerad och blir mer och mer ledsen när han försöker amma. Tar ett grepp, släpper, tar ett nytt grepp och släpper igen. Även när han hittar ett grepp som funkar och han ammat ett tag så kan han bli ledsen. Har då erbjudit en till flaska. Kanske dumt, men det har fungerat. Nöjd bebis och nöjd mamma. Vet inte om jag någonsin kommer få till en helamning (vill jag ens det??) men kanske i alla fall kan delamma? Det bästa av båda världar? Kanske? Fortsättning följer, nytt besök på BVC på torsdag.

Annars har nu lillebror, efter att typ ha varit stamgäster på ortopeden, fem fingrar på varje hand! Först kunde de klippa bort (ja, med en sax!) det ena fingret som knappt satt fast utan bara i en smal hudflärp, och i lördags klippte de bort även fingret på andra handen. Det ”kämpade” lite mer tillbaks och vätskade så det hade tagit tid för det att trilla av på egen hand sa läkaren, men lillebror reagerade inte på att det klipptes ens. Nu har vi bara ett återbesök imorgon sen är vi förhoppningsvis klara med allt detta! Intensivt, men verkar ju i alla fall inte bli så långdraget.

Annars är lillebror fortfarande rätt chill, speciellt under dessa förutsättningar! Sover mycket och är generellt nöjd med livet. Kanske därför också som man reagerar lite extra när han väl är missnöjd, vilket han nästan bara är vid amning. Även om det är helt naturligt för bebisar att vara lite krångliga vid bröstet, I guess. Får bara dåligt samvete och det är flashbacks till storebror som var hungrig och inte fick i sig tillräckligt. Reagerar i alla fall väldigt starkt.

Igår fyllde jag 35, vilket inte firades så speciellt. Hade lite advents-/födelsedagsfika i sin enkelhet, sen på kvällen efter att vi nattat storebror satsade jag och sambon på att se på film och äta sushi. Lillebror sov igenom nästan hela alltet och var bara lite smågnällig en kort stund innan han somnade om igen 💖 Vi har även fått upp julgran här hemma och börjar få lite julstämning. Det är första gången sen jag flyttade hemifrån som jag gjort mer än nån liten adventsljusstake och nu har det pyntats och bakats som bara den. Känns väldigt mysigt, vi får försöka skapa traditioner med de små. Himla fint, och faktiskt inte långt från hur jag föreställde mig december!

Vilopuls och fertilitet

Jag lägger in min vilopuls (från min Fitbit) i FertilityFriend sedan förra cykeln, såhär såg den ut. Vilopuls är alltså gulorange, tempen mörkblå och mina LH-värden från appen Premom är ljusblå. Hade lite problem med synk mellan armbandet och appen så det fattas en bit där i början, men man ser hur vilopulsen höjs och håller sig hög i lutealfasen.

Varför gör den då detta?
En studie har hittat evidens på att vilopulsen höjs – i snitt med två slag i minuten – i början av det fertila fönstret. Med andra ord kan alltså en förhöjd vilopuls flagga för fertilitet redan innan positiva LH-test (12-24 timmar innan ägglossning) eller sedermera temphöjning (efter ägglossning har varit). På så vis kan man alltså förutspå de fem mest fertila dagarna innan ägglossningen redan i början på det fertila fönstret genom att följa sin vilopuls. Vilopulsen fortsätter sedan att stiga till sin högsta nivå ungefär i mitten av lutealfasen. (1)

Jag har en Fitbit-klocka/aktivitetsarmband som utöver pulsen räknar steg och håller koll på aktivitet, och jag kan även ha koll på hur mycket och bra jag sover. Finns säkert en massa funktioner som jag inte använder mig av, men den är dessutom en ganska snygg klocka. 😛 Men vilopulsen mäter den, och FertilityFriend har ju möjligheten att följa flera kurvor i samma (chart duo). Denna cykel märkte jag att pulsen även höjdes i samband med att jag var sjuk och hade feber, vilket såklart ställde till allting lite. Men i kurvan ovan kan man se att vilopulsen börjar sticka iväg strax innan jag börjar logga äggviteflytningar och är som högst runt ÄL+6/7 så det ser ju faktiskt ut att stämma rätt bra.

När jag först gjorde en snabb googling så kunde jag hitta att vilopuls och basaltemp följer varandra någorlunda och att pulsen höjs vid temphöjning (låter ju rimligt med tanke på feber plus att kroppen kanske får jobba lite hårdare för att bekämpa förkylningen) och blev lite förbryllad över att pulsen stack iväg långt innan tempen höjdes. Denna cykel har pulsen börjat öka igen, medan tempen istället sjunker – vilket skulle kunna indikera att jag kommit in i det fertila fönstret!

Fortsättning följer! 🙂

Munkpeppar

Här kommer som utlovat lite research på vad det egentligen är jag gått på den här gången.

Kyskhetsträd (Vitex agnus-castus) är en kransblommig växtart som beskrevs av Carl von Linné. Kallas även för munkpeppar och används bl.a. för behandling av brunstiga ston. Har även använts för att behandla premenstruella spänningar.

Wikipedia

Brunstiga ston? Vafalls? Så vidare många tillförlitliga källor på svenska hittar jag inte vid en snabb sökning, däremot finns det fler på engelska. Munkpeppar tycks påverka många hormoner som är inblandade i kvinnors menscykel, och det ska finnas god evidens för användning vid bröstsmärta, PMS, och svårare PMS som PMDD. Det finns inte tillräcklig evidens för att det skulle hjälpa kvinnor med oregelbunden mens att bli gravida, men det kan hjälpa dem som inte producerar tillräckligt med progesteron. (1)

Man tror att vitex minskar nivåerna av hormonet prolaktin (som stimulerar bröstens mjölkproduktion) som i sin tur kan bidra till att balansera övriga hormoner, inklusive östrogen och progesteron. (2) Höga nivåer av prolaktin är även vanligt vid lutealfasdefekt, en kort lutealfas. Studier har gjorts där vitex visat sig minska prolaktinnivåerna och i sin tur bidra till längre lutealfaser, och bättre hormonbalans. Vitex kan även bidra till mer regelbundna cykler. (3) Stress har visat sig kunna öka produktionen av prolaktin. (4)

Vitex sägs kunna stimulera produktionen av LH och FSH. LH är det hormon som man mäter på ägglossningstest och som säger till kroppen att ägglossa. FSH stimulerar folliklarna. Detta kan också vara på grund av den prolaktinhämmande effekten, eftersom prolaktin hämmar produktionen av LH och FSH. Till exempel så kan ju amning göra att ägglossning och mens uteblir. Höga halter FSH gör så att ägget mognar snabbare och att östrogenhalterna ökar, vilket i sin tur leder till en tidigare stegring av LH och att ägglossning sker tidigare. Därefter ökar halterna av progesteron vilket kan minska PMS-symtom och ge en mer balanserad cykel. (5)

Mest evidens finns det alltså för att minska PMS och dylikt, samt att höja progesteronnivåerna. Att ”balansera hormonerna” är ju något flummigt, men det tycks ju påverka hypofysen att dra ned produktionen av vissa hormoner för att fokusera på andra. Dessa andra hormoner är ju viktiga för att få igenom ägglossning och få en hälsosam cykel. Som med stress så kan ju kroppen behöva lite hjälp att prioritera fertilitetshormoner över annat, och kan det ge en skjuts på vägen så låter det ju inte helt fel! Det är ju absolut inget mirakelpiller dock, men kan det ge kroppen en välbehövlig push så är det ju värt att prova. Får se ifall det ger någon effekt.