Om parrelationen med barn

Igår var det en intressant diskussion i Elsa Brattströms stories på Instagram, där någon som inte hade barn undrade hur jobbigt det egentligen kunde vara och hur det kunde påverka ens parrelation. Jag kände på mig att det skulle bli ett lite svamligt och långt svar från min sida, så tänkte att jag skriver ett blogginlägg om det.

Jag och min sambo träffades 2010. Jag vet inte om jag tror på kärlek vid första ögonkastet, men jag kände en stark dragning till honom första gången vi träffades. Som om hela mitt väsen skrek ”Magnifico! Splendido! Honom ska vi ha!” Vi inledde snart en väldigt studentikos relation där vi umgicks intensivt på ett vis som om vi varit i ett långt förhållande, men åh nej inte alls var tillsammans. Vi hängde i samma kretsar och kunde helt enkelt inte hålla oss ifrån varandra. Vi blev till sist officiellt tillsammans 2014 och flyttade ihop 2015. Utöver den där dragningskraften var det också som att vi känt varandra hela livet och verkligen förstod varandra. Vi är båda lika och olika, där vi kompletterar varandra.

Mitt psykiska mående har gått lite upp och ned över åren, jag inser såhär i efterhand att jag varit väldigt nära den berömda väggen flera gånger under stressiga perioder, där jag stängt av allt som inte varit det mest basala. Det har såklart påverkat vår relation, men det är något vi tagit oss igenom tillsammans och kunnat prata om. Jag upplever att vi har en väldigt stark relation i grund och botten även om det inte alltid är guld och gröna skogar.

När det kommer till att skaffa barn är man såklart redo för att det kommer påverka ens liv radikalt, och att man inte kommer få sova. Det är dock svårt att föreställa sig precis hur det kommer vara. Det som blir väldigt uppenbart är att bebisen alltid har högsta prio, där man tidigare kunnat prioritera annat. Det tar upp ofantligt mycket av ens tid, men samtidigt förväntas man inte göra avkall på något annat för att kompensera. Inte konstigt att man känner sig otillräcklig, och det som lätt blir lidande är ens egentid. Man kanske väljer att prioritera tid med sin partner, men det blir ytterst sällan 100% fokus ändå. Man är konstant på standby för att barnet kan vakna och kräva ens uppmärksamhet, om det inte redan befinner sig i någons famn. Att umgås som ett par på tu man hand skiljer sig från hur det var innan, och det sker inte i alls lika stor utsträckning som innan. Med storebror spenderade jag typ 98% av min dag bärandes på bebis det första halvåret, det sista man vill efter det är att ligga och mysa med sambon på soffan efter det. Som den som genomgått en graviditet och kanske kämpar med amningen känner man sig inte alltid helt bekväm i sin kropp heller, speciellt inte på ett sensuellt eller sexigt vis. Om man mot förmodan inte fått nog av kroppskontakt redan så vill man dessutom inte att någon ska röra vid ens degiga mage eller ens platta rumpa som känns som en ballong som tömts på luft. Då ska vi inte ens tala om brösten, eller ens underliv som känns svullen som en babianröv och kanske blivit sydd. Jag kände mig inte hemma i min kropp förrän efter kanske nio månader efter storebror, det var en så stor förändring!

När det kommer till parrelationen så är det nog lätt att göra avkall på att prata, riktigt prata på djupet om ens mående. Det handlar mer om överlevnad och man försöker hålla det positivt, särskilt i början. Det kan vara lätt att missa att man har olika upplevelser av en situation, även om man är väldigt samstämmiga sedan innan. I vår relation gick vi och kände oss avundsjuka på den andre; den som var föräldraledig tyckte att det lät helt förträffligt att vara på jobbet där det inte fanns någon som hela tiden pockade på ens uppmärksamhet, där man kunde gå på toa eller äta lunch helt ostört. Den som var på jobbet däremot avundades den som fick vara hemma och som kunde sova när bebis sov. Det visade sig även att bägge gick runt och tyckte att ”det är bara jag som…” och att man var den som gjorde mest. I själva verket gjorde vi ungefär lika mycket, men det kanske blev så att samma person gjorde samma sak hela tiden. Plötsligt blev det ändå en slags outtalad tävling om ven det var mest synd om och vem som gjorde mest, samtidigt som man var lite irriterad och avundsjuk på den andre som då hade det bättre. Självklara lösningen på detta är ju att prata med varandra, men det är inte alltid så lätt. Svårt kanske att föreställa sig för den som inte har småbarn, men det är mycket som förblir osagt. Fokus är på barnet. Har hen sovit, ätit, bytt blöja? Kommunikationen består av ”Har du gett D-droppar idag?” och ”Det är snart slut på blöjor!” vilket under ytan kan bestå av att den ena är sur då den upplever att det alltid är just den som ger dropparna och att partnern tjatar. Den andra känner kanske att blöjkommentaren är riktad mot henom för att det alltid är dem som går och handlar. Vidare blir det sen att någon konstaterar att diskmaskinen måste tömmas så att bänken kan röjas så det går att laga mat. Maten måste lagas så det tajmar med bebisens mattider så det med lite tur går att sitta ned och äta i lugn och ro. Den andre undrar dock varför det prompt måste diskas just då, för den skulle gärna vilja duscha innan det blir för sent. Men det är inte alltid man säger något av detta högt, för plötsligt skriker bebisen och allting måste ändå släppas. Självklart påverkar detta relationen om man konstant går och är småirriterad och stör sig på stort som smått. Även om man tidigare varit bra både på att kommunicera och att känna in sin partner så har nu prioriteringarna skiftat.

På tal om prioriteringar så är jag också som person den som har svårt att ta plats och kräva saker. Jag lyckades ju tex inte be om att få veta kön vid RUL eftersom det inte dök upp ett naturligt tillfälle där jag kände att jag kunde fråga utan att ”störa”. Jag är sämst på att prioritera mig själv, utan ser även innan barn till andras behov först. Lite därför jag varit nära att gå in i väggen, eftersom jag tex jobbar extra hårt för att täcka upp när det är personalbrist på jobbet. Det blir på bekostnad av mig själv och min hälsa, och inget någon tackar en för. Lik förbannat gör jag det igen och igen. När det kommer till småbarnsåren och relationen så är jag naturligtvis längst ned på rangordningen. Klart att sambon ska få sova eller avlastas, det är inget jag ens tänker på. När han vill gå ut en kväll med kompisarna för att han känner att han verkligen behöver komma hemifrån är det klart han ska få det, även om jag egentligen är trött och skulle vilja ha en liten stund för mig själv jag med. Jag är dålig på att be om det för mig själv, vilket ytterligare kan späda på den där sprickan mellan parterna. Sen kan ju hormoner och sömnbrist få en kommentar att landa helt fel, även om den varit i all välmening.

Att prioritera bort sig själv, att gå från att vara sig själv och partner till att vara någons förälder. Det är stort. Att hitta sin nya roll som individ och i relationen kommer kanske inte över en natt. Det är en helt ny värld att navigera både själv och tillsammans.

På något vis får man till det ändå. Fixar med aktiviteter och kommer iväg till bokade besök. Håller hushållet någorlunda i schakt (även om det kanske blir Foodora tre dagar i rad, och det gör faktiskt inget!) Sen är det såklart inte bara jobbigt! Jag har nog aldrig känt mig så kär i min sambo som när jag ser honom med våra barn. Aldrig känt mig så lycklig som när vi alla kan vara tillsammans. Alla föräldrar kan nog skriva under på att det är SKITJOBBIGT emellanåt, men att det är så värt det! Att man förtränger allt det jobbiga i en handvändning. Jag minns ju nu hur jobbigt det är med ett spädbarn, vilket jag helt förträngt innan. Däremot blir det ju lättare. Man är en enad front som föräldrar och lär sig med tiden. Vår relation är minst lika stark nu som innan barn, även om jag emellanåt stör mig på saker han gör – eller INTE gör – just nu. Det kommer bli lättare. Och när man varit igenom det en gång innan är startsträckan kortare.

Utvecklingsfas 1, första språnget

Jag har i tidigare inlägg nämnt det här med utvecklingsfaser/språng och hur lillebror reagerat. Men vad är då detta?

Alla barn går igenom 10 utvecklingssteg under sina första 18 månader där de utvecklas motoriskt och mentalt för att förstå sig själva och sin omvärld. Det kan vara mer eller mindre tydligt och det kan skiljas åt från bebis till bebis – och även mellan olika språng. Det kan vara väldigt omtumlande för det lilla barnet att lära sig nya saker, och att hela dess värld blir annorlunda helt plötsligt. De kan upplevas som ”kinkigare”, ha svårt att sova, och vara väldigt närhetssökande bland annat. Utvecklingen sker inte gradvis utan det händer mycket på samma gång, koncentrerat i ett språng framåt.

Det första språnget sker runt 5 veckors ålder (man räknar från beräknat datum, men det kan också diffa lite) och här utvecklas bebis upplevelser. De blir mer intresserade av världen omkring sig och kan nu se på längre avstånd än innan och uppmärksamma mer ljud. De har längre vakenperioder där de utforskar sin omgivning. Här brukar även första leendet såväl som de första tårarna komma.

Idag är lillebror 5 veckor och 3 dagar gammal, och bör snart ha gått igenom det första språnget. Det är ju ungefärliga tider och pågår lite olika länge än ”mallen” såklart. Minns från storebror att jag kände att han kanske var extra gnällig någon dag och då gick in och konstaterade att det var en fas pågående, men det var inget jag gick och ställde klockan efter. Vissa språng märkte vi knappt, andra var extremt tydliga!

Vi märker hur lillebror är mycket mer nyfiken på sin omvärld och kan ligga och se sig omkring och följa ljud. I den här åldern ska de inte kunna se skillnad på sina föräldrar eller andra ansikten, men det smälter ändå ens hjärta när han ger ögonkontakt med en och spricker upp i ett stort leende! ❤ Som bieffekter kan de gråta mer än vanligt, vara klängigare, sova dåligt, vilja bli sysselsatt och bli blygare än innan (antar att detta är generellt och inte bara för detta språng?). Detta är inget vi märkt av på lillebror, däremot det sista tecknet: vilja bli ammad/matad oftare. Det stämmer definitivt in! I drygt en vecka (eller kanske 5-6 dagar i alla fall) har han ätit betydligt oftare än innan. Det har blivit till största del ersättning kan jag erkänna, han har mest blivit arg och ledsen om jag ammar – ungefär som när jag försöker ge honom nappen när han är hungrig och det inte kommer något gott eller tillräckligt av det goda. Ett eller två små mellanmål eller mest mysstunder har vi fått till, men det har över lag blivit flaska. Innan räckte det med var fjärde timme, men nu är det snarare varannan timme. Någon gång har det bara gått en dryg timme sen sist innan han vill äta igen. Det är mindre mängder än när det bara blev var fjärde timme, så det blir nog ungefär lika stor mängd mat till syvende och sist. Att han äter 140 ml med fyra timmars mellanrum eller 70 ml med två timmar mellan gör ju inte så mycket, även om det blir lite svårare att komma iväg när man inte vet att han kommer ligga mätt och belåten de närmaste timmarna. Annars är han fortsatt nöjd och glad mellan matningatna, han har inte varit ledsen för mycket annat än att han är hungrig och blir glad efter att han fått mat. Sover gör han fortfarande gott, men är också vaken och tycker om att ligga i famnen på en och prata eller busa en stund. När han somnat i famnen på en kan det ibland bli så att han vaknar om man lägger ifrån honom en stund. Det var inget han gjorde innan, men jag tycker ändå inte att det är något man kan kräva av en så liten!

Vi får se hur länge det fortsätter, jag har antagit att det har med språnget att göra och inte är det nya normala med så täta måltider. Han får självklart äta så ofta som han vill oavsett, det är han som får styra. Visst hade det varit skönt om det gick längre tid mellan för att vi ska kunna komma iväg och hitta på saker – igår fick jag stanna hemma medan sambon och storebror gick ut och lekte i snön för att bebis blev helt hysteriskt hungrig precis när vi skulle gå ut även om det bara gått en timme sedan han åt – men är det så han vill ha det så rättar jag mig efter det. Nattetid går det faktiskt längre mellan måltiderna och han sover sött mellan dem. Inatt gick det 5,5 timme då han sov innan han vaknade för mat. Han somnade med flaskan fortfarande i munnen och sov i 3,5 timme innan det var dags för mat igen och han upprepade samma procedur. Storebror har även börjat sova lite längre på mornarna, halleluja! Istället för att ta morgon klockan 05 kan han sova till 07! Det blir ganska lagom att kliva upp och äta frukost och göra alla morgonbestyr utan att stressa, speciellt som storebror fortfarande ska krångla/bråka/trotsa en del när det ska bytas från pyjamas och när det ska tas på ytterkläder (det är samma visa sen när de ska av igen eller när vi ska byta till pyjamas igen så vet inte riktigt vart felet ligger) så om det slipper göras när vi ska iväg om fem minuter är det ju definitivt ett plus! Dessutom har lillebror en väldigt exakt klocka och ska alltid vakna till runt 08.30 då det är som mest att göra för att få iväg storebror till föris klockan nio. Det var samma tid även nu när vi var hemma allihopa så kan inte vara att han på något vis känner av stressen heller. Hmm. Men det går väl någorlunda, även om det onekligen är den mest kämpiga stunden på dagen!

God jul!

Så var glada julen slut för denna gång. Vi hade premiärfirande hemma hos oss, vilket gick okej ändå. Tidsplanen sprack direkt och dagen började med att storebror slängde ett paket grötris i vår säng så det kom riskorn i hela sovrummet… Vi hade hunnit dammsuga och skura halva lägenheten när gästerna kom 😅 Som tur var så var det fint i vardagsrummet och köket där vi skulle vara, och vi behövde inte stå och laga all mat utan körde på knytis. Vi överlevde utan att vilja ta kol på varandra, även om vi somnade ovaggade på kvällen. Trots att det blev rätt intensivt var det också väldigt mysigt! Så härligt att ha det julpyntat och skapa traditioner för våra barn. Såhär mysigt har det inte känts att fira på många år, och det kommer nog bara bli bättre och bättre ju mer pojkarna förstår 😊 Sen kanske vi inte behöver ha julen hemma hos oss varje år haha…

Barnen i fråga uppförde sig någorlunda. Den lille sov mest som vanligt, vaknade för att äta och mysa lite i någon famn en stund. Jag tror att det är mitt uppe i en utvecklingsfas, men det märks mest genom att han vill bli buren något mer än innan och äter varannan timme på dagen istället för var fjärde (lite mindre mängd per tillfälle) men har hållit sig till var fjärde nattetid och sover fortfarande gott! Ljuvlig bebis, so far! Dan före dopparedan var vi på BVC och han hade gått upp fint till ~4500 g och var 56 cm. Visst gick han upp innan också, men det känns väldigt skönt att veta att han får i sig tillräckligt när han äter större delen ersättning. Mitt inre kontrollfreak jublar över att ha koll på minsta milliliter. På julafton var det onekligen full rulle och det blev av bara farten så att jag inte ammade en enda gång. Har mina bröst känts som om de skulle sprängas, hårda och överfyllda? Nope, inte alls! Vad det innebär är jag inte säker på, men det är ganska stor skillnad i antal gånger jag ammade innan. Något som mina bröst uppenbarligen inte uppmärksammat. Kanske ligger det en del på mig med; att jag trots ihärdigt försökande faktiskt inte producerar tillräckligt med mjölk. Kanske är julafton ett undantag och vi fortsätter med lite mysamning framöver, men oj så skönt det känns nu. Amningen blev så stressig och ångestladdad att jag inte kopplade det till något positivt alls. Bebis verkade inte uppskatta det heller. Det är ju inte värt det. Nu har jag verkligen konstaterat att även om det skulle funka så är (hel)amning inte för mig. De hade inget att motsäga på BVC heller, även om det var en annan sköterska än vår vanliga som jag träffade nu senast och jag inte riktigt orkade dra hela historien. Vi ska dit igen i början av nästa år till vår vanliga, så kanske drar lite mer detaljer då. Kanske. Men det känns som helt rätt beslut nu, både jag och bebis är nöjda! Jag hoppas att jag även kan räcka till för storebror.

Det är ju en klassisk fundering, att undra hur man ska kunna älska sitt andra barn lika mycket som det första. Jag har så mycket kärlek som nästan svämmar över nu, ofantligt mycket kärlek som man knappt trodde var möjlig. Men jag är så himla lycklig över mina pojkar, min lilla familj. Helt underbara är de, även med trotsig storebror, och nu känns det bara positivt igen.

Return of the pepp!

Idag har jag gjort pepparkakshus, fixat och satt upp apelsiner med nejlikor och varit ute på en promenad med bägge pojkarna efter att jag hämtat storebror på förskolan. Känner mig igen som den där härligt peppa och levnadsglada mamman som kom hem från BB med flaggan i topp.

Skillnaden? Idag och igår har jag inte stressat fram någon amning. Inget ”nu är det en timme tills jag ska hämta på föris, nu måste jag väcka lillebror för att hinna amma och ge flaska innan jag måste dra” eller ”nej, inte vakna nu och vara hungrig, vi hinner inte amma innan vi ska iväg” eller att sitta fast i soffan och försöka att amma bägge brösten följt av flaska medan storebror vill ha uppmärksamhet. Jag har ammat vid några tillfällen som inte varit i samband med flaskan, och låtit honom äta sig mätt och belåten på ersättningen. Skillnaden i mitt mående är enorm. Och bebis är nöjd. Punkt jävla slut på dåligt samvete. Amningen är inte helt borta, men den blir på våra villkor och inte efter någon klocka. Tyckare kan tycka bäst de vill, men vi har gett det ett rejält försök nu. Kanske faktiskt gagnar amningen om det inte är förknippat med stress och ångest, och att vi kan fortsätta med det som känns bra. Happy mommy, happy baby.

1 månad

Idag blir lillebror en månad gammal. Inte bara är det sjukt vart den tiden har tagit vägen (sista månaden av graviditeten kändes ju som ett år långt typ, nu känns det som att vi låg på BB för bara ett par dagar sen!) men det innebär även att första utvecklingsfasen/språnget närmar sig. Jag tycker att han är lite mer ”med” och kan ligga vaken och ta in omgivningen på ett lite annat vis nu än tidigare. Tycker även att jag fått några små leenden. Kan inte påstå att han är mer kinkig än vanligt, kanske lite mer närhetssökande även om det känns helt rimligt. Vi får se hur det utvecklar sig.

Jag tänkte försöka mig på ett inlägg där jag inte bara ältar om amningen fram och tillbaka, försöker att vara lite mer avslappnad och inte hetsa fram något där och har bestämt att satsa på delamning så stressfritt det går. Det får vara det hela på den fronten just nu. Tänkte lägga lite fokus på mig själv och mitt mående. Rent fysiskt så är jag på topp! Känner av min bäckenbotten då och då, men tycker att jag klarar av mycket. Kan ta relativt långa och raska promenader, och kan busa och bära storebror utan några besvär. Tror att avslaget är borta, men minns att det var en del ”fejkstopp” förra gången innan det försvann på riktigt så ska inte helt avskriva något. Men som mest är det lite brunaktiga flytningar som kommer till och från. Jag känner mig förhållandevis pigg. På nätterna vaknar lillebror med ungefär 3-4 timmars mellanrum och är hungrig. Själva processen att först amma (eventuellt), fixa flaska, mata, rapa, diska tar ca 30-45 minuter och i de allra flesta fallen är lillebror nöjd och somnar om efter detta i ytterligare ett sjok på 3-4 timmar. Rekord är nog fem och en halv timme. Har slutat ställa klocka och mata prick var fjärde timme nu; är han hungrig så är han hungrig! Kör samma på dagen men är lite mer noga att inte låta det gå för lång tid då, om han sover och så, för att han inte ska vakna och vara panikhungrig. Brukar vara lite lugnare nattetid, och ibland skippar jag att försöka amma först då så det blir inte lika stor grej om han är mycket hungrig. Hur som helst så får jag ändå en hel del sömn, även om den blir lite upphackad. Hade kunnat dra ut på det ytterligare en ”period” är jag säker, men nu måste jag gå upp för att göra iordning storebror som inte har något emot att ta morgon vid 05. Lyckas dock oftast dra ut på det till 07-08 då sambon får ta huvudansvaret innan han bör börja jobba. Jag har inga problem att hålla mig vaken om dagarna men kan känna att jag är lite off i huvudet ibland, för att jag kanske inte kommer ner riktigt i djupsömn under mina sömnperioder. Men det går ju snabbt att ändra sig allt eftersom de växer och utvecklas. Annars börjar vi sakta hitta ett lunk och vänja oss vid den nya anpassade vardagen.

Lillebror är utseendemässigt väldigt lik storebror vid samma ålder, men än så länge skiljer de sig åt personlighetsmässigt. Det kan fortfarande kännas surrealistiskt att kunna dricka varmt kaffe, eller att bebisen ligger i sitt babynest och liksom bara är. Att han kan vara vaken och ligga där en stund utan att bli hysteriskt ledsen efter någon minut. Jag har en vision av sommaren som kommer att jag ska vara föräldraledig och kunna hitta på en massa roligt. Att storebror ska få leva livet med massa skoj aktiviteter och att lillebror snällt hänger med i vagnen. Än så länge har det gått okej även när jag varit ensam med bägge pojkarna, så jag hoppas hoppas hoppas att det slår in. Min vision över julmysig december med marknad och bakning har ju redan slagit in så man kan ju hoppas. Känner mig oavsett väldigt lyckligt lottad. Tiden behöver absolut inte gå för snabbt, men jag ser verkligen fram emot att få följa bägge sönerna och deras utveckling. Att jag får vara deras mamma alltså! Wow ❤

Idag var en bra dag igen. Det enda negativa som kommer och förstör emellanåt är den jäkla amningen. Men jag tänker göra mitt yttersta att inte låta den göra det längre. Det är ju så fint annars att det vore synd att spoilera denna mysiga tid.

Låg

Jag missade telefontiden till amningsmottagningen idag, hade fullt upp på morgonen att få iväg storebror till förskolan och lillebror hade vakenperiod och så vips var den timmen passerad.

Och här sitter jag och gråter.

Under sagda vakenperiod var lillebror hungrig, men det hade ”bara” gått tre timmar sedan han fick ersättning sist. Började att amma, men efter att ha fått grepp efter en del krångel så släppte han bröstet och bara grät. Uppenbart hungrig och ledsen bebis. Erbjöd andra bröstet men det gjorde inte saken bättre. Erbjöd flaskan och där satt den. Sen låg han vaken och nöjd ett tag och såg sig omkring. Mätt och belåten. Sån skillnad. Mina bröst är uppenbarligen inte nog. När lillen somnat en stund sen försökte jag även att pumpa, och släppte typ mindre än någonsin innan. Behöver det betyda att jag inte har någon mjölk? Absolut inte, bara att jag inte släpper till pumpen. Tror min hjärna på det? Nej. Min hjärna säger att jag är värdelös och är totalt redo att kasta in handduken. Mina bröst gör ont och jag vill inte. Gör detta att man slappnar av och släpper mer mjölk? Knappast. Jag vet inte riktigt varför jag känner mig så ledsen, men så har det varit när det kommer till amningen. Skulle säkert börja böla på amningsmottagningen ändå. Är det här det bästa för mig och mitt barn? Nej. Punkt. Ska jag försöka ringa dem på måndag ändå? Troligen. Jag vet inte.

Just nu känner jag mig som en allmänt usel mamma till bägge pojkarna. Otillräcklig på alla sätt och vis. Nej, jag låter inte lillebror svälta och jag får dåligt samvete när jag är för upptagen med lillebror för att ge storebror den uppmärksamhet han vill ha. Men jag har bett om ursäkt, för att jag säger nej och inte kan vara så pedagogisk när storebror kramar lillebror lite för hårdhänt och jag snabbt får gå in och ingripa. Jag försöker så gott jag kan, och det gör mig faktiskt till en bra mamma.

Men så kommer sambon och föreslår att jag kanske går ut en sväng med bägge pojkarna efter att jag hämtat på föris. Inget konstigt med det, men jag känner mig lite mindre bra som inte kommer med den tanken själv. För ärligt talat så tycker jag att det är övermäktigt. Tänk om lillebror blir hungrig och ledsen. Tänk om storebror som aldrig sitter still eller lyssnar springer bort från mig. Jag är mycket mer rörlig, men jag kan fortfarande inte springa – och jag håller absolut inte samma tempo som denna energiska unge. Tänk så händer det något? Eller så går allt bra, och man får med sig en nöjd pojke som fått leka och springa av sig med sig hem. Då kanske han inte klättrar på väggarna eller har ett behov av att testa alla sina gränser och mitt tålamod, det som sätter mig i situationer där jag känner mig otillräcklig och dålig in the first place? Jag saknar när jag bara kände mig på topp och att livet var underbart de första veckorna. Det gör jag fortfarande i mellanåt men med doser av de här dumma tankarna och känslorna sprinklade jämnt ut under dagen. Är det amningen som är hela boven här? Det är ju inte alls bra i så fall.

Annars så blir lillskrutten fyra veckor idag, en månad gammal på söndag. Vart har den tiden tagit vägen? Hur är det plötsligt julafton om en vecka? Kan vi stanna tiden lite?

Motivationen tryter igen

Idag skulle vi till BVC egentligen, men läkaren vi skulle träffa var sjuk så vi blev ombokade till nästa vecka. Körde lite snabb avstämning på telefon med hon som ringde (inte ”vår” BVC-sköterska) som förstod att det varit full rulle och att vi ville ha lite lugn och ro också, men rekommenderade att kontakta amningsmottagningen ”om ni orkar”. Jag känner mest blööööö inför det. De var duktiga när vi var där för bedömning innan tungbandet klipptes, inte alls stressigt som jag varit rädd för utan ett positivt besök. Ändå tar det emot att kontakta dem igen… Jag tror att om någon gett mig en tid i handen så hade jag åkt dit, men just det att be om hjälp känns lite, jag vet inte, skamligt typ. Att jag inte reder ut det på egen hand. Vilket är bisarrt och jag vet att det bara sitter i mitt huvud. Inte hjälper det dock att de bara har telefontid en timme om dagen, och jag vet inte om man kan komma till sådär veckan innan jul eller under helgerna. Ska försöka samla kraft och ringa imorgon ändå. Ge det en chans.

Jag tror dock inte att jag kommer vilja helamma även om det skulle börja funka felfritt plötsligt. Med storebror var jag ledsen över att jag inte fick något val då vi från början ”prackades på” ersättning som vi aldrig lyckades avveckla. Att jag inte hade något att säga till om och snuvades på den upplevelsen har satt sig, tillsammans med en känsla av otillräcklighet. Att mina bröst är odugliga, att jag inte kunde ge mitt barn näring. Jag trodde inte att jag la någon prestige i det hela, men det gör jag uppenbarligen.

I dagsläget kan jag inte helt utesluta att det skulle gå att få till en helamning om vi bara kämpar lite. Det är inte heller något jag kan garantera. Men just nu har jag ett val. Och jag kan också välja en gyllene medelväg och fortsätta som vi gör nu och välja delamning så länge allt känns okej. Eftersom jag inte släpper till pump så vill jag inte helt utesluta ersättning. Rent krasst så får jag lite ångest över att vara den enda som kan mata lillebror. När jag nattar storebror eller tar en dusch eller så, så känner jag mig stressad över att han kan vakna och vara hungrig. Att han behöver mig och bara mig. Det känns som att storebror hela tiden blir bortprioriterad och allt jag säger är ”nej” hela dagarna, jag vill kunna ha mysiga stunder med honom också utan att bli avbruten för mjölkservice. Lillebror har faktiskt två föräldrar, precis som storebror. Känns orättvist att dela upp oss på en var, så otillräcklig som jag redan känner mig när jag är ensam med bägge barnen (och med ensam menar jag ju ändå att min sambo finns i ett annat rum när han jobbar hemifrån, och kan stötta upp om det blir kaos). Jag tycker till syvende och sist inte att det är så himla mysigt att amma. Känner fortfarande att det är lite kladdigt och äckligt, framförallt när det läcker mjölk, och det är svårt att klä sig för att kunna hiva fram tuttarna i tid och otid. There, I said it!

Amningen just nu, drygt en och en halv vecka sedan klippet, är mestadels kämpig. Sonen gapar och försöker, men får inte till vakuum annat än med ett litet grepp. Jag har inga sår, men har ont i brösten. Lillebror har tendens till blåsor på läpparna, möjligt att det också gör ont? Han tycks svälja en del luft och är gasig. Om det är från brösten, flaskan, eller både och förtäljer inte historien – men det besvärar honom. Kan kanske vara en reaktion på ersättningen också, det vet jag såklart inte. Som bäst funkar det när han inte är superhungrig, utan mest lite småsugen. Kanske vill han mest ligga och snutta lite för trygghet och inte mat. När han är hungrig så blir han bara frustrerad och ledsen, då får han ännu svårare att få tag. Släpper taget ofta, bökar och skriker. Han kan även ha problem med calmaflaskan när han kommit till det stadiet, och får göra några extra försök att få grepp även innan han hetsat upp sig (inte lika illa, men inte helt smidigt ändå). Det tar ca 15 minuter att äta runt 100 ml som vi oftast ger nu. Han lämnar lite i botten, vilket jag tycker känns tryggt. Borde vi byta flaska? På sikt i alla fall, calma rymmer ju bara 150 ml och ska han få i sig tillräckligt när han är större så kommer det behövas något större. Men vi ska väl fokusera på här och nu. Detta är ju typiska frågor att ta upp med amningsmottagningen och samtidigt kunna få tips på grepp/positioner som vi kan öva på för att få en bättre amning. Varför tar det emot så att ringa dem?? :/ Jag blir trött på mig själv.

Vill jag helt sluta amma då? Nej, det tror jag ändå inte. Så länge det funkar någorlunda, framförallt mys/snutt/mellis mellan flaskmåltiderna som jag även ammar lite före. Med flaska är det ju ibland svårt att veta hur pass hungrig bebis är. Så står man där och har blandat en stor flaska och det visar sig att han bara ville ha en liten skvätt och man får kassera resten. Slöseri. I bröstet slipper det bli för mycket i alla fall, och om bebis inte blir mätt så finns flaskan att stötta upp med. På så vis slipper jag ”skammen” över att inte amma, men även ångesten över att inte räcka till. Så känner jag nu. Men ska pusha mig själv att ringa dem. Få någon att bolla dessa tankar med också, och förhoppningsvis slippa bli övertalad att helamma. Eller hör det till när det är en amningsmottagning? Vi får väl se. Ugh.

‘Tis the season

Nu har det gått en vecka sedan vi klippte tungbandet på lillebror, och jag upplever inte att amningen blivit bättre för någon av oss. Jag har mer ont i bröstvårtorna, och bebis har ett fortsatt litet grepp. Upplever att han försöker både vid bröst och flaska, men får inte till vakuum annat än vid ett litet grepp. Han har dock bättre rörlighet i tungan; bandet var väldigt kort och fäste nästan framme vid tänderna och var väldigt begränsad. Nu är det bättre, och jag märker även att det lilla greppet ändå är lite annorlunda. Tidigare blev bröstvårtorna som de klassiska läppstiften som det står om så fort man googlar dåligt grepp (😅) men nu blir de mer som pennor liksom, pyramider med det starkaste suget i mitten. Så tänker att det dels förklarar att jag har mer ont, men också att tungan kanske funkar bättre men att greppet är problemet och att han suger hårt för att kompensera… Obs grabbgissning. Läkaren som klippte tungbandet sa ju också att hans haka var lite kort (tror jag, kanske uttryckte det lite annorlunda) vilket också kunde påverka amningen. Det är något de växer i, så åtgärdas ju inte. Storebror hade samma huvudform med en haka som sluttar inåt så att säga, sitter längre in mot halsen än vad resten av huvudet gör. Storebror har en rätt normal haka idag så har ju absolut växt i den, minns dock inte hur lång tid det tog. Har försökt googla men får bara upp hur hakan ska vara positionerad för bästa amning, eller på botox/skönhetsingrepp så hm. Tålamod som gäller? Börjar kännas lite hopplöst med amningen, blev besviken över att det inte magiskt blev bra direkt även om det kanske var helt orealistiska förväntning. Just nu ammar jag före flaska, och efteråt om han verkar mer hungrig, samt mellan flaskmåltiderna. Känns inte alltid tillräckligt tyvärr. Några gånger har han vid ”efterrätten” varit väldigt frustrerad och blir mer och mer ledsen när han försöker amma. Tar ett grepp, släpper, tar ett nytt grepp och släpper igen. Även när han hittar ett grepp som funkar och han ammat ett tag så kan han bli ledsen. Har då erbjudit en till flaska. Kanske dumt, men det har fungerat. Nöjd bebis och nöjd mamma. Vet inte om jag någonsin kommer få till en helamning (vill jag ens det??) men kanske i alla fall kan delamma? Det bästa av båda världar? Kanske? Fortsättning följer, nytt besök på BVC på torsdag.

Annars har nu lillebror, efter att typ ha varit stamgäster på ortopeden, fem fingrar på varje hand! Först kunde de klippa bort (ja, med en sax!) det ena fingret som knappt satt fast utan bara i en smal hudflärp, och i lördags klippte de bort även fingret på andra handen. Det ”kämpade” lite mer tillbaks och vätskade så det hade tagit tid för det att trilla av på egen hand sa läkaren, men lillebror reagerade inte på att det klipptes ens. Nu har vi bara ett återbesök imorgon sen är vi förhoppningsvis klara med allt detta! Intensivt, men verkar ju i alla fall inte bli så långdraget.

Annars är lillebror fortfarande rätt chill, speciellt under dessa förutsättningar! Sover mycket och är generellt nöjd med livet. Kanske därför också som man reagerar lite extra när han väl är missnöjd, vilket han nästan bara är vid amning. Även om det är helt naturligt för bebisar att vara lite krångliga vid bröstet, I guess. Får bara dåligt samvete och det är flashbacks till storebror som var hungrig och inte fick i sig tillräckligt. Reagerar i alla fall väldigt starkt.

Igår fyllde jag 35, vilket inte firades så speciellt. Hade lite advents-/födelsedagsfika i sin enkelhet, sen på kvällen efter att vi nattat storebror satsade jag och sambon på att se på film och äta sushi. Lillebror sov igenom nästan hela alltet och var bara lite smågnällig en kort stund innan han somnade om igen 💖 Vi har även fått upp julgran här hemma och börjar få lite julstämning. Det är första gången sen jag flyttade hemifrån som jag gjort mer än nån liten adventsljusstake och nu har det pyntats och bakats som bara den. Känns väldigt mysigt, vi får försöka skapa traditioner med de små. Himla fint, och faktiskt inte långt från hur jag föreställde mig december!

Tungband och fingrar, oh my!

Denna vecka har varit sjukt intensiv, och det är bara onsdag! I måndags var vi först på BVC på morgonen. Lillebror hade gått upp ca 100 gram sedan sist (5 dagar) vilket var godkänt. Vi kollade även på amningen igen och kunde konstatera att greppet är för litet och att han släpper taget ofta, men att något uppenbarligen funkar ändå eftersom han gått upp i vikt. Hon sa även ”det kommer bli mycket bättre när de klippt tungbandet”.

Detta var det sedan dags för på eftermiddagen. Själva besöket och ingreppet gick snabbt. Sonen verkade mest upprörd över att bli fasthållen och lugnade sig snabbt efter klippet. Jag fick sambon att hålla honom då jag är lite blödig… 😅 Efteråt blev vi visade in i en skrubb med en brits där jag fick försöka amma. Kände ingen direkt skillnad, men var ju inte den mest avslappnade miljön och jag hade inga kuddar till hjälp. Dock kunde man tydligt se hur rörligheten i tungan var bättre, hur den inte längre blev hjärtformad när han skrek och inte satt fast i nedre gommen. Vi fick inga instruktioner över vad som skulle göras därefter, inget om någon eftervård eller så. Bara att amma mycket. Lillebror var lite gnällig under dagen så vi körde på med mycket amning och tröst, även med flaskan. Ingen större skillnad hemma heller. Han ammade korta stunder för en paus och sen amning igen kort därefter.

På tisdagen var det sedan dags att besöka ortopedens mottagning. Hade ingen direkt aning om vad besöket skulle innebära, trodde mest att de skulle bedöma de extra fingrarna, kanske göra röntgen för att se vad som fanns där inne. Sen skulle det ju inte kunna åtgärdas förrän efter ett halvår eftersom det inte görs narkos på bebisar innan dess. Men när jag kom dit så tittade knappt läkaren på fingrarna innan han sa att han tänkte knyta ett snöre kring de extra små fingrarna för att stoppa blodflödet dit. Efter det kan de trilla av ungefär som navelsträngen efter ett par dagar. Vi ska även dit imorgon torsdag i ottan för att se så att ”snörena” (det heter säkert något fint medicinskt som jag missade i min förvåning att det skulle åtgärdas redan nu) satt bra, eventuellt kunde man redan då knipsa av fingrarna. Snabbt och relativt smidigt. Framförallt det ena fingret som sitter liiiite mer fast på handen (det andra hänger i en jättesmal liten hudflärp) har blivit blå/lila/svart och ser sjukt obehagligt ut. Känns rätt obehagligt generellt, men lillebror känner inget av detta heller. Igen var det värsta att bli fasthållen när de knöt snörena, och den här gången var jag själv så fick gott hålla min ledsna son. Efteråt sa de att jag kanske ville amma för att lugna honom, men det fanns inte riktigt någonstans att sitta (väntrummet eller toan typ??) och jag kände mig lite kass för det kändes inte som att jag kunde trösta min bebis. Gick dock med lite kärlek i famnen och vaggas, sen låg han rätt lugn i vagnen tills vi kom hem och kunde sätta oss i lugn och ro, plus hade ersättning till hands i nödfall.

Känslan av att amningen inte funkar bra höll dock i sig. Känns inte som att det hänt något sedan klippet, inte till det bättre i alla fall. Hans grepp är fortfarande för litet, han släpper taget ofta och blir frustrerad. Jag vet inte hur mycket han får i sig och det känns som att han kanske sväljer en del luft eftersom han är ganska gasig och ibland verkar besvärad av detta. På kvällen var han återigen sjukt frustrerad vid bröstet och blev bara mer och mer ledsen när jag försökte amma. Sen fick han ersättning och blev nöjd. Besvikelsen var stor, och tankarna började skena. Det ÄR mig det är fel på trots allt! Jag kan inte göra bland det mest naturliga som finns och amma mitt barn. Det skulle ju bli så mycket bättre efter klippet, varför blev det inte det? Var det aldrig tungbandet som spökade, har jag utsatt min lilla bebis för ett ingrepp i onödan?

Den där lite mer logiska sidan av mig (ej extremt känslostyrda ängsliga delen) tänker att han faktiskt gått hela sitt liv och ammat på ett sätt, att det kanske tar lite tid att lära sig på nytt. Vi får kanske ha lite is i magen och öva tillsammans. Han är ju trots allt nöjd större delen av tiden och går upp i vikt, så det måste ändå betyda att någonting fungerar med den amning vi har. Även om jag bara kan pumpa typ 5-10 ml på ett bröst så behöver det inte betyda att jag inte får ut mer när jag ammar. Bebisar är ju bättre på att få ut mjölken än en pump, hur svindyr den än må vara. Men så kommer den där andra rösten in och menar att det kanske är precis så när han ammar. Det kommer en del precis i början, sen bara ”torrpumpar” det. Luft och missnöjd bebis? Men kanske kommer det bli bättre, det var ju inte så länge sen vi klippte än… Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Jag kan höra av mig till amningsmottagningen igen, till läkaren på ÖNH, till min barnmorska… De kan säkert hjälpa. Jag känner mig bara så dränerad, och blir mest ledsen när jag börjar krångla. Och så det här med fingrarna, vill inte utsätta min lille skrutt för hur mycket som helst på en gång 😔 Jag tänker att vi blir ”klara” med det först, har lite is i magen, och försöker att inte stressa upp mig. Tar en dag i taget och ser vad som händer, sen när jag känner mig redo kan jag kontakta någon som kan se över amningen. Vi ska till BVC nästa torsdag och då kan vi ju se hur det står till med vikten igen, har ändå fått mig att känna mig lite mer pepp på amningen hittills. Igår var en sämre dag, idag är rätt neutral hittills. Har dock inte ammat mycket nu på morgonen/förmiddagen, lillebror har en sån dag då han mest sover – och är nöjd. Det måste jag komma ihåg. Hade han typ varit panikhungrig hade han sagt till på något vis, inte sovit fridfullt. Eller hur?

Vikten av vikt

Igår på BVC konstaterades att lillebror gått upp jättefint i vikt. Han har gått om födelsevikten och var ”mer än godkänd”! Lättnaden som drog genom kroppen var enorm. Vi fick flera extra besök sist eftersom storebror inte gick upp i vikt på en halv evighet, inte förrän vi gick över till ”fulldos” ersättning. Lillebror däremot får 70 ml var fjärde timme, vilket inte är stora mängder nog att han borde gått upp så pass mycket i vikt, vilket tyder på att han faktiskt får i sig vid amningen! Så himla härligt. Nu fick jag tillbaka peppen att amma igen, och kommer definitivt jobba för att få en bra grund tills tungbandet klipps och så får vi se därefter. Känns läskigt att minska mängden ersättning, men vi kommer inte öka på i alla fall. Kanske om jag känner att amningen funkar så pass bra och att han ammar ofta att det blir lättare. Inatt vaknade han av sig själv efter ungefär tre timmar och vi ammade utan att det kändes jobbigt, han har inte lätt att få grepp och släpper även ofta, men blev inte fullt lika frustrerad och ledsen som innan. Sen toppar jag av det med ersättning efter ett tag och han sov vidare tills nästa gång. Innan har han knappt vaknat och bara ätit ersättning innan han sovit vidare i fyra timmar till nästa gång. Skönt för oss att få sova, men när det kommer till att försöka få igång en bra amning och mjölkproduktion känns det inte helt optimalt. Men nu har vi ju hållt mängden ersättning på samma, medan hans behov ökar, så hoppas kunna täcka det med en regelbunden amning och sen då kanske börja dra ned på ersättningen. Vi ska tillbaka till BVC på måndag så hoppas kunna se fortsatt bra resultat då. Annars väntar vi fortfarande på kallelsen till ÖNH för klipp, men håller tummar och tår att det blir i nästa vecka. Nästa vecka ska vi också till ortopeden för att kolla hans extra fingrar. Tror inte att det åtgärdas då, men har egentligen ingen aning om vad det besöket innebär så får ju se. Full rulle i alla fall! Och det känns hur lugnt som helst, kommer gärna ut och hittar på nåt. Också helt annorlunda mot storebror då jag helst ville sitta inne och hålla i min bebis, bort från allt vad omvärlden hette. Kanske är det för att det är andra gången och man har erfarenhet sedan innan, eller så är det för att lillebror är en så chill unge. Läste mycket innan om att ett barn var som ett barn, men två barn som typ hundra barn. Icke. Här är det storebror som är ”krävande” när han vaknar 04.30, får små utbrott, ska testa alla sina gränser och är allmänt som en 2,5-åring. Så har han ju också varit i typ ett halvår redan, så vi är ju ganska vana. Men det är det som är det kämpigaste med föräldraskapet just nu, lillebror är så himla lugn att man nästan glömmer att han är där mellan varven. Detta trots en hel del kämpande med amning, pumpning och allt. Kanske jinxar det nu, men är stor skillnad på pojkarna ur den aspekten. Tror inte att storebror direkt var en high need baby, men lite tendens till det eftersom han skulle vara i någons famn konstant och vi fick göra allt i skift. Det är ju tur att det inte var omvänd ordning på dem!

Vår BVC ligger i samma lokaler som min ”gamla” MVC, där jag gick innan min graviditetsdiabetes konstaterades och jag bytte till specialistmödravården. Därför fanns det en personvåg i väntrummet, och jag kunde inte låta bli att ställa mig på den. Döm av min förvåning när den visade att jag gått ner över 8 kilo sen förlossningen! Eller, tja, två dagar innan förlossningen om vi ska vara exakta. Denna graviditet har ju varit lite annorlunda när det kommer till viktuppgång eftersom jag ganska länge gick ned i vikt innan det vände uppåt, så jag slutade på knappt 4 kilo plus från startvikt. Förra gången gick jag upp ca 10 kilo totalt och lyckades gå ner 5 av dem tills jag blev gravid igen. Jag har även haft mammakläder konstant mellan graviditeterna eftersom vanliga kläder suttit för tight över magen och vanliga tröjor varit för korta. Nu helt plötsligt upplever jag att byxor och strumpbyxor kasar ner! Jag väger alltså lika mycket nu som innan jag blev gravid med storebror, även om jag har en annorlunda kroppsform där det fortfarande är mycket extra hud långt ned på magen. Däremot lyckades jag ta mig i ett par jeggings som jag köpte i ett hoppfullt ögonblick mellan graviditeterna men aldrig använde då de var för tighta att ha på sig mer än i en provhytt. Men plötsligt händer det alltså! Jag är dessutom nästan under 30-strecket i BMI och alla kommentarer som kan komma med det. Då hade jag dessutom vinterkängor och en tjock kofta på mig som kanske drog upp vikten en liten bit. Rätt galet ändå. Tänk att det kan vara så olika med. Har ingen våg hemma då jag har en tendens att bli lite besatt av kilon helt och dit och det uppmuntrar till ett inte alltid helt hälsosamt tankesätt kring min vikt, kost och motion, men kan i alla fall vara spännande att följa sådär en bit på avstånd. Annars blir det fullt upp att komma på vad jag kan ha på mig som både passar och går att amma i. Kan inte säga att det är överväldigande mycket att välja på i min garderob, så får kanske bita i det sura äpplet och shoppa lite. Även om jag nog avvaktar lite till så jag faktiskt vet att amningen funkar sen.