Tvåbarnslivet

Vardagen blev till rutiner, som bröts av påsk, och som nu blivit till rutin igen. Dagarna är sig lika, fastän i ständig förändring och man anpassar sig snabbt till det nya nya. Just nu är det att lillebror blivit lite ”krävande”. Med det menar jag att han har som svårt att koncentrera sig vid tex måltiderna. Han ligger och vevar med armar och ben, vrider på huvudet, ligger och ”krafsar” på en. Små naglar som oavsett hur ofta eller bra man än tycker man klipper ständigt lyckas vara små sylvassa vapen. Han har även en förkärlek att nypa och dra en i huden på hakan, som är så himla obekvämt att jag helst vill krypa ut skinnet och springa därifrån. Sin ömma far drar han kärleksfullt hårt i skägget. Samma vid nattning eller när han ska sova om dagarna. Nu får man gå runt och vagga honom en stund, och det är lite som att desarmera en bomb att lägga ned honom i sin säng. Innan kunde man hålla honom i famnen, sittande helt stilla, och han somnade på typ en minut. På nätterna låg vi bredvid varandra en liten stund och så slumrade han sött på två röda. Nu är det således lite mer jobb. Han sover dock fortfarande helt okej när han väl somnat, faktiskt lite längre stunder på dagen (ibland) än de sedvanliga powernapsen på 20 minuter som han körde på innan. På nätterna sover han fortfarande 10-11 timmar oavbrutet, kanske nån gång han vaknar och är lite orolig men somnar om igen om han får napp eller om man lägger än hand på. Sen vaknar han och får mat och ny blöja, och kan oftast somna om igen en till runda. Det är ju alltså egentligen inte så krävande, mer att man jämför med hur det var innan. Men minns med storebror som faktiskt sov fantastiskt bra fastän han var allmänt lite mer needy bebis, att han också gick från att man kunde lägga honom själv i babynestet och släcka och gå ut till att vi fick vagga honom. Kanske var runt samma ålder, man minns ju tyvärr så dåligt.

På tal om ålder så har storebror fyllt tre år, medan lillebror blev 5 månader ett par dagar senare. Sjukt att jag varit mamma i tre år! Vi hade ett litet kalas med släkten och bjöd på tågtårta till den lilla fordonsgalningen. Min mamma och min bror var här över påsken som sammanföll med födelsedagen, och det var väldigt mysigt. Vi var ju uppe och hälsade på hos min mamma ett par veckor innan, och han kände igen sin mormor. Det blir ju rätt intensivt när man bor en bit ifrån varandra och sover över när man väl träffas och då umgås dygnet runt, men det gjorde också att han fick fin möjlighet att bonda vid bägge tillfällena. Han pratar fortfarande, en vecka senare, om sin mormor. Och pratar gör han, ofta och mycket. Vi förstår mer och mer, även om det också är rätt enformigt typ ”mamma, åka tåg” eller ”mamma, gul buss” om och om igen. Samtidigt är det så himla häftigt hur han experimenterar med språket. Vet han inte vad nåt heter så använder han gärna färgen på det han vill ha eller prata om. Om han vill ha en till bit banan kan han säga ”mamma, två banan”. Han kan tjata hål i huvudet på en, men samtidigt är det så himla kul att följa utvecklingen. I sitt eget tempo absolut, men vi har ju inget annat att gå på. Framåt går det definitivt, och han förstår så mycket! En del saker är fortfarande lite för abstrakta, typ att han fyllde år, men han fattar att mormor åkt hem nu tror jag. Eller så upprepar han bara vad vi säger. Tror han förstår också att man åker tåg när man ska till mormor, när jag berättar att vi ju gjorde det. Sen tror jag lite att han har svårt att greppa själva konceptet med tåg/buss/färdmedel att man inte bara åker för att det är kul utan för att man ska åka någonstans. Men det kommer väl. I övrigt är han fortfarande trotsig och testar alla gränser, springer ifrån en så fort han får chansen och tappar tålamodet så fort det minsta inte går som han vill. Det ställer ju en del krav på en som förälder, lillebror är ju ingen utmaning alls i sammanhanget, men samtidigt så får man ju mer och mer tillbaka också. Har ju längtat i typ tre år att faktiskt kunna umgås med mitt barn, att typ titta på en gammal klassisk barnfilm och prata om det vi sett. Att jag kan förklara omvärlden för honom och få någon form av bekräftelse att han förstår vad jag babblar om. Mysiga utflykter som han kanske kan minnas och prata om efteråt, som inte slutar i att hans föräldrar är slutkörda då han konstant sprungit ifrån oss och fått 43578843 utbrott. Känns både nära och långt bort, och vi vet ju inte om lillebror kommer bli likadan… Bäst att ställa in sig på det och kanske bli positivt överraskad. Och vi kommer fortsätta försöka få till utflykter oavsett. En dag vänder det väl.

Aprilväder

Vi gick från att verkligen känna att våren stod i full blom och en ovanligt fin mars (om än lite kalla nätter) till typiskt aprilväder. De senaste dagarna har vi haft både snö och spöregn och det finns inte någonting som lockar en att vara utomhus! Brrr…

Vi var och hälsade på min släkt över förra helgen, fredag till måndag med tågresa bägge vägarna. Det var intensivt, men gick över förväntan! Det var 1,5 år sedan vi var där sist så det var på tiden 💖 Skönt dock att vara hemma igen, där man kan låta storebror härja lite fritt (han är ju expert på att hitta saker som gömts undan för att han inte ska leka med det) och slappna av när man vet att det bara är hans saker här. Men mysigt var det. Lillebror fixade tågresa och att sova borta utan större protester! Nu säger appen att vi ska vara förbi fjärde språnget, och vi har fortfarande inte märkt något av det. Han kan nu rulla från mage till rygg och är mycket mer aktiv och verkar nyfiken och vill gärna ha mer underhållning än innan. Rolig och härlig tid! Storebror är också härlig emellanåt, känns som att jag skriver det i varje inlägg men han börjar verkligen kommunicera mer och mer, och kan uttrycka både önskemål och funderingar. Han tar det absolut i sitt tempo, men det är bara att glatt hänga med på tåget! Sen är han fortfarande en trotsig skitunge emellanåt med, känns som att den fasen aldrig tar slut. Så där är det bara att bita ihop. Det onda med det goda, helt enkelt. Snart fyller han hela tre år, och han är till syvende och sist en jättefin storebror. Ska bli så kul att se hur bröderna växer upp tillsammans!

Fyra månader

Lillebror har nu passerat 4 månaders ålder och var på BVC häromdagen. Han vägde in på 7,5 kilo och 65 cm så han växer på fint! Tänder var inte så nära annalkande som jag trott, så vi får vänta lite till där! Fortsatt mycket dregel och händer i munnen, men antalet blöjbyten är nere på det normala igen och innehållet är inte lika rinnande, syrligt eller knallgult längre! No more ryggbajs med konstanta klädbyten, hurra!

I övrigt är han fortfarande en liten solstråle som mest är nöjd och glad! Härom natten var han lite ledsen och kändes som orolig i kroppen och hade svårt att komma till ro. Det hela höll på i max 10 minuter innan han somnade och sov som vanligt, så det var ju verkligen ingenting, men kontrasten blir ju stor när han annars är så nöjd att man nästan reagerar så fort han gråter. En liten förkylning har vi lyckats dra på oss (storebror som fått hem från föris garanterat) men det är mest lite snorigt och inget som verkar påverka nämnvärt. Kanske det som påverkade sömnen, eller så var det kanske en del av utvecklingsfasen son vi annars inte märkt av (peppar, peppar) mer än halvvägs igenom det långa språnget. Fortsättning följer väl!

Storebror är som vanligt rätt intensiv och trotsig, men också rolig då han utvecklar språket hela tiden och visar en tydlig vilja (på gott och ont). Man börjar ju bli van vid detta, men står inte med ett facit på hand att det går över och att man gör/bemöter rätt så gör det nog lite mer utmanande utöver tålamodsprövande… Men den här tiden och fasen kommer ju också passera så småningom. Hoppas man!

Utvecklingsfas 4, och första tänderna?

Nu bör vi vara inne i fjärde utvecklingsfasen, Händelser. Det är en lång än, och vi ska ha hela 30 dagar kvar! Nu lär sig barnet att inte bara se enskilda moment eller enskilda övergångar, utan kan sätta ihop flera saker till en och samma händelse. Som ett exempel ges en studsande boll, som först rör sig uppåt för att stanna en stund innan den faller nedåt igen. Dessa sekvenser utgör en hel händelse, vilken upplevs på ett helt nytt sätt, vilket såklart kan vara rätt intensivt för bebisen. Vid det här språnget klarar bebisen att se lika långt som en vuxen, och kan justera handens rörelser tillräckligt bra för att greppa om föremål. Föremålen undersöks med fördel av munnen nu! Vidare så utvecklas även hörselupplevelsen på liknande vis, och nu kan även bebisen börja babbla med konsonanter och sätta ihop ljud till en ”berättelse”.

Det är som sagt ett långt och intensivt språng där det är mycket som händer. Än så länge har vi inte upplevt att lillebror gör nya saker eller pladdrar, så vi har troligen det värsta framför oss. Han är fortfarande glad och nöjd, och ligger gärna i vagnen och hänger med på utflykt utan protester. Det har varit lite fram och tillbaka med mat/aptit dock. För ett par dagar sedan åt han stora portioner och klämde även in en extra måltid den dagen vilket resulterade i ett rekord i mängd ersättning han druckit på en och samma dag. Dagen efter kompenserade han dock genom att dricka mycket mindre och inte äta upp hela flaskan en enda gång.

Sedan vet jag inte om det är jag som är helt tokig, men jag tror banne mig att det är tänder på g! Det är ju tidigt (tror att storebror var minst 10 månader när första kom?) men det finns en del som pekar åt det. Tandköttet i nederkäken är lite svullet och det syns två vita prickar där. Det känns också hårt på ett annat sätt än i resten av munnen. Lillebror dreglar något kopiöst, och har även kräkts upp väldigt genomskinligt utblandat med vanlig ”mjölk”. Igår och idag har han bajsat ofta och lite lösare (inte diarré direkt men mycket vätska liksom) och det har haft lite annan färg och lukt än vanligt, syrligare och mer åt det citrongula hållet än standard dijonsenap 😅 Han tuggar gärna på saker och har ju lite annorlunda aptit. Det är ju inte helt lätt att veta vad som bara är typiskt för åldern, del av utvecklingsfasen eller som har med tänder att göra. Men kanske. Får fortsätta hålla koll. Han är inte direkt mer gnällig än vanligt eller verkar besvärad, och sover lika mycket som han gjort den senaste tiden. Ska bli spännande att se hur det utvecklar sig, ifall mina misstankar besannas eller om jag är helt ute och cyklar…

Världsligt

Ens egna besvär och bekymmer sätts onekligen i ett annat perspektiv när det helt plötsligt är krig. När barnfamiljer flyr, separeras, och i värsta fall får sätta livet till, medan kvinnor tvingas föda barn i skyddsrum, kanske helt oassisterat. Så sitter jag här och suckar över att storebror fortfarande ställer till med kalabalik när ytterkläderna ska tas på, och gör mycket för att provocera oss. Det känns så himla trivialt i sammanhanget. Samtidigt blir man ju lite orolig när det sitter en galen diktator med storhetsvansinne i Ryssland och hotar Sverige med mothugg. Borde vi preppa mer? Köpa hem ett extra lager med blöjor och ersättning? Hur gör vi ens med ersättning om det blir strömavbrott eller vi får sitta i ett skyddsrum nånstans? Kanske inte supersannolikt att det kommer till det, men det är ju inte så att man inte börjat tänka tankarna. Galet. Lillebror har dessutom blivit kräsen nog att det bara är viss flaska som funkar, och ersättningen måste vara i rätt temperatur om den inte ska ratas. Känns ju lagom lämpligt…

Jag försöker ändå bland dessa tankar och i dessa konstiga tider göra sånt som jag mår bra av. Våren börjar göra antåg och det är mysigare att vara utomhus. Det är intensivt med storebror som härjar fram i ena stunden, för att i nästa bli hysteriskt ledsen över något (att man inte får springa rätt ut i vägen tex) och slänga sig platt på marken. Typisk snart treåring, men ändå så jobbig. Men utöver det så är det väldigt mysigt att vara iväg en sväng. Än så länge funkar det ju att anpassa aktiviteter helt efter storebror medan lillebror bara hänger med, mestadels helt nöjd och glad i vagnen. Försöker att ta den här tiden tillvara, trots allt.

Mammakropp och zero chill

Här kommer ytterligare ett inlägg om vikt, träning och en dos ångest. MEN också lite pepp! Jag kom iväg till gymmet häromdagen, till sist! Det är ju ett helt nyöppnat gym som jag inte varit på tidigare, så jag safe-ade lite och ställde mig på ett löpband. Svårt att göra fel där. Kände mig lite smått stressad över att min bebis var hemma och sov (med sin pappa hemma och redo, obs!!) så ville inte riktigt ta mig tid att gå runt och botanisera bland maskinerna. Hur som helst så gick det toppen! Jag körde ca 30 minuter löpning varvat med lite gång. Jag överlevde även om jag även vid rätt lågt tempo på gången fortfarande hade lite svårt att komma ner i puls. So far har jag bara fått lite träningsvärk, men ingen övrig smärta. Barnmorskan jag träffade vid efterkontrollen sa att jag skulle känna av det i kroppen om jag typ gav mig ut på en löprunda (men att det inte var farligt) men det gick förvånansvärt smidigt. Då var det alltså bara tre månader sedan som jag inte ens kunde gå!! Så jäkla häftigt! Min kropp som burit två barn och fått ta ganska mycket stryk av att vara gravid har verkligen återhämtat sig över all förväntan. Dessutom har jag ju inte tränat på flera år innan detta. Det känns som att jag lite halvt fått in en rutin på träning. På morgonen när lillebror fortfarande sover (vilket kan vara till typ 10-12 nån gång!) kör jag ett pass hemma i vardagsrummet. Min sambo är hemma och sitter redo att plocka upp bebis om jag inte fixar det, vilket är en extra trygghet. Det blir kanske inte varje dag, och det är nog dumt att anpassa sig efter att lillebror kommer fortsätta vara en sjusovare, men får ta det som det kommer.

Utöver detta så har jag gjort något som kanske är lite dumt. Jag har nämligen köpt hem sån proteinpulver måltidsersättning. Är det något jag tror är en långsiktig eller hållbar lösning? Absolut inte. Men, hear me out… Jag tycker inte om att äta frukost, speciellt inte när jag precis vaknat utan en stund efteråt i så fall. Men det är ju inte så gött att träna med full mage, eller på helt tom mage heller, och morgonen/förmiddagen vill jag försöka utnyttja så länge lillebror tillåter! Sen är jag rätt usel på att äta lunch när jag bara går hemma om dagarna. Känner mig oftast inte så hungrig vid lunchtid och oftast är det fokus på annat och tiden går, sen är klockan 14 och storebror ska hämtas från föris och ja… Det slutar med att jag småäter under eftermiddagen, oftast nåt onyttigt och jag är inte bra på att stå emot allehanda cravings. Under graviditeten mer eller mindre tvingade jag i mig lunch på fast tid och märkte ju definitivt att det var lättare att inte småäta i ”onödan” eller på onyttigheter som jag dessutom inte fick pga diabetesen. Sen har jag nog överkompenserat när det inte är något annat som hindrar mig från att äta vad som faller mig in. Utöver detta så tenderar jag sen att vräka i mig stora portioner till kvällsmat pga inte ätit något vettigt under dagen. Inte helt hållbart. Jag tycker det är rätt tråkigt att planera och fixa lunch dessutom, medan det är lite roligare att rodda med kvällsmat som vi alla äter tillsammans (vi kör dessutom matkasse sen några veckor tillbaka). På den fronten känns det helt okej med en sån shake istället för nåt halvfabrikat som jag snabbt kan fixa och få i mig med bebis i famnen, eller då ingen lunch alls. Värt att testa i alla fall!

Sen kommer ju en annan aspekt av det hela, det vill säga min tendens att bli alldeles för besatt av sånt här. Jag har tränat en handfull gånger och börjar bli otålig för att inget händer. Hur jag utan någon som helst ansträngning kan gå upp 5 kilo på en månad, men sen får kämpa svinhårt för att gå ner 0,5 kilo på lika lång tid. Jag märker hur jag blivit mer och mer att jag vill räkna kalorier, och jag orkar inte med mig själv. Här behöver jag inte räkna, utan vet att det finns utrymme för att äta lite vad som till kvällsmat och kanske tom unna mig en semla eller lite fredagsmys emellanåt. Är det mer eller mindre hållbart än att jag står med köksvåg och väger allt innan de passerar mina läppar? Att jag utesluter precis allt som ens har en tillstymmelse till socker och sen faller dit senare och tar ikapp allting genom att trycka i mig precis allt onyttigt i hela världen. Jag har varit där förut, och vill försöka undvika det. Lagom är bäst. Slipper jag tänka alls på två mål om dagen så kanske jag kan slippa gå runt och vara helt besatt resten av tiden. För det behöver inte vara en konstant kamp för att äta så lite som möjligt, som jag så lätt tycker. Det är verkligen en slippery slope, men jag blir leds över att vara taggad på att träna lite lagom utan prestige och sen se lika sladdrig ut i spegeln.

Ponera att jag kommer ned till en vikt som vården skulle klassa som hälsosam ur deras förlegade BMI-skala. Att jag gjort mitt för att undvika riskfaktorer för prediabetes. Kommer jag kunna träna i lugn och ro på förmiddagarna för alltid? Nej. Kanske inte ens föräldraledigheten ut. Kommer jag ha tid att träna när jag börjar jobba heltid? Troligtvis inte. Däremot har jag hållt samma vikt med vardagsmotion och att äta vad som helst utan ångest. Kanske kan jag hålla en vikt jag lyckas komma ner till nu, och kanske göra något besök till gymmet nån gång då och då. På kvällen när barnen är nattade kanske? Är ju också ett alternativ. Jag vill bara undvika att bli besatt, eller besviken. Hålla fast vid känslan att min kropp är stark och så jävla häftig. Att jag tränar för att det är skönt och roligt också, inte enkom för att gå ner i vikt. Det ska faktiskt inte behöva vara huvudsyftet. Jag måste påminna mig själv om det.

Uppföljning graviditetsdiabetes 3 månader

Idag har jag varit och gjort glukosbelastning igen. Inte min favoritsysselsättning direkt, men den här gången gick det i alla fall toppen! Hade 4,9 i fastevärde och efter två timmar låg jag på 6,2! Lite skillnad på de två gånger jag gjorde det under graviditeten då det som värst låg på 12,9 och två veckor innan på 9,nåt. Referensvärde är alltså mellan 4 och 8, så dagens siffror var helt perfekta! Även mitt långtidssocker låg jättebra, lägre än sist (och det var redan bra då!). Så himla, himla skönt! Jag har lite riskfaktorer då det finns typ 2 diabetes i släkten hos både mor- och farföräldrar och att min vikt kanske inte är den mest hälsosamma för tillfället. Men just nu har jag inget som tyder på diabetes, det var bara hormoner under graviditeten som ställde till det. Än en gång förundras jag över hur mycket de kan påverka!

Nu ska jag få göra en till belastning efter 12 månader, så till november, sen har jag förhoppningsvis gjort min sista insats på den fronten! Kommer följas med blodprov på vårdcentralen framför sen, troligtvis. Känns överkomligt, bra att de håller koll. Det jag kan göra nu är att köra på med träningen. Helst vill jag inte ha som syfte att gå ner i vikt, även om det är det vården ser mest till. Förhoppningsvis kan det komma som en tacksam bieffekt av att jag får till bra rutiner med motion/träning. Det har inte funnits (tagits) tid för gymmet denna vecka, men jag har tränat nåt pass hemma i alla fall så jag känner mig ändå nöjd. Och gymmet nästa!

Såg första vårblommorna idag. Det går mot ljusare tider. Allt såg bra ut. Jag är himla pepp på framtiden. En vår och sommar med mina små älsklingar, och lite fokus på mig själv också. Välkommen!

Gnäll och mat och att äga föräldraledigheten

Har kanske, eventuellt märkt av lite mer av utvecklingsfasen. Ibland kan lillebror nämligen bli helt hysterisk i samband med måltider. Han ligger och skriker så han blir helt röd i ansiktet i upp till kanske 10 minuter innan han kommer på att han kan äta som vanligt och är sen nöjd och glad igen 🤷‍♀️ Han har även snabbt ökat från 170 till 200 ml (färdigblandad) även om det inte alls var länge sen han låg på 140 och knappt ens det. Så det är där det varit störst förändring på sista tiden. Han sover fortfarande bra, verkar ha fått in en någorlunda rutin att sova 22-07 då han vaknar och äter och vi byter blöja. I säg 8 fall av 10 somnar han om igen och kan sova till 10-11-snåret. Nöjd och glad för det mesta, är väldigt ”pratglad” och ligger och gör gulliga ljud. Överlag en lätt och nöjd bebis, och jag känner mig verkligen glad jag med. Börjar intressera mig mer för att hitta snygga kläder och inte bara dra på mig närmsta gravidplagg med mjuka muddar. Nästa vecka hoppas jag vara frisk nog att kunna ta mig till gymmet utan att börja hosta, är i princip fri från den envisa förkylningen nu tycker jag.

Jag och sambon har varit ute på stan och till parken med bägge pojkarna, vilket har gått toppen men hade varit rätt omöjligt om man bara var en vuxen skulle jag tycka. Inget är väl omöjligt såklart, men onödigt tålamodsprövande! Lillebror har varit exemplarisk och antingen sovit eller legat vaken och sett sig omkring utan att säga ett pip. Storebror däremot flyger omkring som ungefär tio ungar och det gäller att vara med på banan för att det inte ska bli totalt kaos. Det är inte direkt så man fixar att gå på stan med dem båda, det var klurigt nog med två föräldrar med. Det skulle nog inte vara några problem att gå med bara lillebror om jag bara tar mig tid för det (känns som att de 5 timmar om dagen då vi är själva och storebror går på föris går hur snabbt som helst). Däremot blir jag fortfarande lite nojig över att han ska bli hungrig när jag är iväg. Det hade inte varit lättare om jag ammade så länge det är kallt ute tänker jag, men blir onekligen inte så spontant när man måste hitta någonstans att värma flaskan. Sen får jag lite dåligt samvete även hemma när han blir sådär otröstlig innan han börjar äta (hoppas verkligen att det bara är språnget) och den där negativa rösten inom mig säger att det är för att han inte får amma. Som om jag kan veta att det skulle vara så mycket bättre? Oroar mig verkligen över att folk skulle döma mig för att jag ger ersättning om han skulle få ett sånt utbrott bland folk. Minns med storebror att jag satt på en bänk i en park och testade att ge rumsvarm ersättning (det var mitt i sommaren och smällhett ute) och det blev stora protester. Kände som att alla som gick förbi dömde mig, även om det säkert var helt i mitt huvud. Men det är ändå så djupt rotat. Ingen av mina gossar har farit illa av att få flaska, snarare tvärtom, och jag vet ju att det är bäst för oss. Ändå är det så skört att jag glömmer bort allt det när tankarna börjar skena. Men jag ska försöka äga min situation. Gå på stan med vagnen, lösa matning om det behövs. På vårt vis. I veckan ska vi till BVC för tremånadersbesök inklusive vaccin och dagen efter ska jag på uppföljande glukosbelastning, och så tänkte jag ju försöka gymma nån dag också. Så kanske får bli veckan efter… har ju ingen brådska. Vi tar det som det kommer, gör inga planer som jag får skämmas över att jag inte håller. Tänker bara ha det lugnt och fint.

Vi är så gott som tillbaka i vardag och har någorlunda bra rutiner igen, dock med lite seglivad snuva och hosta för samtliga parter. Lillebror behöver hjälp med snorsug någon gång om dagen men är pigg och glad och sitt vanliga ljuvliga jag igen. Han har varit tapper och lett genom hela processen, min älskade unge, men var lite mer gnällig och absolut trött och tagen i början när han hade feber och var väldigt snorig. Men nu är det mycket bättre! Hade det här varit innan våren 2020 så hade jag nog själv gått till jobbet som vanligt och knappt ens reflekterat över att jag hostat och snörvlat lite. Sen har ju jag mått bäst ändå, vid sidan av storebror som dock ändå hade 38 graders feber men snabbt blev pigg och nu har jag inte hört honom hosta ens på flera dagar. Men både jag och sambon har nu samma envisa ”vanliga förkylning” men mår bra och är pigga i övrigt. Man känner sig ju lite utstirrad som om man var spetälsk om man råkar hosta till när man är ute dock, och jag håller mig hemma rätt mycket ändå. Hoppas att det inte ska bli för utdraget, för jag längtar efter att få testa det nya gymmet tvärs över gatan. Dumt när man mentalt är så himla taggad, men kroppen sätter käppar i hjulet. Man vill ju oavsett inte gå dit för tidigt om man inte är fullt frisk, det blir ju inte bra. Men så det är bara att hålla tummarna för bättre tider både med sjukdom och med den stundande våren och kanske till och med ett samhälle som börjar likna det vanliga så småningom. Vi får se såklart, men allt i vårt lilla hörn av världen är i alla fall bra!

Sjukstuga

Det verkar som att vi också åkt på skiten med stort S. Eller C. Alltså, inte ”ckiten” utan corona. Man kan ju försöka skämta till det, men alltså urgh. Igår fick jag sitta på barnakuten med lillebror som hade 39 graders feber. Vi fick godkänt att köra med Alvedon trots att han är så liten, och fick tips på hur man sköljer liten näsa med koksalt. Han är under omständigheterna rätt tapper! Trött och sover mycket, vaknar och är lite ledsen (fullt förståeligt!) men äter mågorlunda och sen sover han lite mer. Känns jobbigt att höra hans snuviga andning trots nässkölj och snorsug, men han verkar ändå ta det med ro. Lite hostig också men inte så illa. Lilla hjärtat!

Det började med storebror som hostade, och snart hade sambon feber, ont i kroppen, trött, och kände sig allmänt överkörd av en ångvält. Storebror fick lite feber (runt 38) i ett knappt dygn, och har sedan haft typ 200% energi som vanligt när han är sjuk. Lite hosta då och då bara. Själv har jag mått toppen, fram tills igår då jag började få lite halsont och hosta. Idag hade jag 37,5 vilket uppenbarligen inte är feber, men ändå en grad högre än det var igår. Nog för att jag ska känna mig lite påverkad, men det var ungefär samma reaktion som jag fick efter första vaccindosen. Nu hade jag ju precis hunnit få min tredje spruta för två veckor sedan, så det hjälper säkert att hålla mig så pass högt över ytan för att kunna hålla ihop skeppet någorlunda. Sambon känner sig inte lika trött och febrig längre, men har istället börjat hosta och har ont i halsen istället. Men på det stora hela så mår vi relativt okej ändå, allihopa, även om det är mest jobbigt att se lillebror sjuk. Men jag tror att det går åt rätt håll i alla fall, och vi får försöka så gott vi kan att underhålla storebror som minst sagt börjar bli lite uttråkad.