30+0

Vecka 31 är här, och jag känner mig lite bättre. Den senaste tiden har jag känt mig väldigt låg, både psykiskt och fysiskt – om man nu kan kalla sig för fysiskt låg. Jag har i alla fall varit mycket trött, sovit som en kratta men också känt mig onaturligt trött och nästan svag. Kroppen är tung och magen är i vägen, jag blir andfådd och har varit obehagligt varm. Ont i ryggen, trött i fötterna, orkar inte stå upp någon längre stund men också att sitta rakt upp och ned har varit kämpigt efter ett tag. Dålig aptit och ingen direkt lust att äta något, så får tvinga mig själv att få i mig både måltider och mellanmål – med varierad succé. Utöver detta har jag varit lättirriterad och haft nära till tårar över till synes ingenting.

För att göra situationen ännu trevligare har sonen varit hemma i nästan en vecka med lite snorig näsa igen. Även om jag försöker så gott jag kan med stillsamma inomhusaktiviteter som jag mäktar med, så kan det inte jämföras med det utlopp han får för sin överskottsenergi på förskolan. Resultatet blir en ganska uttråkad gosse och en mamma som känner sig extremt otillräcklig. Han som brukar vara snäll och väldigt respektfull mot vår hund kan börja jaga henne med sin Bobbycar eller trycka upp leksaker i huvudet på henne. Han är även mer bråkig vid blöjbyten, på- och avklädning och måltider. Han kan testa sina gränser en del annars med men det här går lite för långt, och han gör ju inte så annars. Vilket inte heller får en att känna sig som den bästa föräldern. Märker att min sambo, som tar extra mycket ansvar hemma sen en tid tillbaka, tycker att det är jobbigt också. Stackarn ska ju försöka jobba hemifrån också, och jag har en jobbig balans över att försöka inte störa honom och att jag faktiskt behöver hjälp med vissa lyft och saker här och var. Att inte kunna vara självständig eller kunna ta hand om sitt eget barn själv är en jobbig känsla.

Men det har trots allt börjat kännas bättre, framförallt psykiskt. Igår kände jag mig mer som mig själv och jag och sambon satt tillsammans framför en serie på kvällen, för första gången på länge. Är mest annars som att vi är två tysta skepp som passerar varandra utan att interagera när det känns som tyngst, att vi går in i oss själva. Men nu kunde vi prata och ha trevligt som vanligt igen. Så det känns positivt. Hoppas att det kan hålla i sig lite!

Nu har mer än två tredjedelar passerat av graviditeten, och det är 69 (höhö 🙈) dagar kvar till BF. Det är också MAX 11 veckor kvar, då jag inte får gå längre än till 41+0. Förhoppningsvis går det snabbare än så. Börjar dock få lite ångest över allt som är kvar att fixa. Eller egentligen så har vi kanske 95% redan, det är bara att det ska hämtas ned från vinden och tvättas och sorteras. Men vi har inte ens kollat att vagnen står kvar i det allmänna cykel-/vagnsförrådet i källaren, vi har inte varit nere där på typ ett år. Ett hjul är trasigt och måste fixas, plus att vi tänkte köpa en sån åkplatta till sonen. Det sista är ju inte akut, men ändå. Projektet att få sonen att sova i eget rum i god tid innan småsyskonet har inte heller inletts, och egentligen borde vi köpa en garderob att ha hans kläder i eftersom de ligger huller om buller under skötbordet just nu. Vart ska alla bebiskläder få plats annars? Ett nytt babynest hade jag tänkt också för det vi har är lite slitet och lutar plus att kanterna inte var så höga. Kommer det räcka med ett sånt eller behöver vi skaffa ett bedside crib eller dylikt? Sonen kommer trots allt fortfarande upp i vår säng varje morgon, lär ju bli rätt trångt annars! Så visst har vi att fixa, även om det är ett tag kvar. Samtidigt som det känns som ingen tid alls. En evighet och ett andetag på en och samma gång. ”Jag orkar inte längre” och ”jag är inte redo än” samtidigt. Men vi får fortsätta att ta en dag i taget, det kommer att bli bra. Barnmorskan på måndag och sen är det två veckor kvar till TUL. Hoppas att jag lyckas be dem kolla kön denna gång så att ännu en pusselbit faller på plats, kanske har jag fortfarande svårt att fatta att det kommer komma en ny liten familjemedlem inom kort?

29+3

Mår lite konstigt nu hastigt och lustigt. Vet inte om det kan vara sammandragningar, men magen känns typ konstant hård och väldigt trång på något vis. Sprängfylld. Som en full badboll som någon försöker pumpa i ännu mer luft i. Jag blev från en dag till en annan väldigt osugen på mat, som om den dåliga aptiten från första trimestern kom tillbaka med hämndbegär. Kanske inte hämndbegär direkt, det är nog inte lika illa som det var då, men ändå en aptitlöshet. Jag har inte ont, men det känns obekvämt. Magen är liksom jobbig att ha där, är i vägen. Kanske bara att bebis är stor nu och tar mycket av utrymmet, medan typ tarmar och magsäck får göra lite avkall. Minns det inte från förra graviditeten, men då hade jag ju ont i fogarna hela tiden att jag kanske inte tänkte på det. Jag vet inte. Ska till BM nästa gång på måndag, om mindre än en vecka, så får se vad hon säger och ifall det fortsätter på detta vis. Bebis lever också runt för fullt i magen, så är nog i alla fall inget att oroa sig över. Men plötsligt känns det mycket mindre härligt att vara gravid. Så välkommen tredje trimestern, I guess?

29+1

Hoppsan, missade visst att uppdatera vecka 29 så går direkt på vecka 30. Men hej och välkommen. Usel sömn är numera ett absolut faktum, och jag är konstant kissnödig. Men i övrigt vid fortsatt relativt gott mod. Börjar känna mig lite tung och otymplig, och det är ju rätt segt att gå runt och vara trött, men jag har det ändå rätt bra 🙂 Var hos barnmorskan häromdagen och allt såg fint ut. Hade gått upp 2 kilo på fyra veckor, samma som gången innan med samma tidsspann. Gick ju ner en del i början, men nu har jag gått om inskrivningsvikten i alla fall. Får se hur det slutar sen, framåt går det i alla fall! Vet inte om det bara är hos specialistmödravården, men nu börjar besöken vara varannan vecka, för att i slutet vara varje vecka. Så det känns som att det kommer fortsätta att rulla på i ett ganska snabbt tempo! Jag har också fått tid till första tillväxtultraljudet i slutet av månaden, så det är bara några veckor kvar. Ska bli kul att se mini igen, kanske att hen kan vara lite samarbetsvillig denna gång så vi kan få reda på vad det är för nåt. Jag har fortfarande lite svårt att föreställa mig en person där inne, det är fortfarande väldigt abstrakt även om hen är väldigt aktiv där inne. Men det är något som fattas rent mentalt att koppla på något vis. Är lite trött på att det ska vara ”lillasyster eller lillebror” och hen, vill kunna ha en tydlig bild. Annars kvittar det fortfarande. Mysigt med en flicka och ha en av varje, och vi har nog fler flicknamn på lager. Men känns att vi ”kan” pojkbarn nu och att syskonen kanske får mer ut av varandra. Känner mig som en pojkmamma, samtidigt som det skulle vara härligt att uppleva mor-dotter-relationen åt andra hållet så att säga. Men inget är ju bättre än det andra så att säga, vill bara veta vem det är!! Har köpt ett set med minikläder nu, men annars kommer vi köra på det vi har sedan innan, för det är inte lite det! 🙂 Och de växer ju så snabbt.

27+6

Sista uppdateringen från andra trimestern här, imorgon går jag in i ny vecka och ny trimester. Sluttampen! Som vanligt känns det galet och som att tiden bara rusar på.

Jag började denna vecka, v.28, med att lyfta upp sonen och plötsligt få som ett hugg i ryggen. Tror inte att det bara har med att jag är gravid, men det blev inte bättre att gå omkring med någon slags ryggskott med stor mage och nedsatt bålstabilitet. Som tur var gick det värsta över snabbt, även om jag fortfarande kan känna av det lite. Det blir ju värre av samma rörelser som jag ändå borde undvika pga fogarna, så det gäller egentligen bara att vara lite mer försiktig.

Annars har jag tyvärr börjat sova lite dåligt. Vaknar oftast vid 03-04 och har svårt att somna om, har oftast precis kommit till ro lagom till att sonen vaknar… Vet att det var samma sist och att även gravidappar glatt talar om att det är vanligt och att kroppen övar för kommande vaknätter, men ärligt talat så hade den kunnat hoppa den biten 😛 Jag är så oerhört tacksam att jag jobbar hemifrån och kan styra mina dagar väldigt flexibelt, det tillåter mig att ta en tupplur eller sovmorgon när jag känner för det.

På det stora hela känner jag mig fortfarande väldigt tillfreds med livet, ha! Måste trots allt summera andra trimestern som väldigt positiv. Lite krämpor här och var, men absolut under kontroll. Märker definitivt att det känns värre i kroppen om jag håller igång mycket, var tex på jobbet och stan häromdagen och kom upp i över 10,000 steg för första gången på hur länge som helst. Det var definitivt görbart, men på kvällen var jag rätt slut i kroppen och det gjorde mer ont att göra ena småsaker. Behöver också mer och mer byta från att sitta till att stå eller ligga en stund, det går inte längre att sitta framför datorn i flera timmar utan att pausa tex, och det är lite svårt att resa sig. Men det är absolut fortfarande en enorm skillnad från förra graviditeten! Jag har fått revansch på den här trimestern då allt faktiskt flutit på! Får se vad tredje trimestern har att erbjuda mig nu, men jag känner mig redo!

26+5

Så har snart vecka 27 kommit och gått den med! Två tredjedelar av graviditeten har passerat och det är exakt 3 månader kvar till BF, men får vänta en vecka och två dagar innan jag går in i tredje trimestern. Känns ändå som att nedräkningen verkligen börjat.

Jag börjar verkligen märka av magen, tycker att det känns som att det börjar bli trångt där inne. Kommer ju titta tillbaka på denna tid om ett par månader och asgarva åt den tanken, för jag vet ju att det kommer bli mycket större, tyngre och otympligare ju längre tiden går. Men i alla fall. Veckan som gått har jag även lyckats med konststycket att kräkas inte mindre än tre gånger! Först så hostade jag så väldigt att jag kräktes (tror aldrig att jag varit med om det tidigare!), sen skulle jag göra covidtest och få en tops i halsen vilket direkt triggade igång kräkreflexen. Det senaste året har jag ju tagit ungefär en halv miljon test och aldrig reagerat så. Hade i alla fall inte corona den här gången heller! Sist men inte minst så fick jag en liten uppkastning i duschen när jag böjde mig framåt för att raka benen. Har inte upplevt något liknande under förra graviditeten, men då kunde jag såklart inte böja mig framåt pga foglossningen och covid fanns inte 😛 Men hur som helst så känns det som något nytt, och att det delvis kommer sig av den där ”trånga” känslan i magen. Känner också sparkar lite överallt nu som börjar göra rätt ont, och mini tycks också älska att sparka mig i blåsan. Fun times. Nu är vi i alla fall någorlunda friska och tillbaka till vardagen, dvs med sonen på förskolan där han får utlopp för sin överskottsenergi och inte behöver ta ut den på mig XD

Har börjat fundera väldigt mycket på det här att ha två barn. Såhär i efterhand känns det ju väldigt förspänt att få sitt första barn och bara fokusera på det. Nu finns det ju en till liten individ att ta hänsyn till när det kommer till allting. Bara det att ge sig av till förlossningen kräver ju barnvakt och planering. Sen var vi ju kvar på BB sist i två dagar, och jag antar att det kommer bli likadant nu. Men då kanske min sambo får vara hemma med storebror istället. För att inte tala om första tiden med mini sen… Antingen får ju sonen vara hemma – med sitt behov av underhållning – eller vara sina mindre antal timmar på föris. Det blir ju i vilket fall inga första tio dagar då bägge föräldrarna kan lägga fullt fokus på att lära känna och bonda med den nya lilla familjemedlemmen och komma in i hens rutiner. För det kommer ju fortfarande vara business as usual för 2,5-åringen! Sen vet man ju inte vad det blir för liten krabat som kommer till oss… förhoppningsvis en som mest vill hänga med och kan ligga i vagn eller sele, men tänk om hen vägrar. Ska jag själv lyckas få iväg storebror till föris med en liten minimänniska som totalvägrar? Vi vet ju att hen är envis om alla ultraljud är något att gå på… Ska jag kunna gå ut med hunden, fixa mellis och ordna? Med sonen var jag typ fast på soffan de första månaderna, hade jag inte saker i närheten så fick det vara, för han ville bara ligga i famnen på mig. Visserligen testade jag inte med sele, och kände väl inget större behov av att vara uppe och flänga några längre stunder, men nu är man ju så illa tvungen. Och de kanske får finna sig i det. Känns ju dock lite orättvist mot lillasyskonet som inte får samma första tid i livet, men det är ju förstås inget de minns. 🙂 En hel del funderingar i huvudet, men jag antar att det löser sig.

25+4

Idag är det alltså hundra dagar kvar till BF. Imorgon är vi nere på tvåsiffrigt! Jag har sagt det förr och säger det igen att man såklart inte ska haka upp sig på ett datum eftersom det lätt kan leda till besvikelse när den dagen kommer och går. Jag gick ju fyra dagar över BF med sonen och hann redan ställa in mig på att han aldrig skulle komma under de dagarna. Men samtidigt är det ju skönt att ha ett datum att hänga upp det på, och eftersom jag har graviditetsdiabetes kommer jag inte få gå mer än sju dagar över BF. Så som högst har jag 107 dagar kvar, rätt sjukt! Har också funderat på det där med BF lite, jag visste ju när jag hade ägglossning och när befruktningen skedde med sonen (såväl som med denna graviditet) och minns att mitt första datum då var 18 april enligt ÄL. Sen flyttades BF till 13:e vid KUB, vilket tekniskt sett inte var fysiskt möjligt… Han kom den 17:e. Nu har mitt BF enligt ÄL och via ultraljud varit exakt samma, så kan ju undra om det påverkar… Visserligen är det ju hundratals faktorer som styr när det är dags, men känns ju ändå lite intressant. Får se om sisådär 100 dagar helt enkelt!

Annars har vi lite sjukstuga här hemma. Klassisk ”alla har kommit tillbaka från semestern”-förskoleförkylning och som i nio fall av tio har jag lätt halsont och snuva. Sonen är såklart ungefär tretusen gånger piggare än vad jag är, sådär allmänt obrydd om att näsan rinner och han haft lite förhöjd temp. Samtidigt har han ju små stunder där han är lite mer gosig och ynklig mellan sitt vanliga energiska jag. Får honom att kännas lite mindre, liten igen. Och genast får jag dåligt samvete över att ”byta ut honom mot en nyare modell” så att säga. En liten bebis som kommer att stjäla mycket uppmärksamhet. Hur ska sonen reagera? Han kommer vara 2 år och 7 månader ca (om vi nu håller schemat) och man vet ju aldrig hur det kommer gå. Samtidigt är han inne i en väldigt ”rolig” period just nu. Han har varit rätt sen med talet (men väldigt tidig med motoriken istället) och har nu äntligen börjat prata mer och mer, kommer nya ord var och varannan dag. Fram tills för ett par veckor sedan har han haft typ noll tålamod till att sitta och läsa en bok, han har snabbt velat bläddra sidor så man inte hinner läsa eller titta, och sen sprungit vidare till något nytt. Nu kan vi faktiskt sitta och läsa, han tar in bilder och text och kan till och med referera tillbaka till en specifik sida där det hände något roligt. Han springer och hämtar böcker och kommer med, och sitter gärna och läser på riktigt! Känns som en helt ny möjlighet att lära känna honom, som jag har längtat efter det! Och så har vi bara hundra-nånting dagar kvar innan ett nytt litet yrväder kommer och ändrar vardagen…

Är kanske naturligt att känna såhär, och jag märker att jag är rätt hormonell och blödig när det kommer till det mesta, så säkert inte så konstigt. Nu ska den här förkylningsynkliga och smått orörliga mamman försöka få till den där kvalitetstiden med sonen i alla fall!

24+5

Oj, ännu en ny vecka som snart har passerat! Är över 60-procentsgränsen och snart är jag nere på tvåsiffrigt antal dagar till BF. Galet!

Jag mår BRA! Fortsätter att njuta av andra trimestern (även om jag tar en dag i taget). Haft besök i helgen som varit, lunchade med en kompis med efterföljande promenad igår och var inne en sväng på jobbet plus besök hos MVC idag. Föga förvånande känner jag av fogarna mer, men det är faktiskt fortfarande överkomligt. Mest seg i kroppen och lite jobbigt att resa mig upp, men har inte överdrivet ont. Hur härligt är inte det!?

Barnmorskan sa att hon nästan ville skriva ut mina blodsockervärden och visa upp, för de var enligt henne helt exemplariska. Lite mallig kan man ju inte låta bli att känna sig! Allt annat såg också bra ut, lyssnade på hjärtljud, mätte och kollade blodtryck. Hade kanske lite stor mage för veckan och låg i övre delen av skalan, men magen har verkligen växt den senaste tiden och jag har gått upp tre kilo på en månad (efter att bara ha gått ner sedan inskrivningen) så inte så förvånande kanske. BM trodde att det skulle jämna ut sig så småningom, och jag kommer ju få tillväxtultraljud om typ 8 veckor enligt plan. Kändes i alla fall som ett väldigt positivt besök, och jag känner att jag håller på att få lite revansch på förra graviditeten och även början av denna. Vet ju inte vad jag har framför mig kommande 100-nånting dagarna, men jag försöker att hålla kvar i den här känslan och leva på den. En dag i taget framåt, även om jag knappt hinner med i det tempot det går i nu. Men det känns fint!

Jag är glad att sonen går på förskola nu, för det ger oss alla lite välbehövliga rutiner. Vi kliver upp och går till föris med honom tillsammans sambon, hunden och jag. Denna vecka (det vill säga imorgon med) är sista veckan som han går på en annan förskola pga sommarsammanslagning, på måndag är vi tillbaka till att ha dryga 50 meter istället för 15 minuter till föris. När vi kommer hem äter jag frukost i lagom tempo och sen sätter jag mig och försöker jobba mina två timmar. Jag säger ”försöker”, för så mycket har jag faktiskt inte att göra än. Egentligen borde det vara något jag får lite ångest över, men nu kan jag verkligen acceptera läget och ta det som det kommer. Dagarna går ändå, jag får passa på att njuta av lite egentid och att fortfarande kunna komma ut och röra på mig utan att få ont. Jag tar inget för givet, och kan ju också ta det lugnt och låta kroppen vila mellan varven. Precis vad jag behöver, och bevisligen så funkar det toppen för stunden!

23+3

Tycks ha kommit till ett stadie där det är ”hoppsan, ny vecka igen!” Tiden rullar på och jag mår okej. Sror skillnad från förra graviditeten när det redan var rejäl nedräkning till slutet känns det som. Hade i alla fall stenkoll på vilken vecka och dag jag var i, nu måste jag kolla appen för att komma ihåg. Skönt ändå.

Har egentligen inte så mycket nytt att skriva om, men har noterat att det börjar kännas lite obekvämt ibland när bebisen sparkar. Känns fortfarande lite overkligt att det är en liten person där inne som faktiskt kan sparka så pass att det gör ont (och jag vet ju att det bara kommer bli värre!) Man skulle ju kunna tro att det skulle kännas lite mer verkligt när man gått igenom det en gång tidigare, men icke! Men det blir ju bra till sist.

22+2

Idag är det exakt fyra månader till BF, om man går på datumet. 56,1% avklarat. Nu ska man ju inte stirra sig blind på datum och siffror, men ändå skönt att det går framåt!

Denna vecka kommer bebis att väga ett halvt kilo och vara nästan lika lång som en skollinjal, vilket är rätt galet! Även om jag känner mini varje dag så känns det fortfarande så surrealistiskt att hen bor därinne, även om jag varit med om det tidigare. Vet inte om det är lite svårare då vi inte fick reda på könet. Nej, det spelar absolut ingen roll, men det känns som en viktig del i att lära känna hen och veta vem det är som bor där inne. Kan föreställa mig att vara tvåbarnsmamma och allt som behöver fixas inför det. Kan föreställa mig min son som storebror. Men jag kan inte föreställa mig bebisen ännu, det är för abstrakt. Nej, jag tror inte att jag hade en bild av sonen heller innan han kom ut, men då visste jag ju inte hur det skulle bli alls. Kanske är det inte alls annorlunda en andra graviditet, men jag kan ju inte vara säker. Den känslan är lite jobbig, men jag försöker jobba med det jag har. Så gott det går.

Jag mår i alla fall bra. Fogarna och diabetesen är samma som innan, under kontroll. Idag var jag inne en sväng på jobbet och hämtade min dator och pratade med kollegor, vilket kändes trevligt. Lite lustigt att lämna sonen på förskolan i morse när vi varit hemma i fyra veckor, men samtidigt lite skönt får jag medge. Det är ganska höga krav på en att göra av med hans oändliga mängd energi om dagarna, något som är mycket även för en förälder utan foglossning. Samtidigt är det ju mysigt att hänga som en familj. Men jag längtar som jag säkert tidigare skrivit så mycket till nästa sommar! En treåring som kanske kan kontrollera sin överskottsenergi något bättre, och som kanske till och med har en överlevnadsinstinkt och samtidigt kan hålla sig i närheten utan att kuta iväg i full fart i motsatt riktning än dit man är eller är på väg. Förhoppningsvis med en mini som finner sig med att bara hänga på i vagn eller sele. Och att jag kan röra mig och vara med. Så underbart! Men fortsätter att försöka göra det bästa jag kan utav denna sommar, har ju helgerna kvar för några utflykter om andan faller på. Hoppas att tiden går snabbt, samtidigt som den inte behöver gå FÖR snabbt. Kan ju behöva leva lite i nuet då vi bara har ett barn. En familj på tre (fyra med hunden) som ändå har hittat väldigt fina rutiner. En liten en kommer ju ställa till det ett tag i början, och det är inte alls säkert att hen kommer sova eller vara nöjd med tillvaron, vi kommer säkert få det kämpigt. Men tror att det också kommer bli alldeles underbart! Så lagom är bäst!

21+0

Den här veckan har gått snabbt, redan framme i vecka 22! Nu har min sambo semester, nästa vecka också, så det underlättar verkligen! Sen blir det lite vardag igen med förskola och jobb, även om jag kommer göra helt andra saker och jobba hemifrån. Dessutom bara 25%. Men jag är tacksam att det gått att lösa på något vis. Jag är även tacksam att jag fortfarande är kapabel till att sitta framför en dator på en stol utan att helt gå sönder. Minns inte exakt vilken vecka jag blev sjukskriven på 100% men tror att det var ungefär här. Då kunde jag inte sitta mer än två minuter ens på en bra stol, kunde inte stå och inte gå och fick vagga runt på mina kryckor när jag inte låg i fosterställning med en kudde mellan knäna på soffan. Så jag är tacksam! Har försökt hitta på lite saker med familjen nu. Det har inte blivit något storslaget än, knappt ens en riktig utflykt, men vi har hängt i parker och lekparker och gått lite på stan. Min kropp har definitivt protesterat lite, framförallt när jag tänker som ”vanligt” och att det är promenadavstånd någonstans som egentligen inte är det för mig i detta nu. Men det har gått bra ändå. Haft lite mindre tur med vädret veckan som gått men får se hur det blir framöver. Mycket av det som känns rimligt att hitta på med en sjövild tvååring, en halvhalt mamma och dessutom en hund i pandemitider känns som att de ställer en del krav på vädret. Jag får lätt lite FOMO när jag har semester, till den grad att jag knappt kan njuta av saker för att det mååååste göras något hela tiden. Jag försöker att släppa det nu, och inser också att mycket inte är som vanligt och att en tvååring fortfarande är lite för liten för mina vilda ambitioner, och att ta en glass i stadsparken är minst lika kul för honom. Ser absolut fram emot att vara föräldraledig nästa sommar! Kommer ha en liten, men hen kommer förhoppningsvis kunna trivas i vagn/sele/sjal och mest hänga med. Sambon har pratat om att kanske ta körkort, något som ingen av oss har i dagsläget utan får förlita oss på kollektivtrafik eller skjuts. Eller att promenera då, men det har jag ju konstaterat är mindre optimalt just nu.

Rent graviditetsmässigt och emotionellt mår jag helt okej just nu. Diabetesen som jag mäter varannan dag sköter sig fortfarande fint, och fogarna gör ju inte mer ont så länge jag sköter mig. Hade gärna kunnat springa efter sonen lite bättre, för det hade verkligen underlättat, men är fortfarande inte helt maktlös i min vardag. Jag känner bebis lite mer nu också! Innan har det mest känts när jag lagt mig på kvällen, men nu känner jag lite då och då på dagen och även när jag ligger på sidan. Små härliga buffar 💖 Är ju annorlunda med moderkakan i framvägg, men kanske kan fungera som en fin stötdämpare längre fram när sparkarna blir lite mer våldsamma? Kanske bara önsketänkande…? 🙂 Sover lite halvkasst, men det kan bero på att det är varmt, och jag sover med en ännu varmare kroppskudde i nån slags fleecetyg typ, plus att jag i sann semesteranda går och lägger mig lite senare än vanligt (trots att sonen vaknar som en väckarklocka kl 06) så det påverkar säkert en hel del. Helt energilös är jag i alla fall inte, och det går rätt jämnt ut med vad jag fysiskt pallar med. Så länge leve andra trimestern får jag väl ändå säga, även om jag längtar ihjäl mig till november och kanske nästa ultraljud. Men ska försöka stanna upp och njuta av stunden, och känna mig tillräcklig.