Gravid

39+6

projektsyskonLämna en kommentar

På själva BF kom så lillebror till världen med buller och bång!

Det började med småvärkar runt 00.30, sen fick jag en hel del vattniga flytningar i samband med detta. Det var en del kö i telefonen till förlossningen men vi fick komma in för en kontroll. Jag var ca 4 cm öppen med nästan utplånad tapp och det kunde konstateras att vattnet hade gått och sipprade i omgångar. Jag hade ju föreställt mig ett rejält splash som på film, men var inte så dramatiskt tydligen. I och med att vattnet gått ville de i alla fall ha kvar mig, men bedömde inte att jag var i aktiv förlossning än. De erbjöd en sovdos men den kände jag inte direkt av då värkarna blev mer intensiva, smärtsammare och kom tätare. Hade dock bara öppnat mig till 5 cm på drygt två timmar och jag kände mig lite lagom besviken. Började med lustgas då, vilket fungerade bättre än under förra förlossningen! Tror att jag hade fel teknik sist. Det tog ju inte bort smärtan, men det blev lättare att hantera, vilket då är syftet 🙂 De ville även ha upp mig i ett gåbord. Hann ta ett par värkar där med lustgasen och det började bli på gränsen till ohanterbart och jag övervägde att be om epidural. Då kom en JÄTTEVÄRK som höll på jättelänge och plötsligt kände jag hur det tryckte på. Här blev det rätt läskigt, vi ringde på klockan och de kunde konstatera att nu var det barn på gång! Kände helt annan krystimpuls denna gång och kunde verkligen följa kroppen, även om det ibland var kortare än den faktiska värken. Relativt smidigt gick det och utöver den läskiga megavärken så var det betydligt mer hanterbart än sist. Ingen utomkroppslig upplevelse! Helt fantastiskt!

Behövde två stygn, grad 1 men inte särskilt allvarligt. Känns ju som en babianröv där nere och jag är fortfarande lite orörlig, annars känner jag mig faktiskt oförskämt fräsch! Bebis mår bra, även om det visade sig att han har sex fingrar på varje hand!! Blodsockret har legat exemplariskt (back on track!) och det behövs ingen tillmatning eller fler kontroller! 😍 Jag ska mäta ett fastesocker imorgon sen är det nog inga fler kontroller på mig heller. Sambon har åkt hem till storebror så det är bara jag och Bisse som myser på BB. Känns bara mysigt just nu. Harmoniskt och fint. En toppenupplevelse att runda av en revanschgraviditet!

39+5

projektsyskonLämna en kommentar

En ynka dag till BF nu! I en ganska oväntad sväng så har jag spenderat delar av dagen med att vagga runt på Ikea! Det hade varit i princip otänkbart för mig i förra graviditeten, som i flera veckor kände mig jättenojig över att lämna huset när BF började närma sig ifall något skulle sätta igång… Sen att sambon behövde köra runt mig i rullstol för att jag skulle ta mig fram i lokalen är ju också en grej. Idag klarade jag mig utan hjälpmedel och tog mig runt hela stället med endast en paus i restaurangen och jag känner mig inte värre än vanligt i fogarna. Sjukt revanschig känsla! Hade kanske inte planerat in det på egen hand, men när svärmor ringde i morse och undrade om jag ville följa med så kände jag att varför inte. Skönt att hitta på något, och fysisk aktivitet ska ju inte vara fy skam för att få igång förlossningen. Inte för att jag känner något alls, men vi får se. Snart har denna dagen redan passerat i alla fall! Sen kommer BF-dagen och dagen efter det ska jag in på en kontroll till förlossningen om inget hänt innan dess. Kanske jag till och med kan åka därifrån med en plan också. Hoppas att mina värden ska fortsätta se okej ut och att gårdagens lite höga blodtryck inte innebär någon havandeskapsförgiftning eller annat tråkigt, men bra med extra kontroller. Kanske jag till och med kan åka ifrån den kontrollen med en bebis i famnen. Drömma kan man ju alltid…

39+4

projektsyskonLämna en kommentar

Dagens besök till läkaren/MVC bjöd på lite av en curve ball då mitt blodtryck låg lite högt. Allt har ju hittills sett exemplariskt ut så var lite oväntat. Fick sitta en extra lång stund i CTG under vilken blodtrycket faktiskt sjönk något (145/95 från början). Undersökningsmässigt hade det inte hänt mycket sen i måndags. Tappen är fortfarande väldigt mjuk och jag är 2-3 cm öppen, kanske att bebis huvud sjunkit ned något mer sen sist men är ännu ruckbart. Planen är att vänta in att förlossningen sätter igång av sig självt, men jag får en ny kontroll på lördag då jag är på BF+1 för att följa upp blodtryck och allt. Om det inte startat av sig självt, läkaren gissade att det var ett par dagar kvar och att det inte var något oroväckande med blodtrycket i dagsläget men att det skulle följas. Så det är ju bra.

Jag mår okej och har inte märkt av mitt blodtryck eller nåt annat. Nu tror jag definitivt att slemproppen gått i omgångar, haft rejäla slembitar när jag torkar mig. Efter hinnsvepningen var det lite brunt och slemmigt, sen har det varit gulaktigt. Jag har även mått lite illa, typ första trimestern style då jag kännt mig småbakis och inte haft någon direkt aptit. Annars är det samma status, ont lite varstans, sover som en kratta och är stor och otymplig. Lite smått stressad över att förlossningen ska dra igång, men i alla fall inte ren och skär panik längre.

Annars så har min blodsockermätare börjat kapsejsa; jag kan inte ladda upp min data till det system som jag laddat upp till varje vecka. Mäta kan jag fortfarande göra, men ingen från diabetesmottagningen kan se min data så känns ju lite mindre bra. Bra att jag har koll på värderna om det skulle sticka iväg (vilket de inte gjort än) och det är ju ändå så pass nära nu att det inte är så sannolikt att det blir något annat än kostbehandling. Får se om jag tar mig hela vägen till tisdag som är nästa gång det är tänkt att jag ska ladda upp och de ska stämma av. Då är vi på 40+3 vilket är när jag födde sist, och då får man också räkna på att jag flyttades fram fem dagar vid RUL då, vilket egentligen inte var fysiskt möjligt att jag kunnat bli befruktad 😅 Om man nu ska stirra sig blind på siffror, det låter i alla fall på läkaren att de gärna jämför med när det kom igång sist. Räknat från ÄL borde det i så fall vara imorgon, men det verkar ju inte hänt så pass mycket ännu. Aja, den som lever får se. Nu några dagars ovisst väntande och ett inplanerat besök för kontroll i alla fall, känns fint.

39+2

projektsyskonLämna en kommentar

Det händer sakta men säkert saker. Idag var jag 2-3 cm öppen med en mjuk tapp på kanske 2 cm så det har gått framåt på en vecka. Läkaren tyckte dock fortfarande att det var tidigt att sätta igång, speciellt eftersom det troligtvis skulle kräva medicin och riskera bli ett långdraget förlopp med risk för sugklocka eller akut kejsarsnitt om kroppen inte orkar med. Jag hade ju absolut sett att det gick med så naturliga processer som möjligt jag med. Fick en ny tid för kontroll på onsdag, för att kolla hur långt det kommit då. Mest för att jag ska känna mig trygg över att inte ”missa” att jag kommit igång snarare än att vi ska sätta igång det fick jag uppfattningen, och såklart är det ju bäst att kroppen är redo och sköter sig själv. Fint att det i alla fall är lite extra kontroller.

Fick också en hinnsvepning till, det kändes mer idag och jag känner mig fortfarande lite mörbultad såhär två timmar senare, så får se om det har någon effekt nu. Annars är nästa hållpunkt onsdag ifall det inte sätter igång innan dess, med inrådan att ringa in vid minsta lilla känning av något. Känner mig mer trygg nu, även om jag lätt stressar upp mig. Men det kommer säkert bli bra hur det än blir.

39+1

projektsyskonLämna en kommentar

Vecka 40 är här, och det är fem ynka dagar till BF. Imorgon ska jag till läkare igen för att se om vi planerar någon igångsättning. Jag försöker förbereda mig på att det inte kommer leda någon vart, förhoppningsvis kan jag i alla fall få en ny tid om nån vecka då jag väl gått över tiden och faktiskt måste planera in en igångsättning. Eller så ser allt bra och det kan bli bebis imorgon. Vem vet. Kan ju sätta igång inatt också för all del, när som helst. Lite spännande är den tanken, men jag får fortfarande olustkänslor inför hur stressigt allt kommer bli då. Men jag får dra mina tankar och funderingar för typ femhundrade gången med läkaren och se vart vi landar. Rent medicinskt är det ju fortfarande exemplariskt, även om jag inte har några mer kontroller/besök inbokade. We’ll see.

Nu är det ju inte över än, men kan lika gärna passa på att summera graviditeten lite. Hela första trimestern hade jag ju ganska svårt att glädjas, var nog mer påverkad av mitt tidigare MA än jag egentligen trodde. Sen kom både graviditetsdiabetes och foglossning som ett brev på posten, men har ändå hållt sig under kontroll. Funkar fint med kostbehandling och jag har sluppit kryckor denna graviditet. Trots att jag gått och vaggat som en anka i vad som känns som en evighet har jag ju faktiskt varit någorlunda rörlig. Hade en fin sommar där jag ändå kunde njuta någorlunda av att vara gravid. Man brukar prata om 100 bra dagar, och jag tror faktiskt att jag upplevde det. Enorm skillnad från graviditeten med sonen. Sen kom en liten svacka i och med att jag gick in i tredje trimestern och kände mig väldigt trött och tung som från ingenstans. Det blev bättre, men så kom ju de här orostankarna inför förlossningen helt oväntat. Men snart är vi i mål, och på det stora hela har jag tyckt det varit mycket bättre att vara gravid en andra gång. Sen känner jag mig rätt färdig med både graviditeter och barn, men det har ju inget med själva upplevelsen att göra. Men det blir en fin ”sista” upplevelse, en god revansch från graviditeten med sonen som var både fysiskt och psykiskt påfrestande under en lång tid. Visst har det varit upp och ned, men faktiskt en stor del upp. Så det är ju fint. Nu får vi ladda inför förlossningen och det kommande livet som tvåbarnsföräldrar ♡ Har ju ingen aning vad som väntar, men ser så mycket fram emot det!

Idag har jag lite extra ont i fogarna, men det är rätt självförvållat. I fredags var sambon lite försenad och skulle inte hinna hämtning på förskolan i tid, så jag tänkte att jag skulle ställa upp. Har nog inte hämtat på ett halvår innan dess eftersom det blev till en ”rolig” lek där sonen sprang skrattandes ifrån sin mamma som sakta vaggade efter. Nu hade jag med hans sulky som han faktiskt glatt hoppade upp i, och det gick fint tills vi kom in i trapphuset hemma och han insåg att vi inte skulle på något roligt äventyr. Då försökte han rymma från vagnen och det blev en kamp att få in honom i lägenheten och sen få av ytterkläderna. Det gick, och jag kände mig ändå lite stolt, men fogarna blev inte helt glada på mig. Igår var vi sen iväg på sen lunch/tidig middag hos svärföräldrarna, vilket var oerhört trevligt och gott! Däremot så tar det på krafterna bara att sitta rätt upp och ned vid ett middagsbord och att ta sig den egentligen inte alls långa biten från hållplats till hållplats hemifrån och dit. För student så känns det ju faktiskt okej att göra såna saker, vilket kanske gör att jag får lite hybris. Det är lite värre nu på slutet och jag kan märka av att det direkt gör ont om jag insisterar på att tömma diskmaskinen eller fixa med tvätten för att känna att jag fortfarande bidrar med nåt… Men förra graviditeten var det liksom fysiskt omöjligt att ens försöka efter vecka 20 typ. Bara för att jag kan betyder det ju inte att jag borde, men jag blir ju lite envis. Och får sota för det i efterhand, typ som idag då det troligtvis inte kommer göras många knop. Men det är ju okej. Hoppas att det försvinner lika snabbt igen i alla fall, tillsammans med diabetesen. Hålla tummarna kan man ju.

Nu är det dags att väcka det lilla yrvädret från sin middagslur så snart är lugnet över. Himla tur att man har honom såhär i väntans tider i alla fall, blir ju inte många långtråkiga stunder när han är i farten… 🙃

38+5

projektsyskonLämna en kommentar

Tror att min slempropp kan ha börjat lossna. Har slemmiga flytningar och i morse kom det även en liten ”klump” när jag torkade mig. Inte någon jättestor, men såna flytningar har jag inte haft innan och jag tycker att jag känner igen det från förra graviditeten. Då tror jag dock att det också kom en liten blodstrimma med flytningarna, men ingen liksom mehaklump. Fick så ett par dagar innan det satte igång då, vet inte om man ska räkna med att det blir likadant/samma tidsaspekt denna gång eftersom slemmisen kan gå flera veckor innan förlossningen. Eller så är det närmre än så. Annars har min mage varit lite lös till och från i en vecka nu, inget jag minns från sist alls. I övrigt inga direkta hintar att något händer, nada förvärkar eller sammandragningar än så länge denna gång heller. Inte ens någon diffus molvärk som jag kände de sista dagarna förra graviditeten, men tror att tappen i alla fall börjat påverkas. Var framåtvänd och ganska mjuk, något förkortad och 1 cm öppen i måndags, så det börjar ju hända saker. Får se om det håller sig tills på måndag.

Idag är 11/11 och imorgon blir det 211112 vilket ur födelsedatums-synpunkt ser rätt häftigt ut. Spelar såklart ingen roll, jag som är född 12/12 har snarare gått hela mitt liv och haft svårt att lära mig i vilken ordning man säger dag och månad i datumen. Men lätt att komma ihåg personnummer i alla fall. Men bebis kommer ju när den kommer, med ett alldeles perfekt personnummer oavsett. Imorgon hade ju dock varit ganska ”poetiskt” med tanke på att jag exakt ett år tidigare fick ut mitt MA.

Imorgon har det bara gått en vecka sedan hunden fick somna in, känns dock som att det hunnit gå betydligt längre tid än så. Det är smärtsamt, men det är inte längre så att man börjar okontrollerat hulka så fort någonting påminner om henne. Det gör ont och känns fruktansvärt orättvist, men känslorna är mer kontrollerade nu. Det värsta är ju hur man tvingas ändra alla rutiner. Mycket av vår vardag var uppbyggt kring att gå minst fyra stycken promenader varje dag. Innan jag fick problem med fogarna och faktiskt kunde promenera/plocka upp efter henne så tog jag två av dessa men på sista tiden har det varit min sambo som fått ta alla. Jag kan få lite dåligt samvete över det nu, att vi inte fick den tiden tillsammans, de rutinerna. Ändå så är det fortfarande en stor del av vardagen. Ska vi iväg någonstans eller planerar när det är dags att handla exempelvis så behövde vi ta hänsyn till att hon skulle få sin promenad eller att hon skulle följa med. På samma sätt som man anpassar sig efter barnets mat- och sovtider. Det är svårt att sådär över en natt lägga om tankesättet, jag kan fortfarande tänka att hunden måste ut innan vi gör X, och så kommer man på sig själv och blir lite extra ledsen. Vi hade ju haft hund längre än vi haft barn, det är en så starkt cementetad del av livet. Däremot så vänjer man ju sig snabbt vid att lägga till nya rutiner. Snart kommer allting att vändas upp- och ner när vi får lära oss den lilla knoddens rutiner. På sätt och vis känns det ju bra, samtidigt som storebror fortfarande behöver en någorlunda strukturerad vardag. Det som vi absolut kommer behöva släppa är den där egentiden som vi lyckats få till efter att vi nattat sonen och att det är dags att natta själv. Antingen har jag och sambon hittat på något tillsammans (typ kollat serier, ibland ätit något ”lyxigt” efter att sonen fått något annat till kvällsmat tidigare) eller så har vi gjort något var för sig, oftast suttit framför varsin dator eller så. Det kan man ju glömma snart!

Av någon anledning har jag dock fått för mig att jag ska vara väldigt pigg och fräsch i december… Att jag ska julpynta, baka lussekatter och pepparkakshus, fixa med adventskalender, gå på julmarknad hela familjen. Kan ju tilläggas att jag ALDRIG gjort detta i vuxen ålder, pga aldrig orkat eller fått tummen ur… Men nu ska jag tydligen bli någon slags supermorsa med oändlig energi? Hoppas kan man ju, men vi får se hur det faktiskt blir i verkligheten. Ska i alla fall bli fint att hitta den där nya vardagen tillsammans med lillebror. Första tiden med sonen var väldigt bebisbubblig där jag typ satt på soffan och höll honom, och inte vågade röra mig för att han hade somnat. Nu ser jag framför mig något lite mer aktivt. Klassiska ”andra barnet får mest hänga med”, och jag försöker anamma det. Vi har fixat med ståbräda till vagnen och jag hoppas att vi kan få till lite mysiga promenader när jag väl blir rörlig igen. Bärselen får vi kanske också damma av. Som jag längtar nu!

38+4

projektsyskonLämna en kommentar

Ensiffrigt. Plus max sju dagar, eller i princip dags när som helst.

Idag för ett år sedan, den 10:e november, låg jag ensam i ett undersökningsrum och fick det konstaterat att det inte fanns något levande foster i min mage. Att bli gravid, få missfall och bli gravid igen under pågående pandemi har ju haft sina utmaningar. Jag är väldigt glad att det inte är första barnet och att jag trots allt har lite på fötterna den här gången. Väl på utsidan sen är det mer RS-virus som jag oroar mig över, även om det såklart är långt ifrån över med corona. Har varit lite ovant att sitta i väntrummet och det har varit fullt av partners/anhöriga där också. Även att det sitter folk på kollektivtrafiken och hostar oblygt. Man har ju nästan fått och blivit lite folkskygg av det hela, jag vill helst krypa in i ett litet hål och hålla mig borta från potentiella smittorisker. Nog för att jag fortfarande hostar och snorar lite, för jag vet inte hur många veckor i rad. Varje gång jag hostar så känns det verkligen i hela bäckenet, som om det helt ska gå sönder. Det är även lite mindre bekvämt att ens ligga i fosterställning i soffan med en kudde mellan knäna, känns så fort jag reser mig upp en smärta i hela området. Antar att det är ett tecken på att vi närmar oss slutet, eller så har jag bara hostat sönder alla fogarna? 🤷‍♀️ Hur som helst börjar jag bli väldigt leds på att vara gravid nu. Tycker ändå att jag kämpat på och ändå haft det rätt bra fram tills alldeles nyligen, men nu är det tungt och jag börjar bli otålig. Det får ju nästan tiden att sakta in lite, men eftersom det rullat på väldigt snabbt fram tills nu så tackar jag och tar emot.

Hade veckoavstämning med diabetesmottagningen igår, och jag fortsätter med att mäta varannan dag. Jag kommer få uppföljning/återbesök med kanske ytterligare glukosbelastning relativt snart efter förlossningen fick jag info, för att utesluta att jag utvecklar vanlig diabetes. Hon trodde dock inte att det var någon större fara med tanke på hur fina mina värden legat, och jag kommer ju med absolut största sannolikhet fortsätta kostbehandla hela vägen in i mål även denna gång. Ska bli HIMLA skönt att slippa mätandet dock, även om det såklart är trevligt att inte behöva sticka varje dag (som sist). Märker liksom hur allt känns lite tyngre de dagar som är mätdagar. Då äter jag ändå i princip samma sak varje dag, i alla fall till frukost och lunch, vare sig jag mäter eller inte. De dagar jag mäter känns det dock som en så mycket större grej, påfrestande. För att inte tala om att vänta på att telefonen ska ringa någon gång under eftermiddagen på tisdagar, ifall det skulle vara några nya bud. Än så länge har det alltid hetat ”allt ser perfekt ut, fortsätt som du gör så hörs vi nästa gång” och jag kan andas ut, men är ytterligare en sak att gå och ha någon form av jobbig känsla inför. Nu är det mätdag idag, sen är det två dagar till innan måndag och därefter ytterligare två dagar innan BF, så det är ju inte mycket kvar där heller. 3-4 dagar ytterligare till 40+6 om det blir så långt. För att ha hållt på ända sedan slutet av första trimestern är det verkligen inte mycket kvar där heller.

Nu är min graviditetspenning officiellt över med, även om jag fortfarande inte fått tag i chefen som var ledig hela förra veckan. Var dock inne och lämnade lite papper som jag suttit på när jag ändå var hos BM förra veckan, så egentligen har jag inte mycket att tillföra. Jag har gjort en liten fuling för att försöka dryga ut i plånboken lite och lagt in om semester fram tills BF, annars är jag väl nästan på föräldraledighet nu. Hur det än blir så är det bara slutspurten kvar, snart är mini här!

Känns väldigt antiklimatiskt med det läkarbesök som i princip bara bestod av att boka till ett nytt besök i måndags. (Nu har det gått mer än 48 timmar sedan hinnsvepningen och jag tror inte att den gjorde ett dugg, inte en tillstymmelse till blod eller missfärgade flytningar eller några känningar). Sen gårdagens lite virriga besök som dessutom tog upp en akuttid till en annan BM än ”min”. Jag har fått en starkare tilltro att det kommer lösa sig hur det än bli, att kroppen klarar av det och att jag kommer få den vård jag behöver. Men jag vill fortfarande hellre att förlossningen kommer igång under kontrollerade former inne på sjukhuset än att det pang bom kan sätta igång när som helst. Det är dock inte med enormt ångestpåslag som jag känner efter i kroppen om det eventuellt skulle kunna vara något på gång, för jag vill ju gärna att det ska bli av snart! Inte samma pepp som förra graviditeten eller för den sakens skull som jag kände innan 37+0 typ, men något mellanting.

Det känns rätt långt till måndag även om det absolut inte är det. Det tråkigaste som det skulle kunna resultera i är ett ”allt ser bra ut, det får komma igång av sig självt” och så har jag inga fler tider bokade till någon. Då är det 4 dagar till BF och 11 dagar till absoluta vräkning då de ÄNDÅ behöver sätta igång mig. Ska jag gå den tiden utan så mycket som en kontroll (och en anledning att lämna huset) så kommer det kännas som lååååååång tid. Jag + mycket tid + ensam med mina tankar =/= något bra. Hoppas på att vara lite mer mogen och att de tycker att vi i alla fall kan få till något under nästa vecka om det inte dragit igång innan dess. Förhoppningsvis kan det ändå bli ganska naturligt, kanske inte behöver sätta igång det medicinskt. Visst för att det fungerade fint med cytotec för att få igång mitt MA, god effekt utan större smärta, men kan det bli mer naturligt så är det ju att föredra. Men det ligger ju tyvärr i händerna på en läkare jag aldrig träffat.

Under tiden får jag försöka kurera min förkylning så gott det går (hade ju varit toppen att kunna andas normalt under själva förlossningen och inte hosta bäckenet i tusen små bitar) och kanske hitta nåt småprojekt jag kan fixa här hemma trots fysiskt begränsad. Eller bara ta det lugnt och passa på att ta nån tupplur eller två, det är ju också ganska produktivt…

38+3

projektsyskonLämna en kommentar

Dagens extratid till barnmorska var tydligen planerad att vara en gynundersökning, vilket kändes lite väl överflödigt när detta gjordes igår… Virrigt i vanlig ordning. Men vi passade på att prata igenom mina funderingar kring förlossningen och en eventuell igångsättning. Känns som att jag är lite lugnare igen, jag har varit nere på botten och vänt. Jag föredrar nog fortfarande att känna att det kommer igång under kontrollerade former, men jag är ändå okej med att det sätter igång av sig själv. Med det sagt hade jag liksom kunnat skriva in mig på förlossningen redan nu och ligga där och vänta på att nåt händer även utan igångsättning bara för att vara redo. Att hinna bli lite uttråkad och otålig, ligga och kolla på serier och vänta typ. Kanske få ett förlopp där det finns tid att testa olika former av smärtlindring och kanske aldrig få de där riktigt fruktansvärda värkarna som tog över hela min varelse.

Men nu får vi se på måndag vad som beslutas. Tills dess är vi ändå redo. Allt är fixat, väskan är packad och jag har till och med skrivit ett förlossningsbrev. Nu är det bara mini som ska bli redo med. Har varit ett jäkla ståhej inne i magen sen igår, men har annars inte märkt av något från hinnsvepningen. Inget blod eller färgade flytningar, ingen molvärk. Det är ju ett tag kvar dock, även om idag är sista dagen då det är tvåsiffrigt antal dagar kvar till BF. Plus max sju dagar, beroende på vad som bestäms på måndag. Mer ska jag ju i vilket fall inte gå över tiden, så det får de styra upp tycker jag!

38+2

projektsyskonLämna en kommentar

Efter att ha gått i något slags sorgetöcken sedan i fredags kväll så börjar nog den mest akuta chocken efter hunden lägga sig. Vi är fortfarande ledsna och känslorna sitter verkligen på utsidan, men det börjar bildas som en skyddande hinna runtomkring.

Idag var det då dags för TUL och läkarbesök. Allt fortsätter att se exemplariskt ut. Mini växer som han ska där inne, dock uppskattningsvis på -1,1% mot medel nu (till skillnad från -0,5% senaste) och väger ca 3300 gram idag. En lagom liten bebis som följde sin kurva fint, något mindre än storebror. Mitt blodtryck och blodsocker ligger stabilt och finfint.

Läkaren lyssnade på min oro och förstod, men tyckte att det var lite tidigt att planera för igångsättning redan nu. Eftersom jag födde i vecka 41 sist så borde det bli ungefär i krokarna där denna gång trodde hon. Jag fick en ny tid om en vecka, och även en hinnsvepning så får väl se om något händer innan dess. Tappen var relativt mjuk, framåtlutad, 3 cm och jag var en cm öppen. Kanske inte mindre nervöst att trigga igång det, men känner mig lite mer lugn nu ändå. En förlossning om än en i raketfart känns liksom så litet vid sidan av att vara tvungen att låta en familjemedlem somna in, så jag är ändå rätt lugn nu. Skulle fortfarande vara skönt att redan vara inne på sjukhuset när det väl drar igång, men det löser sig. Kanske har jag en faktisk plan om en vecka, vilket också känns bra. Jag känner fortfarande inte den där peppen att det kan dra igång när som helst och att det är spännande, men mer av ett lugn. Jag tar vad jag kan få.

38+0

projektsyskonLämna en kommentar

Livet är verkligen inget en kan förutspå eller planera. Igår tvingades vi ta beslutet att låta vår älskade hund somna in. Vi hade noterat att hon var något tröttare än vanligt de senaste veckorna, och inte så intresserad av sitt torrfoder. Däremot åt hon matrester och annat med god aptit så vi kände oss inte särskilt oroliga. Hon brukade bli så strax innan hon skulle löpa så vi antog att det var på gång helt enkelt.

Igår morse höll sambon på att klä på sonen ytterkläder för att ta sig till föris och jag låg kvar i sängen. Jag hade vaknat runt 02 och haft en massa oroliga tankar kring förlossningen och hade bara lyckats slumra till kortare stunder därefter. ”Oj det är blod här!” hojtar sambon och i mitt lite sömniga tillstånd tänker jag att då har väl löpet börjat som vi misstänkte. Men det visar sig att hunden hade nyst och det kom ut både koagel och blod, och det fortsatte att droppa blod från nosen. Det blev till att hastigt hoppa upp ur sängen medan sambon stressade iväg till föris. Han ringde sin mamma som också var lite yrvaken och antog att det var mig det handlade om, hörde bara att ”hon blöder” i princip. Men vi lyckades hamna på samma plan och tog oss iväg till veterinären (varken jag eller sambon har ju körkort och detta var ytterligare ett tillfälle då det kändes som ett mindre genomtänkt beslut). Här var jag fortfarande inställd på att det bara var något ”lätt”, hon kanske hade fått in något i nosen som legat och irriterat, kanske var hon förkyld, eller så kan väl hundar också blöda lite näsblod ibland. Veterinären var rätt fåordig när det till sist blev vår tur, men behöll hunden för att ta blodprover och röntgenbilder. Vi fick åka hem under tiden eftersom de sa att det kunde ta flera timmar, men vi hade precis dukat upp frukostbordet (klockan var 10-11 kanske vid det laget och ingen av oss hade hunnit äta) när de ringde och tyckte att det var bäst att vi blev remitterade till ett djursjukhus istället. Så vi fick halsa kaffet och knöla in oss i bilen igen, till djursjukhuset i en närliggande stad. Vi blev invisade i ett rum där vi fick sitta i 45 minuter. Jag antog att det var ett gott tecken eftersom det då måste finnas annat akut som gick före oss, och förstod inte riktigt varför vi inte kunde vara kvar ”hemma” hos vanliga veterinären. Men så kom de då in, och förklarade att de blodprover som tagits inte såg bra ut. Alla vita blodkroppar var extremt låga, och det såg ut som att hjärtat var lite förstorat på röntgenplåten. Dessutom tyckte hon att andningen lät påverkad vid undersökning. De misstänkte cancer av någon form, och ”det är inga roliga grejer vi letar efter”. Igen fick vi åka hem igen utan hund för att de skulle göra ytterligare undersökningar och kontroller, vilket kunde ta ett tag. De skulle ringa så fort de visste mer eller om en försämring skedde.

Jag tror att vi hann vara hemma i tre timmar totalt, chockade och ledsna. Vi försökte trösta varandra så gott det gick, medan vi otåligt väntade på att telefonen skulle ringa. Vi hann hämta hem sonen från föris igen när det till slut ringde hos min sambo. De pratade i vad som kändes evigheter, och jag som bara hörde ena halvan av samtalet och samtidigt försökte underhålla sonen så att sambon fick prata i fred kände mig väldigt nervös. När jag hörde ”det är ett svårt beslut, jag måste diskutera med sambon men kan ringa tillbaka igen om en liten stund” så var det som att luften gick ur mig.

Älskade vovven hade blivit sämre. De hade henne på IVA och hon behövde syrgas. De hade tagit nya blodprover som såg ännu värre ut. För att ens kunna redogöra för exakt vilken cancerform det rörde sig om så skulle det behövas blodtransfusioner, och det var ingen garanti att det skulle gå. OM de lyckades ens diagnostisera och OM de lyckades sätta in rätt behandling (en tuff sådan med cellgifter) så trodde de inte att det skulle förlänga med mer än ett par månader. Det kändes inte värdigt att utsätta henne för det, det skulle ju bara vara för vår skull och vi skulle bara skjuta upp det oundvikliga en kort stund.

Vi tog oss hem till svärisarna där vi lämnade av sonen och satte oss i taxi till djursjukhuset. Chauffören försökte småprata men vi var inte det muntraste sällskapet direkt. Han lovade ändå att vänta på oss till återresan, även om vi varande att det kunde ta ett tag. Vi fick komma in och vänta en stund, innan vi blev visade till ett rum som var fint ordnat med lite dämpad belysning och blommor. En sköterska kom in och pratade med mjuk röst om vad som skulle hända, och efter en stund kom de in med vår lilla flicka till oss. Hon såg fortfarande relativt pigg ut – som sig själv! Vi fick en fin stund på en liten hundsäng på golvet där jag lyckades krångla ned mig, och vi låg och klappade och myste en sista gång. Sedan kom de in och gav medicin. Det var lugnt och fint, men hela alltet kändes som att det gick så otroligt snabbt. När vi kom ut till den väntande taxin hade det knappt gått 12 timmar sedan vi trodde att vi hade en fullt frisk hund, nu hade vi ingen hund alls.

Jag har brutit ihop ungefär hundra gånger sedan dess. Allt från en liten stilla tår till full on hulkande gråt. Hon finns överallt, varje liten situation påminner om att hon inte är där. Både jag och sambon gick sönder vid frukostbordet. Jag hade tagit det sista ur leverpastejpaketet och brukade alltid ge det till hunden för att få ut de sista resterna innan vi kastade det. Hon brukade alltid sitta bredvid sambon i hopp om att få någon tugga av något gott, kanske en liten bit ost eller skicka. Väldigt respektfullt på behörigt avstånd nog att inte tigga, men ändå nära nog. Hennes plats. Nu kommer hon aldrig mer att sitta där.

Det var ju inte så här det var tänkt. Grabbarna skulle ju växa upp med henne. Leka, busa, bada i sjön tillsammans i stugan. Visst skulle det bli ett jobbigt samtal om några år, när hon blivit lite grå om nosen och inte orkade hålla samma tempo som de små. Men då skulle vi ha skapt många fina minnen tillsammans. Nu fick hon inte ens träffa lillebror 🥺 Det verkar i alla fall inte som att sonen förstår mycket. Han har inte letat eller frågat efter hunden, eller reagerat särskilt på att mamma och pappa är ledsna. Han är ju stor, men fortfarande väldigt liten trots allt.

Det är tufft nu. Det här med att föda barn och att jag varit nervös över läkarbesöket på måndag känns så litet nu. Jag känner mig dum som bara härom dagen beklagade mig för sambon att jag nog lyckats bli lite beroende av näsdroppar, för jag mår prima så länge jag tar dem men så fort jag slutar känner jag mig dunderförkyld. Så trivialt. Här sitter jag nu istället och har ett stort hål i hjärtat. Vi har förlorat en familjemedlem som varit med oss sedan hon var liten valp. Hon hann bara bli 6 år i somras, vi skulle ju fått ha henne i många år till. November skulle bli en positiv månad nu, med en NY familjemedlem. Det är nästan exakt ett år sedan som jag fick mitt MA konstaterat, nu var det ju meningen att vi skulle få en liten ljusglimt istället i årets mörkaste och tristaste månad…

Fuck cancer, är allt jag kan säga.