Vilocykel efter MA

Happy New Year

projektsyskonLämna en kommentar

Gott nytt år! Jag och sambon hade ett stillsamt firande med trerättersmiddag på tu man hand och skålade in det nya året på balkongen. Sonen sov duktigt mellan 19 och 07 utan uppvak ❤

Detta nyår var ju annorlunda, men det var i princip så vi firade förra året också. Skillnaden där var att min sambo drog ut efter midnatt och träffade några vänner, medan jag gick och la mig. Så största skillnaden för oss blev egentligen att få barn. Eller för mig kanske. Sambon har ett större behov än jag har av att träffa vänner och vara ute och festa, själv hade jag nog gärna levt med social distansering helt frivilligt. Eller jag saknar ju att kunna krama mina nära och kära, det är ju det konstigaste som varit med 2020. Och det kommer det ju fortsätta att vara ett tag till framöver, men förhoppningsvis har vi någon slags återgång till det normala inom en inte allt för snar framtid. Så länge är jag väldigt tacksam för min lilla familj, även om det såklart fattas en liten del av den. Både julen och nyår var faktiskt förvånansvärt bra vad gäller tankar på missfallet. Min födelsedag och tanken på högtiderna i förväg var rätt jobbiga, men tänkte inte mer på det medan det hände, och jag kunde vara mer i stunden. Skönt.

Jag tror att det nya året också alldeles strax bjuder på ägglossning!! Har haft halvstarka ägglossningstest under gårdagen (även om jag sa att jag inte skulle kolla upp sånt denna gång…) och är nog verkligen på gång. Kände att jag hade lite ägglossningssymptom häromdagen och kunde helt enkelt inte hålla mig. 🙂 Det är jätteskönt att kroppen verkar börja återhämta sig, och att jag kunde känna in det själv också!

Sen har jag gjort något som eventuellt är lite dumt/onödigt. Jag köpte nämligen en julklapp till mig själv: en Tempdrop. Det är alltså en termometer som man har på sig hela natten, som kontinuerligt mäter temperaturen och ger ett medelvärde. Den mäter genom uppvak, den mäter även om man sover med öppen mun. Min förhoppning är att den ska ta bort lite av stressmomentet som det ändå kan vara att tempa. Jag har ett rätt stort behov av att göra helt rätt, vill gärna få en perfekt mätning och blir lite besatt. När vi försökte med sonen ställde jag alltid klockan på samma tid och mätte alltid då även om jag somnade om efteråt. Nu är det ju inte alltid jag som bestämmer ifall jag kommer vakna mitt i natten, och det är inte helt lätt att veta ifall jag kommer få somna om därefter och kan få sammanhängande sömn nog att mäta när jag kliver upp. Får alltid dåligt samvete över att utesluta temperaturer eller ifall det blir väldigt sicksackigt. Är ju väldigt glad över att ha denna metod att kartlägga mina cykler med, men har samtidigt varit väldigt skönt att pausa ett tag. Nu hopas jag i alla fall att det ska vara en bra kompromiss med Tempdrop. Har använt den inatt bara för att testa, lite svårt att veta vart den skulle sitta. Jag har också lite, hm, sladdriga armar så vet inte hur tight man måste sätta. Fick fram en temperatur som kändes rätt rimlig i slutändan i alla fall! Hade tänkt dubbelkolla med vanliga tempen, men glömde av mig och plockade över sonen till vår säng direkt när han/vi vaknade och han ville inte ligga kvar och mysa mer än någon minut innan det var dags att kliva upp. Men inatt var ju såklart lite annorlunda, gick och la mig väldigt mycket senare än vanligt och vi skålade i lite champagne plus ett glas vin till maten så skulle nog uteslutit denna temp ändå. Men bra att testa på, och jag tror att man vänjer sig och blir bättre på det. Egentligen ska man nog ge den lite längre tid, men det är ju först kommande cykel som det blir mer skarpt läge. Men bevisligen har jag rätt bra koll på min cykel ändå!

God fortsättning på er! Jag ska ta de här sista lediga dagarna att försöka få in så mycket återhämtning som bara går, innan det är dags för jobb och all osäkerhet som det innebär. Mitt löfte för i år är att försöka vara snäll mot mig själv, så det tar jag till vara på nu en stund.

❤

Happy holidays

projektsyskonLämna en kommentar

Idag är det tre dagar kvar till julafton. Tror inte riktigt att jag hajat det än, skulle lika gärna kunnat vara tre månader kvar! Här väntas det i alla fall inte på tomten, utan på mensen! Har fortfarande lite småblödningar som varken går åt ena eller andra hållet. Ser bara så fram emot en nystart. Ny cykel. Nytt försök. Nytt år.

2020 har verkligen varit piss på flera sätt. Samtidigt har jag ju fått följa stora steg i min sons liv. Hans första steg. Hur han gått från att börja på förskolan där han blev så ledsen av att lämnas, till att glatt springa in på morgonen utan att se sig om och sen knappt vilja gå hem på eftermiddagen. Gott tecken! Min fina lilla – stora! – skrutt! ❤

Nu verkar det förhoppningsvis som att jag får vara ledig i mellandagarna! Även om det snabbt kan ändras och återkallas. Men håller tummarna nu. Kunna vila lite. Bara vara. Ta hand om mig själv. Precis vad jag behöver!

Happy birthday…

projektsyskonLämna en kommentar

Idag fyller jag 34. Jag hade ju önskat att vara ”färdig” och kunna stänga bebisfabriken innan nästa födelsedag. Det blir ju lite dystert att tänka att om allt hade gått som det skulle så hade jag haft en 6-månaders liten knodd om ett år. Nu vet jag ju inte alls. Får samma känsla med julen med, en tomhetskänsla av att veta att där skulle vara en till familjemedlem med oss nästa år, och nu är den bilden ytterst otydlig. Plus att jag skulle varit i andra trimestern nu och vi kunde gå ut med det officiellt denna jul. Det är ju lite tungt helt enkelt.

Jag vet ju rent logiskt att sånt här inte går att styra upp eller planera på något vis. Sen är det väl inte så att det poff på dagen man fyller 35 att det skulle påverka fertiliteten över en natt direkt. Jag är säkert redan mindre fertil nu än när jag blev gravid med sonen i så fall. Jag vet ju att det händer när det händer om det är meningen att det ska det, och jag har ändå en stark övertygelse att det kommer gå vägen. Sen att jag har idéer om när, var och hur det ska ske, hur långt vi önskar att det blir mellan syskonen… Det ligger ju egentligen inte i mina händer.

Rent cykelmässigt (eller hur man ska se på det) så har jag fått en konstig liten blödning som kommer och går då och då. Och att kalla det för blödning är kanske att ta i. Ibland är det ingenting, ibland kommer det som färskt blod (är i alla fall röd färg) när jag torkar mig, men är väldigt utspätt. Ibland är det lite rosa flytningar, sen ingenting. Knappt att jag behöver trosskydd. Går liksom och småskvätter lite. Min blödning efter cytotecen var ju först som en mens, sen blev det bruna flytningar som sen var borta i ett par dagar innan detta satte igång. Det känns som något annat av en annan karaktär. Misstänker att det är en mellanblödning och att kroppen är i lite obalans fortfarande. Har tagit mig sovmorgon idag, men tänkte kanske ta ett nytt gravtest idag eller imorgon för att se hur det står till.

På tal om sovmorgon så känns det som en mycket tacksam födelsedagspresent att få ligga kvar i sängen fortfarande, snart halv 10! Det är fortfarande oklart om vi kommer få något ledigt i jul, och det kan bli aktuellt att stärka upp på sjukhuset istället för min vanliga mottagning. Det märks rätt tydligt hur mina kollegor med mig inte mår helt bra i det hela. Det är stressande att inte veta eller kunna planera (känns detta bekant?) och corona ligger som en blöt filt över allt. Var hemma och vabbade i början av veckan, och kände en så tydlig kontrast så fort jag satte min fot på jobbet. En våg av obehag som sköljde över mig, väldigt tydligt. Kan ju bara säga det om och om igen att jag hoppas att det blir bättre.

Just nu är jag lite mer orolig över att bli gravid igen under rådande omständigheter. Känslan av att det är en pusselbit som fattas och något som kommer göra mig hel igen finns också där och sliter åt ett annat håll. Jag vill inget annat än att bli gravid, jag längtar så! Jag hann märka av pandemin sist genom att jag fick vara själv på ultraljuden och när det konstaterades att det inte fanns några hjärtljud och att det inte gick åt rätt håll så var jag ensam. Det kommer säkert vara så ett bra tag till. Samtidigt måste man ju kunna föreställa sig en ljusning. Om minst nio månader är läget annorlunda. Kanske är alla vaccinerade och sjukvården under mindre press. Det såg ju helt okej ut i somras och besöksförbud kunde ju hävas. Corona kommer inte försvinna på länge, men förhoppningsvis kommer den inte ha samhället i detta järngrepp länge till. Jag får kanske vara lite självisk ibland också. Jag vet ju inte hur lång tid det dröjer heller. Och först och främst får jag vänta in att mensen kommer.

Återbesök

projektsyskonLämna en kommentar

Igår var jag på bködningsmottagningen för återbesök/kontroll efter mitt MA. Allt såg bra ut, det verkade inte som att det var några rester kvar. Läkaren kunde även se att det såg ut som att ägglossning eventuellt var på gång snart också, så det verkar som att kroppen återhämtat sig väl. Häftigt ändå! Hade ju relativt tidigt ägglossning (med tydliga symptom) och rätt regelbundna cykler när jag fick tillbaka mensen efter förlossningen, så uppenbarligen trivs min kropp ur den aspekten med att vara gravid. Som jag förstått det ökar progesteronreceptorerna även vid en kortare graviditet (tidigt missfall) så det verkar ju ge min cykel en skjuts på vägen!

Kommer ju vänta in och se om jag kan märka några symptom på egen hand, skippar fortfarande temp och tester. Tog ett gravtest i söndags som var svagt svaaaagt positivt så lite hormoner finns kanske kvar som spökar lite, så det kan ju också göra det svårt att testa med LH-test. Hur som helst så kommer jag vänta ut mensen innan det blir tal om att börja nåt igen.

I övrigt är det lite hektiskt i livet. Som vårdanställd under rådande pandemi vet jag fortfarande inte om jag kommer få någon ledighet i jul… Den här lugna och återhämtande högtiden jag skulle få spendera med familjen vet jag alltså inte riktigt om den blir av. Än så länge så jobbar jag hur som helst inte röda dagar, men man vet aldrig om det kommer ändras med kort varsel.

Life goes on

projektsyskonLämna en kommentar

Skriver inga cykeldagar denna gång, men tekniskt sett är det CD10. Jag mår okej, blöder fortfarande men det har minskat ännu mer nu och är som en lättare mens (förutom att det hållt på i tio dagar då). Jag har inte ont eller något, har varit på jobbet en hel vecka. Det som varit svårast är att låtsas som ingenting. Har ändå ett jobb som kräver rätt mycket socialt och mentalt av mig, och jag har stort ansvar. Det har gått bra såklart, annars hade jag stannat hemma. Men det är ganska dränerande. Jag ska vara positiv och motiverande för andra människor och hjälpa dem, vilket alltid känns bra att kunna göra. Samtidigt så kräver det mycket av mig, då jag inte känner mig själv på topp. Så går och fejkar att allt är bra dagarna i ända, sen får jag dåligt samvete att jag stupar när jag kommer hem och inte orkar lyfta ett finger. Utöver detta är sonen inne i någon slags trotsålder och rebellar mot att sova, så jag får inte heller så mycket sömn. Allt detta gör ju att jag känner mig lite mer känslosam över annat, så hela situationen med corona och tanken på annorlunda högtider och att jag inte vet när jag kommer träffa min släkt igen, vilket är lite tufft.

Det börjar närma sig vad som skulle varit lite milstolpar… Skulle snart gå in i andra trimestern, och skulle de kommande veckorna någon gång gjort KUB, och hade nästa besök till MVC inbokat och ja… det känns ju lite tungt. Tanken på att vi snart kanske skulle gå ut med graviditeten, att få fira det till julen och allt sånt, det skär ju lite in i hjärtat. Samtidigt så känner jag ändå att den värsta sorgen är passerad. Jag sörjer att jag inte är gravid just nu, men hur jag än vänder och vrider på det så känner jag inte att jag har förlorat ett barn. Det är lite svårt att förklara, eftersom jag självklart redan föreställt mig långt framåt i tiden hur min son skulle bli storebror och hur vi skulle ha en liten pytteplutt hemma igen… Men den visionen lever ju kvar, bara att den blivit framskjuten. Jag kan ju inte på något vis garantera att jag kommer bli gravid snart igen, eller att det kommer att gå vägen den gången heller, men jag har en så stark känsla av att det snart kommer gå bra. På så vis blir sorgen och saknanden av ett andra barn, idén om detta barn, inte lika jobbig. Inte lika verklig. Är ledsen över att inte vara gravid, och kan längta efter att bli det igen. Ser fram emot att min kropp ska återhämta sig. Men det är inte helt smärtfritt för den sakens skull, en upprivande erfarenhet. Men jag är den erfarenheten rikare, I guess. Kändes nästan för lätt att rätt snabbt kunna bli gravid när jag önskade och att det inte skulle bli några komplikationer. Men nu har jag varit med om detta, då känns sannolikheten att det skulle hända igen inte lika stor. Såklart så funkar inte matematiken på det viset, men det är så min känsla är.

Jag ska försöka vara snäll mot mig själv, inte ställa för höga krav. Låta tiden ha sin gång. Det kommer bli bra. Även om julen kommer bli annorlunda i år så har jag min fina sambo och vår fina son. Jag kan känna mig rik.