38+5

Tror att min slempropp kan ha börjat lossna. Har slemmiga flytningar och i morse kom det även en liten ”klump” när jag torkade mig. Inte någon jättestor, men såna flytningar har jag inte haft innan och jag tycker att jag känner igen det från förra graviditeten. Då tror jag dock att det också kom en liten blodstrimma med flytningarna, men ingen liksom mehaklump. Fick så ett par dagar innan det satte igång då, vet inte om man ska räkna med att det blir likadant/samma tidsaspekt denna gång eftersom slemmisen kan gå flera veckor innan förlossningen. Eller så är det närmre än så. Annars har min mage varit lite lös till och från i en vecka nu, inget jag minns från sist alls. I övrigt inga direkta hintar att något händer, nada förvärkar eller sammandragningar än så länge denna gång heller. Inte ens någon diffus molvärk som jag kände de sista dagarna förra graviditeten, men tror att tappen i alla fall börjat påverkas. Var framåtvänd och ganska mjuk, något förkortad och 1 cm öppen i måndags, så det börjar ju hända saker. Får se om det håller sig tills på måndag.

Idag är 11/11 och imorgon blir det 211112 vilket ur födelsedatums-synpunkt ser rätt häftigt ut. Spelar såklart ingen roll, jag som är född 12/12 har snarare gått hela mitt liv och haft svårt att lära mig i vilken ordning man säger dag och månad i datumen. Men lätt att komma ihåg personnummer i alla fall. Men bebis kommer ju när den kommer, med ett alldeles perfekt personnummer oavsett. Imorgon hade ju dock varit ganska ”poetiskt” med tanke på att jag exakt ett år tidigare fick ut mitt MA.

Imorgon har det bara gått en vecka sedan hunden fick somna in, känns dock som att det hunnit gå betydligt längre tid än så. Det är smärtsamt, men det är inte längre så att man börjar okontrollerat hulka så fort någonting påminner om henne. Det gör ont och känns fruktansvärt orättvist, men känslorna är mer kontrollerade nu. Det värsta är ju hur man tvingas ändra alla rutiner. Mycket av vår vardag var uppbyggt kring att gå minst fyra stycken promenader varje dag. Innan jag fick problem med fogarna och faktiskt kunde promenera/plocka upp efter henne så tog jag två av dessa men på sista tiden har det varit min sambo som fått ta alla. Jag kan få lite dåligt samvete över det nu, att vi inte fick den tiden tillsammans, de rutinerna. Ändå så är det fortfarande en stor del av vardagen. Ska vi iväg någonstans eller planerar när det är dags att handla exempelvis så behövde vi ta hänsyn till att hon skulle få sin promenad eller att hon skulle följa med. På samma sätt som man anpassar sig efter barnets mat- och sovtider. Det är svårt att sådär över en natt lägga om tankesättet, jag kan fortfarande tänka att hunden måste ut innan vi gör X, och så kommer man på sig själv och blir lite extra ledsen. Vi hade ju haft hund längre än vi haft barn, det är en så starkt cementetad del av livet. Däremot så vänjer man ju sig snabbt vid att lägga till nya rutiner. Snart kommer allting att vändas upp- och ner när vi får lära oss den lilla knoddens rutiner. På sätt och vis känns det ju bra, samtidigt som storebror fortfarande behöver en någorlunda strukturerad vardag. Det som vi absolut kommer behöva släppa är den där egentiden som vi lyckats få till efter att vi nattat sonen och att det är dags att natta själv. Antingen har jag och sambon hittat på något tillsammans (typ kollat serier, ibland ätit något ”lyxigt” efter att sonen fått något annat till kvällsmat tidigare) eller så har vi gjort något var för sig, oftast suttit framför varsin dator eller så. Det kan man ju glömma snart!

Av någon anledning har jag dock fått för mig att jag ska vara väldigt pigg och fräsch i december… Att jag ska julpynta, baka lussekatter och pepparkakshus, fixa med adventskalender, gå på julmarknad hela familjen. Kan ju tilläggas att jag ALDRIG gjort detta i vuxen ålder, pga aldrig orkat eller fått tummen ur… Men nu ska jag tydligen bli någon slags supermorsa med oändlig energi? Hoppas kan man ju, men vi får se hur det faktiskt blir i verkligheten. Ska i alla fall bli fint att hitta den där nya vardagen tillsammans med lillebror. Första tiden med sonen var väldigt bebisbubblig där jag typ satt på soffan och höll honom, och inte vågade röra mig för att han hade somnat. Nu ser jag framför mig något lite mer aktivt. Klassiska ”andra barnet får mest hänga med”, och jag försöker anamma det. Vi har fixat med ståbräda till vagnen och jag hoppas att vi kan få till lite mysiga promenader när jag väl blir rörlig igen. Bärselen får vi kanske också damma av. Som jag längtar nu!

38+4

Ensiffrigt. Plus max sju dagar, eller i princip dags när som helst.

Idag för ett år sedan, den 10:e november, låg jag ensam i ett undersökningsrum och fick det konstaterat att det inte fanns något levande foster i min mage. Att bli gravid, få missfall och bli gravid igen under pågående pandemi har ju haft sina utmaningar. Jag är väldigt glad att det inte är första barnet och att jag trots allt har lite på fötterna den här gången. Väl på utsidan sen är det mer RS-virus som jag oroar mig över, även om det såklart är långt ifrån över med corona. Har varit lite ovant att sitta i väntrummet och det har varit fullt av partners/anhöriga där också. Även att det sitter folk på kollektivtrafiken och hostar oblygt. Man har ju nästan fått och blivit lite folkskygg av det hela, jag vill helst krypa in i ett litet hål och hålla mig borta från potentiella smittorisker. Nog för att jag fortfarande hostar och snorar lite, för jag vet inte hur många veckor i rad. Varje gång jag hostar så känns det verkligen i hela bäckenet, som om det helt ska gå sönder. Det är även lite mindre bekvämt att ens ligga i fosterställning i soffan med en kudde mellan knäna, känns så fort jag reser mig upp en smärta i hela området. Antar att det är ett tecken på att vi närmar oss slutet, eller så har jag bara hostat sönder alla fogarna? 🤷‍♀️ Hur som helst börjar jag bli väldigt leds på att vara gravid nu. Tycker ändå att jag kämpat på och ändå haft det rätt bra fram tills alldeles nyligen, men nu är det tungt och jag börjar bli otålig. Det får ju nästan tiden att sakta in lite, men eftersom det rullat på väldigt snabbt fram tills nu så tackar jag och tar emot.

Hade veckoavstämning med diabetesmottagningen igår, och jag fortsätter med att mäta varannan dag. Jag kommer få uppföljning/återbesök med kanske ytterligare glukosbelastning relativt snart efter förlossningen fick jag info, för att utesluta att jag utvecklar vanlig diabetes. Hon trodde dock inte att det var någon större fara med tanke på hur fina mina värden legat, och jag kommer ju med absolut största sannolikhet fortsätta kostbehandla hela vägen in i mål även denna gång. Ska bli HIMLA skönt att slippa mätandet dock, även om det såklart är trevligt att inte behöva sticka varje dag (som sist). Märker liksom hur allt känns lite tyngre de dagar som är mätdagar. Då äter jag ändå i princip samma sak varje dag, i alla fall till frukost och lunch, vare sig jag mäter eller inte. De dagar jag mäter känns det dock som en så mycket större grej, påfrestande. För att inte tala om att vänta på att telefonen ska ringa någon gång under eftermiddagen på tisdagar, ifall det skulle vara några nya bud. Än så länge har det alltid hetat ”allt ser perfekt ut, fortsätt som du gör så hörs vi nästa gång” och jag kan andas ut, men är ytterligare en sak att gå och ha någon form av jobbig känsla inför. Nu är det mätdag idag, sen är det två dagar till innan måndag och därefter ytterligare två dagar innan BF, så det är ju inte mycket kvar där heller. 3-4 dagar ytterligare till 40+6 om det blir så långt. För att ha hållt på ända sedan slutet av första trimestern är det verkligen inte mycket kvar där heller.

Nu är min graviditetspenning officiellt över med, även om jag fortfarande inte fått tag i chefen som var ledig hela förra veckan. Var dock inne och lämnade lite papper som jag suttit på när jag ändå var hos BM förra veckan, så egentligen har jag inte mycket att tillföra. Jag har gjort en liten fuling för att försöka dryga ut i plånboken lite och lagt in om semester fram tills BF, annars är jag väl nästan på föräldraledighet nu. Hur det än blir så är det bara slutspurten kvar, snart är mini här!

Känns väldigt antiklimatiskt med det läkarbesök som i princip bara bestod av att boka till ett nytt besök i måndags. (Nu har det gått mer än 48 timmar sedan hinnsvepningen och jag tror inte att den gjorde ett dugg, inte en tillstymmelse till blod eller missfärgade flytningar eller några känningar). Sen gårdagens lite virriga besök som dessutom tog upp en akuttid till en annan BM än ”min”. Jag har fått en starkare tilltro att det kommer lösa sig hur det än bli, att kroppen klarar av det och att jag kommer få den vård jag behöver. Men jag vill fortfarande hellre att förlossningen kommer igång under kontrollerade former inne på sjukhuset än att det pang bom kan sätta igång när som helst. Det är dock inte med enormt ångestpåslag som jag känner efter i kroppen om det eventuellt skulle kunna vara något på gång, för jag vill ju gärna att det ska bli av snart! Inte samma pepp som förra graviditeten eller för den sakens skull som jag kände innan 37+0 typ, men något mellanting.

Det känns rätt långt till måndag även om det absolut inte är det. Det tråkigaste som det skulle kunna resultera i är ett ”allt ser bra ut, det får komma igång av sig självt” och så har jag inga fler tider bokade till någon. Då är det 4 dagar till BF och 11 dagar till absoluta vräkning då de ÄNDÅ behöver sätta igång mig. Ska jag gå den tiden utan så mycket som en kontroll (och en anledning att lämna huset) så kommer det kännas som lååååååång tid. Jag + mycket tid + ensam med mina tankar =/= något bra. Hoppas på att vara lite mer mogen och att de tycker att vi i alla fall kan få till något under nästa vecka om det inte dragit igång innan dess. Förhoppningsvis kan det ändå bli ganska naturligt, kanske inte behöver sätta igång det medicinskt. Visst för att det fungerade fint med cytotec för att få igång mitt MA, god effekt utan större smärta, men kan det bli mer naturligt så är det ju att föredra. Men det ligger ju tyvärr i händerna på en läkare jag aldrig träffat.

Under tiden får jag försöka kurera min förkylning så gott det går (hade ju varit toppen att kunna andas normalt under själva förlossningen och inte hosta bäckenet i tusen små bitar) och kanske hitta nåt småprojekt jag kan fixa här hemma trots fysiskt begränsad. Eller bara ta det lugnt och passa på att ta nån tupplur eller två, det är ju också ganska produktivt…

38+3

Dagens extratid till barnmorska var tydligen planerad att vara en gynundersökning, vilket kändes lite väl överflödigt när detta gjordes igår… Virrigt i vanlig ordning. Men vi passade på att prata igenom mina funderingar kring förlossningen och en eventuell igångsättning. Känns som att jag är lite lugnare igen, jag har varit nere på botten och vänt. Jag föredrar nog fortfarande att känna att det kommer igång under kontrollerade former, men jag är ändå okej med att det sätter igång av sig själv. Med det sagt hade jag liksom kunnat skriva in mig på förlossningen redan nu och ligga där och vänta på att nåt händer även utan igångsättning bara för att vara redo. Att hinna bli lite uttråkad och otålig, ligga och kolla på serier och vänta typ. Kanske få ett förlopp där det finns tid att testa olika former av smärtlindring och kanske aldrig få de där riktigt fruktansvärda värkarna som tog över hela min varelse.

Men nu får vi se på måndag vad som beslutas. Tills dess är vi ändå redo. Allt är fixat, väskan är packad och jag har till och med skrivit ett förlossningsbrev. Nu är det bara mini som ska bli redo med. Har varit ett jäkla ståhej inne i magen sen igår, men har annars inte märkt av något från hinnsvepningen. Inget blod eller färgade flytningar, ingen molvärk. Det är ju ett tag kvar dock, även om idag är sista dagen då det är tvåsiffrigt antal dagar kvar till BF. Plus max sju dagar, beroende på vad som bestäms på måndag. Mer ska jag ju i vilket fall inte gå över tiden, så det får de styra upp tycker jag!

38+2

Efter att ha gått i något slags sorgetöcken sedan i fredags kväll så börjar nog den mest akuta chocken efter hunden lägga sig. Vi är fortfarande ledsna och känslorna sitter verkligen på utsidan, men det börjar bildas som en skyddande hinna runtomkring.

Idag var det då dags för TUL och läkarbesök. Allt fortsätter att se exemplariskt ut. Mini växer som han ska där inne, dock uppskattningsvis på -1,1% mot medel nu (till skillnad från -0,5% senaste) och väger ca 3300 gram idag. En lagom liten bebis som följde sin kurva fint, något mindre än storebror. Mitt blodtryck och blodsocker ligger stabilt och finfint.

Läkaren lyssnade på min oro och förstod, men tyckte att det var lite tidigt att planera för igångsättning redan nu. Eftersom jag födde i vecka 41 sist så borde det bli ungefär i krokarna där denna gång trodde hon. Jag fick en ny tid om en vecka, och även en hinnsvepning så får väl se om något händer innan dess. Tappen var relativt mjuk, framåtlutad, 3 cm och jag var en cm öppen. Kanske inte mindre nervöst att trigga igång det, men känner mig lite mer lugn nu ändå. En förlossning om än en i raketfart känns liksom så litet vid sidan av att vara tvungen att låta en familjemedlem somna in, så jag är ändå rätt lugn nu. Skulle fortfarande vara skönt att redan vara inne på sjukhuset när det väl drar igång, men det löser sig. Kanske har jag en faktisk plan om en vecka, vilket också känns bra. Jag känner fortfarande inte den där peppen att det kan dra igång när som helst och att det är spännande, men mer av ett lugn. Jag tar vad jag kan få.

38+0

Livet är verkligen inget en kan förutspå eller planera. Igår tvingades vi ta beslutet att låta vår älskade hund somna in. Vi hade noterat att hon var något tröttare än vanligt de senaste veckorna, och inte så intresserad av sitt torrfoder. Däremot åt hon matrester och annat med god aptit så vi kände oss inte särskilt oroliga. Hon brukade bli så strax innan hon skulle löpa så vi antog att det var på gång helt enkelt.

Igår morse höll sambon på att klä på sonen ytterkläder för att ta sig till föris och jag låg kvar i sängen. Jag hade vaknat runt 02 och haft en massa oroliga tankar kring förlossningen och hade bara lyckats slumra till kortare stunder därefter. ”Oj det är blod här!” hojtar sambon och i mitt lite sömniga tillstånd tänker jag att då har väl löpet börjat som vi misstänkte. Men det visar sig att hunden hade nyst och det kom ut både koagel och blod, och det fortsatte att droppa blod från nosen. Det blev till att hastigt hoppa upp ur sängen medan sambon stressade iväg till föris. Han ringde sin mamma som också var lite yrvaken och antog att det var mig det handlade om, hörde bara att ”hon blöder” i princip. Men vi lyckades hamna på samma plan och tog oss iväg till veterinären (varken jag eller sambon har ju körkort och detta var ytterligare ett tillfälle då det kändes som ett mindre genomtänkt beslut). Här var jag fortfarande inställd på att det bara var något ”lätt”, hon kanske hade fått in något i nosen som legat och irriterat, kanske var hon förkyld, eller så kan väl hundar också blöda lite näsblod ibland. Veterinären var rätt fåordig när det till sist blev vår tur, men behöll hunden för att ta blodprover och röntgenbilder. Vi fick åka hem under tiden eftersom de sa att det kunde ta flera timmar, men vi hade precis dukat upp frukostbordet (klockan var 10-11 kanske vid det laget och ingen av oss hade hunnit äta) när de ringde och tyckte att det var bäst att vi blev remitterade till ett djursjukhus istället. Så vi fick halsa kaffet och knöla in oss i bilen igen, till djursjukhuset i en närliggande stad. Vi blev invisade i ett rum där vi fick sitta i 45 minuter. Jag antog att det var ett gott tecken eftersom det då måste finnas annat akut som gick före oss, och förstod inte riktigt varför vi inte kunde vara kvar ”hemma” hos vanliga veterinären. Men så kom de då in, och förklarade att de blodprover som tagits inte såg bra ut. Alla vita blodkroppar var extremt låga, och det såg ut som att hjärtat var lite förstorat på röntgenplåten. Dessutom tyckte hon att andningen lät påverkad vid undersökning. De misstänkte cancer av någon form, och ”det är inga roliga grejer vi letar efter”. Igen fick vi åka hem igen utan hund för att de skulle göra ytterligare undersökningar och kontroller, vilket kunde ta ett tag. De skulle ringa så fort de visste mer eller om en försämring skedde.

Jag tror att vi hann vara hemma i tre timmar totalt, chockade och ledsna. Vi försökte trösta varandra så gott det gick, medan vi otåligt väntade på att telefonen skulle ringa. Vi hann hämta hem sonen från föris igen när det till slut ringde hos min sambo. De pratade i vad som kändes evigheter, och jag som bara hörde ena halvan av samtalet och samtidigt försökte underhålla sonen så att sambon fick prata i fred kände mig väldigt nervös. När jag hörde ”det är ett svårt beslut, jag måste diskutera med sambon men kan ringa tillbaka igen om en liten stund” så var det som att luften gick ur mig.

Älskade vovven hade blivit sämre. De hade henne på IVA och hon behövde syrgas. De hade tagit nya blodprover som såg ännu värre ut. För att ens kunna redogöra för exakt vilken cancerform det rörde sig om så skulle det behövas blodtransfusioner, och det var ingen garanti att det skulle gå. OM de lyckades ens diagnostisera och OM de lyckades sätta in rätt behandling (en tuff sådan med cellgifter) så trodde de inte att det skulle förlänga med mer än ett par månader. Det kändes inte värdigt att utsätta henne för det, det skulle ju bara vara för vår skull och vi skulle bara skjuta upp det oundvikliga en kort stund.

Vi tog oss hem till svärisarna där vi lämnade av sonen och satte oss i taxi till djursjukhuset. Chauffören försökte småprata men vi var inte det muntraste sällskapet direkt. Han lovade ändå att vänta på oss till återresan, även om vi varande att det kunde ta ett tag. Vi fick komma in och vänta en stund, innan vi blev visade till ett rum som var fint ordnat med lite dämpad belysning och blommor. En sköterska kom in och pratade med mjuk röst om vad som skulle hända, och efter en stund kom de in med vår lilla flicka till oss. Hon såg fortfarande relativt pigg ut – som sig själv! Vi fick en fin stund på en liten hundsäng på golvet där jag lyckades krångla ned mig, och vi låg och klappade och myste en sista gång. Sedan kom de in och gav medicin. Det var lugnt och fint, men hela alltet kändes som att det gick så otroligt snabbt. När vi kom ut till den väntande taxin hade det knappt gått 12 timmar sedan vi trodde att vi hade en fullt frisk hund, nu hade vi ingen hund alls.

Jag har brutit ihop ungefär hundra gånger sedan dess. Allt från en liten stilla tår till full on hulkande gråt. Hon finns överallt, varje liten situation påminner om att hon inte är där. Både jag och sambon gick sönder vid frukostbordet. Jag hade tagit det sista ur leverpastejpaketet och brukade alltid ge det till hunden för att få ut de sista resterna innan vi kastade det. Hon brukade alltid sitta bredvid sambon i hopp om att få någon tugga av något gott, kanske en liten bit ost eller skicka. Väldigt respektfullt på behörigt avstånd nog att inte tigga, men ändå nära nog. Hennes plats. Nu kommer hon aldrig mer att sitta där.

Det var ju inte så här det var tänkt. Grabbarna skulle ju växa upp med henne. Leka, busa, bada i sjön tillsammans i stugan. Visst skulle det bli ett jobbigt samtal om några år, när hon blivit lite grå om nosen och inte orkade hålla samma tempo som de små. Men då skulle vi ha skapt många fina minnen tillsammans. Nu fick hon inte ens träffa lillebror 🥺 Det verkar i alla fall inte som att sonen förstår mycket. Han har inte letat eller frågat efter hunden, eller reagerat särskilt på att mamma och pappa är ledsna. Han är ju stor, men fortfarande väldigt liten trots allt.

Det är tufft nu. Det här med att föda barn och att jag varit nervös över läkarbesöket på måndag känns så litet nu. Jag känner mig dum som bara härom dagen beklagade mig för sambon att jag nog lyckats bli lite beroende av näsdroppar, för jag mår prima så länge jag tar dem men så fort jag slutar känner jag mig dunderförkyld. Så trivialt. Här sitter jag nu istället och har ett stort hål i hjärtat. Vi har förlorat en familjemedlem som varit med oss sedan hon var liten valp. Hon hann bara bli 6 år i somras, vi skulle ju fått ha henne i många år till. November skulle bli en positiv månad nu, med en NY familjemedlem. Det är nästan exakt ett år sedan som jag fick mitt MA konstaterat, nu var det ju meningen att vi skulle få en liten ljusglimt istället i årets mörkaste och tristaste månad…

Fuck cancer, är allt jag kan säga.

37+4

Då var det sista (tydligen!) besöket till barnmorskan avklarat. Alla värden såg tipp topp ut, CTG:t kallade hon för skolboksexempel och jag hade bra järn och blodtryck. Även blodsockret har sett ”helt perfekt” ut och jag kan fortsätta att mäta varannan dag. Så rent fysiologiskt mår både jag och bebisen utmärkt.

Däremot har jag fått lite mer ont i bäckenet – dock så jag klarar mig utan kryckor ännu vilket känns lite otroligt. Men det är tungt och smärtsamt nu, det är det. Rent psykiskt mår jag lite bättre, men blir stressad och nervös så fort jag tänker på förlossningen. Kan man bli förlossningsrädd såhär från ingenstans när man varit peppad fram tills för några dagar sedan? Fick prata av mig lite hastigt med BM och hon förstod att jag kände mig orolig och att det kunde vara skönt för mig att bli igångsatt för att få lite mer kontroll på läget. Att jag skulle ringa in för första bästa känning och förklara att jag har en snabb förlossning i bagaget. Sen är det upp till läkaren på måndag att ta beslut. De brukar vara lyhörda sa BM, men jag kan ju inte ens minnas att vi hade någon diskussion utöver att sonen inte var för stor och att det skulle sätta igång av sig självt. Men jag får helt enkelt försöka hävda mig!

Minns också från sist att det kändes lite antiklimatiskt i slutet, att vi inte riktigt summerade graviditeten eller hade en ”plan” för förlossningen, vet inte om BM har skrivit in något i journalen. Nåt står väl, men oklart vad. Har fått sitta och vänta en del på att bli inkallad både idag och förra besöket, sedan har det tagit en kvart att sitta i CTG och då är det bara en kvart kvar av besöket att gå igenom allt. Men det kanske inte är mer att gå igenom? Känner mig dock lite nervös över att inte ha något mer inbokat efter måndag. Jag gick ju faktiskt till 40+3 sist så är ju ett tag kvar. Vad händer om jag inte får någon igångsättning? Jag ska ju fortfarande inte gå längre än 40+6 så det ska ju planeras på något vis. Ska jag dessutom gå utan kontroller hela vägen dit? Visst att det inte rör sig om flera månader, och allt har sett bra ut, men det kanske det inte gör för evigt?

I morse hade jag lite diarréer, vilket ska kunna vara ett tecken på att förlossningen är på gång. Fick mest panik. Sist vaknade jag besviken över att det inte dragit igång den natten heller, men nu andas jag snarare ut. Inga förvärkar eller något, men det trodde BM att jag kanske inte skulle få denna gång heller. Så från noll till hundra igen är kanske att vänta. Hoppas bara inget händer innan måndag och att jag går därifrån med en gedigen plan. Även om jag får samla styrka och KRÄVA en gedigen plan. Som jag är sååååå bra på… Ugh.

37+1

Jag igen… Ja, vem annars, det är ju min blogg?? Men såhär ofta brukar jag ju inte uppdatera. Fick i förbifarten veta att svärföräldrarna planerar att åka till stugan över nästa helg. 2,5 timme med bil härifrån och jag tvivlar på att det inte blir både ett och flera glas vin till maten där uppe. Hur mycket sätter ni på att det drar igång då!? Sambon hade sagt att det var lugnt, jag har ju inte läkarbesök förrän på måndagen efteråt. För sånt brukar ju bebisar bry sig om? Det positiva är att det är helg i alla fall, så det kanske är lättare att fixa alternativ barnvakt i bekantskapskretsen då än en vardag i alla fall. Men pga pandemin kan jag inte påstå att vi har många vänner som träffat sonen så pass ofta att det inte ska kännas som en främling. Lagom kul… :/ Två veckor före BF, är det verkligen läge att lämna länet??

Jag är inte ett dugg mindre nervös/stressad/panikig än sist. Sambon är alldeles för cool. ”Tänk om det går jättesnabbt denna gång?” får som svar att det vore väl skönt. Att jag inte skulle hinna få smärtlindring att det ändå inte hjälpte på slutet och om det går för snabbt för smärtlindring så är det ju snabbt avklarat ändå och jag behöver inte ha ont länge. När jag nojar över att rent utav behöva föda hemma i hallen så säger han att det i alla fall blir en bra historia. Han försöker väl lugna ned mig, men jag vill ha lite bekräftelse av mina tankar nu. Jag vill komma snabbt till sjukhuset (vilket inte underlättas av att det säkert kommer igång när vi behöver ta till plan B för barnvakt som inte har lika nära som hans föräldrar) och jag vill hinna med smärtlindring. Jag vill ha en igångsättning och är så fruktansvärt nervös över att det kan dra igång när som helst. Visst att jag när jag varit på mer ”logiskt humör” också tänkt att det är positivt om det går för snabbt för epidural för då är det snabbt över. Men wääh, det gjorde ju ONT! Vart är mitt lugn, min pepp inför förlossningen? Come back, please!

I morse vaknade sonen 03.30 pga att det visst är vintertid. Så egentligen var hon ju 04.30 och inte jättelångt ifrån 05 som han vaknat varje dag denna vabbvecka. Men inte direkt vad man behöver just nu. Denna trötta morsa med panikångest ser i alla fall fram emot att han ska till föris igen imorgon och jag kan ta en tupplur efter att han gått hemifrån på morgonen. Själviskt tänkt, absolut, men jag behöver försöka fokusera på mig själv. Stress är ju absolut inget bra, och jag tror inte att jag hanterar situationen/mina tankar bättre med extrem sömnbrist. Sambon är fortfarande förkyld och tycker synd om sig själv, vilket jag också gör. Till råga på allting annat han gör. Jag överhörde honom prata i telefon med sina föräldrar och sa att jag ju var något inkapaciterad och att det var mycket för honom att göra hemma. Jag håller ju med, men fick så dåligt samvete. Dessutom. Usch. Vecka 38 verkar bli en jäkla skitvecka, och vi har knappt ens börjat. Kanske blir fler inlägg här, för jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen med sprängfylld hjärna med sannolikt hormonpåslag.

37+0

Vecka 38. Färdigbakad bebis och 20 dagar kvar till BF. Jag känner mig mer och mer nervös inför en förlossning – eller snarare allt det runt omkring. Ser fram emot att föda barn och få träffa min bebis, men får mer och mer oroliga tankar om allt annat. Katastroftankarna har dykt upp, med buller och bång. Ytterst ovälkomna.

Tanken på att det skulle sätta igång när som helst skrämmer mig så innerligt. Att gå från noll till hundra och vara tvungen att släppa allt och dra. Förutom att vi inte kan släppa allt bara, vi har ett barn att ta hänsyn till. En del av mig ÄR helt övertygad om att det kommer gå bra hur det än går, att det löser sig. Men den rösten blir mindre och mindre och jag kan bara se allt som kan gå fel. Att inte hinna in, vara tvungen att föda i hallen eller trapphuset medan vi väntar på svärföräldrarna eller taxi eller vad som. Det tar, vad, 10 minuter till förlossningen härifrån? Inte ens det, sju minuter när jag kollade upp det i Google maps. 10 timmar från första känningen som förstföderska är absolut relativt snabbt, men det är ingen raketförlossning. Jag hann med. Jag har ingen aning om hur lång tid det kommer ta denna gång. Sen är det ju det där med smärtan som jag tyckte var obehaglig. Jag som trott att jag var bra på att slappna av kunde inte alls hantera värkarna. Lustgas gjorde inget för mig. Epidural är rätt tidskänsligt, och behöver tas i tid. Kommer jag hinna? Den lilla rösten säger att om det går så pass snabbt att det epiduralen inte hinns med så skulle den ju ändå inte göra någon nytta, det är ju bättre att få ut ungen snabbt. Men jag vill inte föda utan smärtlindring. Det känns läskigt.

Jag vill ligga i lugn och ro och kunna förbereda allt innan det brakar loss. Hellre en lång och seg vistelse på sjukhuset än att inte veta och behöva åka in i ilfart när det väl börjat. Är jag självisk? Kommer det bli beviljat? Kommer en läkare se på mig medlidsamt och säga att det är i allas intresse att det sker naturligt och att vi ska ringa in när det börjar. Tänk så märker jag inte att det börjar denna gång, tror att det är förvärkar? Jag har inte fått några sådana hittills och fick inga sist, men tänk om jag får det nu helt plötsligt. En förvärk och det tar hus i helvete och sätter igång hela karusellen bara för att konstatera att det inte är på gång. Få åka hem och göra om det.

Jag trodde inte att jag var såhär rädd/orolig. På sätt och vis är jag väl inte det, inte för en förlossning och att föda barn som sagt. Men ju mer jag tänker på det och funderar desto mer panikkänslor får jag. Inte över en förlossning i sig, men att den inte ska bli som jag vill – vilket i nuläget är en igångsättning. Som jag inte vet ifall jag har rätt till. Om fyra dagar träffar jag min barnmorska, och kan förhoppningsvis prata igenom allt detta en vända innan TUL och läkarbesök (5 dagar senare).

Min sambo är så himla lugn. Låter mer som den där logiska rösten inom mig som jag så lätt trycker bort nu. Han är mer nervös över att han ska fixa en storstädning och montera den jäkla IKEA-garderoben som ligger halvfärdig i vardagsrummet as we speak. Jag har nästan skitit i det. Hade ju varit bra att tvätta upp bebiskläderna så förlossningsväskan kan packas, men jag är liksom bortom det nu. Vagnen är inte brukbar då vi ska sätta dit nya hjul och byta till liggdelen, vilket jag inte vet om det tar fem minuter eller fem timmar. Men det är också borta. Istället tas all hjärnkapacitet upp av katastroftankarna som jag egentligen inte kan göra något åt just nu. Himla opraktiskt.

Vad gör jag om allting sätter igång innan onsdag när jag ska till barnmorskan??

36+5

Efter att jag varit hos barnmorskan i måndags fick vi hem en hostig kille från förskolan. För extrema ovanlighetens skull så hostar nu sonen och sambon ikapp, medan jag känner mig helt opåverkad! Lite täppt sen senaste slängen förkylning bara, annars mår jag finfint. Min sambo är ju dock den som håller ihop hela familjen, så det är verkligen inte skoj att han dessutom ska känna sig kass. Men det har alltså vabbats i veckan, så mina sovmorgnar är ett minne blott… Sonen vaknar dessutom runt 5-snåret nu när vi är hemma, nån timme tidigare än vanligt. Tackar, tackar liksom. Man märker verkligen hur tråkigt han tycker att det är att bara vara hemma hur mycket vi än försöker underhålla honom, sover sämre och hittar på mer hyss än vanligt. Och klättrar på väggarna. Och får väldiga trotsutbrott med jämna mellanrum. Samtidigt som han är världens härligaste också, han har lärt sig att säga ”kram” nu och kommer fram flera gånger om dagen och vill kramas 💖 Hoppas ju verkligen att det här får vara nog vad gäller sjukdomar på ett tag nu! Köper verkligen att man vill hålla storasyskonen hemma för att undvika så många baciller som möjligt, men helt ärligt så har det varit väldigt påfrestande den här veckan. Jag känner mig helt slut, även om jag som sagt är den enda friska i familjen…

Igår fick jag kallelse till läkarbesök i samband med nästa TUL. Kommer vara i 38+2 då, och hade annars haft besöket under vecka 40 (alltså 39+nåt) så är inte stor skillnad egentligen. Min förra graviditet hade jag besöket dagen innan BF och det ledde inte till något särskilt eftersom min tapp redan var lite påverkad och läkaren var övertygad om att det skulle sätta igång av sig självt (vilket det gjorde 5 dagar senare). Vet inte hur det kommer bli denna gång, men blev plötsligt lite nervös. Det är ju bara 1,5 vecka tills dess! Halva tiden av de imorgon 3 veckorna som är kvar till BF. Sen max en vecka till beroende på hur vi bestämmer. Tydligen så tyckte de i alla fall att det är lönt att jag träffar läkaren redan då, så. Spännande, pirrigt och lite läskigt. Dessutom är det ju helt inom normalspannet att förlossningen kommer igång vilken sekund som helst när vi om två dagar går in i vecka 38. Uj. Uppenbarligen har det varit stiltje i sjukstugan när det kommer till montering av möbler och besök utifrån från vänliga bekanta som kan bära, så vi är inte ett dugg mer förberedda nu än vi var för typ en månad sen. Jag lyckas trots allt att hålla mig lugn! Det ni!

Har börjat fundera mer och mer över förlossningen. Inte helt konstigt när vi är inne på slutspurten och inte kan undkomma den, kanske. Jag har en positiv upplevelse från sist, även om jag minns att det kändes jobbigt och smärtsamt när jag var mitt i den. Dock kände jag mig trygg och väl omhändertagen hela tiden, och direkt efteråt hade jag en positiv känsla. Just då kände jag inte att jag ville göra om det direkt, men nu kan jag ändå se fram emot att få uppleva det igen.

Mina, tja, farhågor är att det ändå gick rätt snabbt – speciellt för att vara förstföderska. 1,5 timme efter att jag vaknade av första värken så hade vi fått ett rum på förlossningen och jag var 5 cm öppen. Då var jag fortfarande talbar och kunde hantera smärtan någorlunda, men det skulle nog inte dröja mer än 1,5 timme till innan jag var helt borta. Jag låg bara och kved med stängda ögon och tryckte att smärtan var ohanterbar. Den tog liksom över och jag kände inte att jag hade någon som helst kontroll. Spelade ingen roll ifall jag andades och slappnade av, för det var smärtan som hade full kontroll. Var himmelskt att få epidural som gjorde att jag kände mig som människa igen och att jag var i kontroll. Öppnade mig rätt snabbt till 10 cm efter EDAn, dock tog det ett tag för bebis att sjunka ned och det var ett litet segare parti där. Kan ha varit epiduralen som saktade ner allt, men man vet ju inte. Efter att jag suttit på pilatesboll och stått på knäna på sängen med höjd ryggände gick till sist vattnet. Hinnorna var relativt intakta och det kom ut som en slags vattenballong vilket var rätt fascinerande! Efter det tog det nog mer fart igen vad jag kan minnas, även om det var lite stress över att vattnet var missfärgat och det sattes skalpelektrod. Minns att värkarna började göra mer ont igen, samtidigt som de satte värkstimulerande dropp för att göra dem mer effektiva. Till sist kom han ut, totalt ca 10 timmar efter att jag vaknade av första värken och 8,5 timme inne på förlossningen. Snabbt men ändå nog med tid och pauser för att jag skulle hänga med mentalt, och även om jag inte vågat föreställa mig något specifikt (vet ju att ingen förlossning är den andra lik och ville inte ställa in mig på något och sen bli besviken när det blev annorlunda) så blev det ändå som jag hade hoppats. Min mardröm hade varit att få kämpa på hemma i timmar eller dygn, för att bli hemskickad 1 cm öppen. Jag kände mig väldigt trygg med att vara på sjukhuset och ha personal omkring.

Denna gång förutsätter jag inte att det blir likadant, kanske börjar det med vattenavgång eller blir annorlunda på något annat vis. Vad jag kan anta är dock att det kommer gå betydligt snabbare än 10 timmar. Processen från att vakna av ”hmm det här är nåt nytt, kan det vara värkar?” till att ligga helt utan kontroll över smärtan tror jag även den att det kommer gå mycket snabbare, och då snackar vi liksom 3-4 timmar sist. Hinner vi ens fixa hit barnvakt, kontakta förlossningen och få en taxi dit innan jag är helt borta? Tänk så är det fullt på förlossningen?? Måste jag åka själv i typ ambulans medan sambon roddar med allt annat? Finns det till och med risk att inte hinna in förrän det är dags att krysta ifall jag inte hinner få epidural och bebis sjunker ner snabbt? Även om det var helt underbart med EDA så vet jag ju att det inte hjälpte mig mot krystvärkarna så om det går så pass snabbt kanske man kan hitta något annat, och jag är öppen för det. Lustgas tyckte jag inte alls hade någon effekt, men jag kanske inte gjorde rätt? Bara för att det satte igång med regelbundna värkar direkt sist kanske det kan bli falsklarm denna gång. Stressa in bara för att bli hemskickad igen, samtidigt som man inte vågar chansa. Men helst av allt skulle jag vilja att det inte blev ett jäkla stressande när det väl är dags. Att checka in i lugn och ro och typ ligga och kolla på serier medan man väntar på att det ska komma igång, i tryggheten i en förlossningssal, det låter faktiskt helt drömmigt. Att kunna planera med barnvakt utan att det blir ett panikartat samtal mitt i natten.

Kanske är det egoistisk att tänka så. Det är ju såklart bäst att det drar igång av sig självt, när bebis är redo. Även om stress inte heller är bra. Så ja… Annars ser jag som sagt fram emot en till förlossning, och att få träffa den lille i magen! Har ett besök till BM nästa vecka, innan TUL och läkare, då vi ska prata förlossning. Så hoppas kunna bolla lite tankar med henne också, och hur hon tänkt kring att boka läkarbesöket tidigare. Fogarna verkar vara en del av bekymret, och visst har jag haft betydligt mer ont efter att jag var iväg i måndags. Då snackar vi typ 5 min promenad i stilla takt (vagg) till kollektivtrafiken, ytterligare 5 min från hållplatsen till spec-MVC där jag mest satt förutom när jag krånglade mig upp och ner från en brits. Sen vagg och kollektivtrafik hem, ca 6 min resa i tämligen skumpfritt manér. Inte särskilt ansträngande och ingen enorm utflykt, men hade ont sen på kvällen och dagen efter. Nu har det kanske blivit lite onödigt bärande och lyft när jag varit hemma med sonen och försökt avlasta för sambon, men känner mig absolut fortfarande lite seg i kroppen efter detta. Fortfarande inte i närheten av hur det var förra graviditeten, jag är tveksam på att kryckor skulle göra någon skillnad (sist gjorde det ju ont medan jag gick om jag inte använde dem). Men visst hade det varit skönt att slippa foglossningen med, och kunna känna att jag bidrar hemma igen. Om en vecka har jag kanske lite mer svar.

36+2

Hemkommen från barnmorskan precis, fått göra det första CTG:t för denna graviditet. Mini tyckte nog inte riktigt om att bli störd och levde lite rövare där inne, men sen såg det bra ut. Blodtryck och allt annat såg också bra ut, och jag mår förhållandevis väldigt bra jag med. Hade litet bakslag rent fysiskt i helgen då jag insisterade på att joxa med diskmaskinen och kände hur det högg till i ryggen efter att jag stått framåtböjd över besticklådan en stund. Tror att jag spände mig lite extra utöver ryggontet sen, så fick även extra ont i fogarna och har således vaggat lite extra mycket och fått kämpa för att ta mig upp från soffa och dylikt. Det är lite bättre nu i alla fall, tillbaka till att det är hanterbart!

Min BM tycks ömma lite för mig och mina fogar, speciellt när jag ska ta mig upp från stol till brits och tillbaka. Det är absolut kämpigt men jag känner inte av det förrän i efterhand i alla fall, till skillnad från förra graviditeten. Hon tyckte dock att det kanske kunde vara en anledning till ett lite tidigare läkarbesök för diskussion om eventuell tidigare igångsättning. De skulle ta upp mig i veckan på teamdiskussion så får vi se. Undrar vart detta fanns sist när jag fick gå (med kryckor) de fem längsta dagarna i mitt liv efter läkarbedömning att det skulle dra igång när som helst. Rent diabetesmässigt känns det inte som att det finns något som motiverar en igångsättning, men annars låter det ju fint. Det som stressar mig mest inför förlossningen är att det kanske kommer gå väldigt snabbt, och det här med att inte veta när det kommer dra igång är jäkligt påfrestande. Nu har vi ju dessutom en 2,5-åring att ta hänsyn till och behöver ordna med barnvakt utöver att kontakta förlossningen och ringa taxi. Mycket som ska klaffa när det dessutom kanske kommer vara väldigt bråttom. Kanske hinner jag inte få smärtlindring? Hur skönt hade det inte varit att ha en bokad tid som man åker in i lugn och ro till? Sen är det säkert bättre att det kommer igång av sig själv så man ska ju inte dra igång något i onödan såklart. Men det är bara att invänta besked, ultraljud om två veckor (11 dagar före BF) då det kanske även blir detta läkarbesök som annars blir i vecka 40 ändå. Förra graviditeten låg det en dag innan BF.

I övrigt så har jag misstänkt att mini sjunkit ner ändå då jag känner rörelser längre ned än tidigare och dessutom inte blir så andfådd längre. Plus att det är tungt nedåt när jag står upp. BM kunde konstatera att mini definitivt låg längre ned nu, fortfarande ruckbar men långt ned. Coolt ändå att man har lite koll!

Passade på att hämta ut fler lansetter och testremsor till min blodsockermätare på apoteket när jag ändå var i krokarna. Inte mindre än två ut personalen försökte kränga hudkräm som var på extrapris till mig. På miiiiiin tiiiiiid var apoteket ett apotek där man kunde hämta sina recept, inte fullt av smink och hudkrämer… Kändes liksom, lite obehagligt? Kom därifrån med vad jag skulle i alla fall.

Brukar inleda med att prata om tid kvar till BF, men kanske avrundar med det istället 🙂 Idag är det alltså 25 dagar till BF och 91,1% klappat och klart. Tänk så blir det igångsättning, då är det ju mindre än så?? Även till 40+6 är ju bara en dryg månad bort. På sätt och vis ”stoppa tiden” men hoppas även att det rullar på såhär. Det är lite smått kalabaliken i Bender här hemma och nej, vi har fortfarande inte fått färdigt storebrors garderob så att vi kan inleda alla andra projekt… Stressar mig en del, men känns ändå att det är lite bortom min kontroll mer än att tjata på min sambo att få hit sin bror eller nån kompis för att hjälpa till att flytta/bära/väggmontera. Det hade gärna fått vara klart typ igår, men jag får keep up the tjat helt enkelt. Om ett par dagar räknas mini som färdigbakt och är redo att komma ut!