8+3

Jag har typ noll matlust, ingen aptit. Tanken på mat får mig nästan att kräkas – fast det har jag fortfarande inte gjort. Det jag får leva på är yoghurt, soppa, frukt, mackor, riskakor, smoothies. Inget som riskerar att smaka nåt. Har haft en oöppnad påse chips i skafferiet i flera veckor, och det finns fortfarande påskgodis kvar. Det hade inte överlevt länge annars. Kanske lite nyttigare, men jag är lite leds på att inte få i mig nåt typ. Jag är ändå hungrig, men kan inte äta pga äcklad. Tvingar i mig smaklösa saker och hoppas att det finns lite energi i det med. Såhär minns jag inte med sonen, även om vissa saker luktade äckligt så kunde jag ändå äta som en häst när jag väl börjat, och så var det mer för några veckor sen. Nu går det inte. Får väl hålla ut och se hur det går. Barnmorskan verkar rätt så orolig över mitt BMI. Nu väger jag kanske 5 kilo mer än min startvikt med sonen, och då nämndes det aldrig. Jag gick knappt upp 10 kilo då heller, även om jag inte gått ner allt igen och är lite sladdrig. Tycker inte om för mycket vikthets, men får väl se om det blir något mer. Jag hade ju graviddiabetes med sonen så kommer få extra tester pga det redan, kanske träffa dietist. Sist hade hon inte några tider så jag fick en broschyr om diabetesvänlig mat, och det var det hela. Men fortsättning följer väl. Kan tänka att det enda jag får i mig just nu inte är helt optimalt för blodsockret, men det borde väl för all del ordna upp sig snart? Hoppas jag…

8+0

Ny vecka igen, 20% av graviditeten redan passerad. Lustig tanke på något vis, en femtedel redan och allt är fortfarande så osäkert. Men jag har vågat tro på det lite mer nu när jag sett ett hjärta slå. Jag har kommit längre än i höstas, risken att det hänt något tidigt som upptäcks i ett senare skede är ju borta, även om det bara var en ögonblicksbild och mycket som kan hända ännu. Men jag känner mig mer positiv ändå.

Jag kommer få ett tidigt ultraljud (utanpå magen) den 26/4, inte pga oro eller tidigare MA utan för att barnmorskorna håller på att lära sig att göra ultraljud just nu. Så lite flax helt enkelt. Drygt två veckor tills dess, tills jag kan få kika in och se hur allt står till igen. Förhoppningsvis kommer det inte vara de längsta två veckorna i mannaminne (typ som när jag fick vänta på det andra VUL:et efter att det inte såg så bra ut i höstas) utan rullar på. Har också bokat tid för inskrivning och glukosbelastning, och så blir det även KUB där någon gång. Då nu händer det saker. Jag har tider att förhålla mig till, små milstolpar att passera och bocka av. Känns bra.

Just nu känner jag mig mest trött. Går lite upp och ned, men känner mig aldrig riktigt pigg. Lite initiativlös och orkar inte engagera mig så mycket. Sonen fyller 2 om en vecka och vi ska kanske ha ett litet kalas med svärföräldrarna. Har beställt hem några presenter men borde egentligen fixa mer. Kanske baka tårta? Okej, ”borde” och borde, men jag vill. Jag får ta en sak i taget, babysteps. Annars känns det lite i brösten (dock mycket bättre nu), jag är frusen, benen känns lite svullna, och jag har dålig aptit. Är inte lika markant som när jag var gravid med sonen, men en del smaker och lukter är definitivt annorlunda också. Det sticker/hugger i magen ibland, växtvärk? Även när jag inte har så mycket symptom för tillfället så känner jag mig ändå gravid. Och mer positiv för tillfället. Hoppas det håller i sig ett tag.

7+4

Hjärtat slår där inne!! 😭💖

Mätte först 7+5 och sen 7+3 så är ju väldigt bra på det med 7+4 😊 Och ett tydligt pulserande hjärta! När jag fick den lilla färgade flytningen i förra veckan rasade allting samman och det kändes som att det var kört… Jag hade en puls på typ 120 i väntrummet (visst är jag gravid och pulsen lite högre, men det är ju lite väl högt!) och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Men läkaren vände snabbt på skärmen och visade, och där var det härligaste jag sett, det lilla lilla hjärtat!

Det är fortfarande tidigt såklart, detta var bara en ögonblicksbild, men risken är ju ändå mindre nu. Jag har redan kommit längre än i höstas, så en milstolpe är passerad. Imorgon ska jag till barnmorskan på hälsosamtal (igen), och lägger väl upp en plan för tex glukosbelastning och KUB. Fler milstolpar. Idag kan jag pusta ut för en stund.

7+1

Jag har inte haft några färgade flytningar idag eller på hela dagen igår, så verkar ju i alla fall varit en tillfällig grej. Är fortfarande livrädd, men allt är inte bara nattsvart längre. Något lugnare, men reserverad.

Har däremot åkt på en förkylning. Det började med att sonen fick feber och hosta, dagen efter fick jag hosta och halsont och idag verkar även min sambo fått en släng. Var iväg igår på provtagning för covid-19, och hoppas ju innerligt att det bara är en vanlig förkylning. Var inte direkt någon höjdare att promenera in till sjukhuset där personalprovtagningen är, ca 30-40 min till fots. Var andfådd, illamående och fick även ganska ont i höfterna. Märkte även idag när jag böjde mig framåt att jag fick ganska ont i ryggen också. Men nu är provet taget (alltid lika mysigt med en pinne i näsan…) och jag väntar med spänning på resultatet. Hoppas nu bara att jag kan gå på mitt inbokade ultraljud, annars vet jag inte riktigt vart jag tar vägen! Kommer också vara en ganska intensiv vecka på jobbet nästa vecka, så har inte tid att vara borta egentligen. Men det får jag ju såklart vara ifall det behövs, men är mest lite skrovlig i halsen idag så har inte varit så farligt. Sonen mår redan bättre. Kan ju såklart vara en lättare släng av corona, men jag har ju fått första dosen av vaccinet för en dryg månad sedan och borde egentligen vara skyddad. Men det behöver ju inte betyda nåt. Nåväl, ännu en sån sak som det bara är att vänta och se, går ju egentligen inte att spekulera!

Symptommässigt tycker jag nervöst nog att brösten är lite mindre ömma, men jag är fortfarande väldigt trött och är rätt tung och trött i benen, och mår till och från lite illa. Känner av ligamenten i magen och tycker att det kliar till lite över magen då och då, men ingen smärta. Jag vet: vänta och se… 🙂 Känner mig i alla fall bättre nu än för ett par dagar sedan, och så länge jag inte blir supersjuk eller har covid så är det bara tre dagar till VUL. Håll ut. Andas.

6+5

Usch, paniken… Igår förmiddag när jag var på toaletten tyckte jag att jag såg lite bruna flytningar (var lite hård i magen och hade fått ta i lite, för att overshare lite…). Sprang på toa sen ungefär varje tillfälle jag fick men såg inga fler färgade flytningar. Förrän på kvällen när jag skulle lägga mig, då fick jag en tydlig slemmig brun flytning med en liten blodstrimma i. Nu på morgonen var det en lätt brun flytning som försvann nästa gång jag var på toa, sen nästa besök var det lite brunrött. Usch, alla känslor som väcks till liv… :/

Jag mår fortfarande rätt halvdant och har ont i brösten, men börjar ju noja ifall det kanske avtagit lite? Jag orkar ju komma ur soffan, är det ett dåligt tecken?? Har jag inte lite molvärk?

Såhär började det ungefär i samma tid i höstas. Bruna flytningar som kom och gick. Nu vet jag ju egentligen inte att de hade med MAt att göra, för det gick att se lite inklämt blod i livmodern som sakta sipprade ut lite. Jag hade ju spottings innan och lite efter jag plussade, kanske blev det mer kvar? Läkaren lät övertalad sist om att det inte hade med missfallet att göra, det var nog bara ett sammanträffande. Men det är ju det sista man vill se i trosorna eller på toapappret hur som helst.

Jag har VUL om mindre än en vecka, och med tanke på att det är påsk nu så är det säkert inte lätt att få tid innan dess, vet inte om de skulle skratta ut mig på gynakuten – hur som helst orkar jag inte sitta där i flera timmar. Det är säkert inget. Men hjärnan har redan satt igång.

Jag som redan fått planera sommarsemester på jobbet efter att jag troligtvis får arbetsförbud från vecka 20. Den här gången har jag utan att mena det börjat föreställa mig ett barn och inte bara fokuserat på graviditeten. Jag har ju mått dåligt och känt mig mycket mer gravid.

Jag vill inte komma till VUL och mötas av en avstannad graviditet eller tom hinnsäck igen. Jag orkar inte gå igenom detta en gång till! Försöker att inte gå händelserna i förväg, men det är ju lagom lätt… Borde tänka att jag är gravid tills något annat är bevisat (innocent until proven guilty typ) och bara ta en dag i taget… Njuta av påsken. Krama min son. Men det känns tungt nu. Så skört. Det lugn jag hade hittat ät borta, nu är det bara nattsvart.

6+3

Illamåendet som nästan hade tagit en paus har nu kommit smygande tillbaka igen. I söndags (6+1) var jag fruktansvärt trött, så pass att jag knappt kom ur soffan på hela dagen även om jag sovit 10 timmar! Jag är fortfarande trött, men inte så externt energilös i alla fall. Brösten är konstant ömma, en slags svidande, nästan brännande känsla i bröstvårtorna. Jag har även varit lite förstoppad och blir andfådd av minsta lilla. Glammigt värre! Känner mig fortfarande väldigt gravid, med andra ord. Symptomen försvinner aldrig helt utan varierar mest i ”styrka” över tid. Känns mer bekant. Nu ska jag ta mig igenom resten av dagen och imorgon också, sen har jag lite påskledigt! Sen vips är det bara 1,5 arbetsdag kvar till VUL. Jag skrev ju sist att jag försökte se positivt på det och inte bli nervös, men börjar ju såklart känna mig lite orolig. Tänk om det inte finns några hjärtslag den här gången heller? Tänk om kroppen grundlurat mig? Även om jag har känslan att det känns mer som det ska göra nu så är det ju inget som garanterar något. Det är en väldigt känslig period just nu och vad som helst kan hända. Jag kan bara hålla tummarna och vänta…

6+0

Idag går jag in i vecka sju, och i morse fick jag min ”färgstjälare”. Tog alltså ett nytt gravtest (har hållit mig en hel vecka i alla fall!) och det blev ett starkt streck så fort urinen passerade förbi och strecket höll sig starkare än kontrollstrecket. I höstas sa jag att det ju ändå var positivt även om strecken var lika starka, men jag kände ju en obekväm känsla över det. Kanske bara ett sammanträffande absolut, men detta kändes väldigt bra.

Veckan som gått har ändå varit lite tuff, får jag väl säga. Min kollega blev sjuk så helt plötsligt hade jag en hel del att stå i och styra upp utan att hinna förbereda mig. Inte direkt vad man önskar när man är dödstrött och känner sig smått bakis större delen av dagen och helst skulle vilja bädda ner sig. Men jag fixade det, utan att det märktes allt för mycket hoppas jag. Det är dumt att det ska vara så hysh-hysh såhär i början, för det är ju oftast nu man mår som sämst (ja, vad gäller trötthet och illamående i alla fall). Nu har jag i alla fall bara tre arbetsdagar kvar tills påsk, även om jag bara tagit en semesterdag så är det ju ändå ledigt. Sen är det snart dags för VUL som jag bestämt mig för att inte känna mig nervös inför.

Men jag är som sagt väldigt tacksam. Även om det inte finns några garantier så känns det mer ”riktigt” nu och jag har som sagt hittat ett lugn. Status än så länge idag är de superömma brösten, det har verkligen varit extremt nu nästan hela tiden.

5+5

Idag mår jag ILLA! Minns ju inte riktigt hur det var med sonen, man förtränger ju, men känner mig lite lagom bakis och den där ”jag kommer kräkas!”-känslan, även om jag aldrig faktiskt kräks. Men det är ju nästan värre att gå och må illa och vänta på nåt som kan hända, men man får aldrig slappna av eller må bättre eftersom man aldrig kräks. Därmed sagt är det ju inte så mysigt att kräkas heller…

Somnade typ vid 8-tiden igår igen, inatt sov jag däremot som en stock och har än så länge nästan lite energi! Men brösten är ömma, jag fryser och är extra kissnödig. Denna vecka har jag verkligen känt mig gravid, vilket är så skönt ändå! Ingen oro här inte, rejält ska det va! Haha… Det tog mig nästan två veckor, men jag tycks ha hittat ett lugn nu. Inte glädjesprudlande hurrarop eller mörkaste depp/ångest utan bara lite lagom mittemellan. Jag vet att ingenting är säkert, och jag vill inte ta ut något i förskott, men det känns okej. Jag håller mig flytande, om än lite illamående och ömt så!

5+4

Idag var det exakt två veckor sedan jag plussade, och två veckor kvar till VUL. Känns som att det var betydligt längre sen faktiskt 🙂

Har fortfarande mitt illamående som kommer och går, oftast är det rätt hanterbart. Idag är det som att mina bröst vill ta kol på mig, de gör fruktansvärt ont! Och så är jag trött. Sov som en kratta inatt och drömde en massa drömmar, så kände mig inte direkt utvilad trots att jag gick och la mig vid åttatiden. Men jag är tacksam. Så innerligt tacksam. Heja kroppen! Har lite dötid på jobbet nu så jag smygbloggar för att hålla mig sysselsatt, svårt att hålla mig vaken om jag bara ska sitta och försöka läsa eller så, då flyter texten mest ihop. Pålitligt värre… 🙂

5+3

Efter mitt inlägg igår började jag plötsligt känna mig vääääldigt gravid. Mådde mer illa, kände mig uppsvälld, stor och otymplig. Brösten är superkänsliga och jag är trött. Det har hållit i sig tills idag. Nu vet jag inte om det är inbillning/önsketänkande men såhär kändes det inte sist. En anledning till att jag kände mig orolig var att mina symptom liksom kom i små duttar. Lite illamående här, lite ont där, men inget ihållande och oftast bara en liten sak i taget. Det här känna mer ”rejält” på något vis, och det känns faktiskt positivt att säga att man mår skit! Jag försöker ju inte ta ut något i förskott, men magkänslan är mycket bättre denna graviditet.

Jag berättade även för chefen igår. Tidigt, men tycker att det är bra att vara tydlig. Roligare att berätta positiva nyheter nu än att behöva komma med tråkiga nyheter senare ifall det inte går vägen. Det kommer hur som helst troligtvis bli aktuellt med arbetsförbud from v.20 då det inte riktigt går att jobba hemifrån eller garantera att jag inte blir smittad på jobb. Men det blir ju framtida tankar, nu får jag ta en dag i taget. Det går både snabbt och långsamt på en och samma gång.