Uppföljning graviditetsdiabetes 3 månader

Idag har jag varit och gjort glukosbelastning igen. Inte min favoritsysselsättning direkt, men den här gången gick det i alla fall toppen! Hade 4,9 i fastevärde och efter två timmar låg jag på 6,2! Lite skillnad på de två gånger jag gjorde det under graviditeten då det som värst låg på 12,9 och två veckor innan på 9,nåt. Referensvärde är alltså mellan 4 och 8, så dagens siffror var helt perfekta! Även mitt långtidssocker låg jättebra, lägre än sist (och det var redan bra då!). Så himla, himla skönt! Jag har lite riskfaktorer då det finns typ 2 diabetes i släkten hos både mor- och farföräldrar och att min vikt kanske inte är den mest hälsosamma för tillfället. Men just nu har jag inget som tyder på diabetes, det var bara hormoner under graviditeten som ställde till det. Än en gång förundras jag över hur mycket de kan påverka!

Nu ska jag få göra en till belastning efter 12 månader, så till november, sen har jag förhoppningsvis gjort min sista insats på den fronten! Kommer följas med blodprov på vårdcentralen framför sen, troligtvis. Känns överkomligt, bra att de håller koll. Det jag kan göra nu är att köra på med träningen. Helst vill jag inte ha som syfte att gå ner i vikt, även om det är det vården ser mest till. Förhoppningsvis kan det komma som en tacksam bieffekt av att jag får till bra rutiner med motion/träning. Det har inte funnits (tagits) tid för gymmet denna vecka, men jag har tränat nåt pass hemma i alla fall så jag känner mig ändå nöjd. Och gymmet nästa!

Såg första vårblommorna idag. Det går mot ljusare tider. Allt såg bra ut. Jag är himla pepp på framtiden. En vår och sommar med mina små älsklingar, och lite fokus på mig själv också. Välkommen!

Gnäll och mat och att äga föräldraledigheten

Har kanske, eventuellt märkt av lite mer av utvecklingsfasen. Ibland kan lillebror nämligen bli helt hysterisk i samband med måltider. Han ligger och skriker så han blir helt röd i ansiktet i upp till kanske 10 minuter innan han kommer på att han kan äta som vanligt och är sen nöjd och glad igen 🤷‍♀️ Han har även snabbt ökat från 170 till 200 ml (färdigblandad) även om det inte alls var länge sen han låg på 140 och knappt ens det. Så det är där det varit störst förändring på sista tiden. Han sover fortfarande bra, verkar ha fått in en någorlunda rutin att sova 22-07 då han vaknar och äter och vi byter blöja. I säg 8 fall av 10 somnar han om igen och kan sova till 10-11-snåret. Nöjd och glad för det mesta, är väldigt ”pratglad” och ligger och gör gulliga ljud. Överlag en lätt och nöjd bebis, och jag känner mig verkligen glad jag med. Börjar intressera mig mer för att hitta snygga kläder och inte bara dra på mig närmsta gravidplagg med mjuka muddar. Nästa vecka hoppas jag vara frisk nog att kunna ta mig till gymmet utan att börja hosta, är i princip fri från den envisa förkylningen nu tycker jag.

Jag och sambon har varit ute på stan och till parken med bägge pojkarna, vilket har gått toppen men hade varit rätt omöjligt om man bara var en vuxen skulle jag tycka. Inget är väl omöjligt såklart, men onödigt tålamodsprövande! Lillebror har varit exemplarisk och antingen sovit eller legat vaken och sett sig omkring utan att säga ett pip. Storebror däremot flyger omkring som ungefär tio ungar och det gäller att vara med på banan för att det inte ska bli totalt kaos. Det är inte direkt så man fixar att gå på stan med dem båda, det var klurigt nog med två föräldrar med. Det skulle nog inte vara några problem att gå med bara lillebror om jag bara tar mig tid för det (känns som att de 5 timmar om dagen då vi är själva och storebror går på föris går hur snabbt som helst). Däremot blir jag fortfarande lite nojig över att han ska bli hungrig när jag är iväg. Det hade inte varit lättare om jag ammade så länge det är kallt ute tänker jag, men blir onekligen inte så spontant när man måste hitta någonstans att värma flaskan. Sen får jag lite dåligt samvete även hemma när han blir sådär otröstlig innan han börjar äta (hoppas verkligen att det bara är språnget) och den där negativa rösten inom mig säger att det är för att han inte får amma. Som om jag kan veta att det skulle vara så mycket bättre? Oroar mig verkligen över att folk skulle döma mig för att jag ger ersättning om han skulle få ett sånt utbrott bland folk. Minns med storebror att jag satt på en bänk i en park och testade att ge rumsvarm ersättning (det var mitt i sommaren och smällhett ute) och det blev stora protester. Kände som att alla som gick förbi dömde mig, även om det säkert var helt i mitt huvud. Men det är ändå så djupt rotat. Ingen av mina gossar har farit illa av att få flaska, snarare tvärtom, och jag vet ju att det är bäst för oss. Ändå är det så skört att jag glömmer bort allt det när tankarna börjar skena. Men jag ska försöka äga min situation. Gå på stan med vagnen, lösa matning om det behövs. På vårt vis. I veckan ska vi till BVC för tremånadersbesök inklusive vaccin och dagen efter ska jag på uppföljande glukosbelastning, och så tänkte jag ju försöka gymma nån dag också. Så kanske får bli veckan efter… har ju ingen brådska. Vi tar det som det kommer, gör inga planer som jag får skämmas över att jag inte håller. Tänker bara ha det lugnt och fint.

Utvecklingsfas 3

Så var det dags för tredje språnget: nyanserade övergångar. Här börjar bebisen på ett nytt vis uppfatta nyanserade övergångar med sina sinnen och sin kropp, det vill säga att någonting gradvis går över till något annat. Låter lite luddigt, och det är något som vi vuxna inte brukar reflektera över eftersom det kommer så pass naturligt för oss. Men det kan tex röra sig om ett ljud som gradvis ändrar ton eller styrka. När bebisen lär sig detta kan den göra mer nyanserade ljud, blåsa salivbubblor och rör sig mjukare i kroppen. Som vanligt kan bebisen bli orolig, ledsen, sova dåligt, äta annorlunda och vara mer närhetssökande under språnget.

Jag tycker inte alltid att det är helt lätt att avgöra, men om jag får göra min högst oproffesionella bedömning så klarar lillebror redan det mesta som han ska lära sig. Han blåser salivbubblor konstant, jag tycker att han följer saker med blicken på ett mjukt vis och är inte fullt lika ryckig i sina rörelser som innan. Han gör ljud som är ”flerstaviga” typ aaoo, istället för bara aa eller oo, vilket verkar vara så det ska låta efter språnget. Så kanske, eventuellt, har jag missat att vi haft ett tidigt språng. Det är ju ingen exakt vetenskap att det kommer ske på precis en viss dag, så inte helt orimligt om så skulle vara fallet. Kanske har lite smågnällighet och ändrade rutiner samanfallit med att han hållt på att återhämta sig efter covid/förkylning och ändå varit lite förändrad. Sedan en dryg vecka tillbaka tycker jag dock att han känts mer som ”sig själv”, varit nöjd och glad. Han äter lite glesare igen, med 3-4 timmars mellanrum och lite större mängder när han äter. Nu är han uppe i den mängd ersättning som det står på paketet, även om det nog blir samma totala mängd som innan eftersom han åt lite men ofta då. Sover gör han bra, främst på nätterna och lite kortare pass dagtid. Jag är fortfarande fascinerad av hur han bara kan sitta bredvid oss i sin babysitter och vara nöjd, eftersom storebror behövde konstant kroppskontakt om han inte skulle bli hysterisk efter nån minut. Dagarna går rätt snabbt, de fem timmarna som storebror går på föris är över snabbare än man hinner tänka att man kanske borde hitta på något, sen är det plötsligt dags att gå och hämta. Sen är det full rulle fram till nattning, och sen är det snart dags att börja om igen med en ny dag. Man får göra så gott man kan att försöka hinna njuta.

Vi är så gott som tillbaka i vardag och har någorlunda bra rutiner igen, dock med lite seglivad snuva och hosta för samtliga parter. Lillebror behöver hjälp med snorsug någon gång om dagen men är pigg och glad och sitt vanliga ljuvliga jag igen. Han har varit tapper och lett genom hela processen, min älskade unge, men var lite mer gnällig och absolut trött och tagen i början när han hade feber och var väldigt snorig. Men nu är det mycket bättre! Hade det här varit innan våren 2020 så hade jag nog själv gått till jobbet som vanligt och knappt ens reflekterat över att jag hostat och snörvlat lite. Sen har ju jag mått bäst ändå, vid sidan av storebror som dock ändå hade 38 graders feber men snabbt blev pigg och nu har jag inte hört honom hosta ens på flera dagar. Men både jag och sambon har nu samma envisa ”vanliga förkylning” men mår bra och är pigga i övrigt. Man känner sig ju lite utstirrad som om man var spetälsk om man råkar hosta till när man är ute dock, och jag håller mig hemma rätt mycket ändå. Hoppas att det inte ska bli för utdraget, för jag längtar efter att få testa det nya gymmet tvärs över gatan. Dumt när man mentalt är så himla taggad, men kroppen sätter käppar i hjulet. Man vill ju oavsett inte gå dit för tidigt om man inte är fullt frisk, det blir ju inte bra. Men så det är bara att hålla tummarna för bättre tider både med sjukdom och med den stundande våren och kanske till och med ett samhälle som börjar likna det vanliga så småningom. Vi får se såklart, men allt i vårt lilla hörn av världen är i alla fall bra!

Sjukstuga

Det verkar som att vi också åkt på skiten med stort S. Eller C. Alltså, inte ”ckiten” utan corona. Man kan ju försöka skämta till det, men alltså urgh. Igår fick jag sitta på barnakuten med lillebror som hade 39 graders feber. Vi fick godkänt att köra med Alvedon trots att han är så liten, och fick tips på hur man sköljer liten näsa med koksalt. Han är under omständigheterna rätt tapper! Trött och sover mycket, vaknar och är lite ledsen (fullt förståeligt!) men äter mågorlunda och sen sover han lite mer. Känns jobbigt att höra hans snuviga andning trots nässkölj och snorsug, men han verkar ändå ta det med ro. Lite hostig också men inte så illa. Lilla hjärtat!

Det började med storebror som hostade, och snart hade sambon feber, ont i kroppen, trött, och kände sig allmänt överkörd av en ångvält. Storebror fick lite feber (runt 38) i ett knappt dygn, och har sedan haft typ 200% energi som vanligt när han är sjuk. Lite hosta då och då bara. Själv har jag mått toppen, fram tills igår då jag började få lite halsont och hosta. Idag hade jag 37,5 vilket uppenbarligen inte är feber, men ändå en grad högre än det var igår. Nog för att jag ska känna mig lite påverkad, men det var ungefär samma reaktion som jag fick efter första vaccindosen. Nu hade jag ju precis hunnit få min tredje spruta för två veckor sedan, så det hjälper säkert att hålla mig så pass högt över ytan för att kunna hålla ihop skeppet någorlunda. Sambon känner sig inte lika trött och febrig längre, men har istället börjat hosta och har ont i halsen istället. Men på det stora hela så mår vi relativt okej ändå, allihopa, även om det är mest jobbigt att se lillebror sjuk. Men jag tror att det går åt rätt håll i alla fall, och vi får försöka så gott vi kan att underhålla storebror som minst sagt börjar bli lite uttråkad.

Kroppen

Jag måste bara säga att min kropp är rätt så jäkla faktisk ändå. Sagt och gjort så sökte jag fram nån träningsvideo för postpartum på Youtube och körde. Det var rätt lugnt tempo och låg impakt, men fy sjutton vad skönt det var att röra på sig! Jag mådde även himla bra i kroppen och kände inget annorlunda/dåligt av ansträngningen. Så jag hittade en video med lite högre tempo som jag körde igår, som fick mig att svettas lite. Ännu skönare, och idag har jag bara lite träningsvärk, men ingen smärta eller obehag i övrigt. Tänk att ha gått i ett halvår under graviditeten och fått ont av minsta lilla rörelse, och nu fixar kroppen redan ett träningspass! Att den har burit och fött två barn (mina graviditeter har ju inte varit nådiga rent fysiskt direkt) och återhämtat sig på det här viset. Min kropp är ju helt otrolig!

Med det sagt så är det inte utan att jag har blandade känslor för kroppen. TW på resterande inlägg vad gäller vikt osv.. Jag har nog ”alltid” tyckt att jag varit lite för tjock, aldrig varit helt bekväm med att visa bar mage. Som gravid har jag för första gången kunnat se mig i spegeln och ha en positiv inställning till min mage. Men så fort man lämnar förlossningen i princip så börjar ju en hets från samhället att ”komma tillbaka till sin kropp”. Men min kropp är ju fortfarande min, även om jag fött barn. Den ser annorlunda ut, men det är fortfarande min kropp. Rent logiskt tänker jag så, men när jag ser mig i spegeln är det igen med en väldigt negativ blick mot mitt mellangärde.

Jag och min kropp har verkligen en rörig relation i bagaget. Även om jag inte tyckte om min kropp så dröjde det till jag var tjugoårsåldern innan jag på rent objektivt skulle kunna kallas något annat än normalviktig. Nu går jag kanske på förlegade måttet BMI, men jag gick onekligen upp ca 20 kilo under studentlivet (då jag levde allt annat än hälsosamt). Nu har jag nog en kombination av att rent fysiskt inte ha helt lätt att gå ner i vikt, och en personlighet som är rätt allt-eller-inget samtidigt som jag har ett kontrollbehov och kan lätt bli lite manisk. Jag gick ner mina 20 kilo och lite till, genom att bli rätt besatt av både kost och träning. Hälsosamt på ytan kanske, men jag blev rätt besatt. Jag åt typ tre salladsblad om dagen (noggrant vägda så att jag exakt på grammet kunde räkna kalorier in), och jag tränade mycket. Visst gick jag ned i vikt eftersom jag skapade ett rejält kaloriunderskott, tills jag hamnade på en platå där kroppen kanske tyckte att nu fick det räcka för att vi behövde kvarvarande kilo. Då hade jag dessutom satt ett mål som var lägre än jag vägt sedan typ tonåren, som jag tyckte var rimligt. När jag ser bilder på mig själv från den tiden så ser jag inte hälsosam ut. Men när jag var där så var allt jag kunde fokusera på de där sista 2-3 kilona som jag tyckte att jag behövde gå ned, och jag såg en mage som anstod sig att inte vara helt platt som en pannkaka hela tiden… Till sist drog jag på mig en knäskada efter att jag kört för hårt utan att värma upp ordentligt, och jag gick upp 10 kilo över en sommar. Efter det gjorde jag ett försök att leva lite mer hållbart genom att träna lite då och då och äta mat som jag inte hade vägt ned till sista grammet för att vara så kalorifattigt som möjligt. När jag konstigt nog inte gick ned till mitt överambitiösa mål av det (utan såhär med facit på hand höll en vikt som nog var hälsosam för mig) så fick jag nog och sket i allt. Tränade inget och åt en massa skit bara för att. Allt-eller-inget-mentaliteten at work again. Jag gick upp igen, såklart. Fick köpa nya kläder för att ha nåt att sätta på mig och mådde skit över detta. Med tiden så landade jag i ett stadie när jag gjort mig av med vågen hemma för att inte helt maniskt väga mig flera gånger om dagen. Jag tränade inte mer än vardagsmotion, och åt vad jag kände för utan att gå till överstyr. Jag vägde mer än jag ville, och kände mig inte helt nöjd med personen i spegeln, men jag kunde acceptera mig som jag var. Jag mådde okej i mig själv. Sen har jag inte mått helt toppen alltid, la all min energi på jobbet och slet ut mig mentalt. Fanns ändå inte ork, energi eller vilja att motionera eller intressera mig för mat.

Sen blev jag gravid och var tvungen att ställa mig på vågen igen. Det kändes faktiskt okej, jag visste att när siffrorna gick uppåt så var det för att ge mitt barn näring och allt som det behövde. Sen att jag fick foglossning som gjorde motionen obefintlig och graviditetsdiabetes som gjorde att jag återigen fick tänka efter vad jag stoppade i mig. Men det kändes faktiskt okej. Kanske var det fortfarande med min bebis i åtanke, men jag hamnade inte i de där negativa tankegångarna. Jag var förvisso väldigt strikt med maten – framförallt med kolhydrater – men jag fick ändå i mig det jag behövde. När jag sedan inte var gravid längre och fann mig själv i en kropp som var slapp och sladdrig, med bristningar och valkar, så var det ändå inte det viktigaste. Jag var glad över att kunna röra på mig igen, att kunna gå utan kryckor! Mer än så hade jag inte som krav, och det var trevligt att kunna äta semlor igen. Jag hade gått upp ca 10 kilo och gick utan ansträngning ned 5 kilo. Den vikten höll jag mer eller mindre sen tills jag blev gravid igen. Något som var lite jobbigt var att jag inte kom i några andra kläder än mammakläder. Men jag hade rätt fullt upp med att ha blivit mamma för första gången för att riktigt bry mig. Sen kom nästa omställning att både vara mamma och att gå och jobba om dagarna medan sambon var hemma med vårt barn, då ville jag lägga tiden på eftermiddagarna på att vara mamma till 100%. När jag väl kom så långt att jag skulle kunna hitta en balans, rent krasst att unna mig lite egentid och inte alltid vara någon annan till lags… Ja, då kom visst en pandemi och allt det innebar, och jag mådde inte så bra psykiskt. Då är det ju himla lätt att prioritera bort sig själv, eller sånt som får en att må bra rättare sagt. Det handlar mest om överlevnad, det mest basic. Jag lyckades ändå bli gravid (två gånger, även om det ena blev ett MA så kändes det som att jag var gravid i evigheter!) och plötsligt låg fokuset på hur fin den växande magen var igen. MVC knorrade lite i början att jag hade ett BMI över 30 vid inskrivningen, men det blev tack och lov inte mycket fokus på det sen och jag bytte till specialistmödravården när min diabetes bekräftades även den graviditeten. Sen hade jag ju den sortens illamående som inte resulterade i några spyor, utan som ett konstant lätt illamående som denna gång slog till på aptiten. Jag fick tvinga i mig små portioner av väldigt få maträtter som funkade, vilket sedan blev ännu färre när diabetesen uteslöt en stor andel. Inte helt oväntat så gick siffrorna på vågen nedåt, något som jag försökte ignorera faktiskt gjorde mig lite glad. Jag borde kanske oroat mig för att mitt barn inte fick i sig tillräcklig, men det gjorde jag inte. När kurvan sedan började vända uppåt igen och till sist gick om inskrivningsvikten i tredje trimestern typ så skulle jag ljuga om jag sa att det inte gav mig lite ångest. En kort stund, men den var ändå där. Jag undrade hur mycket jag skulle gå upp, speciellt när jag hade gått upp ett kilo på en vecka (eller kanske två?) mellan besöken. Jag slutade ändå på något mindre än slutsiffran första gången, och lite oväntat så försvann en stor del tills när jag vägde mig efter 12 dagar. Som nu hade ökat fem kilo igen i torsdags. Jag vet ju varför, jag har frossat i snacks som om jag inte kunde göra något annat. Inte bara någon gång ibland, utan mer eller mindre dagligen sedan minst en månad tillbaka. Jag har ätit pizza och hamburgare (med vanliga pommes!) eftersom jag inte kunnat göra det sen i våras pga kolhydratsbomber. Det kändes inte toppen att se den siffran (men to be fair så är det faktiskt inte högre än inskrivningsvikten!) men det var inte oväntat.

Jag känner att jag kanske behöver vara lite försiktig så att jag inte blir smått besatt igen. Att jag får ångest av att äta mat där jag inte i alla fall kunnat ögonmåtta vikt på ingredienser och i smyg lagt in dem i appen som räknade kalorier, och tänker att om jag i alla fall tränar i tre timmar så kanske jag vågar gå på restaurang sen… Jag tänker hålla mig från att räkna över huvud taget, helt enkelt! Lite sunt förnuft, och inte äta en massa ”skräp” varje dag, men för den sakens skull kunna unna mig på helgerna eller om man ses för en fika. Än så länge har jag inte fått någon känsla av att jag måste träna (för att bränna så många kalorier som möjligt) utan att det känns skönt att göra det. Någorlunda prestigelöst! Jag har inte som mål att gå ned till någon fantasivikt som jag aldrig kommer hålla, men det skulle vara skönt att kunna gräva gram några gamla ”vanliga” kläder ur garderoben. Jag har sparat lite allt möjligt i allt från XS till XL, så det finns lite att välja mellan. Jag kom ju redan i ett par stretcha jeans (okej, ett par jeggings mer eller mindre) som fortfarande passar, även om de känns lite för tighta över magen för att ha någon längre stund. Men alla mina mammakläder kasar ned, så jag antar att jag ser annorlunda ut än jag gjorde efter storebror. Ett plus skulle vara att bli av med vad jag dubbat för hängbuken, som nog också är boven i dramat när det kommer till alla kläder. Byxorna är för tighta i midjan och alla tröjor blir för korta. En del av mina gamla klänningar passar, och gjorde det även under graviditeten, men blir onekligen lite kortare än det är tänkt, speciellt framtill. Jag har dock kommit till en insikt att det inte är någon som har en helt platt mage alltid, och det kommer inte vara något realistiskt mål. Platt-are, visst, men jag tänker inte ge mer än vad som känns rimligt på detta. Jag vill fortfarande ha tid att vara mamma, även om en halvtimme om dagen på mig själv att lägga på träning inte känns orealistiskt. Sen är ju kanske inte huvudmålet att gå ned i vikt och ”få tillbaka min kropp” utan det skulle snarare bli en bonus. Ett bättre mål är ju att känna mig stark och rörlig och ha energi. När det blir utomhusväder på riktigt vill jag kunna hänga med när storebror springer fram och tillbaka som en duracellkanin, sparka fotboll, leka på lekland, vilka utmaningar som än möter mig. Känna hur min kropp som jag fick bänka förra sommaren pga foglossningarna faktiskt kan göra det jag vill. Orka med en lång promenad, kanske en heldag på tivoli… Det önskar jag väl mest av allt. Och för att det känns så himla kul än så länge att träna. Där vill jag hålla det.

Efterkontroll och mina små troll

Jag har varit på efterkontrollen och gick igenom besiktningen! Bristningarna hade läkt fint, jag hade ett jättebra knip och magmusklerna såg också bra ut. Fint blodtryck och järnvärden på det. Jag har ju känt mig oförskämt fräsch både fysiskt och psykiskt och kan ju bara bekräfta detta. Jag hade dock gått upp lite i vikt sedan jag vägde mig sist. Eftersom jag inte har någon våg hemma så var det när jag bara av nyfikenhet vägde mig på BVC 12 dagar efter förlossningen. De första två veckorna hade jag ingen direkt aptit, även om jag typ haft som målbild en påse med lösgodis. Men sen kom det som ett brev på posten: stor aptit och också ett enormt sötsug. Det var som att jag behövde kompensera för hur nyttigt jag varit tvungen att leva under graviditeten pga graviditetsdiabetesen. Inte alls berättigat, men det har jag struntat i. Ätit precis allt gott och inte kunnat hålla det till någon gång ibland utan nästan dagligen. Så det var ju absolut inte oväntat att det skulle synas på vågen.

Trots detta så känner jag mig faktiskt väldigt motiverad att börja träna. De ska öppna ett gym typ fem minuter hemifrån, och jag ser faktiskt lite fram emot att testa. Det bör ju tilläggas att jag inte har satt min fot på ett gym på många år (typ fem?), men nu känner jag mig motiverad. Det kan ju ha med mitt psykiska mående att göra, eftersom det var länge sedan jag mådde såhär bra och (faktiskt) har massa energi över. Kanske ska börja lite smått med något hemma för att känna in, men jag är i alla fall godkänd att träna på nu.

Eftersom jag var på specialistmödravården så pratade vi inte om preventivmedel, utan de rekommenderade att jag kontaktar min vanliga mottagning. Än har jag inte fått tillbaka mensen, men har haft lite slemmiga flyningar någon vecka nu, sån kanske är ägglossning på g? Jag har ju kört med NaturalCycles sedan många år tillbaka och skaffade mig en Tempdrop strax innan jag plussade, så tror att jag trots småbarn kan få helt okej mätning. Det är ju inte mer ansträngande än att ta ett piller varje dag att mäta tempen. Det som känns lite mindre tillförlitligt är ju dock att jag har så oregelbundna cykler. Eftersom man konstaterar ägglossningen först några dagar efter att den skett så kan man ju redan råkat bli gravid vid det laget. När jag bara använde det som preventivmedel var det ändå under premissen att det fanns en risk att bli gravid och att det var okej.

Vi känner oss färdiga med barn. Redan innan första graviditeten kände både jag och sambon att vi ville ha två stycken. Det är lagom för två vuxna som har två händer liksom. Jag känner också att vi är rätt kompletta nu, att lillebror var pusselbiten som fattades i mitt föräldraskap. Men… Det är en liten vemodig känsla att lillebror nu börjar växa ur de minsta kläderna, som storebror även hade innan honom. Ska man bara vika ihop dem och lägga undan dem, för att aldrig igen plocka fram dem? Alla ”första” nu kommer också att vara dem sista? Jag vill inte vara gravid igen, bli så fysiskt begränsad att jag knappt kan ta hand om mig själva och mitt hem, än mindre mina barn. Lik förbannat så är det lite av en sorg att tänka att det var sista gången och att jag inte ska göra om det. Jag har för mig att jag läst någonstans att man nog aldrig riktigt känner sig ”färdig” och att de här känslorna är väldigt naturliga. Jag vet inte hur vi hade reagerat på en oplanerad graviditet. Jag har svårt att se mig gå igenom en abort efter min upplevelse med mitt MA i bagaget.

Jag vill gärna stanna tiden lite, och försöker njuta av här och nu med lillebror. Samtidigt ser jag ju verkligen fram emot att se vem det bli och att se mina pojkar interagera med varandra. Att de kan leka tillsammans, dela upplevelser. Vi känner att det kommer bli väldigt mysigt när de är stora nog att båda två kunna njuta av utflykter och erfarenheter. Julafton med två pojkar med tomtefeber, två barn som bägge kan leka i en lekplats. Att när samhället tillåter kunna åka på en semesterresa som vi alla kan njuta av (än att man ska bli helt slut efter att ha sprungit efter en överenergisk unge). Nu tyckte vi att det var lite skönt att vi inte hunnit dit riktigt än, så att vi inte backade helt tillbaka till småbarnsåren. Men nu vill vi nog kunna lämna dem bakom oss, tillsammans. Ett litet sladdbarn hade kanske varit mysigt, när storasyskon(en) varit stora nog att klä på sig själva och inte behöva så mycket hjälp. Men då backar man ju bandet igen, förskjuter allting med flera år. Och jag blir ju inte yngre; jag fyllde 35 nu i december och vill ju inte vara hur gammal som helst med småbarn (om det ens går fortfarande). Men nej. Vi är ju klara. Samtidigt sa sambon härom kvällen att det skulle vara mysigt med en dotter… Som att man kan kontrollera det? Jag kan också känna en tomhet över vad som kunnat bli (en dotter) men tycker också att det känns så himla självklart att jag ska ha pojkar. Det är väl ett sånt där Sliding Doors moment, en alternativ verklighet. Som om jag utbildat mig till något annat, flyttat någon annanstans, inte träffat de människor som lett mig dit jag är idag. Man kan ju undra, men jag är fantastiskt nöjd där jag är. Men ändå… Konstiga känslor. Vill jag på ett helt definitivt sätt stänga dörren totalt? Vågar jag ha den så pass mycket på glänt som NC kanske ändå innebär för mig? Svårt.

Jag älskar oavsett mina pojkar mer än något annat i världen, så jag fullkomligt svämmar över av kärlek. Lillebror är så ljuvlig, det är svårt att ta in hur lyckligt lottade vi är. Storebror är inne i en period då han både är helt underbar, och att man i nästa stund vill sälja honom på Blocket… Eftersom han ligger lite efter med talet så får vi uppleva en större och större inblick i hans värld ju mer språket utvecklas. Det är himla härligt hur han själv tar till sig av våra rutiner och kan säga ”kissa pottan” och ”sova sängen” i vår nattningsrutin som vi verkligen börjar få till ❤️ Hur han kan be om saker och kommentera sin omvärld, och även börjat prata om saker som hänt tidigare. Jag tror att detta kan vara lite vardagsmat för andra med barn som är 2 år och 9 månader, men är så pass nytt för oss som med spänning följer utvecklingen. Han har även börjat fatta att man kan säga ”mamma!” för att få min uppmärksamhet och att jag kan göra saker för honom. Tidigare har han kommit och tagit tag i handen på en för att leda en dit han vill, men nu fattar han att man kan använda språket till sånt. Sen är det kanske ett tag kvar tills han verkligen kan förklara vad han tänker eller känner. Tills han kan svara på frågan ”hur har det varit på förskolan idag?” eller ”vad vill du äta ikväll?” Men det kommer nog snart, och vi ser fram emot det. Han är väldigt mån och kärleksfull mot lillebror, kommer med sin vattenflaska om lillebror är ledsen, kramar och klappar. Han blir lite intensiv ibland, men på det stora hela är han en jättefin storebror. Ser verkligen fram emot att följa bägge pojkarna, tillsammans och som individer. Hoppas också på finare väder och en bättre situation med corona så att vi kan hitta på saker ihop!

Utvecklingsfas 2

Andra språnget/fasen öppnar upp en värld av mönster. Nu börjar bebisen se mönster istället för en helhet. De kan bli väldigt fascinerade av kläder eller föremål med prickar, ränder eller andra mönster. Sedan tidigare är det ju även spännande med kontraster. De börjar även uppleva ansikten på ett annat vis. I denna fas upptäcker bebisen även sina händer, och kan både sitta och titta hänfört på dem och försöka att greppa efter saker (det är de dock fortfarande inte riktigt redo för än). De upptäcker även nya ljud som de kan göra, och ”pratar” gärna med sina föräldrar eller föremål.

För lillebror tycker vi att han uppnått dessa färdigheter, han fick även klart godkänt hos BVC. Som tidigare har han inte reagerat jättemycket. Det är annars vanligt att de reagerar på samma vis som för första språnget. Lillebror har varit något mer gnällig (detta är ju en väldigt nöjd bebis som sällan kommer till ett stadie där det skriks eller är svårt att tröstas) vilket märkts men absolut inte varit en stor grej. Sedan lite drygt två veckor tillbaka har han helst ätit varannan timme på dagen. Nätterna är fortfarande drömscenarion där han kan gå 6-7 timmar sedan sista måltiden och sover hela den tiden för att vakna en snabbis för mat och sedan somna om. Jag kan inte helt påstå att vi fått in tydliga rutiner, men oftast så somnar han runt 23-23 och tar morgon runt 10. Det brukar vara ett uppvak nån gång runt 03-05 och sen ett till runt 07-08, vilket passar fint då han sen somnar om och sover medan storebror äter frukost och vi går en brottningsmatch för att få på ytterkläderna. Men sen när storebror kommit iväg till föris så kan jag sitta ned och äta frukost och dricka kaffe i lugn och ro (det är tyst!!) innan lillebror vaknar. En riktigt fin stund på dagen 😊 Så jag kan inte påstå att det här språnget varit särskilt jobbigt (peppar peppar).

Storebror var helt exemplarisk när det kom till sömn, och jag tror att vi började ungefär såhär. Ungefär i denna ålder (midsommar när han var strax över två månader) sov han 9 timmar i sträck och det blev ännu längre sen. Tror att han kunde sova 12 timmar och ge sina föräldrar både egentid och oavbruten sömn. Tror ju inte att vi har sån tur igen (det hade man ju inte sagt nej till) men jag kan absolut inte klaga!

Nya utmaningar

Nu har vardagen dragit igång på riktigt! Vi håller alla tummar och tår att vi slipper få hem för mycket start-på-terminen-förkylningar, men det går väl inte att helt utesluta. Nu har vi ju bara haft barn på förskola när det varit pandemi och restriktioner, men har ändå fått hem en del småförkylningar och en magsjuka. Dock inget värre än så, det får man verkligen tacka för! Det känns dessutom (peppar, peppar) som att storebror gått igenom de flesta förkylningar vid det här laget och jobbat upp lite motståndskraft, och jag tycker inte att han varit lika sjuk denna vinter som förra. Men bara för det så är det väl dags att åka på nåt rejält. Bara vi slipper RS och covid… 😷🤞 Jag ska i alla fall iväg och få min tredje dos idag, så det känns ju bra!

Idag ska andra utvecklingsfasen börja, och som ett brev på posten var lillebror ledsen och mycket svårtröstad igår kväll. Han var lite extra gnällig under dagen, men sen eskalerande det rejält! Han visade som att han var hungrig, men när vi erbjöd flaskan blev han helt hysterisk och fick inte i sig många milliliter. Samma med bröstet, även om jag inte tror att han får i sig några större mängder där – har blivit knappt en gång om dagen som vi ammar numera. Det är första gången i hans liv som han gråtit och jag inte direkt kunnat hjälpa honom. Nu gick det väl knappt en halvtimme av försök att ge flaska, bröst, lägga ifrån, hålla, och att vagga innan han lugnade ner sig och somnade, men jag mindes plötsligt hur frustrerande det kan vara. Hur värdelös som förälder man känner sig. Men jag är rätt övertygad om att det har med fasen att göra. Han var definitivt svår att få att komma till ro igår natt (och det har han varit några nätter nu, tycker jag) men sen kunde han i alla fall sova runt fem timmar. Han vaknade och tog flaskan utan problem, sen tog det en liten stund för honom att somna om. För att vara honom, vill säga. Han hade ätit färdigt vid 05.45 och somnade ordentligt vid 06.15 så det är ju egentligen inte något att klaga över, även om det brukar gå på direkten i vanliga fall. Han låg och gnydde lite och rörde på sig, även om han inte var rakt ut ledsen. Nu är klockan snart tjugo över nio och vi har fått iväg storebror till föris med tillhörande brottningsmatch för att få på ytterkläderna och lillebror sover än, så det känns ju fint. Jag hade övervägt att lägga mig igen, men misstänker att han kommer vakna när som helst. Dagtid är det kortare mellan måltiderna och nu pushar vi 4 timmar som brukar vara max. Jag tänker dock inte väcka honom, utan ligger här bredvid i sängen och tar det lite lugnt i alla fall. Fortsättning följer gällande språnget!

Familjeliv

Lillebror har varit lite smågnällig och mer ”klängig” än vanligt, om det nu finns något som är vanligt för en bebis som är sju veckor gammal. Han sover gott i famnen på mig eller min sambo, men vaknar och blir ledsen om man lägger ner honom för att sen bli nöjd igen om man plockar upp honom. Samtidigt har han börjat uppskatta att sitta uppe och se sig omkring när han är vaken och är väldigt nöjd i babysittern. Kanske är det nytt språng på gång, det ska vara nu i dagarna. Fortsättning följer! Igår hade han några fler bajsblöjor och vissa var rätt rinniga i konsistensen så kanske är lite påverkad av vaccinet där med. Men han verkar inte ha ont eller vara särskilt besvärad av magen, förutom att han äter lite oftare och mindre mängd per tillfälle. På nätterna kan han ha lite svårt att komma till ro, men när han väl somnat så kör han sina sedvanliga pass på 3-6 timmar innan han vaknar för mat och sen somnar om direkt. Nätterna känns ju skönast för alla att de funkar, och han får gärna äta ofta och ligga på mig och sova däremellan om det innebär att han är nöjd och belåten.

Jag tycker det är lite intressant, jag och min sambo tycks nämligen ha lite olika minnen av hur storebror var. Min sambo hävdar att han inte var särskilt ledsen efter att vi kommit underfund med att han inte blev mätt av amning och att vi dessutom försökte minska mängden ersättning, och sen inte förstod varför han grät… 🙄 Jag vill minnas att han absolut var en mer nöjd bebis efter att vi gick över till fri flaskning och han fick äta sig mätt, men jag upplever fortfarande lillebror som mer nöjd. Jag minns så väl att jag tänkte att bebisar skulle vara lätta; man plockade bara upp dem om de grät och höll eller matade dem så skulle de vara tysta och glada. Tji fick jag, och minns chocken av insikten att en bebis kunde gråta hysteriskt i flera timmar även om man testat precis allting gång på gång och inget tycktes hjälpa. Kanske var det under ett språng eller så, men jag vill absolut påstå att det höll på så även efter vi gick över till ersättning. Jag har såklart inte dokumenterat detta, men eftersom jag kände att mina förutfattade meningar om bebisar fick sig en knäpp på näsan så minns jag detta rätt tydligt. Det gör inte min sambo. Han jobbade hemifrån och hörde definitivt allting som försiggick även om det var jag som var föräldraledig. Det är ju onekligen lätt att förtränga de mindre positiva aspekten, och samtidigt var det ju jag som kände att jag hade huvudansvaret för att få mitt barn att sluta gråta, och det kan säkert kännas som att det höll på längre när man stod där och kände sig hjälplös. I början så gick jag och la mig innan bebis somnade, efter att jag ammat och jag tror att vi också gav en liten skvätt på flaskan. Sen satt sambon uppe och försökte trösta en ledsen bebis som troligtvis somnade av rena utmattningen eller fick ”nästa omgång” av flaska som vi plikttroget ställde klockan och gav var fjärde timme. Detta minns ju såklart sambon tydligt eftersom det var han som hade ansvaret då, och att det snabbt blev bättre när storebror fick äta sig mätt. Men jag vill ändå påstå att utöver det krånglet så var han inte lika nöjd som lillebror som faktiskt blir nöjd så fort man ger mat, ny blöja eller närhet. Än så länge har vi inte haft stunder då han gråtit längre än fem minuter, även om han kanske varit lite missnöjd och smågnällig längre perioder så är det långt ifrån att gråta hysteriskt och otröstligt i flera timmar (som jag minns det).

Jag fick upp denna artikel (algoritmerna jobbar på högvarv och ger ibland läskigt träffande reklam eller rekommenderade inlägg) häromdagen. Trots att den inleder med att prata om amning så kan jag ändå hålla med om att jag känner mig som en bättre mamma efter att lillebror kom till världen – även till storebror. Jag är mer komplett som mamma. Jag tror inte att jag mirakulöst är bättre, och i själva verket är det himla mycket man glömt bort när det kommer till att ta hand om en så liten person. Men jag kan känna mig tryggare över att ha gjort det en gång tidigare, och att jag kan lita på mina instinkter eftersom det gick toppen första gången. Man gör såklart misstag, jag kan undvika att göra om de tidigare men kommer säkert göra nya. Men så får det vara, och jag kommer lösa vad som än dyker upp.

Som nybliven förstagångsmamma var jag absolut lycklig och förälskad, men jag var också livrädd. Jag minns att jag inte vågade gå utanför dörren då vi på den tiden bodde på tredje våningen utan hiss. Jag kunde bara tänka på att jag kunde snubbla i trappan och tappa det mest värdefulla jag ägde. Att vara ute och gå med barnvagnen gav mig katastroftankar om att jag skulle tappa greppet och att vagnen skulle åka ut i vägen och bli överkörd, eller rulla ifrån mig i nedförsbacke och välta. Att åka buss eller bil kändes som en dödsfälla. Generellt var jag väldigt medveten om allt som kan gå snett, hur liten risken för det än är. Min sambo fick följa med och visa mig att det inte var så farligt, men det tog lång tid innan jag kunde känna mig helt bekväm med att gå ut själv, tex. Någonstans i bakhuvudet kan det absolut gnaga fortfarande, men jag känner mig mycket mer avslappnad och kan fokusera på det trevliga med att vara ute. Rädslan att göra fel eller att bebisen ska bli sjuk eller skada sig tror jag hör föräldraskapet till, men man kan ju antingen bli helt lamslagen av den, eller låta den ta en mindre framträdande roll. Det hjälper absolut att man gjort det innan och att det gått bra. Jag har en större tillit till mig själv och får nog mycket energi till övers av att inte konstant gå runt och oroa mig. Mycket energi och mycket kärlek och glädje gör att jag känner mig på topp! Pessimistisk som man är så undrar jag såklart när det vänder, men passar på att njuta. Lillebror är alldeles ljuvlig, och även om det är mycket trots från storebror så har han ju sina helt underbara stunder! Att få en liten kropp som vill krama om en i sängen eller soffan, att få uppleva hans utveckling och se eller höra något nytt för första gången. Ett större barn som man kan interagera med på ett helt annat vis, som man kan skapa minnen tillsammans med. Det är så fint på ett helt annat vis, och jag kan verkligen plocka russinen ur kakan och ta till mig de finaste bitarna från bägge barnen. Det mindre positiva kommer jag selektivt inte minnas om ett par år ändå, så det är ju inget jag behöver lägga överdrivet mycket energi på i detta nu heller. Jag har en alldeles underbar liten familj, med världens finaste pojkar – stora som små! 🥰