amning

Gnäll och mat och att äga föräldraledigheten

projektsyskonLämna en kommentar

Har kanske, eventuellt märkt av lite mer av utvecklingsfasen. Ibland kan lillebror nämligen bli helt hysterisk i samband med måltider. Han ligger och skriker så han blir helt röd i ansiktet i upp till kanske 10 minuter innan han kommer på att han kan äta som vanligt och är sen nöjd och glad igen 🤷‍♀️ Han har även snabbt ökat från 170 till 200 ml (färdigblandad) även om det inte alls var länge sen han låg på 140 och knappt ens det. Så det är där det varit störst förändring på sista tiden. Han sover fortfarande bra, verkar ha fått in en någorlunda rutin att sova 22-07 då han vaknar och äter och vi byter blöja. I säg 8 fall av 10 somnar han om igen och kan sova till 10-11-snåret. Nöjd och glad för det mesta, är väldigt ”pratglad” och ligger och gör gulliga ljud. Överlag en lätt och nöjd bebis, och jag känner mig verkligen glad jag med. Börjar intressera mig mer för att hitta snygga kläder och inte bara dra på mig närmsta gravidplagg med mjuka muddar. Nästa vecka hoppas jag vara frisk nog att kunna ta mig till gymmet utan att börja hosta, är i princip fri från den envisa förkylningen nu tycker jag.

Jag och sambon har varit ute på stan och till parken med bägge pojkarna, vilket har gått toppen men hade varit rätt omöjligt om man bara var en vuxen skulle jag tycka. Inget är väl omöjligt såklart, men onödigt tålamodsprövande! Lillebror har varit exemplarisk och antingen sovit eller legat vaken och sett sig omkring utan att säga ett pip. Storebror däremot flyger omkring som ungefär tio ungar och det gäller att vara med på banan för att det inte ska bli totalt kaos. Det är inte direkt så man fixar att gå på stan med dem båda, det var klurigt nog med två föräldrar med. Det skulle nog inte vara några problem att gå med bara lillebror om jag bara tar mig tid för det (känns som att de 5 timmar om dagen då vi är själva och storebror går på föris går hur snabbt som helst). Däremot blir jag fortfarande lite nojig över att han ska bli hungrig när jag är iväg. Det hade inte varit lättare om jag ammade så länge det är kallt ute tänker jag, men blir onekligen inte så spontant när man måste hitta någonstans att värma flaskan. Sen får jag lite dåligt samvete även hemma när han blir sådär otröstlig innan han börjar äta (hoppas verkligen att det bara är språnget) och den där negativa rösten inom mig säger att det är för att han inte får amma. Som om jag kan veta att det skulle vara så mycket bättre? Oroar mig verkligen över att folk skulle döma mig för att jag ger ersättning om han skulle få ett sånt utbrott bland folk. Minns med storebror att jag satt på en bänk i en park och testade att ge rumsvarm ersättning (det var mitt i sommaren och smällhett ute) och det blev stora protester. Kände som att alla som gick förbi dömde mig, även om det säkert var helt i mitt huvud. Men det är ändå så djupt rotat. Ingen av mina gossar har farit illa av att få flaska, snarare tvärtom, och jag vet ju att det är bäst för oss. Ändå är det så skört att jag glömmer bort allt det när tankarna börjar skena. Men jag ska försöka äga min situation. Gå på stan med vagnen, lösa matning om det behövs. På vårt vis. I veckan ska vi till BVC för tremånadersbesök inklusive vaccin och dagen efter ska jag på uppföljande glukosbelastning, och så tänkte jag ju försöka gymma nån dag också. Så kanske får bli veckan efter… har ju ingen brådska. Vi tar det som det kommer, gör inga planer som jag får skämmas över att jag inte håller. Tänker bara ha det lugnt och fint.

God jul!

projektsyskonLämna en kommentar

Så var glada julen slut för denna gång. Vi hade premiärfirande hemma hos oss, vilket gick okej ändå. Tidsplanen sprack direkt och dagen började med att storebror slängde ett paket grötris i vår säng så det kom riskorn i hela sovrummet… Vi hade hunnit dammsuga och skura halva lägenheten när gästerna kom 😅 Som tur var så var det fint i vardagsrummet och köket där vi skulle vara, och vi behövde inte stå och laga all mat utan körde på knytis. Vi överlevde utan att vilja ta kol på varandra, även om vi somnade ovaggade på kvällen. Trots att det blev rätt intensivt var det också väldigt mysigt! Så härligt att ha det julpyntat och skapa traditioner för våra barn. Såhär mysigt har det inte känts att fira på många år, och det kommer nog bara bli bättre och bättre ju mer pojkarna förstår 😊 Sen kanske vi inte behöver ha julen hemma hos oss varje år haha…

Barnen i fråga uppförde sig någorlunda. Den lille sov mest som vanligt, vaknade för att äta och mysa lite i någon famn en stund. Jag tror att det är mitt uppe i en utvecklingsfas, men det märks mest genom att han vill bli buren något mer än innan och äter varannan timme på dagen istället för var fjärde (lite mindre mängd per tillfälle) men har hållit sig till var fjärde nattetid och sover fortfarande gott! Ljuvlig bebis, so far! Dan före dopparedan var vi på BVC och han hade gått upp fint till ~4500 g och var 56 cm. Visst gick han upp innan också, men det känns väldigt skönt att veta att han får i sig tillräckligt när han äter större delen ersättning. Mitt inre kontrollfreak jublar över att ha koll på minsta milliliter. På julafton var det onekligen full rulle och det blev av bara farten så att jag inte ammade en enda gång. Har mina bröst känts som om de skulle sprängas, hårda och överfyllda? Nope, inte alls! Vad det innebär är jag inte säker på, men det är ganska stor skillnad i antal gånger jag ammade innan. Något som mina bröst uppenbarligen inte uppmärksammat. Kanske ligger det en del på mig med; att jag trots ihärdigt försökande faktiskt inte producerar tillräckligt med mjölk. Kanske är julafton ett undantag och vi fortsätter med lite mysamning framöver, men oj så skönt det känns nu. Amningen blev så stressig och ångestladdad att jag inte kopplade det till något positivt alls. Bebis verkade inte uppskatta det heller. Det är ju inte värt det. Nu har jag verkligen konstaterat att även om det skulle funka så är (hel)amning inte för mig. De hade inget att motsäga på BVC heller, även om det var en annan sköterska än vår vanliga som jag träffade nu senast och jag inte riktigt orkade dra hela historien. Vi ska dit igen i början av nästa år till vår vanliga, så kanske drar lite mer detaljer då. Kanske. Men det känns som helt rätt beslut nu, både jag och bebis är nöjda! Jag hoppas att jag även kan räcka till för storebror.

Det är ju en klassisk fundering, att undra hur man ska kunna älska sitt andra barn lika mycket som det första. Jag har så mycket kärlek som nästan svämmar över nu, ofantligt mycket kärlek som man knappt trodde var möjlig. Men jag är så himla lycklig över mina pojkar, min lilla familj. Helt underbara är de, även med trotsig storebror, och nu känns det bara positivt igen.

Return of the pepp!

projektsyskonLämna en kommentar

Idag har jag gjort pepparkakshus, fixat och satt upp apelsiner med nejlikor och varit ute på en promenad med bägge pojkarna efter att jag hämtat storebror på förskolan. Känner mig igen som den där härligt peppa och levnadsglada mamman som kom hem från BB med flaggan i topp.

Skillnaden? Idag och igår har jag inte stressat fram någon amning. Inget ”nu är det en timme tills jag ska hämta på föris, nu måste jag väcka lillebror för att hinna amma och ge flaska innan jag måste dra” eller ”nej, inte vakna nu och vara hungrig, vi hinner inte amma innan vi ska iväg” eller att sitta fast i soffan och försöka att amma bägge brösten följt av flaska medan storebror vill ha uppmärksamhet. Jag har ammat vid några tillfällen som inte varit i samband med flaskan, och låtit honom äta sig mätt och belåten på ersättningen. Skillnaden i mitt mående är enorm. Och bebis är nöjd. Punkt jävla slut på dåligt samvete. Amningen är inte helt borta, men den blir på våra villkor och inte efter någon klocka. Tyckare kan tycka bäst de vill, men vi har gett det ett rejält försök nu. Kanske faktiskt gagnar amningen om det inte är förknippat med stress och ångest, och att vi kan fortsätta med det som känns bra. Happy mommy, happy baby.

1 månad

projektsyskonLämna en kommentar

Idag blir lillebror en månad gammal. Inte bara är det sjukt vart den tiden har tagit vägen (sista månaden av graviditeten kändes ju som ett år långt typ, nu känns det som att vi låg på BB för bara ett par dagar sen!) men det innebär även att första utvecklingsfasen/språnget närmar sig. Jag tycker att han är lite mer ”med” och kan ligga vaken och ta in omgivningen på ett lite annat vis nu än tidigare. Tycker även att jag fått några små leenden. Kan inte påstå att han är mer kinkig än vanligt, kanske lite mer närhetssökande även om det känns helt rimligt. Vi får se hur det utvecklar sig.

Jag tänkte försöka mig på ett inlägg där jag inte bara ältar om amningen fram och tillbaka, försöker att vara lite mer avslappnad och inte hetsa fram något där och har bestämt att satsa på delamning så stressfritt det går. Det får vara det hela på den fronten just nu. Tänkte lägga lite fokus på mig själv och mitt mående. Rent fysiskt så är jag på topp! Känner av min bäckenbotten då och då, men tycker att jag klarar av mycket. Kan ta relativt långa och raska promenader, och kan busa och bära storebror utan några besvär. Tror att avslaget är borta, men minns att det var en del ”fejkstopp” förra gången innan det försvann på riktigt så ska inte helt avskriva något. Men som mest är det lite brunaktiga flytningar som kommer till och från. Jag känner mig förhållandevis pigg. På nätterna vaknar lillebror med ungefär 3-4 timmars mellanrum och är hungrig. Själva processen att först amma (eventuellt), fixa flaska, mata, rapa, diska tar ca 30-45 minuter och i de allra flesta fallen är lillebror nöjd och somnar om efter detta i ytterligare ett sjok på 3-4 timmar. Rekord är nog fem och en halv timme. Har slutat ställa klocka och mata prick var fjärde timme nu; är han hungrig så är han hungrig! Kör samma på dagen men är lite mer noga att inte låta det gå för lång tid då, om han sover och så, för att han inte ska vakna och vara panikhungrig. Brukar vara lite lugnare nattetid, och ibland skippar jag att försöka amma först då så det blir inte lika stor grej om han är mycket hungrig. Hur som helst så får jag ändå en hel del sömn, även om den blir lite upphackad. Hade kunnat dra ut på det ytterligare en ”period” är jag säker, men nu måste jag gå upp för att göra iordning storebror som inte har något emot att ta morgon vid 05. Lyckas dock oftast dra ut på det till 07-08 då sambon får ta huvudansvaret innan han bör börja jobba. Jag har inga problem att hålla mig vaken om dagarna men kan känna att jag är lite off i huvudet ibland, för att jag kanske inte kommer ner riktigt i djupsömn under mina sömnperioder. Men det går ju snabbt att ändra sig allt eftersom de växer och utvecklas. Annars börjar vi sakta hitta ett lunk och vänja oss vid den nya anpassade vardagen.

Lillebror är utseendemässigt väldigt lik storebror vid samma ålder, men än så länge skiljer de sig åt personlighetsmässigt. Det kan fortfarande kännas surrealistiskt att kunna dricka varmt kaffe, eller att bebisen ligger i sitt babynest och liksom bara är. Att han kan vara vaken och ligga där en stund utan att bli hysteriskt ledsen efter någon minut. Jag har en vision av sommaren som kommer att jag ska vara föräldraledig och kunna hitta på en massa roligt. Att storebror ska få leva livet med massa skoj aktiviteter och att lillebror snällt hänger med i vagnen. Än så länge har det gått okej även när jag varit ensam med bägge pojkarna, så jag hoppas hoppas hoppas att det slår in. Min vision över julmysig december med marknad och bakning har ju redan slagit in så man kan ju hoppas. Känner mig oavsett väldigt lyckligt lottad. Tiden behöver absolut inte gå för snabbt, men jag ser verkligen fram emot att få följa bägge sönerna och deras utveckling. Att jag får vara deras mamma alltså! Wow ❤

Idag var en bra dag igen. Det enda negativa som kommer och förstör emellanåt är den jäkla amningen. Men jag tänker göra mitt yttersta att inte låta den göra det längre. Det är ju så fint annars att det vore synd att spoilera denna mysiga tid.

Låg

projektsyskonLämna en kommentar

Jag missade telefontiden till amningsmottagningen idag, hade fullt upp på morgonen att få iväg storebror till förskolan och lillebror hade vakenperiod och så vips var den timmen passerad.

Och här sitter jag och gråter.

Under sagda vakenperiod var lillebror hungrig, men det hade ”bara” gått tre timmar sedan han fick ersättning sist. Började att amma, men efter att ha fått grepp efter en del krångel så släppte han bröstet och bara grät. Uppenbart hungrig och ledsen bebis. Erbjöd andra bröstet men det gjorde inte saken bättre. Erbjöd flaskan och där satt den. Sen låg han vaken och nöjd ett tag och såg sig omkring. Mätt och belåten. Sån skillnad. Mina bröst är uppenbarligen inte nog. När lillen somnat en stund sen försökte jag även att pumpa, och släppte typ mindre än någonsin innan. Behöver det betyda att jag inte har någon mjölk? Absolut inte, bara att jag inte släpper till pumpen. Tror min hjärna på det? Nej. Min hjärna säger att jag är värdelös och är totalt redo att kasta in handduken. Mina bröst gör ont och jag vill inte. Gör detta att man slappnar av och släpper mer mjölk? Knappast. Jag vet inte riktigt varför jag känner mig så ledsen, men så har det varit när det kommer till amningen. Skulle säkert börja böla på amningsmottagningen ändå. Är det här det bästa för mig och mitt barn? Nej. Punkt. Ska jag försöka ringa dem på måndag ändå? Troligen. Jag vet inte.

Just nu känner jag mig som en allmänt usel mamma till bägge pojkarna. Otillräcklig på alla sätt och vis. Nej, jag låter inte lillebror svälta och jag får dåligt samvete när jag är för upptagen med lillebror för att ge storebror den uppmärksamhet han vill ha. Men jag har bett om ursäkt, för att jag säger nej och inte kan vara så pedagogisk när storebror kramar lillebror lite för hårdhänt och jag snabbt får gå in och ingripa. Jag försöker så gott jag kan, och det gör mig faktiskt till en bra mamma.

Men så kommer sambon och föreslår att jag kanske går ut en sväng med bägge pojkarna efter att jag hämtat på föris. Inget konstigt med det, men jag känner mig lite mindre bra som inte kommer med den tanken själv. För ärligt talat så tycker jag att det är övermäktigt. Tänk om lillebror blir hungrig och ledsen. Tänk om storebror som aldrig sitter still eller lyssnar springer bort från mig. Jag är mycket mer rörlig, men jag kan fortfarande inte springa – och jag håller absolut inte samma tempo som denna energiska unge. Tänk så händer det något? Eller så går allt bra, och man får med sig en nöjd pojke som fått leka och springa av sig med sig hem. Då kanske han inte klättrar på väggarna eller har ett behov av att testa alla sina gränser och mitt tålamod, det som sätter mig i situationer där jag känner mig otillräcklig och dålig in the first place? Jag saknar när jag bara kände mig på topp och att livet var underbart de första veckorna. Det gör jag fortfarande i mellanåt men med doser av de här dumma tankarna och känslorna sprinklade jämnt ut under dagen. Är det amningen som är hela boven här? Det är ju inte alls bra i så fall.

Annars så blir lillskrutten fyra veckor idag, en månad gammal på söndag. Vart har den tiden tagit vägen? Hur är det plötsligt julafton om en vecka? Kan vi stanna tiden lite?

Motivationen tryter igen

projektsyskonLämna en kommentar

Idag skulle vi till BVC egentligen, men läkaren vi skulle träffa var sjuk så vi blev ombokade till nästa vecka. Körde lite snabb avstämning på telefon med hon som ringde (inte ”vår” BVC-sköterska) som förstod att det varit full rulle och att vi ville ha lite lugn och ro också, men rekommenderade att kontakta amningsmottagningen ”om ni orkar”. Jag känner mest blööööö inför det. De var duktiga när vi var där för bedömning innan tungbandet klipptes, inte alls stressigt som jag varit rädd för utan ett positivt besök. Ändå tar det emot att kontakta dem igen… Jag tror att om någon gett mig en tid i handen så hade jag åkt dit, men just det att be om hjälp känns lite, jag vet inte, skamligt typ. Att jag inte reder ut det på egen hand. Vilket är bisarrt och jag vet att det bara sitter i mitt huvud. Inte hjälper det dock att de bara har telefontid en timme om dagen, och jag vet inte om man kan komma till sådär veckan innan jul eller under helgerna. Ska försöka samla kraft och ringa imorgon ändå. Ge det en chans.

Jag tror dock inte att jag kommer vilja helamma även om det skulle börja funka felfritt plötsligt. Med storebror var jag ledsen över att jag inte fick något val då vi från början ”prackades på” ersättning som vi aldrig lyckades avveckla. Att jag inte hade något att säga till om och snuvades på den upplevelsen har satt sig, tillsammans med en känsla av otillräcklighet. Att mina bröst är odugliga, att jag inte kunde ge mitt barn näring. Jag trodde inte att jag la någon prestige i det hela, men det gör jag uppenbarligen.

I dagsläget kan jag inte helt utesluta att det skulle gå att få till en helamning om vi bara kämpar lite. Det är inte heller något jag kan garantera. Men just nu har jag ett val. Och jag kan också välja en gyllene medelväg och fortsätta som vi gör nu och välja delamning så länge allt känns okej. Eftersom jag inte släpper till pump så vill jag inte helt utesluta ersättning. Rent krasst så får jag lite ångest över att vara den enda som kan mata lillebror. När jag nattar storebror eller tar en dusch eller så, så känner jag mig stressad över att han kan vakna och vara hungrig. Att han behöver mig och bara mig. Det känns som att storebror hela tiden blir bortprioriterad och allt jag säger är ”nej” hela dagarna, jag vill kunna ha mysiga stunder med honom också utan att bli avbruten för mjölkservice. Lillebror har faktiskt två föräldrar, precis som storebror. Känns orättvist att dela upp oss på en var, så otillräcklig som jag redan känner mig när jag är ensam med bägge barnen (och med ensam menar jag ju ändå att min sambo finns i ett annat rum när han jobbar hemifrån, och kan stötta upp om det blir kaos). Jag tycker till syvende och sist inte att det är så himla mysigt att amma. Känner fortfarande att det är lite kladdigt och äckligt, framförallt när det läcker mjölk, och det är svårt att klä sig för att kunna hiva fram tuttarna i tid och otid. There, I said it!

Amningen just nu, drygt en och en halv vecka sedan klippet, är mestadels kämpig. Sonen gapar och försöker, men får inte till vakuum annat än med ett litet grepp. Jag har inga sår, men har ont i brösten. Lillebror har tendens till blåsor på läpparna, möjligt att det också gör ont? Han tycks svälja en del luft och är gasig. Om det är från brösten, flaskan, eller både och förtäljer inte historien – men det besvärar honom. Kan kanske vara en reaktion på ersättningen också, det vet jag såklart inte. Som bäst funkar det när han inte är superhungrig, utan mest lite småsugen. Kanske vill han mest ligga och snutta lite för trygghet och inte mat. När han är hungrig så blir han bara frustrerad och ledsen, då får han ännu svårare att få tag. Släpper taget ofta, bökar och skriker. Han kan även ha problem med calmaflaskan när han kommit till det stadiet, och får göra några extra försök att få grepp även innan han hetsat upp sig (inte lika illa, men inte helt smidigt ändå). Det tar ca 15 minuter att äta runt 100 ml som vi oftast ger nu. Han lämnar lite i botten, vilket jag tycker känns tryggt. Borde vi byta flaska? På sikt i alla fall, calma rymmer ju bara 150 ml och ska han få i sig tillräckligt när han är större så kommer det behövas något större. Men vi ska väl fokusera på här och nu. Detta är ju typiska frågor att ta upp med amningsmottagningen och samtidigt kunna få tips på grepp/positioner som vi kan öva på för att få en bättre amning. Varför tar det emot så att ringa dem?? :/ Jag blir trött på mig själv.

Vill jag helt sluta amma då? Nej, det tror jag ändå inte. Så länge det funkar någorlunda, framförallt mys/snutt/mellis mellan flaskmåltiderna som jag även ammar lite före. Med flaska är det ju ibland svårt att veta hur pass hungrig bebis är. Så står man där och har blandat en stor flaska och det visar sig att han bara ville ha en liten skvätt och man får kassera resten. Slöseri. I bröstet slipper det bli för mycket i alla fall, och om bebis inte blir mätt så finns flaskan att stötta upp med. På så vis slipper jag ”skammen” över att inte amma, men även ångesten över att inte räcka till. Så känner jag nu. Men ska pusha mig själv att ringa dem. Få någon att bolla dessa tankar med också, och förhoppningsvis slippa bli övertalad att helamma. Eller hör det till när det är en amningsmottagning? Vi får väl se. Ugh.

‘Tis the season

projektsyskonLämna en kommentar

Nu har det gått en vecka sedan vi klippte tungbandet på lillebror, och jag upplever inte att amningen blivit bättre för någon av oss. Jag har mer ont i bröstvårtorna, och bebis har ett fortsatt litet grepp. Upplever att han försöker både vid bröst och flaska, men får inte till vakuum annat än vid ett litet grepp. Han har dock bättre rörlighet i tungan; bandet var väldigt kort och fäste nästan framme vid tänderna och var väldigt begränsad. Nu är det bättre, och jag märker även att det lilla greppet ändå är lite annorlunda. Tidigare blev bröstvårtorna som de klassiska läppstiften som det står om så fort man googlar dåligt grepp (😅) men nu blir de mer som pennor liksom, pyramider med det starkaste suget i mitten. Så tänker att det dels förklarar att jag har mer ont, men också att tungan kanske funkar bättre men att greppet är problemet och att han suger hårt för att kompensera… Obs grabbgissning. Läkaren som klippte tungbandet sa ju också att hans haka var lite kort (tror jag, kanske uttryckte det lite annorlunda) vilket också kunde påverka amningen. Det är något de växer i, så åtgärdas ju inte. Storebror hade samma huvudform med en haka som sluttar inåt så att säga, sitter längre in mot halsen än vad resten av huvudet gör. Storebror har en rätt normal haka idag så har ju absolut växt i den, minns dock inte hur lång tid det tog. Har försökt googla men får bara upp hur hakan ska vara positionerad för bästa amning, eller på botox/skönhetsingrepp så hm. Tålamod som gäller? Börjar kännas lite hopplöst med amningen, blev besviken över att det inte magiskt blev bra direkt även om det kanske var helt orealistiska förväntning. Just nu ammar jag före flaska, och efteråt om han verkar mer hungrig, samt mellan flaskmåltiderna. Känns inte alltid tillräckligt tyvärr. Några gånger har han vid ”efterrätten” varit väldigt frustrerad och blir mer och mer ledsen när han försöker amma. Tar ett grepp, släpper, tar ett nytt grepp och släpper igen. Även när han hittar ett grepp som funkar och han ammat ett tag så kan han bli ledsen. Har då erbjudit en till flaska. Kanske dumt, men det har fungerat. Nöjd bebis och nöjd mamma. Vet inte om jag någonsin kommer få till en helamning (vill jag ens det??) men kanske i alla fall kan delamma? Det bästa av båda världar? Kanske? Fortsättning följer, nytt besök på BVC på torsdag.

Annars har nu lillebror, efter att typ ha varit stamgäster på ortopeden, fem fingrar på varje hand! Först kunde de klippa bort (ja, med en sax!) det ena fingret som knappt satt fast utan bara i en smal hudflärp, och i lördags klippte de bort även fingret på andra handen. Det ”kämpade” lite mer tillbaks och vätskade så det hade tagit tid för det att trilla av på egen hand sa läkaren, men lillebror reagerade inte på att det klipptes ens. Nu har vi bara ett återbesök imorgon sen är vi förhoppningsvis klara med allt detta! Intensivt, men verkar ju i alla fall inte bli så långdraget.

Annars är lillebror fortfarande rätt chill, speciellt under dessa förutsättningar! Sover mycket och är generellt nöjd med livet. Kanske därför också som man reagerar lite extra när han väl är missnöjd, vilket han nästan bara är vid amning. Även om det är helt naturligt för bebisar att vara lite krångliga vid bröstet, I guess. Får bara dåligt samvete och det är flashbacks till storebror som var hungrig och inte fick i sig tillräckligt. Reagerar i alla fall väldigt starkt.

Igår fyllde jag 35, vilket inte firades så speciellt. Hade lite advents-/födelsedagsfika i sin enkelhet, sen på kvällen efter att vi nattat storebror satsade jag och sambon på att se på film och äta sushi. Lillebror sov igenom nästan hela alltet och var bara lite smågnällig en kort stund innan han somnade om igen 💖 Vi har även fått upp julgran här hemma och börjar få lite julstämning. Det är första gången sen jag flyttade hemifrån som jag gjort mer än nån liten adventsljusstake och nu har det pyntats och bakats som bara den. Känns väldigt mysigt, vi får försöka skapa traditioner med de små. Himla fint, och faktiskt inte långt från hur jag föreställde mig december!

Tungband och fingrar, oh my!

projektsyskonLämna en kommentar

Denna vecka har varit sjukt intensiv, och det är bara onsdag! I måndags var vi först på BVC på morgonen. Lillebror hade gått upp ca 100 gram sedan sist (5 dagar) vilket var godkänt. Vi kollade även på amningen igen och kunde konstatera att greppet är för litet och att han släpper taget ofta, men att något uppenbarligen funkar ändå eftersom han gått upp i vikt. Hon sa även ”det kommer bli mycket bättre när de klippt tungbandet”.

Detta var det sedan dags för på eftermiddagen. Själva besöket och ingreppet gick snabbt. Sonen verkade mest upprörd över att bli fasthållen och lugnade sig snabbt efter klippet. Jag fick sambon att hålla honom då jag är lite blödig… 😅 Efteråt blev vi visade in i en skrubb med en brits där jag fick försöka amma. Kände ingen direkt skillnad, men var ju inte den mest avslappnade miljön och jag hade inga kuddar till hjälp. Dock kunde man tydligt se hur rörligheten i tungan var bättre, hur den inte längre blev hjärtformad när han skrek och inte satt fast i nedre gommen. Vi fick inga instruktioner över vad som skulle göras därefter, inget om någon eftervård eller så. Bara att amma mycket. Lillebror var lite gnällig under dagen så vi körde på med mycket amning och tröst, även med flaskan. Ingen större skillnad hemma heller. Han ammade korta stunder för en paus och sen amning igen kort därefter.

På tisdagen var det sedan dags att besöka ortopedens mottagning. Hade ingen direkt aning om vad besöket skulle innebära, trodde mest att de skulle bedöma de extra fingrarna, kanske göra röntgen för att se vad som fanns där inne. Sen skulle det ju inte kunna åtgärdas förrän efter ett halvår eftersom det inte görs narkos på bebisar innan dess. Men när jag kom dit så tittade knappt läkaren på fingrarna innan han sa att han tänkte knyta ett snöre kring de extra små fingrarna för att stoppa blodflödet dit. Efter det kan de trilla av ungefär som navelsträngen efter ett par dagar. Vi ska även dit imorgon torsdag i ottan för att se så att ”snörena” (det heter säkert något fint medicinskt som jag missade i min förvåning att det skulle åtgärdas redan nu) satt bra, eventuellt kunde man redan då knipsa av fingrarna. Snabbt och relativt smidigt. Framförallt det ena fingret som sitter liiiite mer fast på handen (det andra hänger i en jättesmal liten hudflärp) har blivit blå/lila/svart och ser sjukt obehagligt ut. Känns rätt obehagligt generellt, men lillebror känner inget av detta heller. Igen var det värsta att bli fasthållen när de knöt snörena, och den här gången var jag själv så fick gott hålla min ledsna son. Efteråt sa de att jag kanske ville amma för att lugna honom, men det fanns inte riktigt någonstans att sitta (väntrummet eller toan typ??) och jag kände mig lite kass för det kändes inte som att jag kunde trösta min bebis. Gick dock med lite kärlek i famnen och vaggas, sen låg han rätt lugn i vagnen tills vi kom hem och kunde sätta oss i lugn och ro, plus hade ersättning till hands i nödfall.

Känslan av att amningen inte funkar bra höll dock i sig. Känns inte som att det hänt något sedan klippet, inte till det bättre i alla fall. Hans grepp är fortfarande för litet, han släpper taget ofta och blir frustrerad. Jag vet inte hur mycket han får i sig och det känns som att han kanske sväljer en del luft eftersom han är ganska gasig och ibland verkar besvärad av detta. På kvällen var han återigen sjukt frustrerad vid bröstet och blev bara mer och mer ledsen när jag försökte amma. Sen fick han ersättning och blev nöjd. Besvikelsen var stor, och tankarna började skena. Det ÄR mig det är fel på trots allt! Jag kan inte göra bland det mest naturliga som finns och amma mitt barn. Det skulle ju bli så mycket bättre efter klippet, varför blev det inte det? Var det aldrig tungbandet som spökade, har jag utsatt min lilla bebis för ett ingrepp i onödan?

Den där lite mer logiska sidan av mig (ej extremt känslostyrda ängsliga delen) tänker att han faktiskt gått hela sitt liv och ammat på ett sätt, att det kanske tar lite tid att lära sig på nytt. Vi får kanske ha lite is i magen och öva tillsammans. Han är ju trots allt nöjd större delen av tiden och går upp i vikt, så det måste ändå betyda att någonting fungerar med den amning vi har. Även om jag bara kan pumpa typ 5-10 ml på ett bröst så behöver det inte betyda att jag inte får ut mer när jag ammar. Bebisar är ju bättre på att få ut mjölken än en pump, hur svindyr den än må vara. Men så kommer den där andra rösten in och menar att det kanske är precis så när han ammar. Det kommer en del precis i början, sen bara ”torrpumpar” det. Luft och missnöjd bebis? Men kanske kommer det bli bättre, det var ju inte så länge sen vi klippte än… Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Jag kan höra av mig till amningsmottagningen igen, till läkaren på ÖNH, till min barnmorska… De kan säkert hjälpa. Jag känner mig bara så dränerad, och blir mest ledsen när jag börjar krångla. Och så det här med fingrarna, vill inte utsätta min lille skrutt för hur mycket som helst på en gång 😔 Jag tänker att vi blir ”klara” med det först, har lite is i magen, och försöker att inte stressa upp mig. Tar en dag i taget och ser vad som händer, sen när jag känner mig redo kan jag kontakta någon som kan se över amningen. Vi ska till BVC nästa torsdag och då kan vi ju se hur det står till med vikten igen, har ändå fått mig att känna mig lite mer pepp på amningen hittills. Igår var en sämre dag, idag är rätt neutral hittills. Har dock inte ammat mycket nu på morgonen/förmiddagen, lillebror har en sån dag då han mest sover – och är nöjd. Det måste jag komma ihåg. Hade han typ varit panikhungrig hade han sagt till på något vis, inte sovit fridfullt. Eller hur?

Vikten av vikt

projektsyskonLämna en kommentar

Igår på BVC konstaterades att lillebror gått upp jättefint i vikt. Han har gått om födelsevikten och var ”mer än godkänd”! Lättnaden som drog genom kroppen var enorm. Vi fick flera extra besök sist eftersom storebror inte gick upp i vikt på en halv evighet, inte förrän vi gick över till ”fulldos” ersättning. Lillebror däremot får 70 ml var fjärde timme, vilket inte är stora mängder nog att han borde gått upp så pass mycket i vikt, vilket tyder på att han faktiskt får i sig vid amningen! Så himla härligt. Nu fick jag tillbaka peppen att amma igen, och kommer definitivt jobba för att få en bra grund tills tungbandet klipps och så får vi se därefter. Känns läskigt att minska mängden ersättning, men vi kommer inte öka på i alla fall. Kanske om jag känner att amningen funkar så pass bra och att han ammar ofta att det blir lättare. Inatt vaknade han av sig själv efter ungefär tre timmar och vi ammade utan att det kändes jobbigt, han har inte lätt att få grepp och släpper även ofta, men blev inte fullt lika frustrerad och ledsen som innan. Sen toppar jag av det med ersättning efter ett tag och han sov vidare tills nästa gång. Innan har han knappt vaknat och bara ätit ersättning innan han sovit vidare i fyra timmar till nästa gång. Skönt för oss att få sova, men när det kommer till att försöka få igång en bra amning och mjölkproduktion känns det inte helt optimalt. Men nu har vi ju hållt mängden ersättning på samma, medan hans behov ökar, så hoppas kunna täcka det med en regelbunden amning och sen då kanske börja dra ned på ersättningen. Vi ska tillbaka till BVC på måndag så hoppas kunna se fortsatt bra resultat då. Annars väntar vi fortfarande på kallelsen till ÖNH för klipp, men håller tummar och tår att det blir i nästa vecka. Nästa vecka ska vi också till ortopeden för att kolla hans extra fingrar. Tror inte att det åtgärdas då, men har egentligen ingen aning om vad det besöket innebär så får ju se. Full rulle i alla fall! Och det känns hur lugnt som helst, kommer gärna ut och hittar på nåt. Också helt annorlunda mot storebror då jag helst ville sitta inne och hålla i min bebis, bort från allt vad omvärlden hette. Kanske är det för att det är andra gången och man har erfarenhet sedan innan, eller så är det för att lillebror är en så chill unge. Läste mycket innan om att ett barn var som ett barn, men två barn som typ hundra barn. Icke. Här är det storebror som är ”krävande” när han vaknar 04.30, får små utbrott, ska testa alla sina gränser och är allmänt som en 2,5-åring. Så har han ju också varit i typ ett halvår redan, så vi är ju ganska vana. Men det är det som är det kämpigaste med föräldraskapet just nu, lillebror är så himla lugn att man nästan glömmer att han är där mellan varven. Detta trots en hel del kämpande med amning, pumpning och allt. Kanske jinxar det nu, men är stor skillnad på pojkarna ur den aspekten. Tror inte att storebror direkt var en high need baby, men lite tendens till det eftersom han skulle vara i någons famn konstant och vi fick göra allt i skift. Det är ju tur att det inte var omvänd ordning på dem!

Vår BVC ligger i samma lokaler som min ”gamla” MVC, där jag gick innan min graviditetsdiabetes konstaterades och jag bytte till specialistmödravården. Därför fanns det en personvåg i väntrummet, och jag kunde inte låta bli att ställa mig på den. Döm av min förvåning när den visade att jag gått ner över 8 kilo sen förlossningen! Eller, tja, två dagar innan förlossningen om vi ska vara exakta. Denna graviditet har ju varit lite annorlunda när det kommer till viktuppgång eftersom jag ganska länge gick ned i vikt innan det vände uppåt, så jag slutade på knappt 4 kilo plus från startvikt. Förra gången gick jag upp ca 10 kilo totalt och lyckades gå ner 5 av dem tills jag blev gravid igen. Jag har även haft mammakläder konstant mellan graviditeterna eftersom vanliga kläder suttit för tight över magen och vanliga tröjor varit för korta. Nu helt plötsligt upplever jag att byxor och strumpbyxor kasar ner! Jag väger alltså lika mycket nu som innan jag blev gravid med storebror, även om jag har en annorlunda kroppsform där det fortfarande är mycket extra hud långt ned på magen. Däremot lyckades jag ta mig i ett par jeggings som jag köpte i ett hoppfullt ögonblick mellan graviditeterna men aldrig använde då de var för tighta att ha på sig mer än i en provhytt. Men plötsligt händer det alltså! Jag är dessutom nästan under 30-strecket i BMI och alla kommentarer som kan komma med det. Då hade jag dessutom vinterkängor och en tjock kofta på mig som kanske drog upp vikten en liten bit. Rätt galet ändå. Tänk att det kan vara så olika med. Har ingen våg hemma då jag har en tendens att bli lite besatt av kilon helt och dit och det uppmuntrar till ett inte alltid helt hälsosamt tankesätt kring min vikt, kost och motion, men kan i alla fall vara spännande att följa sådär en bit på avstånd. Annars blir det fullt upp att komma på vad jag kan ha på mig som både passar och går att amma i. Kan inte säga att det är överväldigande mycket att välja på i min garderob, så får kanske bita i det sura äpplet och shoppa lite. Även om jag nog avvaktar lite till så jag faktiskt vet att amningen funkar sen.

Ja, nej, kanske?

projektsyskonLämna en kommentar

Jag känner mindre och mindre att jag vill amma. Det är ju själva grejen med att vi kämpar på – att jag VILL amma. Nu känner jag mig inte längre så övertygad. Upplevde med sonen att jag aldrig hade något val utan att det blev ”någon annan” som tog beslutet att inte amma genom att han från start fick ersättning och att brösten aldrig kunde mäta sig med det. Vi försökte trappa ned, han var hungrig och ledsen och stod stilla i vikt. Jag kämpade på, det var skitjobbigt. När vi till sist körde på bara flaska, fritt på hans signaler, blev det ett helt annat barn. Ändå kände jag mig kass och misslyckad. De känslorna kommer tillbaka varje gång jag sätter mig och ammar. Varje gång jag sätter mig och försöker pumpa (fått ut 20 ml nu i alla fall, mirakel och rekord!) eller för den sakens skull tänker att jag kanske borde sätta mig och pumpa, ångest ångest ångest.

Lillebror är för det mesta ett väldigt nöjt barn och utöver att han blir frustrerad och ledsen vid bröstet så känns det i alla fall inte som att han svälter. Vi ska till BVC idag igen så får se hur han ligger med vikten. Har han inte gått upp i vikt eller rent utav gått ner är det ju frågan om det är värt det… Jag borde hålla ut tills tungbandet är åtgärdat egentligen, se om det blir lättare och mysigare därefter. Vi har fortfarande inte fått någon tid till detta besök. Det tog ju tre personer som sagt ”Oj oj oj det var ett kort tungband” innan remiss skickades så nu får vi gå och vänta. En och en halv vecka trodde det, en halv har gått nu. Segt.

Det känns egoistiskt, men utöver att det är jobbigt och jag inte vet hur effektiv min amning faktiskt är (får han ens i sig nåt??) så känner jag att jag inte vill sitta fast i soffan med en bebis eller pump vid bröstet konstant. Nu när jag kan röra mig och har energi så vill jag hitta på saker. Fixa med julpynt, baka, storstäda (ja hör och häpna 😅), så mycket mer än att bara sitta där och må dåligt. För det har inte känts ett dugg mysigt att amma längre. I början var det bättre, kändes både mysigt och jag hade en positiv inställning. Den har mer och mer sipprat bort. Det tar tid och tålamod att få till ett någorlunda grepp, något som det känns som att varken jag eller sonen har. Jag tycker det är ganska äckligt när brösten läcker, och det är fortfarande väldigt små mängder och betyder nog inte så mycket. Det läckte med storebror med, och han fick ju inte i sig nog.

Jag tror att jag hade visionen att det skulle vara mycket smidigare. Att alltid ha maten med sig och slippa blanda, kladda, hålla på med flaskor. Men istället är det amningskudde och soffkuddar för att komma i rätt position, det är någon millimeter hit eller dit som spelar jättestor roll, det är en hysteriskt gråtande och hungrig bebis som inte alls tar det där stora greppet trots att han ligger helt rätt. Det är ju mindre smidigt att åka iväg nånstans och få till detta än det är att slänga ned lite ersättning i en termos och en flaska i skötväskan. Dessutom ska det ju ammas mycket mer frekvent, helst hela tiden typ. Är jag besviken över att det kanske borde vara så lätt, men att det inte är det för oss? Högst sannolikt. Kommer det bli lättare när tungbandet är åtgärdat eller är det mest önsketänkande? Kan mina sladdriga hudpåsar som inte alls känns som att de haft någon mjölk i sig på hela denna tiden (okej alla 12 dagar…) prestera då?

Men jag tror att det hänger lite på vikten och kanske att vi kan diskutera det på BVC. Det finns nog inga borden (att jag borde vänta in tungbandet) om varken jag eller lillebror mår bra. Dessutom är det ett val jag kan göra själv, inget som blivit påtvingat. Det gick ju jättebra sist.