17+1

Tyckte att jag kände första rörelserna idag! 🥰 Små, små buffar, men kändes definitivt inte som tarmar i alla fall. Skönt, då jag börjat känna mig lite orolig då jag utöver foglossningar (som håller sig på samma milda nivå) och graviditetsdiabetesen mår rätt prima. Men får ju försöka passa på att njuta lite.

Imorgon börjar min sista jobbvecka, fem ynka dagar och sen kommer jag att syssla med annat plus föräldraledighet sen, så blir ju lång tid innan jag är tillbaka. Lite skönt på sätt och vis, men jag gillar ju mitt jobb och kommer sakna det! Kommer dock ha fullt upp, mycket inplanerat och mycket som ska avslutas eller överlämnas, så kommer inte sitta sysslolös i alla fall! Ändå, lustig känsla. Har skjutit det på framtiden lite och inbillat mig att det är längre kvar, men nej…

Mina besök hos Spec-MVC gick bra, träffade två läkare och en dietist och alla var snabba besök. De tyckte att mina värden såg fina ut och att jag hade koll, så är ju bara att tacka och ta emot. Och hittills har det gått väldigt bra, bara genom att byta till fullkornsprodukter. Så håller tummarna att det håller sig så. Samma med foglossningarna som sagt, de är där men har inte blivit värre sedan de dök upp. Jag KAN fortfarande röra på mig, även om jag inte borde. Frånsett att gå, då, för jag vaggar fram i slowmotion numera. Men så länge det är allt får jag ju ändå vara tacksam. Om ett par veckor är jag halvvägs genom graviditeten, och innan dess är det RUL. Även om jag gärna tar en dag i taget så skulle det vara trevligt om det gick rätt snabbt dit ändå hehe…

16+0

Gravidvecka 17 är här, 40% har passerat. Känns både som att det kommit långt, och som att det är evigheter kvar av graviditeten.

Fogarna sköter sig någorlunda… Jag har fortfarande inte fått den där huggande smärtan vid rörelser, men den sega värken och tröttheten som byggs på under dagen är definitivt där. Jag försöker att ta det lugnt och inte röra på mig på ett oergonomiskt vis, men det märks. Nu är det i alla fall bara två arbetsveckor kvar till semestern. Lite stressigt, känns som att jag har mycket att försöka avsluta och fixa innan jag går, och det kommer hela tiden nya saker. Men det ska nog gå. Nu är planen att jag ska jobba 25% hemifrån när semestern är över, och då jobba med helt nya administrativa uppgifter. Tyvärr verkar det inte lika straight forward som jag hade trott, måste starta upp helt nya grejer mitt i sommaren, men det känns lite som chefens ansvar att se till att jag har uppgifter att göra när hon väl har omplacerat mig. Jag får fortsätta ta en dag i taget.

I tisdags fick jag min blodsockermätare, och är nu allmänt sönderstucken om fingrarna. Hittills har jag haft värden som under förra graviditeten, det funkar att byta till fullkornsprodukter och köra på. Positivt är att de tycks ha ändrat riktlinjerna, så att bebisen inte behöver tillmatas vid endast kostbehandling som det gjordes 2019. Istället blir det fokus på amning, och kanske en möjlighet till stöd med det också. Med sonen kändes det som att han alltid var så proppmätt av ersättning så att mjölken aldrig riktigt rann till. Det var också sånt fokus på att ge ersättning att ingen riktigt kollade över amningen på BB. Då det känns ju positivt. Hoppas att blodsockret håller sig under kontroll.

Annars känner jag mig seg, har varit lite illamående igen till och från, och aptiten kommer och går. Ibland kan jag rycka på axlarna och tänka att läget ändå är under kontroll. Andra dagar får jag kämpa med att hämta sonen på förskolan, som har insett att mamma är lite långsam nu och tycker det är oerhört skojigt att springa ifrån mig. Han vill oftast inte gå fint och hålla mig i handen, utan gör sig till gelé och slänger sig på marken och vägrar samarbeta. Än så länge kan jag lyfta upp honom utan att det gör ont just då, men jag vet ju att det sliter på kroppen. Det gör mig lite deppad. Och tanken på att det är fint väder ute och att jag inte kan gå själv med sonen till en lekplats, för jag kan inte släppa honom ”lös” där han kan springa iväg från mig. Jag kan helt enkelt inte röra mig så snabbt, går konstant och vaggar framåt i ett långsamt tempo. Det känns väldigt frustrerande, och jag kan känna mig värdelös. Visst, jag är fullt upptagen med att bygga en liten människa i min mage, men jag vill kunna bidra. Än så länge så skulle kroppen hålla för att fortsätta jobba, men så kommer corona-regler och ger mig arbetsförbud. Känns som att jag lämnar kollegorna i sticket mitt i sommaren när det redan är svårt att få ihop det i semestertider. Men jag vet ju att jag inte kan hjälpa det, jag kan inte styra över omständigheterna. Jag måste vara lite självisk och se till att jag mår bra i allt. Det försöker jag påminna mig om.

14+4

Igår fick jag graviditetsdiabetes bekräftad. Efter två timmar hade jag 12,9 så det är ju betydligt värre än 9,vaddetnuvar två veckor tidigare. Så nu blir det specialistmödravården för mig, ska träffa min nya BM på tisdag nästa vecka. Känns väl ändå okej just nu, men det går lite fram och tillbaka.

Ska prata med min chef imorgon, men nu verkar det luta åt att jag får arbetsförbud från och med vecka 20+0, vilket både känns lite segt och lite skönt. Att ändå kunna ta det lite lugnt och ha en stressfri sommar. Hoppas att fogarna håller sig snälla, än så länge är det ändå okej och jag har inte lång tid kvar att jobba nu. Det är 3,5 vecka kvar tills jag går på semester, sen kommer jag ju inte tillbaka på minst ett år. Lite sjukt!

14+0

Vecka 15, andra trimestern! Jag har varit gravid i 99 dagar, snart 100! Över en tredjedel är i alla fall avklarad nu.

Många appar och vecka-för-vecka-info säger att nu mår man säkerligen toppen och att det är läge att njuta. Såklart blir jag snuvad på det, då foglossningen kommit som ett brev på posten lagom till andra trimestern… Än så länge är det mest obehagligt, inte så att det gör ont. Jag går och vaggar och anpassar hur jag rör mig, vilket än så länge funkar bra. Kanske blir det inte värre, men försöker att inte få upp hoppet för mycket. Sist gick det snabbt från ”hmm, kan det vara foglossning jag känner?” till 50% sjukskriven, till superont och heltidssjukskrivning. Jag har ett mindre fysiskt jobb denna gång, men märker att jag ändå rör på mig en hel del. Långa korridorer och långt mellan rum jag behöver vara i. Har mitt kontor på helt motsatta sidan än där jag träffar patienter, och det blir många turer fram och tillbaka även om jag sitter rätt stilla när jag väl är framme. Varit hemma och vabbat och märker skillnaden i kroppen, men skönt att jag i alla fall klarar att ta han om sonen med lyft och allt det innebär. Om jag får välja så prioriterar jag ju absolut sonen framför jobbet, ska inte försöka kämpa för länge på jobbet om det gör för ont. Har fyra veckor kvar till semester, återstår att se om kroppen fixar så länge. Sen vet jag faktiskt inte om jag kommer ha arbetsförbud (from 20+0) eftersom jag numera är färdigvaccinerad. (Woo!) Chefen skulle återkomma. För någon som gillar att ha koll och planera känns det ju lite lagom kul, men får väl gilla läget.

På tisdag ska jag på min andra glukosbelastning och se hur det ligger till. Har ätit fullkornsprodukter och försökt hålla mig borta från snabba kolhydrater sedan förra belastningen för 1,5 vecka sen. Aptiten är fortfarande inte helt som vanligt, och det här med ”förbud” mot vissa saker känns rätt jobbigt. Jag blir ju gärna lite allt eller inget och försöker undvika så mycket som möjligt. En del av mig känner mig lite nöjd när vågen återigen visar att jag gått ned i vikt (att jag varit duktig och ätit lite) även om det inte varit medvetet. Mitt gamla ätstörda tankesätt som jag inte haft på flera år nu kommer tillbaka. En annan del av mig vet att det är viktigt att äta när jag är gravid och försöker tvinga i mig mellis och komma på bra saker att äta som inte höjer blodsockret. Konstigt läge. Även om mitt blodsocker ligger under 10 på tisdag och jag slipper hela specialistmödravården och stick i fingret ett tag, så kommer jag att behöva tänka på vad jag stoppar i mig det kommande halvåret. De skulle kanske erbjuda dietist, undrar om jag kan prata om mina dåliga tankar med den personen?

Jaja, en dag i taget. Känner mig hur som helst långt ifrån fantastiskt och njuter just nu. Hade gärna velat, och känner en slags avundsjuka mot de som kan njuta. Men det kanske är många som har andra krämpor också. Och de som fortfarande ligger och kräks till exempel. Det har jag ju (peppar, peppar) sluppit i alla fall. Ska försöka hitta små positiva saker och fokusera på dem.