30+0

Vecka 31 är här, och jag känner mig lite bättre. Den senaste tiden har jag känt mig väldigt låg, både psykiskt och fysiskt – om man nu kan kalla sig för fysiskt låg. Jag har i alla fall varit mycket trött, sovit som en kratta men också känt mig onaturligt trött och nästan svag. Kroppen är tung och magen är i vägen, jag blir andfådd och har varit obehagligt varm. Ont i ryggen, trött i fötterna, orkar inte stå upp någon längre stund men också att sitta rakt upp och ned har varit kämpigt efter ett tag. Dålig aptit och ingen direkt lust att äta något, så får tvinga mig själv att få i mig både måltider och mellanmål – med varierad succé. Utöver detta har jag varit lättirriterad och haft nära till tårar över till synes ingenting.

För att göra situationen ännu trevligare har sonen varit hemma i nästan en vecka med lite snorig näsa igen. Även om jag försöker så gott jag kan med stillsamma inomhusaktiviteter som jag mäktar med, så kan det inte jämföras med det utlopp han får för sin överskottsenergi på förskolan. Resultatet blir en ganska uttråkad gosse och en mamma som känner sig extremt otillräcklig. Han som brukar vara snäll och väldigt respektfull mot vår hund kan börja jaga henne med sin Bobbycar eller trycka upp leksaker i huvudet på henne. Han är även mer bråkig vid blöjbyten, på- och avklädning och måltider. Han kan testa sina gränser en del annars med men det här går lite för långt, och han gör ju inte så annars. Vilket inte heller får en att känna sig som den bästa föräldern. Märker att min sambo, som tar extra mycket ansvar hemma sen en tid tillbaka, tycker att det är jobbigt också. Stackarn ska ju försöka jobba hemifrån också, och jag har en jobbig balans över att försöka inte störa honom och att jag faktiskt behöver hjälp med vissa lyft och saker här och var. Att inte kunna vara självständig eller kunna ta hand om sitt eget barn själv är en jobbig känsla.

Men det har trots allt börjat kännas bättre, framförallt psykiskt. Igår kände jag mig mer som mig själv och jag och sambon satt tillsammans framför en serie på kvällen, för första gången på länge. Är mest annars som att vi är två tysta skepp som passerar varandra utan att interagera när det känns som tyngst, att vi går in i oss själva. Men nu kunde vi prata och ha trevligt som vanligt igen. Så det känns positivt. Hoppas att det kan hålla i sig lite!

Nu har mer än två tredjedelar passerat av graviditeten, och det är 69 (höhö 🙈) dagar kvar till BF. Det är också MAX 11 veckor kvar, då jag inte får gå längre än till 41+0. Förhoppningsvis går det snabbare än så. Börjar dock få lite ångest över allt som är kvar att fixa. Eller egentligen så har vi kanske 95% redan, det är bara att det ska hämtas ned från vinden och tvättas och sorteras. Men vi har inte ens kollat att vagnen står kvar i det allmänna cykel-/vagnsförrådet i källaren, vi har inte varit nere där på typ ett år. Ett hjul är trasigt och måste fixas, plus att vi tänkte köpa en sån åkplatta till sonen. Det sista är ju inte akut, men ändå. Projektet att få sonen att sova i eget rum i god tid innan småsyskonet har inte heller inletts, och egentligen borde vi köpa en garderob att ha hans kläder i eftersom de ligger huller om buller under skötbordet just nu. Vart ska alla bebiskläder få plats annars? Ett nytt babynest hade jag tänkt också för det vi har är lite slitet och lutar plus att kanterna inte var så höga. Kommer det räcka med ett sånt eller behöver vi skaffa ett bedside crib eller dylikt? Sonen kommer trots allt fortfarande upp i vår säng varje morgon, lär ju bli rätt trångt annars! Så visst har vi att fixa, även om det är ett tag kvar. Samtidigt som det känns som ingen tid alls. En evighet och ett andetag på en och samma gång. ”Jag orkar inte längre” och ”jag är inte redo än” samtidigt. Men vi får fortsätta att ta en dag i taget, det kommer att bli bra. Barnmorskan på måndag och sen är det två veckor kvar till TUL. Hoppas att jag lyckas be dem kolla kön denna gång så att ännu en pusselbit faller på plats, kanske har jag fortfarande svårt att fatta att det kommer komma en ny liten familjemedlem inom kort?

19+2

Hade RUL idag. Allt såg fint ut men den lille var traditionsenligt bångstyrig och ville inte flytta sig så hon kunde kolla på hjärtat från rätt vinkel. Livlig liten krabat som rörde mycket på sig, men inte som de ville. Jag fick göra lite allmäna gymnastiska övningar (bäckenlyft, skaka loss och sen trycka mig hårt ned mot britsen några gånger). Gjorde detta vid tre tillfällen utan mer resultat än att jag fick skitont i fogarna.

Så hon kämpade på ett tag med att få en bra bild, tills hon till sist sa ”där tror jag att jag fick en bra bild, då var vi klara!” och stängde av maskinen. Hon förklarade att hon skulle eftergranska bilderna men att det verkade se bra ut, om hon inte kände sig helt nöjd med bilderna så kunde jag kanske komma in en gång till men troligtvis skulle det inte behövas. Jag hade legat hela tiden och väntat på ett passande tillfälle att fråga ”går det att se vad det är för kön?” men plötsligt så var det ju över. Var inte riktigt tillfälle innan och jag ville inte störa i undersökningen när hon gick igenom allt, och så blev det ju fokus på hjärtat. Hade min sambo fått vara med hade han definitivt lyckats fråga, men nu var jag ju själv och ville inte vara till besvär. Så fick lunka hem (smärtsamt) utan att veta kön på mini där inne. Kan inte låta bli att känna mig besviken. Det viktigaste är såklart att det såg bra ut, vilket även hjärtat verkade göra, och det spelar ju ingen roll – men jag ville gärna veta. Är inte alls för överraskning vid förlossningen. Men får försöka se det positiva, det var en livlig krabat och det såg bra ut. Punkt.

Sedan sist har jag även varit iväg och firat midsommar i sommarstuga. Det var mysigt, och min graviditetsdiabetes fixade tom lite färskpotatis och jordgubbar utan att det märktes på blodsockret så det var ju fint. Dock lyckades jag överanstränga mig lite under dagen. Började hemma med att sonen höll på att springa fram och ringa på grannens dörr medan vi stod och väntade på hissen, och jag slängde mig rätt hastigt efter honom utan att tänka efter. Sen var vi lite sena och jag var tvungen att röra mig i högre hastighet än vad jag var riktigt bekväm med, dessutom med packning. Sen en resa på det med mycket sittande, och när vi kom fram till stugan var det första sonen gjorde att springa ifrån mig ut på bryggan medan alla fullt rörliga vuxna var upptagna med att packa ur bilen på en helt annan del av gården. Så jag fick igen slänga mig efter tvååringen som inte alls lyssnade på mig när jag skrek åt honom att stanna såklart. Så jag var lite lagom mör i kroppen efter det. Värsta dagen på hela graviditeten skulle jag säga, även om det är milsvis från förra graviditeten. Det återställs ju också rätt fint av att jag tar det lugnt och i värsta fall en natts sömn. Även om jag får slåss mot det dåliga samvetet över att vara en tråkig mamma som inte kan göra något eller hjälpa till.

Blandade känslor, jag ska försöka fokusera på det positiva. Kanske klicka hem några små minikläder och gå ut med graviditeten på sociala medier för att det ska börja kännas lite mer på riktigt. Har tre veckor semester kvar, hoppas kunna underhålla sonen någorlunda under den tiden med.

14+0

Vecka 15, andra trimestern! Jag har varit gravid i 99 dagar, snart 100! Över en tredjedel är i alla fall avklarad nu.

Många appar och vecka-för-vecka-info säger att nu mår man säkerligen toppen och att det är läge att njuta. Såklart blir jag snuvad på det, då foglossningen kommit som ett brev på posten lagom till andra trimestern… Än så länge är det mest obehagligt, inte så att det gör ont. Jag går och vaggar och anpassar hur jag rör mig, vilket än så länge funkar bra. Kanske blir det inte värre, men försöker att inte få upp hoppet för mycket. Sist gick det snabbt från ”hmm, kan det vara foglossning jag känner?” till 50% sjukskriven, till superont och heltidssjukskrivning. Jag har ett mindre fysiskt jobb denna gång, men märker att jag ändå rör på mig en hel del. Långa korridorer och långt mellan rum jag behöver vara i. Har mitt kontor på helt motsatta sidan än där jag träffar patienter, och det blir många turer fram och tillbaka även om jag sitter rätt stilla när jag väl är framme. Varit hemma och vabbat och märker skillnaden i kroppen, men skönt att jag i alla fall klarar att ta han om sonen med lyft och allt det innebär. Om jag får välja så prioriterar jag ju absolut sonen framför jobbet, ska inte försöka kämpa för länge på jobbet om det gör för ont. Har fyra veckor kvar till semester, återstår att se om kroppen fixar så länge. Sen vet jag faktiskt inte om jag kommer ha arbetsförbud (from 20+0) eftersom jag numera är färdigvaccinerad. (Woo!) Chefen skulle återkomma. För någon som gillar att ha koll och planera känns det ju lite lagom kul, men får väl gilla läget.

På tisdag ska jag på min andra glukosbelastning och se hur det ligger till. Har ätit fullkornsprodukter och försökt hålla mig borta från snabba kolhydrater sedan förra belastningen för 1,5 vecka sen. Aptiten är fortfarande inte helt som vanligt, och det här med ”förbud” mot vissa saker känns rätt jobbigt. Jag blir ju gärna lite allt eller inget och försöker undvika så mycket som möjligt. En del av mig känner mig lite nöjd när vågen återigen visar att jag gått ned i vikt (att jag varit duktig och ätit lite) även om det inte varit medvetet. Mitt gamla ätstörda tankesätt som jag inte haft på flera år nu kommer tillbaka. En annan del av mig vet att det är viktigt att äta när jag är gravid och försöker tvinga i mig mellis och komma på bra saker att äta som inte höjer blodsockret. Konstigt läge. Även om mitt blodsocker ligger under 10 på tisdag och jag slipper hela specialistmödravården och stick i fingret ett tag, så kommer jag att behöva tänka på vad jag stoppar i mig det kommande halvåret. De skulle kanske erbjuda dietist, undrar om jag kan prata om mina dåliga tankar med den personen?

Jaja, en dag i taget. Känner mig hur som helst långt ifrån fantastiskt och njuter just nu. Hade gärna velat, och känner en slags avundsjuka mot de som kan njuta. Men det kanske är många som har andra krämpor också. Och de som fortfarande ligger och kräks till exempel. Det har jag ju (peppar, peppar) sluppit i alla fall. Ska försöka hitta små positiva saker och fokusera på dem.

7+1

Jag har inte haft några färgade flytningar idag eller på hela dagen igår, så verkar ju i alla fall varit en tillfällig grej. Är fortfarande livrädd, men allt är inte bara nattsvart längre. Något lugnare, men reserverad.

Har däremot åkt på en förkylning. Det började med att sonen fick feber och hosta, dagen efter fick jag hosta och halsont och idag verkar även min sambo fått en släng. Var iväg igår på provtagning för covid-19, och hoppas ju innerligt att det bara är en vanlig förkylning. Var inte direkt någon höjdare att promenera in till sjukhuset där personalprovtagningen är, ca 30-40 min till fots. Var andfådd, illamående och fick även ganska ont i höfterna. Märkte även idag när jag böjde mig framåt att jag fick ganska ont i ryggen också. Men nu är provet taget (alltid lika mysigt med en pinne i näsan…) och jag väntar med spänning på resultatet. Hoppas nu bara att jag kan gå på mitt inbokade ultraljud, annars vet jag inte riktigt vart jag tar vägen! Kommer också vara en ganska intensiv vecka på jobbet nästa vecka, så har inte tid att vara borta egentligen. Men det får jag ju såklart vara ifall det behövs, men är mest lite skrovlig i halsen idag så har inte varit så farligt. Sonen mår redan bättre. Kan ju såklart vara en lättare släng av corona, men jag har ju fått första dosen av vaccinet för en dryg månad sedan och borde egentligen vara skyddad. Men det behöver ju inte betyda nåt. Nåväl, ännu en sån sak som det bara är att vänta och se, går ju egentligen inte att spekulera!

Symptommässigt tycker jag nervöst nog att brösten är lite mindre ömma, men jag är fortfarande väldigt trött och är rätt tung och trött i benen, och mår till och från lite illa. Känner av ligamenten i magen och tycker att det kliar till lite över magen då och då, men ingen smärta. Jag vet: vänta och se… 🙂 Känner mig i alla fall bättre nu än för ett par dagar sedan, och så länge jag inte blir supersjuk eller har covid så är det bara tre dagar till VUL. Håll ut. Andas.

ÄL+18 / 4+4

Av någon anledning känns det väldigt tungt idag. Sonen tog morgon vid 04 i ”morse” och jag vabbar idag igen, så det kanske börjar där. Sen tog jag ett digitalt test idag, en vecka efter första plusset då jag fick 2-3 veckor och hade kanske förväntat mig 3+ idag. Men det var fortfarande 2-3. Det stämmer ju, jag menar det är högst 18 dagar sedan befruktningen så det är ju 2-3 veckor sedan, vilket det inte ens var sist utan det borde visat 1-2 då. Hade väl bara tänkt att när det gått en hel vecka att det skulle ökat. Jo, jag har läst mycket om hur dessa test orsakar onödigt huvudbry och bara är generaliseringar, och rent logiskt så vet jag att detta inte visar att något är fel. Även vid mitt MA fick jag 3+ så det är ju inte heller någon garanti. Men min ologiska sida börjar löpa amok…

Sen har det slagit mig att jag inte låter mig själv fokusera på något positivt just nu. Den där lite spännande, bubblande känslan av att ha plussat och ha en hemlighet, den har inte infunnit sig. Allt det mysiga och positiva vågar jag inte tänka på, för jag vet att det kan tas ifrån mig och hur ont det gör. Kvar finns då bara oron och alla negativa tankar. Det är inte så mycket en spännande hemlighet som det innebär att jag tillhör en riskgrupp plötsligt, och hur kan det tänkas påverka mitt jobb? Det är inte fjärilar i magen så mycket som det är att analysera både symtom och brist på dem. En konstant rädsla och oro bara, ingen magi.

Till och från kommer fortfarande lite bruna flytningar. Det verkar som att de oftast dyker upp på eftermiddag/kväll, medan det inte är något på dagen. Så var det även igår då jag bara varit hemma hela dagen, så känns ju inte som att det är på grund av att jag ansträngt mig mycket eller så. Jag börjar noja lite smått över att det kanske skulle kunna vara biverkning på covid-vaccin. Jag fick Astra Zenecas för knappt två veckor sedan, innan jag visste att jag var gravid. Igår gick de ut med att de stoppar just det vaccinet pga risk för blodproppar och blödningar. Skulle det kunna vara något sådant? Vad skulle det innebära för en graviditet? Jag visste ju inte att jag var gravid, och tekniskt sett hade jag inte hunnit bli det heller (var väl typ ÄL+5) Känns lite obehagligt, gjorde jag ett dumt val som tog sprutan när jag visste att jag kunde vara gravid? Det känns som att det borde vara bättre även med delvis skydd, men… För mycket tankar och för mycket tid till dem.

ÄL+17 / 4+3

Kontrollbehov och oro utspelar en liten inre kamp hos mig… Dagens gravtest är solklart positivt, men är samtidigt inte starkare än det var för två dagar sedan, medan det haft en väldigt tydlig ökning innan. Jag vet ju att det är lönlöst att analysera sönder sånt, men jag vill heller inte hoppa över att testa för då börjar jag föreställa mig att det skulle vara svagare/negativt. Hopplös hur jag än gör. Har i alla fall slutat tempa nu, men kan konstatera att min vilopuls har gjort ett skutt uppåt (vilket är positivt). Försöker att inte kolla den appen för ofta, men är ändå ganska glad över att den finns där.

Någonstans saknar jag den där overkliga känslan från första graviditeten, då jag hade jättesvårt att ta till mig att två streck betydde att det var en bebis, var inte ens säker på att det skulle vara något på KUB fastän jag hade en massa symptom. Nu ”fattar” jag ju tyvärr bättre, och har något att oroa mig för. Och oroar mig gör jag…

I symptomväg har jag ömma bröst, igår fick jag en känsla av att mitt ena bröst hade blivit större och hårdare än det andra. Tycker att en del dofter är lite starkare än vanligt, men har ett relativt vanligt smaksinne. Lite illamående. Ingen molvärk eller färgade flytningar idag, men det hade jag igår.

Funderar på om jag ska ringa till MVC snart, kanske har möjlighet att komma in på ett VUL, även om det fortfarande är väldigt tidigt för det. Var ju på hälsosamtal/inskrivning för inte så länge sen, men då bokade vi in glukosbelastning i vecka 10 och hann ju med två VUL innan dess. Det slutade ju som det gjorde, men det kanske kan vara till min fördel? Eller så är det ändå för tidigt, och bättre att vänta lite till ifall det ändå skulle skita sig? Äsch, jag vet inte. Försöker känna mig lagom obrydd men positiv, och fokusera på annat, men lyckas inget vidare. Idag är jag hemma och vabbar och det blir ju inte samma distraktion som att vara på jobbet, och tiden går rätt långsamt.

CD 57: ÄL+9

Tog ett negativt gravtest igår – kanske inte så förvånade då det bara var ÄL+8, men jag gillar att ta testen på helger så jag slipper stressa. Sen har jag även börjat få spottings, så räknar med att mensen kommer snart. FF säger idag, medan NC har lite högre tankar om min lutealfas och säger på onsdag. Men när som helst. Har det inte hänt något mer tar jag väl ett test på onsdag ändå, men känner mig inte direkt hoppfull. Har inga känningar.

Dock så fick jag min första dos covid-vaccin i torsdags! Det var med knappt ett dygns varsel och gick väldigt fort. Sen har jag haft lite förhöjd temp och känt mig allmänt trött och seg, samt haft ont i kroppen. Hade kanske kunnat ”dölja” symptom, men nu känner jag mig bättre. Tempen sjönk även en del idag (nästan ner till follikulärfas-nivå snarare än icke-febrig) så har väl inga hopp.

Känns rätt deppigt. Den där graviditeten och mitt barn som jag längtat efter att få träffa dröjer ytterligare. En tomhet. Nu ska jag dessutom få nästa vaccindos i maj, vilket borde vara tid för nästa försök om jag fortsätter ha dessa 60-dagarscykler. Missar jag det försöket känns det ju lagom kul att vänta ytterligare två månader, och vem säger att det kommer vara försöket det tar sig på? Känns som att allting bara springer ifrån mig, det datum jag skulle haft BF på kommer närmre och närmre, och jag trodde ju att jag skulle få bli gravid snart igen. Nu är det fortfarande ett tag kvar, jag vet, men känner mig väldigt nere. Hoppas att mensen kommer och kanske lite bättre känsloläge för detta är bra eländigt…

CD 40

Fyrtio dagar utan ägglossning försmäktar jag på denna… cykel. Börjar kännas lite hopplöst. Har haft ägglossningstecken (sekret, tapp) som kommit och gått som de behagat, en temp som åker bergochdalbana, och LH-test som blir starkare ena dagen och svagare nästan. Tänker att kroppen försöker få igenom ägglossning men inte lyckats än. Mycket frustrerande, börjar känna mig rätt leds och nere. Känns som att det dessutom är många gravidbesked eller barn som blir storasyskon på TV. För första gången på ett bra tag sörjer jag att jag skulle varit rätt långt in i graviditeten nu om jag inte fått MA. Nu står jag bara och stampar.

Kände mig så pepp och positiv för 40 dagar sen när mensen kom och det verkade som att kroppen var på banan igen, men icke… Jag har ju såklart haft långa cykler även tidigare, hade ju nästan varit konstigt om jag fått 28 dagar typ. Men jag känner ändå att det här inte är som vanligt, även när ägglossningen kommer sent så brukar det inte kännas som att kroppen försökt innan, utan det var då den ”skulle” komma. De där tankarna på att jag aldrig kommer kunna bli gravid kommer smygandes igen, och tynger ner mig totalt. Kommer vi inte få fler? Är min kropp paj? Borde jag bara vänta ut det eller är det nåt jag borde söka hjälp för?

Det här blev verkligen inget uppiggande inlägg, men såhär är läget nu. Kan ju hoppas att ett gnällinlägg kan vara knuffen som kroppen behöver? If only…

Happy birthday…

Idag fyller jag 34. Jag hade ju önskat att vara ”färdig” och kunna stänga bebisfabriken innan nästa födelsedag. Det blir ju lite dystert att tänka att om allt hade gått som det skulle så hade jag haft en 6-månaders liten knodd om ett år. Nu vet jag ju inte alls. Får samma känsla med julen med, en tomhetskänsla av att veta att där skulle vara en till familjemedlem med oss nästa år, och nu är den bilden ytterst otydlig. Plus att jag skulle varit i andra trimestern nu och vi kunde gå ut med det officiellt denna jul. Det är ju lite tungt helt enkelt.

Jag vet ju rent logiskt att sånt här inte går att styra upp eller planera på något vis. Sen är det väl inte så att det poff på dagen man fyller 35 att det skulle påverka fertiliteten över en natt direkt. Jag är säkert redan mindre fertil nu än när jag blev gravid med sonen i så fall. Jag vet ju att det händer när det händer om det är meningen att det ska det, och jag har ändå en stark övertygelse att det kommer gå vägen. Sen att jag har idéer om när, var och hur det ska ske, hur långt vi önskar att det blir mellan syskonen… Det ligger ju egentligen inte i mina händer.

Rent cykelmässigt (eller hur man ska se på det) så har jag fått en konstig liten blödning som kommer och går då och då. Och att kalla det för blödning är kanske att ta i. Ibland är det ingenting, ibland kommer det som färskt blod (är i alla fall röd färg) när jag torkar mig, men är väldigt utspätt. Ibland är det lite rosa flytningar, sen ingenting. Knappt att jag behöver trosskydd. Går liksom och småskvätter lite. Min blödning efter cytotecen var ju först som en mens, sen blev det bruna flytningar som sen var borta i ett par dagar innan detta satte igång. Det känns som något annat av en annan karaktär. Misstänker att det är en mellanblödning och att kroppen är i lite obalans fortfarande. Har tagit mig sovmorgon idag, men tänkte kanske ta ett nytt gravtest idag eller imorgon för att se hur det står till.

På tal om sovmorgon så känns det som en mycket tacksam födelsedagspresent att få ligga kvar i sängen fortfarande, snart halv 10! Det är fortfarande oklart om vi kommer få något ledigt i jul, och det kan bli aktuellt att stärka upp på sjukhuset istället för min vanliga mottagning. Det märks rätt tydligt hur mina kollegor med mig inte mår helt bra i det hela. Det är stressande att inte veta eller kunna planera (känns detta bekant?) och corona ligger som en blöt filt över allt. Var hemma och vabbade i början av veckan, och kände en så tydlig kontrast så fort jag satte min fot på jobbet. En våg av obehag som sköljde över mig, väldigt tydligt. Kan ju bara säga det om och om igen att jag hoppas att det blir bättre.

Just nu är jag lite mer orolig över att bli gravid igen under rådande omständigheter. Känslan av att det är en pusselbit som fattas och något som kommer göra mig hel igen finns också där och sliter åt ett annat håll. Jag vill inget annat än att bli gravid, jag längtar så! Jag hann märka av pandemin sist genom att jag fick vara själv på ultraljuden och när det konstaterades att det inte fanns några hjärtljud och att det inte gick åt rätt håll så var jag ensam. Det kommer säkert vara så ett bra tag till. Samtidigt måste man ju kunna föreställa sig en ljusning. Om minst nio månader är läget annorlunda. Kanske är alla vaccinerade och sjukvården under mindre press. Det såg ju helt okej ut i somras och besöksförbud kunde ju hävas. Corona kommer inte försvinna på länge, men förhoppningsvis kommer den inte ha samhället i detta järngrepp länge till. Jag får kanske vara lite självisk ibland också. Jag vet ju inte hur lång tid det dröjer heller. Och först och främst får jag vänta in att mensen kommer.

Life goes on

Skriver inga cykeldagar denna gång, men tekniskt sett är det CD10. Jag mår okej, blöder fortfarande men det har minskat ännu mer nu och är som en lättare mens (förutom att det hållt på i tio dagar då). Jag har inte ont eller något, har varit på jobbet en hel vecka. Det som varit svårast är att låtsas som ingenting. Har ändå ett jobb som kräver rätt mycket socialt och mentalt av mig, och jag har stort ansvar. Det har gått bra såklart, annars hade jag stannat hemma. Men det är ganska dränerande. Jag ska vara positiv och motiverande för andra människor och hjälpa dem, vilket alltid känns bra att kunna göra. Samtidigt så kräver det mycket av mig, då jag inte känner mig själv på topp. Så går och fejkar att allt är bra dagarna i ända, sen får jag dåligt samvete att jag stupar när jag kommer hem och inte orkar lyfta ett finger. Utöver detta är sonen inne i någon slags trotsålder och rebellar mot att sova, så jag får inte heller så mycket sömn. Allt detta gör ju att jag känner mig lite mer känslosam över annat, så hela situationen med corona och tanken på annorlunda högtider och att jag inte vet när jag kommer träffa min släkt igen, vilket är lite tufft.

Det börjar närma sig vad som skulle varit lite milstolpar… Skulle snart gå in i andra trimestern, och skulle de kommande veckorna någon gång gjort KUB, och hade nästa besök till MVC inbokat och ja… det känns ju lite tungt. Tanken på att vi snart kanske skulle gå ut med graviditeten, att få fira det till julen och allt sånt, det skär ju lite in i hjärtat. Samtidigt så känner jag ändå att den värsta sorgen är passerad. Jag sörjer att jag inte är gravid just nu, men hur jag än vänder och vrider på det så känner jag inte att jag har förlorat ett barn. Det är lite svårt att förklara, eftersom jag självklart redan föreställt mig långt framåt i tiden hur min son skulle bli storebror och hur vi skulle ha en liten pytteplutt hemma igen… Men den visionen lever ju kvar, bara att den blivit framskjuten. Jag kan ju inte på något vis garantera att jag kommer bli gravid snart igen, eller att det kommer att gå vägen den gången heller, men jag har en så stark känsla av att det snart kommer gå bra. På så vis blir sorgen och saknanden av ett andra barn, idén om detta barn, inte lika jobbig. Inte lika verklig. Är ledsen över att inte vara gravid, och kan längta efter att bli det igen. Ser fram emot att min kropp ska återhämta sig. Men det är inte helt smärtfritt för den sakens skull, en upprivande erfarenhet. Men jag är den erfarenheten rikare, I guess. Kändes nästan för lätt att rätt snabbt kunna bli gravid när jag önskade och att det inte skulle bli några komplikationer. Men nu har jag varit med om detta, då känns sannolikheten att det skulle hända igen inte lika stor. Såklart så funkar inte matematiken på det viset, men det är så min känsla är.

Jag ska försöka vara snäll mot mig själv, inte ställa för höga krav. Låta tiden ha sin gång. Det kommer bli bra. Även om julen kommer bli annorlunda i år så har jag min fina sambo och vår fina son. Jag kan känna mig rik.