38+0

Livet är verkligen inget en kan förutspå eller planera. Igår tvingades vi ta beslutet att låta vår älskade hund somna in. Vi hade noterat att hon var något tröttare än vanligt de senaste veckorna, och inte så intresserad av sitt torrfoder. Däremot åt hon matrester och annat med god aptit så vi kände oss inte särskilt oroliga. Hon brukade bli så strax innan hon skulle löpa så vi antog att det var på gång helt enkelt.

Igår morse höll sambon på att klä på sonen ytterkläder för att ta sig till föris och jag låg kvar i sängen. Jag hade vaknat runt 02 och haft en massa oroliga tankar kring förlossningen och hade bara lyckats slumra till kortare stunder därefter. ”Oj det är blod här!” hojtar sambon och i mitt lite sömniga tillstånd tänker jag att då har väl löpet börjat som vi misstänkte. Men det visar sig att hunden hade nyst och det kom ut både koagel och blod, och det fortsatte att droppa blod från nosen. Det blev till att hastigt hoppa upp ur sängen medan sambon stressade iväg till föris. Han ringde sin mamma som också var lite yrvaken och antog att det var mig det handlade om, hörde bara att ”hon blöder” i princip. Men vi lyckades hamna på samma plan och tog oss iväg till veterinären (varken jag eller sambon har ju körkort och detta var ytterligare ett tillfälle då det kändes som ett mindre genomtänkt beslut). Här var jag fortfarande inställd på att det bara var något ”lätt”, hon kanske hade fått in något i nosen som legat och irriterat, kanske var hon förkyld, eller så kan väl hundar också blöda lite näsblod ibland. Veterinären var rätt fåordig när det till sist blev vår tur, men behöll hunden för att ta blodprover och röntgenbilder. Vi fick åka hem under tiden eftersom de sa att det kunde ta flera timmar, men vi hade precis dukat upp frukostbordet (klockan var 10-11 kanske vid det laget och ingen av oss hade hunnit äta) när de ringde och tyckte att det var bäst att vi blev remitterade till ett djursjukhus istället. Så vi fick halsa kaffet och knöla in oss i bilen igen, till djursjukhuset i en närliggande stad. Vi blev invisade i ett rum där vi fick sitta i 45 minuter. Jag antog att det var ett gott tecken eftersom det då måste finnas annat akut som gick före oss, och förstod inte riktigt varför vi inte kunde vara kvar ”hemma” hos vanliga veterinären. Men så kom de då in, och förklarade att de blodprover som tagits inte såg bra ut. Alla vita blodkroppar var extremt låga, och det såg ut som att hjärtat var lite förstorat på röntgenplåten. Dessutom tyckte hon att andningen lät påverkad vid undersökning. De misstänkte cancer av någon form, och ”det är inga roliga grejer vi letar efter”. Igen fick vi åka hem igen utan hund för att de skulle göra ytterligare undersökningar och kontroller, vilket kunde ta ett tag. De skulle ringa så fort de visste mer eller om en försämring skedde.

Jag tror att vi hann vara hemma i tre timmar totalt, chockade och ledsna. Vi försökte trösta varandra så gott det gick, medan vi otåligt väntade på att telefonen skulle ringa. Vi hann hämta hem sonen från föris igen när det till slut ringde hos min sambo. De pratade i vad som kändes evigheter, och jag som bara hörde ena halvan av samtalet och samtidigt försökte underhålla sonen så att sambon fick prata i fred kände mig väldigt nervös. När jag hörde ”det är ett svårt beslut, jag måste diskutera med sambon men kan ringa tillbaka igen om en liten stund” så var det som att luften gick ur mig.

Älskade vovven hade blivit sämre. De hade henne på IVA och hon behövde syrgas. De hade tagit nya blodprover som såg ännu värre ut. För att ens kunna redogöra för exakt vilken cancerform det rörde sig om så skulle det behövas blodtransfusioner, och det var ingen garanti att det skulle gå. OM de lyckades ens diagnostisera och OM de lyckades sätta in rätt behandling (en tuff sådan med cellgifter) så trodde de inte att det skulle förlänga med mer än ett par månader. Det kändes inte värdigt att utsätta henne för det, det skulle ju bara vara för vår skull och vi skulle bara skjuta upp det oundvikliga en kort stund.

Vi tog oss hem till svärisarna där vi lämnade av sonen och satte oss i taxi till djursjukhuset. Chauffören försökte småprata men vi var inte det muntraste sällskapet direkt. Han lovade ändå att vänta på oss till återresan, även om vi varande att det kunde ta ett tag. Vi fick komma in och vänta en stund, innan vi blev visade till ett rum som var fint ordnat med lite dämpad belysning och blommor. En sköterska kom in och pratade med mjuk röst om vad som skulle hända, och efter en stund kom de in med vår lilla flicka till oss. Hon såg fortfarande relativt pigg ut – som sig själv! Vi fick en fin stund på en liten hundsäng på golvet där jag lyckades krångla ned mig, och vi låg och klappade och myste en sista gång. Sedan kom de in och gav medicin. Det var lugnt och fint, men hela alltet kändes som att det gick så otroligt snabbt. När vi kom ut till den väntande taxin hade det knappt gått 12 timmar sedan vi trodde att vi hade en fullt frisk hund, nu hade vi ingen hund alls.

Jag har brutit ihop ungefär hundra gånger sedan dess. Allt från en liten stilla tår till full on hulkande gråt. Hon finns överallt, varje liten situation påminner om att hon inte är där. Både jag och sambon gick sönder vid frukostbordet. Jag hade tagit det sista ur leverpastejpaketet och brukade alltid ge det till hunden för att få ut de sista resterna innan vi kastade det. Hon brukade alltid sitta bredvid sambon i hopp om att få någon tugga av något gott, kanske en liten bit ost eller skicka. Väldigt respektfullt på behörigt avstånd nog att inte tigga, men ändå nära nog. Hennes plats. Nu kommer hon aldrig mer att sitta där.

Det var ju inte så här det var tänkt. Grabbarna skulle ju växa upp med henne. Leka, busa, bada i sjön tillsammans i stugan. Visst skulle det bli ett jobbigt samtal om några år, när hon blivit lite grå om nosen och inte orkade hålla samma tempo som de små. Men då skulle vi ha skapt många fina minnen tillsammans. Nu fick hon inte ens träffa lillebror 🥺 Det verkar i alla fall inte som att sonen förstår mycket. Han har inte letat eller frågat efter hunden, eller reagerat särskilt på att mamma och pappa är ledsna. Han är ju stor, men fortfarande väldigt liten trots allt.

Det är tufft nu. Det här med att föda barn och att jag varit nervös över läkarbesöket på måndag känns så litet nu. Jag känner mig dum som bara härom dagen beklagade mig för sambon att jag nog lyckats bli lite beroende av näsdroppar, för jag mår prima så länge jag tar dem men så fort jag slutar känner jag mig dunderförkyld. Så trivialt. Här sitter jag nu istället och har ett stort hål i hjärtat. Vi har förlorat en familjemedlem som varit med oss sedan hon var liten valp. Hon hann bara bli 6 år i somras, vi skulle ju fått ha henne i många år till. November skulle bli en positiv månad nu, med en NY familjemedlem. Det är nästan exakt ett år sedan som jag fick mitt MA konstaterat, nu var det ju meningen att vi skulle få en liten ljusglimt istället i årets mörkaste och tristaste månad…

Fuck cancer, är allt jag kan säga.

37+4

Då var det sista (tydligen!) besöket till barnmorskan avklarat. Alla värden såg tipp topp ut, CTG:t kallade hon för skolboksexempel och jag hade bra järn och blodtryck. Även blodsockret har sett ”helt perfekt” ut och jag kan fortsätta att mäta varannan dag. Så rent fysiologiskt mår både jag och bebisen utmärkt.

Däremot har jag fått lite mer ont i bäckenet – dock så jag klarar mig utan kryckor ännu vilket känns lite otroligt. Men det är tungt och smärtsamt nu, det är det. Rent psykiskt mår jag lite bättre, men blir stressad och nervös så fort jag tänker på förlossningen. Kan man bli förlossningsrädd såhär från ingenstans när man varit peppad fram tills för några dagar sedan? Fick prata av mig lite hastigt med BM och hon förstod att jag kände mig orolig och att det kunde vara skönt för mig att bli igångsatt för att få lite mer kontroll på läget. Att jag skulle ringa in för första bästa känning och förklara att jag har en snabb förlossning i bagaget. Sen är det upp till läkaren på måndag att ta beslut. De brukar vara lyhörda sa BM, men jag kan ju inte ens minnas att vi hade någon diskussion utöver att sonen inte var för stor och att det skulle sätta igång av sig självt. Men jag får helt enkelt försöka hävda mig!

Minns också från sist att det kändes lite antiklimatiskt i slutet, att vi inte riktigt summerade graviditeten eller hade en ”plan” för förlossningen, vet inte om BM har skrivit in något i journalen. Nåt står väl, men oklart vad. Har fått sitta och vänta en del på att bli inkallad både idag och förra besöket, sedan har det tagit en kvart att sitta i CTG och då är det bara en kvart kvar av besöket att gå igenom allt. Men det kanske inte är mer att gå igenom? Känner mig dock lite nervös över att inte ha något mer inbokat efter måndag. Jag gick ju faktiskt till 40+3 sist så är ju ett tag kvar. Vad händer om jag inte får någon igångsättning? Jag ska ju fortfarande inte gå längre än 40+6 så det ska ju planeras på något vis. Ska jag dessutom gå utan kontroller hela vägen dit? Visst att det inte rör sig om flera månader, och allt har sett bra ut, men det kanske det inte gör för evigt?

I morse hade jag lite diarréer, vilket ska kunna vara ett tecken på att förlossningen är på gång. Fick mest panik. Sist vaknade jag besviken över att det inte dragit igång den natten heller, men nu andas jag snarare ut. Inga förvärkar eller något, men det trodde BM att jag kanske inte skulle få denna gång heller. Så från noll till hundra igen är kanske att vänta. Hoppas bara inget händer innan måndag och att jag går därifrån med en gedigen plan. Även om jag får samla styrka och KRÄVA en gedigen plan. Som jag är sååååå bra på… Ugh.

37+0

Vecka 38. Färdigbakad bebis och 20 dagar kvar till BF. Jag känner mig mer och mer nervös inför en förlossning – eller snarare allt det runt omkring. Ser fram emot att föda barn och få träffa min bebis, men får mer och mer oroliga tankar om allt annat. Katastroftankarna har dykt upp, med buller och bång. Ytterst ovälkomna.

Tanken på att det skulle sätta igång när som helst skrämmer mig så innerligt. Att gå från noll till hundra och vara tvungen att släppa allt och dra. Förutom att vi inte kan släppa allt bara, vi har ett barn att ta hänsyn till. En del av mig ÄR helt övertygad om att det kommer gå bra hur det än går, att det löser sig. Men den rösten blir mindre och mindre och jag kan bara se allt som kan gå fel. Att inte hinna in, vara tvungen att föda i hallen eller trapphuset medan vi väntar på svärföräldrarna eller taxi eller vad som. Det tar, vad, 10 minuter till förlossningen härifrån? Inte ens det, sju minuter när jag kollade upp det i Google maps. 10 timmar från första känningen som förstföderska är absolut relativt snabbt, men det är ingen raketförlossning. Jag hann med. Jag har ingen aning om hur lång tid det kommer ta denna gång. Sen är det ju det där med smärtan som jag tyckte var obehaglig. Jag som trott att jag var bra på att slappna av kunde inte alls hantera värkarna. Lustgas gjorde inget för mig. Epidural är rätt tidskänsligt, och behöver tas i tid. Kommer jag hinna? Den lilla rösten säger att om det går så pass snabbt att det epiduralen inte hinns med så skulle den ju ändå inte göra någon nytta, det är ju bättre att få ut ungen snabbt. Men jag vill inte föda utan smärtlindring. Det känns läskigt.

Jag vill ligga i lugn och ro och kunna förbereda allt innan det brakar loss. Hellre en lång och seg vistelse på sjukhuset än att inte veta och behöva åka in i ilfart när det väl börjat. Är jag självisk? Kommer det bli beviljat? Kommer en läkare se på mig medlidsamt och säga att det är i allas intresse att det sker naturligt och att vi ska ringa in när det börjar. Tänk så märker jag inte att det börjar denna gång, tror att det är förvärkar? Jag har inte fått några sådana hittills och fick inga sist, men tänk om jag får det nu helt plötsligt. En förvärk och det tar hus i helvete och sätter igång hela karusellen bara för att konstatera att det inte är på gång. Få åka hem och göra om det.

Jag trodde inte att jag var såhär rädd/orolig. På sätt och vis är jag väl inte det, inte för en förlossning och att föda barn som sagt. Men ju mer jag tänker på det och funderar desto mer panikkänslor får jag. Inte över en förlossning i sig, men att den inte ska bli som jag vill – vilket i nuläget är en igångsättning. Som jag inte vet ifall jag har rätt till. Om fyra dagar träffar jag min barnmorska, och kan förhoppningsvis prata igenom allt detta en vända innan TUL och läkarbesök (5 dagar senare).

Min sambo är så himla lugn. Låter mer som den där logiska rösten inom mig som jag så lätt trycker bort nu. Han är mer nervös över att han ska fixa en storstädning och montera den jäkla IKEA-garderoben som ligger halvfärdig i vardagsrummet as we speak. Jag har nästan skitit i det. Hade ju varit bra att tvätta upp bebiskläderna så förlossningsväskan kan packas, men jag är liksom bortom det nu. Vagnen är inte brukbar då vi ska sätta dit nya hjul och byta till liggdelen, vilket jag inte vet om det tar fem minuter eller fem timmar. Men det är också borta. Istället tas all hjärnkapacitet upp av katastroftankarna som jag egentligen inte kan göra något åt just nu. Himla opraktiskt.

Vad gör jag om allting sätter igång innan onsdag när jag ska till barnmorskan??

34+0

Vecka 35 är här nu, över 85% klar ned 41 dagar till BF. Med tanke på att jag inte får gå över mer än till 40+6 så borde det således vara mindre än 50 dagar kvar tills vi får träffa mini, hur det än blir. Har också för mig att från och med idag så försöker de inte stoppa en förlossning som börjar, även om det är några veckor kvar tills de räknas som färdigbakade. Jag är däremot icke redo för någon förlossning än, så får gärna stanna lite till. Om jag gick över 4 dagar med första barnet så känns det inte helt sannolikt, men ändå.

Vi har åkt på en liten miniförkylning här hemma. Sonen har hostat några gånger men inga andra symptom, medan jag känner mig skrovlig i halsen och lite småsnuvig. Hade inte varit något att skriva hem om i ”vanliga” fall, men nu är man ju himla uppmärksam på allt och i mitt huvud har jag redan bokat av allt som händer i veckan. I den BF-grupp jag är med i på Facebook är det många som håller sina äldre barn hemma från förskolan (och partners hemma från jobb) för att inte dra hem några sjukdomar, och jag förstår det på ett sätt. Även om jag knappt hade räknat detta som en förkylning om det inte varit för covid och graviditet så känns det fortfarande jobbigt. Har redan svårt att andas som det är pga lungor i typ armhålorna vid det här laget, det hjälper definitivt inte att vara lite pyttesnorig på det! Hu för att vara tvungen att föda förkyld, och jag vet inte helt hundra ifall sambon får vara med ifall han har förkylningssymptom. Kaos. Den stora boven är ju definitivt sonen, eftersom sambon jobbar hemifrån och jag är hemma mest hela tiden. Förra hösten var det nog mer vabb än jobb, även om det bara var små milda förkylningar. Så absolut att det skulle kunna underlätta på den fronten om sonen också var hemma. Problemet är ju bara att han klättrar på väggarna när han är hemma. Rutinerna, ”kompisarna” och pedagogerna gör enorm skillnad och han trivs verkligen på föris. På helgerna försöker vi aktivera honom så gott det går, men det går ändå inte upp mot förskolan. Till vardags när sambon jobbar och jag kan stå till tjänst med lite stillsamt pyssel eller läsning är det som en droppe i havet. Den här trötta morsan med andnöd, ont och en gånghastighet på nån meter i timmen har inte många äss i rockärmen. Kanske att vi hade kunnat ta oss till en lekplats (stort KANSKE) men väl där så har sonen en tendens att springa iväg någon helt annanstans och man behöver vara alert – och rörlig. Rulla vagn går en kort stund men belastar fogarna. Allehanda övriga aktiviteter skulle vi nog vara tvungna att ta oss till med kollektivtrafik, och då kan man ju lika gärna utsätta sig för bacillerna på förskolan. Så nej, för att vi ska få vardagen att fungera är det för allas bästa om han går på föris som vanligt. Trots smittrisk. Är ju också nervös över RS-virus som vi inte vill dra hem till mini sen. Jag kommer förhoppningsvis vara lite mer rörlig igen inom kort, och vi kan säkert komma ut på barnvagnspromenader eller lekstunder med mini i bärsele. Förutsatt att han accepterar sånt. Förutsatt att jag inte kommer behöva amma var tionde minut. Förutsatt att man inte vill ha någon lugn och ro för att lära känna sin nya familjemedlem. ”De små hänger mest med” heter det, och visst kan jag köpa det så småningom. Men jag vill kunna erbjuda hud mot hud, trygghet och värme och inte flänga runt som en galning i mörkaste vintern varje dag. Alla gör såklart som de vill och jag har inte för avsikt att trampa någon på tårna. Men alla barn är olika, jag känner inte mini bra nog än för att kunna avgöra vad som funkar för honom, men för blivande storebror och oss övriga känns det som att förskolan är svaret. Jag får kanske äta upp mina ord så småningom, men så tänker jag nu.

Har beställt det vi behöver komplettera med här hemma och väntar på att hämta en massa paket snart. Som en liten för tidig julafton? Fast kanske inte lika roligt när det kommer till typ förlossningsbindor vilket är i ett av paketen. Men känns skönt. Har börjat lägga lite saker i BB-väskan (dvs mobilladdare, amnings-BH och ett par strumpor än så länge…) och fixar så smått. Sen är det lite större projektet att hämta ner pyttekläderna från vinden, tvätta och sortera dem. Det kräver dock till viss del att vi skruvat ihop storebrors garderob och fått in hans kläder där, men den står fortfarande i kartonger i hela hallen. Så nej, långt ifrån redo är vi! Eller åtminstone ett rejält stenkast bort.

Beroende på sjukdomstillstånd ska jag ha ett möte med chefen på onsdag. Vi har kunnat konstatera att jag inte med bästa välvilja i värden kommit upp i 25% arbete med de specialanpassade arbetsuppgifter jag suttit med, och att det kanske är dags att göra ett lite snyggt avslut och lämna vidare jobbet. Jag blir såklart lite nervös (jag är ju trots allt jag) över vad detta innebär rent praktiskt. Jag är beviljad 75% gravpenning tom 11 dagar innan BF, så när mötet äger rum har jag 3,5 vecka kvar. Jag vet inte om chefen tänker sig att jag ska gå upp på 100% gp, men det är jag relativt säker att vi behöver göra en ny ansökan för. Ny ansökan = ny handläggning, och det kan ju ta upp till 30 dagar (dvs mer tid än det är kvar). Kan det gillas retroaktivt? Kan det bli avslag och jag får stå där utan inkomst helt plötsligt? Plan B är en sjukskrivning, men det måste ju också ansökas och handläggas. Plan C är semester, vilket jag inte är helt hundra på att jag har tillräckligt med dagar för. Plan D är att ta ut föräldrapenning, vilket jag har rätt till, men vill helst inte slösa med dagar innan bebis är här. Kommer troligtvis knappt gå runt på 5 dagar/vecka och kanske måste köra 7 för att få ekonomin att gå ihop, vilket gör att dagarna går snabbt åt som det är redan. Helst av allt hade jag ju fortsatt som det är nu, hittat några arbetsuppgifter att sysselsätta mig med de sista veckorna och inte krångla till det. Får väl se. Mötet kanske måste skjutas upp ändå, och då blir det ju ännu kortare tid kvar. We’ll see. Även om jag nojar över mycket nu så är det en del av mig som inte riktigt orkar bry sig. ”Det löser sig”-jaget. Minns att jag kände mig konstigt zen de sista veckorna av förra graviditeten, med lite tur så kan den känslan ta över strax. För det är faktiskt rätt tröttsamt att vara orolig, grubbla och älta, även om jag för allt i världen inte kan låta bli.

33+2

Hej hej vecka 34, det fortsätter att rulla på! Jag mår okej, men är fortfarande extremt trött. I helgen var vi en sväng och lunchade hos min sambos föräldrar, något som inte krävde att jag gick särskilt långt alls och sen mest satt ner, men jag fick väldigt ont i kroppen och känner av fogarna mer än idag. Var tvungen att lägga mig bekvämt på soffan efter att jag suttit och ätit frukost i typ max 20 minuter. Jag är så extremt tacksam över att jag har en flexibel lösning med jobb och gravpenning, där jag kan anpassa hur jag vill. Har börjat ta rätt så rejäla sovmorgnar, vilket jag antar att kroppen behöver. Är ju verkligen en unik möjlighet detta, kommer nog inte kunna ha sån ”lyx” på flera år sen! Vi har absolut haft tur med sonen som redan ett par månader gammal sov hela nätter (vi snackar typ 9+ timmar oavbruten sömn) även om han nu har en tendens att vakna vid 5-6-tiden och vara pigg. Innan turades jag och sambon om att sova ut på helgerna och gick upp med honom varannan dag, medan jag gick upp till jobbet oftast innan sonen vaknade. Just nu tar sambon huvudansvaret för att sonen kommer upp och iväg till förskolan. Om jag känner mig tapper vissa dagar så kan jag kliva upp och byta blöja och kläder på sonen, men det är inget kroppen fixar varje dag då jag måste lyfta och ibland ha en liten brottningsmatch för att få på ungen kläder. Har man otur ligger han också och vevar med benen så man riskerar att få en spark i magen, även om han inte gör det med flit. Så det blir mest nån gång ibland, även om jag vaknar till när de går upp så har jag faktiskt lyckats somna om de flesta dagarna. Har väldigt svårt att somna på kvällen och om jag vaknar på natten (vilket jag i regel gör minst en gång) så jag värdesätter verkligen den där extra sömnen på morgonen/förmiddagen! Tvivlar starkt att jag kommer få någon sömn alls sen när mini kommer, och sovmorgnar kan man ju se i stjärnorna efter sen när vardagen börjar rulla på så småningom. Så jag njuter vad jag kan den här sista tiden.

Det är trångt i magen nu. Bebis låg med huvudet nedåt sist, och jag tror inte att det finns utrymme att göra kullerbytta därifrån längre. Däremot känner jag mer och mer ”Alien-rörelser” där det är som om mini försöker trycka sig ut framåt genom naveln på mig istället för den vanliga utgången. Känner igen det från sist! Även övriga rörelser är rätt stora och starka, gör nästan ont emellanåt. Hela magen buktar verkligen ut. Känns ganska otroligt att han ska växa ännu mer och på något vis få plats där inne! Hua! Han är ju dessutom något mindre än storebror i denna vecka, enligt beräkningar från TUL, så det borde ju vara gott om plats…

Utöver att jag är trött, tung, varm, blir andfådd av minsta lilla och har lite mer ont så märkte jag att jag fick märken efter strumporna härom dagen. Minns att jag kände mig mer ”vätskefylld” och svullen i förra graviditeten mot slutet, hade rejäla korvfingrar som det knäppte och knakade om och hela benen kändes för trånga om jag gjorde något annat än att ligga med dem i högläge. Riktigt så illa är det ju inte nu i alla fall! Och trots att fogarna gör sig lite mer påminda just nu så är det inte fysiskt omöjligt för mig att göra de flesta rörelser trots allt, och jag KAN fortfarande lyfta upp sonen till skötbordet för att ordna med morgonbestyren. Så jag är ju tacksam även över detta.

Igår hade jag ett blodsockervärde som landade på 8,3 efter frukost – det ska ligga mellan 4 och 8 helst, så var för högt. Det var ju dagen efter att vi varit hos svärföräldrarna och jag hade ätit lite potatis och även unnat mig en liten portion efterrätt utan att riktigt veta vad det gjorde med mitt socker. Sen gick jag upp tidigare med sonen och fick inte den där extra sovmorgonen, och hade inte sovit så bra innan dess heller pga obekväm, vilket också kan påverka blodsockret. Till sist så var det slut på det vanliga brödet jag brukar äta numera så fick köpa hem ett annat som inte är fullt lika fullkornigt. Allt detta tillsammans kan säkert ha påverkat, och jag låg bättre i värden resten av dagen. Ändå kunde jag inte låta bli att känna mig riktigt usel och få dåligt samvete. Nåt högt värde här och där är helt okej har de sagt, men jag fick verkligen skamkänslor. Jag tror verkligen att det var en tillfällighet, men känner mig rädd att hormonerna ska spöka till det såhär mot slutet och att jag kommer vara tvungen att medicinera (tabletter eller insulin). Som jag förstått det så kommer det innebära samma rutinmässig ”tvångsmatning” med ersättning om jag inte har kostbehandlad graviditetsdiabetes, och risken att jag inte får till amningen denna gång heller ökar. Jag är rätt medveten om att ett högt värde inte är avgörande och att detta i vanlig ordning är en rejäl dos katastroftankar (något jag är väldigt bra på tyvärr) men har svårt att skaka av mig känslan. Har varit så nöjd med att mina värden legat bra även om jag tagit ut svängarna och ätit potatis eller vanligt bröd tex, men nu känns det som att jag måste vara jättestrikt igen. Vill slänga hela paketet med bröd, även om det är ett jäkla matsvinn. Läkaren ringer på tisdagar varannan vecka efter att ha kikat på mina siffror och jag har sån ångest. Idag mäter jag inte så kan ju inte se om det skulle vara en plötslig trend som inte kan bortförklaras med ovanstående, men de kanske vill att jag ska börja mäta varje dag igen istället för varannan. Dubbelt så många stick och ständig kontroll. Ugh. Det är inte så långt kvar nu, det vet jag, mindre än två månader av stick och sen är det förhoppningsvis över. Men det känns ändå lite tufft just precis just nu. Att allting inte ser toppen ut är ju tufft att höra, även om jag tekniskt sett inte fått höra det (än). Ska försöka slappna av igen, ingen vinner på att jag går och oroar mig i onödan.

Detta blev lite långt och lite svamligt, både högt och lågt… Veckan som kommer har jag inget inbokat utanför hemmet, nästa vecka sen är det både MVC och 2,5-årskontroll på BVC. På gott och ont kanske. Jag har tid att ta hand om mig själv, behöver inte ge mig ut och anstränga fogarna på en vecka, samtidigt som jag har all tid i världen att tänka, grubbla och noja. Får försöka sysselsätta mig, helst med något som kan göras från soffan. Som tur var har jag en del serier jag gärna tittar ikapp (har typ knappt kollat serier själv sedan jag låg och plöjde hela Netflix under sista halvan av förra graviditeten, annars ser jag bara tillsammans med sambon). Kanske ska passa på att beställa hem lite saker till mini också, beta av på listan. Är en del bebisar i den BF-grupp jag är med i som redan ploppar ut till höger och vänster så börjar bli lite smått stressad. Nu kom ju storebror på BF+4 så ser ingen anledning att lillebror skulle titta ut såhär tidigt om det inte dyker upp något medicinskt, men vi har ändå en del kvar att ordna. Får nog bli veckans projekt med andra ord! Så, nu ska jag sluta svamla. Har inte läst igenom det jag skrivit så vet inte om det ens är läsbart, men nu får det bli så!

31+2

Sååå… Sonen har dragit med sig magsjuka hem från förskolan, och jag fick krama toastolen hela natten. Helt slut, illamåendet gör sig påmint så fort jag rör på mig så har fått ligga i soffan hela dagen och försöker få i mig Resorb. Hoppas att det går över snabbt, vet inte hur jag ska palla detta. Patient zero mår helt okej och är pigg som vanligt förutom lite dålig aptit. Såklart. Giv oss styrka!

30+0

Vecka 31 är här, och jag känner mig lite bättre. Den senaste tiden har jag känt mig väldigt låg, både psykiskt och fysiskt – om man nu kan kalla sig för fysiskt låg. Jag har i alla fall varit mycket trött, sovit som en kratta men också känt mig onaturligt trött och nästan svag. Kroppen är tung och magen är i vägen, jag blir andfådd och har varit obehagligt varm. Ont i ryggen, trött i fötterna, orkar inte stå upp någon längre stund men också att sitta rakt upp och ned har varit kämpigt efter ett tag. Dålig aptit och ingen direkt lust att äta något, så får tvinga mig själv att få i mig både måltider och mellanmål – med varierad succé. Utöver detta har jag varit lättirriterad och haft nära till tårar över till synes ingenting.

För att göra situationen ännu trevligare har sonen varit hemma i nästan en vecka med lite snorig näsa igen. Även om jag försöker så gott jag kan med stillsamma inomhusaktiviteter som jag mäktar med, så kan det inte jämföras med det utlopp han får för sin överskottsenergi på förskolan. Resultatet blir en ganska uttråkad gosse och en mamma som känner sig extremt otillräcklig. Han som brukar vara snäll och väldigt respektfull mot vår hund kan börja jaga henne med sin Bobbycar eller trycka upp leksaker i huvudet på henne. Han är även mer bråkig vid blöjbyten, på- och avklädning och måltider. Han kan testa sina gränser en del annars med men det här går lite för långt, och han gör ju inte så annars. Vilket inte heller får en att känna sig som den bästa föräldern. Märker att min sambo, som tar extra mycket ansvar hemma sen en tid tillbaka, tycker att det är jobbigt också. Stackarn ska ju försöka jobba hemifrån också, och jag har en jobbig balans över att försöka inte störa honom och att jag faktiskt behöver hjälp med vissa lyft och saker här och var. Att inte kunna vara självständig eller kunna ta hand om sitt eget barn själv är en jobbig känsla.

Men det har trots allt börjat kännas bättre, framförallt psykiskt. Igår kände jag mig mer som mig själv och jag och sambon satt tillsammans framför en serie på kvällen, för första gången på länge. Är mest annars som att vi är två tysta skepp som passerar varandra utan att interagera när det känns som tyngst, att vi går in i oss själva. Men nu kunde vi prata och ha trevligt som vanligt igen. Så det känns positivt. Hoppas att det kan hålla i sig lite!

Nu har mer än två tredjedelar passerat av graviditeten, och det är 69 (höhö 🙈) dagar kvar till BF. Det är också MAX 11 veckor kvar, då jag inte får gå längre än till 41+0. Förhoppningsvis går det snabbare än så. Börjar dock få lite ångest över allt som är kvar att fixa. Eller egentligen så har vi kanske 95% redan, det är bara att det ska hämtas ned från vinden och tvättas och sorteras. Men vi har inte ens kollat att vagnen står kvar i det allmänna cykel-/vagnsförrådet i källaren, vi har inte varit nere där på typ ett år. Ett hjul är trasigt och måste fixas, plus att vi tänkte köpa en sån åkplatta till sonen. Det sista är ju inte akut, men ändå. Projektet att få sonen att sova i eget rum i god tid innan småsyskonet har inte heller inletts, och egentligen borde vi köpa en garderob att ha hans kläder i eftersom de ligger huller om buller under skötbordet just nu. Vart ska alla bebiskläder få plats annars? Ett nytt babynest hade jag tänkt också för det vi har är lite slitet och lutar plus att kanterna inte var så höga. Kommer det räcka med ett sånt eller behöver vi skaffa ett bedside crib eller dylikt? Sonen kommer trots allt fortfarande upp i vår säng varje morgon, lär ju bli rätt trångt annars! Så visst har vi att fixa, även om det är ett tag kvar. Samtidigt som det känns som ingen tid alls. En evighet och ett andetag på en och samma gång. ”Jag orkar inte längre” och ”jag är inte redo än” samtidigt. Men vi får fortsätta att ta en dag i taget, det kommer att bli bra. Barnmorskan på måndag och sen är det två veckor kvar till TUL. Hoppas att jag lyckas be dem kolla kön denna gång så att ännu en pusselbit faller på plats, kanske har jag fortfarande svårt att fatta att det kommer komma en ny liten familjemedlem inom kort?

19+2

Hade RUL idag. Allt såg fint ut men den lille var traditionsenligt bångstyrig och ville inte flytta sig så hon kunde kolla på hjärtat från rätt vinkel. Livlig liten krabat som rörde mycket på sig, men inte som de ville. Jag fick göra lite allmäna gymnastiska övningar (bäckenlyft, skaka loss och sen trycka mig hårt ned mot britsen några gånger). Gjorde detta vid tre tillfällen utan mer resultat än att jag fick skitont i fogarna.

Så hon kämpade på ett tag med att få en bra bild, tills hon till sist sa ”där tror jag att jag fick en bra bild, då var vi klara!” och stängde av maskinen. Hon förklarade att hon skulle eftergranska bilderna men att det verkade se bra ut, om hon inte kände sig helt nöjd med bilderna så kunde jag kanske komma in en gång till men troligtvis skulle det inte behövas. Jag hade legat hela tiden och väntat på ett passande tillfälle att fråga ”går det att se vad det är för kön?” men plötsligt så var det ju över. Var inte riktigt tillfälle innan och jag ville inte störa i undersökningen när hon gick igenom allt, och så blev det ju fokus på hjärtat. Hade min sambo fått vara med hade han definitivt lyckats fråga, men nu var jag ju själv och ville inte vara till besvär. Så fick lunka hem (smärtsamt) utan att veta kön på mini där inne. Kan inte låta bli att känna mig besviken. Det viktigaste är såklart att det såg bra ut, vilket även hjärtat verkade göra, och det spelar ju ingen roll – men jag ville gärna veta. Är inte alls för överraskning vid förlossningen. Men får försöka se det positiva, det var en livlig krabat och det såg bra ut. Punkt.

Sedan sist har jag även varit iväg och firat midsommar i sommarstuga. Det var mysigt, och min graviditetsdiabetes fixade tom lite färskpotatis och jordgubbar utan att det märktes på blodsockret så det var ju fint. Dock lyckades jag överanstränga mig lite under dagen. Började hemma med att sonen höll på att springa fram och ringa på grannens dörr medan vi stod och väntade på hissen, och jag slängde mig rätt hastigt efter honom utan att tänka efter. Sen var vi lite sena och jag var tvungen att röra mig i högre hastighet än vad jag var riktigt bekväm med, dessutom med packning. Sen en resa på det med mycket sittande, och när vi kom fram till stugan var det första sonen gjorde att springa ifrån mig ut på bryggan medan alla fullt rörliga vuxna var upptagna med att packa ur bilen på en helt annan del av gården. Så jag fick igen slänga mig efter tvååringen som inte alls lyssnade på mig när jag skrek åt honom att stanna såklart. Så jag var lite lagom mör i kroppen efter det. Värsta dagen på hela graviditeten skulle jag säga, även om det är milsvis från förra graviditeten. Det återställs ju också rätt fint av att jag tar det lugnt och i värsta fall en natts sömn. Även om jag får slåss mot det dåliga samvetet över att vara en tråkig mamma som inte kan göra något eller hjälpa till.

Blandade känslor, jag ska försöka fokusera på det positiva. Kanske klicka hem några små minikläder och gå ut med graviditeten på sociala medier för att det ska börja kännas lite mer på riktigt. Har tre veckor semester kvar, hoppas kunna underhålla sonen någorlunda under den tiden med.

14+0

Vecka 15, andra trimestern! Jag har varit gravid i 99 dagar, snart 100! Över en tredjedel är i alla fall avklarad nu.

Många appar och vecka-för-vecka-info säger att nu mår man säkerligen toppen och att det är läge att njuta. Såklart blir jag snuvad på det, då foglossningen kommit som ett brev på posten lagom till andra trimestern… Än så länge är det mest obehagligt, inte så att det gör ont. Jag går och vaggar och anpassar hur jag rör mig, vilket än så länge funkar bra. Kanske blir det inte värre, men försöker att inte få upp hoppet för mycket. Sist gick det snabbt från ”hmm, kan det vara foglossning jag känner?” till 50% sjukskriven, till superont och heltidssjukskrivning. Jag har ett mindre fysiskt jobb denna gång, men märker att jag ändå rör på mig en hel del. Långa korridorer och långt mellan rum jag behöver vara i. Har mitt kontor på helt motsatta sidan än där jag träffar patienter, och det blir många turer fram och tillbaka även om jag sitter rätt stilla när jag väl är framme. Varit hemma och vabbat och märker skillnaden i kroppen, men skönt att jag i alla fall klarar att ta han om sonen med lyft och allt det innebär. Om jag får välja så prioriterar jag ju absolut sonen framför jobbet, ska inte försöka kämpa för länge på jobbet om det gör för ont. Har fyra veckor kvar till semester, återstår att se om kroppen fixar så länge. Sen vet jag faktiskt inte om jag kommer ha arbetsförbud (from 20+0) eftersom jag numera är färdigvaccinerad. (Woo!) Chefen skulle återkomma. För någon som gillar att ha koll och planera känns det ju lite lagom kul, men får väl gilla läget.

På tisdag ska jag på min andra glukosbelastning och se hur det ligger till. Har ätit fullkornsprodukter och försökt hålla mig borta från snabba kolhydrater sedan förra belastningen för 1,5 vecka sen. Aptiten är fortfarande inte helt som vanligt, och det här med ”förbud” mot vissa saker känns rätt jobbigt. Jag blir ju gärna lite allt eller inget och försöker undvika så mycket som möjligt. En del av mig känner mig lite nöjd när vågen återigen visar att jag gått ned i vikt (att jag varit duktig och ätit lite) även om det inte varit medvetet. Mitt gamla ätstörda tankesätt som jag inte haft på flera år nu kommer tillbaka. En annan del av mig vet att det är viktigt att äta när jag är gravid och försöker tvinga i mig mellis och komma på bra saker att äta som inte höjer blodsockret. Konstigt läge. Även om mitt blodsocker ligger under 10 på tisdag och jag slipper hela specialistmödravården och stick i fingret ett tag, så kommer jag att behöva tänka på vad jag stoppar i mig det kommande halvåret. De skulle kanske erbjuda dietist, undrar om jag kan prata om mina dåliga tankar med den personen?

Jaja, en dag i taget. Känner mig hur som helst långt ifrån fantastiskt och njuter just nu. Hade gärna velat, och känner en slags avundsjuka mot de som kan njuta. Men det kanske är många som har andra krämpor också. Och de som fortfarande ligger och kräks till exempel. Det har jag ju (peppar, peppar) sluppit i alla fall. Ska försöka hitta små positiva saker och fokusera på dem.

7+1

Jag har inte haft några färgade flytningar idag eller på hela dagen igår, så verkar ju i alla fall varit en tillfällig grej. Är fortfarande livrädd, men allt är inte bara nattsvart längre. Något lugnare, men reserverad.

Har däremot åkt på en förkylning. Det började med att sonen fick feber och hosta, dagen efter fick jag hosta och halsont och idag verkar även min sambo fått en släng. Var iväg igår på provtagning för covid-19, och hoppas ju innerligt att det bara är en vanlig förkylning. Var inte direkt någon höjdare att promenera in till sjukhuset där personalprovtagningen är, ca 30-40 min till fots. Var andfådd, illamående och fick även ganska ont i höfterna. Märkte även idag när jag böjde mig framåt att jag fick ganska ont i ryggen också. Men nu är provet taget (alltid lika mysigt med en pinne i näsan…) och jag väntar med spänning på resultatet. Hoppas nu bara att jag kan gå på mitt inbokade ultraljud, annars vet jag inte riktigt vart jag tar vägen! Kommer också vara en ganska intensiv vecka på jobbet nästa vecka, så har inte tid att vara borta egentligen. Men det får jag ju såklart vara ifall det behövs, men är mest lite skrovlig i halsen idag så har inte varit så farligt. Sonen mår redan bättre. Kan ju såklart vara en lättare släng av corona, men jag har ju fått första dosen av vaccinet för en dryg månad sedan och borde egentligen vara skyddad. Men det behöver ju inte betyda nåt. Nåväl, ännu en sån sak som det bara är att vänta och se, går ju egentligen inte att spekulera!

Symptommässigt tycker jag nervöst nog att brösten är lite mindre ömma, men jag är fortfarande väldigt trött och är rätt tung och trött i benen, och mår till och från lite illa. Känner av ligamenten i magen och tycker att det kliar till lite över magen då och då, men ingen smärta. Jag vet: vänta och se… 🙂 Känner mig i alla fall bättre nu än för ett par dagar sedan, och så länge jag inte blir supersjuk eller har covid så är det bara tre dagar till VUL. Håll ut. Andas.