Min upplevelse med cytotec

Det har varit en minst sagt tuff vecka, och allra värst har det varit psykiskt. Efter att ha fått beskedet om att jag fått ett uteblivet missfall/missed abortion på tisdagen fick jag vänta tills torsdagen med att påbörja ”behandlingen”. Dessförinnan hade jag ju även haft två veckor sedan första ultraljudet att fundera och älta alla möjliga scenario. Kort och gott hade jag även gott om tid på mig att läsa alla möjliga skräckupplevelser. Cytotec som används flitigt inom kvinnovård är ju egentligen en magsårsmedicin, som faktiskt inte är godkänd att användas i andra ändamål.

Men! Jag måste säga att det fungerade väldigt bra för mig. Runt klockan åtta på torsdagsmorgonen tog jag ett gäng smärtstillande (Ipren och Alvedon enligt ordination) och följde även plikttroget instruktionerna och förde upp fyra stycken cytotec så långt upp i vaginan jag kunde. Låg sedan kvar och halvslumrade och pillade lite med mobilen (sambon hade lämnat sonen på förskolan och det var en ovanlig lyx att kunna ligga och dra sig mitt i allt!) en stund. Strax innan 10 gick jag upp och gick på toa, och då satte det igång med klara besked. Det bokstavligen talat sköts ur mig en klump och med det en hel del blod. Blev lite förvånad över hur stor klumpen var – ungefär som en (stor) clementin! Dessutom satt alla fyra cytotecen som fast i den, vilket fick mig att oroa mig lite. Men kunde snabbt googla mig till att det inte var meningen att de skulle lösas upp, utan att de skulle komma ut igen. Andas. Fick för mig att gå och ställa mig i duschen, dels för att det blev lite blodigt, dels för att det var skönt med lite värme… och dels för att jag fick en väldigt fåfäng tanke att om jag skulle behöva åka in till akuten så ville jag i alla fall se lite fräsch ut.

Jag gick sen upp och la mig på en handduk i soffan och satt och slökollade på TV i nån halvtimme innan jag kände att jag behövde gå på toa igen. Kände direkt den där klassiska känslan av att det rinner till (alla som menstruerat känner troligtvis igen den) när jag reste mig och från soffan till toaletten så hade en hel binda blivit överfylld. På toaletten kommer en till klump, nästan större än den första. Satte i en förlossningsbinda som jag hittade i skåpen. Kändes lite som ett slag i ansiktet att använda den, eftersom här satt jag och blödde ut min graviditet i kopiösa mängder blod. Men den fungerade bra.

Det hade blivit dags att ta nästa dos med ytterligare två tabletter cytotec. Med tanke på den redan kraftiga blödningen så tog jag dem i munnen istället, hade fått info om att de kunde smälta under tungan. Började noja över att det inte skulle vara tillräckligt, eller ifall det var för mycket att ta ytterligare dos när det verkade ha kommit igång så bra. Jag hade visserligen blödit igenom en binda, men hade bara som en mensvärk med molande i magen.

Jag parkerade mig själv i soffan på handduken igen. Jag hade visserligen fått tipset att det var bra att vara uppe och röra på sig, men jag tog ändå väldigt frekventa promenader fram och tillbaka mellan badrummet och soffan. Halvliggandes var dessutom definitivt bekvämast, gjorde inte särskilt ont. Det kom två-tre klumpar till utan att smärtorna blev värre, jag fyllde på med Ipren och Alvedon med jämna mellanrum och det fungerade fint.

Vid 15-tiden kändes det som att det börjat stanna av något, och det kom inte fler klumpar eller lika häftigt blodflöde. Hade endast lite diffus molvärk som inte var särskilt jobbig alls. Fick en underlig känsla av att ha klarat av något, att det var över. Att jag kunde gå vidare.

Nu har det bara gått ett par dagar, och jag känner mig fysiskt helt okej. Blöder som en relativt vanlig mens med lite vanlig mensvärk då och då, men verkligen inget värre än vanligt. Lite störigt att bara kunna använda sig av binda, då menskopp inte rekommenderas pga infektionsrisk (som vid avslaget) men börjar känna att jag är mer som mig själv igen. Som mig själv, bara lite mer ledsen. Det kommer till och från en känsla av sorg, men kan också känna att jag börjat acceptera det som hänt. Det var inte meningen denna gång, och det är ju inte ens säkert att hjärtat ens börjat slå på embryot, som inte hade en chans att utvecklas till något. Såklart en fruktansvärd sorg och saknad, kanske mer över idén om ett barn än just den ansamlingen av celler, om det låter vettigt? Kommer säkert bära med mig detta och dra det många varv åter, vilket jag tror är viktigt. Börjar blicka framåt, men ska försöka att inte ha för bråttom. Först ska kroppen återhämta sig och jag ska få en mens innan det blir aktuellt att försöka på nytt. Vet ju inte hur min kropp kommer reagera heller. Hur som helst så kommer jag tillåta mig själv att ta en liten paus över helgerna och så, och ta det som det kommer!

8 + 5

Känns lite dumt att skriva graviditetsveckor när jag egentligen inte vet om jag är gravid längre… Men kanske finns mirakel.

Haft lite lite bruna flytningar till och från sedan VUL för en vecka sen. Enligt läkaren kunde det vara en nidblödning som liksom aldrig kom ut, som nu ligger kvar mellan hinnsäcken och livmodersväggen och sipprar ut då och då. Så det är ju troligen det som fortsätter nu med, i små doser. Samtidigt antar jag att det är så ett missfall också sätter igång. Då det kan lika gärna vara business as usual, eller början till slutet. Finns inget sätt för mig att veta. Känns fortsatt jobbigt med den ovissheten, såklart. Mindre än en vecka kvar till nästa undersökning i alla fall.

Har mitt i allt lyckats dra på mig en ny förkylning. Ont i halsen, småhostig, något förhöjd temp och känner mig trött och hängig. Ska iväg och ta covid-prov idag, så blir hemma tills jag fått provsvar åtminstone. Hade ju varit skönt att vara på jobbet där jag har saker att distrahera mig med, men visst är det skönt att kunna ta det lugnt och sova ut också. Är väldigt trött igen, och vet inte om det har med sjukdom eller annat att göra. Har sedan några dagar tillbaka haft väldigt dålig aptit, får nästan tvinga i mig mat. Sen tycker jag fortfarande att jag känner av lite smärta i fogarna i vissa vinklar. Vet ju inte hur jag ska tolka detta. Hoppas att tiden går fort nu iaf och att jag känner mig piggare och friskare snart. Inget kul att ligga på soffan med bara sina tankar. Samtidigt är det ju samma tankar om och om igen, och jag kommer ju inte fram till något nytt. För jag kan inte veta förrän nästa VUL hur det ser ut. Rätt hopplöst att spekulera, men lik förbannat svårt att låta bli…

7 + 5

Hade hälsosamtal i tisdags och efter att jag uttryckt min oro över bruna flytningar och inte så mycket symptom (plus att BM tyckte det var svårt att beräkna grav med min oregelbundna cykel trots att jag haft väldigt bra koll på ägglossningen) så fick jag göra ett vaginalt ultraljud idag.

Där fanns en hinnsäck som satt där den skulle och en fin gulekropp. Var också lite blod ”inklämt” som skulle kunna förklara de bruna flytningarna. Däremot var embryot väldigt litet, och hon kunde inte hitta något hjärtljud… :/ Storleksmässigt motsvarande det tidig graviditet i vecka 5+nåt. Läkaren kunde inte säga om det var pga att det låg i en vinkel som gjorde det svårt att se och mäta. Annars kunde det ju också ha avstannat. Hon kunde varken säga bu eller bä. Vet inte hur jag ska känna mig. Ledsen för att det kanske inte kommer gå vägen. Känner mig också lite dum som blir ledsen ifall det faktiskt inte är något fel. Men magkänslan har ju ändå sagt att det finns anledning att oroa sig, vilket delvis var anledningen till att VUL gjordes. Har en ny tid om nästan två veckor, kommer nog vara ett par tunga veckor.

Var ju inte riktigt så jag hade tänkt att det skulle gå, hade ju i alla fall hoppats på ett besked som vare sig var positivt eller negativt. Nu blir det istället ett enda limbo och väntande…

7 + 1

Just nu har jag inte några konstigt färgade flytningar, men efter förra inlägget blev det lite värre. Fick som en ”utspädd” lite vattnig rosa flytning, typ som början/slutet på mensen. Det övergick sen i bruna utspädda/vattniga flytningar och sen i ingenting… Idag mår jag däremot lite smått illa och har ont i brösten. Fortfarande väldigt diskreta symptom, och har på sin höjd haft lite ont i brösten då och då de senaste dagarna. Vet inte riktigt vad jag ska tänka. Är man inne och läser så ska det ju vara supervanligt med små blödningar i början av graviditeten och allt är helt normalt ändå. I kombination med inte så mycket symptom blir man ju såklart lite nojig, dock. Ska försöka kräva ett tidigt ultraljud när jag ska till barnmorskan nästa vecka, om det inte skulle ske något drastiskt under helgen. Men det får jag ju hoppas och utgå ifrån att det inte kommer göra, så att jag inte blir helt tokig! Är fortfarande lite förkyld och sonen fick lite feber igår (tog 18-månadersvaccinet i förra veckan) så vi kommer nog att ta det väldigt lugnt i alla fall.

6 + 6

Den här veckan började med vab, sen lyckades jag med dra på mig en lätt förkylning. Nu sitter jag hemma och väntar på testresultat från covid-test för att se om jag får gå tillbaka till jobbet. Så nu var snart denna vecka över också…

Igår hade jag lite bruna flytningar igen, med någon strimma blod också. Idag inget. Väldigt obehagligt, men hade ju så för några veckor sedan och gravtesten blev mycket starkare efter det. Även idag (blev ju nojig!) var testet superpositivt och nog lite starkare än det var i lördags. Får väl utgå från att allt är okej och att jag bara har känsliga slemhinnor helt enkelt. Kanske är det vanligare med blödningar en andra graviditet? Det är ju trots att bättre begagnat där inne… 😂

Eftersom jag blev hemma sjuk så var jag tvungen att boka om mitt besök till MVC igår, så det blir på tisdag nästa vecka istället. Är ”bara” hälsosamtal men förhoppningsvis får jag lite koll på hur planen ser ut framöver. Tänker mig att jag får ett gäng extra sockerbelastningar denna gång pga graviditetsdiabetes sist, även om det lugnt går att konstatera att graviditeterna skiljer sig åt mycket hittills! Tiden går i alla fall rätt fort nu. 😊

CD 2

Hade kanske inte behövts allt för livlig fantasi för att kalla idag för första dagen, för mensen ökade rätt långsamt i mängd. Så hade lika gärna kunnat kalla igår för ytterligare en dag med spottings. Men jag fortsätter räkna såhär nu, vet inte om det spelar jättestor roll ändå. Hade ju då kunnat hålla min lutealfas på 10 dagar i alla fall, vilket fortfarande är i kortaste laget, men i alla fall.

Både spottings och en kort lutealfas kan vara tecken på lågt progesteron. Stress kan ju påverka progesteronproduktionen då kroppen får fokusera på att producera stresshormoner snarare än såna fjantiga saker som könshormon. Så det känns ju som att allt hänger ihop. Jag har redan börjat käka munkpeppar från igår, och det ska kunna hjälpa till att få hormonerna i balans, men även öka progesteronet. Får erkänna att jag mest läst lite snabbt så blir kanske veckans hemläxa…

CD 15

Denna vecka fick jag ta fredag på en tisdag (jobbade bara två ynka dagar), och det är ungefär så virrig jag känner mig i allmänhet just nu. Mina flytningar varierar en del i mängd just nu. Ibland känns det nästan torrt eller lite klibbigt, för att någon timme senare vara rikliga krämiga flytningar och fortfarande med lite inslag av slemmiga/trådiga flytningar som inte är genomskinliga. Sen kan det bli torrt igen nästa gång jag kollar. Inget supertydligt äggvitesekret har dykt upp. Igår fick jag som en liten pyttedroppe med blod när jag kände, blev lite rosa men sen var det som borta. Har aldrig upplevt blödning i samband med ägglossning, och testen har varit lika svaga hela tiden och tempen ligger väldigt stabilt och lågt. Så inget som indikerar att en ägglossning skulle ha hänt. Kanske har tappen öppnat sig lite precis? Jag hoppas ju att jag kommer märka tydligt igen när det är på gång, vet ju att det i så fall kommer som ett brev på posten och att man inte direkt kan förutspå allt för långt innan. Minns ju när jag först började med LH-tester och höll på i typ flera veckor i sträck och analyserade en liten nyansskillnad på ett negativt test och undrade om jag kanske hade missat något. Sen över en natt så blev det superstarkt och även så dagen efter för att sen vara svagt igen. Men det var ju i början av denna resa, förra cykeln fick jag ju visserligen att testen blev starkare i två dagar från ingenting, även om de inte var fullt lika tydligt positiva.  

Jag vet. Den som väntar får se. Fick en liten dipp i humöret nu i måndags, kändes rätt motigt att gå till jobbet och kunde inte skaka av mig det och fokusera på det positiva. Inget konstigt kanske. Är ju på en främmande arbetsplats i en miljö som jag inte trivs riktigt i (sterila sjukhusmiljöer med sladdar och maskiner överallt får mig att må lite dåligt) och gör arbetsuppgifter som jag själv inte valt och inte tycker är särskilt roliga. Men ändå går jag från min föräldraledighet och måste släppa alla rutiner och sånt här hemma för att slita med något jag inte själv har valt. Jag tillåter mig själv att tycka att det är lite jobbigt trots allt. Nu är det skönt att vara hemma igen i alla fall, bara tre dagar kvar nästa vecka och sen fullt fokus på föräldraledighet och inskolning. Och kanske en del Projekt Syskon också!