Bebisbubblan

Jag vill inte jinxa något nu, men jag mår SÅ bra! Efter fyra nätter på BB fick vi äntligen komma hem igår. Lillebrors blodsocker var lite lågt, sedan hade han även gått ned lite för mycket i vikt. Det visade sig att tungbandet var kort, så det har väl varit lite kämpigt med amningen. Dock funkar det någorlunda bara vi tar det lugnt och hittar vårt vis än så länge, har fått mer mjölk redan än vad jag någonsin fick med storebror känns det som, och vi har fått en mycket bättre start. Nu tillmatar vi med ersättning var tredje timme tills tungbandet åtgärdats/vi kan följas upp på BVC med vikten, men det känns ändå helt okej. Lillebror mår bra och känns nöjd, och jag befinner mig fortfarande i en härlig och harmonisk bubbla. Läste någonstans om motsatsen till baby blues som då skulle vara ”baby pinks” och jag skulle faktiskt kunna skriva under på det. Tar det med ro och njuter för fullt, till skillnad från sist när allting var nytt och jättestort så håller jag mig lugn och positiv, försöker inte stressa upp mig. Lillebror är dessutom en rätt chill bebis än så länge, oftast nöjd. Han kan ligga själv en stund och bara vara, till skillnad från storebror som skulle vara nära, nära, nära konstant och vi fick typ äta i skift för att han alltid behövde vara i någons famn. På tal om storebror så har han varit förvånansvärt fin mot lillebror. Väldigt mjuk och kärleksfull, nyfiken och intresserad. När vi sa att lillebror sover och vill vara i fred gick han och hämtade sitt täcke och la försiktigt det över lillen. Älskade unge!! 🥰 I natt blev han dock lite avundsjuk och ville ligga mellan oss i sängen, men där låg ju lillebror i sitt babynest så det gick ju inte. Har beställt hem ett bedside crib nu så vi kan få plats med alla på ett sätt som känns bra för alla.

Rent kroppsligt mår jag hur fint som helst! Lite öm i underlivet men inte alls som jag minns det från förra gången! Sen gick det ju rätt snabbt och jag tror inte att jag syddes lika mycket (det var inga större bristningar sist, men de sydde rätt länge ändå). Jag känner mig även väldigt rörlig. Jag var så jäkla taggad över att kunna gå en vanlig promenad i normalt tempo, att kunna stå rätt upp och ned utan att bli trött i bäckenet, och kunna röra mig normalt! Kan hända att jag överdrev pyttelite för även om jag inte kände något alls igår så gör det sig påmint idag, men fortfarande hanterbart. Häftigt ändå! Hade mycket (normalt troligtvis?) avslag de första dygnen men nu är det som en lättare mens redan och är rosa/brunt. Minns att jag svassade runt hur länge som helst med kasslertrosor och förlossningsbindorna som praktiskt taget är som en blöja, idag kände jag redan att jag hellre ville ha mina egna trosor på mig. Har också mycket energi och känner att jag vill hitta på saker. Har diskat och tvättat och fejat, medan lillebror nöjt slumrat. Har till och med kunnat dricka varmt kaffe! Kanske är det lugnet före stormen, kanske har jag som sagt totalt jinxat det nu, men herregud så härligt vi har det! Kanske till och med att jag kan ta tag i de där ambitionerna jag hade att julbaka lite innan första advent, något som jag trodde var helt orimligt när jag i förra veckan föreställde mig det… 🙂

39+5

En ynka dag till BF nu! I en ganska oväntad sväng så har jag spenderat delar av dagen med att vagga runt på Ikea! Det hade varit i princip otänkbart för mig i förra graviditeten, som i flera veckor kände mig jättenojig över att lämna huset när BF började närma sig ifall något skulle sätta igång… Sen att sambon behövde köra runt mig i rullstol för att jag skulle ta mig fram i lokalen är ju också en grej. Idag klarade jag mig utan hjälpmedel och tog mig runt hela stället med endast en paus i restaurangen och jag känner mig inte värre än vanligt i fogarna. Sjukt revanschig känsla! Hade kanske inte planerat in det på egen hand, men när svärmor ringde i morse och undrade om jag ville följa med så kände jag att varför inte. Skönt att hitta på något, och fysisk aktivitet ska ju inte vara fy skam för att få igång förlossningen. Inte för att jag känner något alls, men vi får se. Snart har denna dagen redan passerat i alla fall! Sen kommer BF-dagen och dagen efter det ska jag in på en kontroll till förlossningen om inget hänt innan dess. Kanske jag till och med kan åka därifrån med en plan också. Hoppas att mina värden ska fortsätta se okej ut och att gårdagens lite höga blodtryck inte innebär någon havandeskapsförgiftning eller annat tråkigt, men bra med extra kontroller. Kanske jag till och med kan åka ifrån den kontrollen med en bebis i famnen. Drömma kan man ju alltid…

39+1

Vecka 40 är här, och det är fem ynka dagar till BF. Imorgon ska jag till läkare igen för att se om vi planerar någon igångsättning. Jag försöker förbereda mig på att det inte kommer leda någon vart, förhoppningsvis kan jag i alla fall få en ny tid om nån vecka då jag väl gått över tiden och faktiskt måste planera in en igångsättning. Eller så ser allt bra och det kan bli bebis imorgon. Vem vet. Kan ju sätta igång inatt också för all del, när som helst. Lite spännande är den tanken, men jag får fortfarande olustkänslor inför hur stressigt allt kommer bli då. Men jag får dra mina tankar och funderingar för typ femhundrade gången med läkaren och se vart vi landar. Rent medicinskt är det ju fortfarande exemplariskt, även om jag inte har några mer kontroller/besök inbokade. We’ll see.

Nu är det ju inte över än, men kan lika gärna passa på att summera graviditeten lite. Hela första trimestern hade jag ju ganska svårt att glädjas, var nog mer påverkad av mitt tidigare MA än jag egentligen trodde. Sen kom både graviditetsdiabetes och foglossning som ett brev på posten, men har ändå hållt sig under kontroll. Funkar fint med kostbehandling och jag har sluppit kryckor denna graviditet. Trots att jag gått och vaggat som en anka i vad som känns som en evighet har jag ju faktiskt varit någorlunda rörlig. Hade en fin sommar där jag ändå kunde njuta någorlunda av att vara gravid. Man brukar prata om 100 bra dagar, och jag tror faktiskt att jag upplevde det. Enorm skillnad från graviditeten med sonen. Sen kom en liten svacka i och med att jag gick in i tredje trimestern och kände mig väldigt trött och tung som från ingenstans. Det blev bättre, men så kom ju de här orostankarna inför förlossningen helt oväntat. Men snart är vi i mål, och på det stora hela har jag tyckt det varit mycket bättre att vara gravid en andra gång. Sen känner jag mig rätt färdig med både graviditeter och barn, men det har ju inget med själva upplevelsen att göra. Men det blir en fin ”sista” upplevelse, en god revansch från graviditeten med sonen som var både fysiskt och psykiskt påfrestande under en lång tid. Visst har det varit upp och ned, men faktiskt en stor del upp. Så det är ju fint. Nu får vi ladda inför förlossningen och det kommande livet som tvåbarnsföräldrar ♡ Har ju ingen aning vad som väntar, men ser så mycket fram emot det!

Idag har jag lite extra ont i fogarna, men det är rätt självförvållat. I fredags var sambon lite försenad och skulle inte hinna hämtning på förskolan i tid, så jag tänkte att jag skulle ställa upp. Har nog inte hämtat på ett halvår innan dess eftersom det blev till en ”rolig” lek där sonen sprang skrattandes ifrån sin mamma som sakta vaggade efter. Nu hade jag med hans sulky som han faktiskt glatt hoppade upp i, och det gick fint tills vi kom in i trapphuset hemma och han insåg att vi inte skulle på något roligt äventyr. Då försökte han rymma från vagnen och det blev en kamp att få in honom i lägenheten och sen få av ytterkläderna. Det gick, och jag kände mig ändå lite stolt, men fogarna blev inte helt glada på mig. Igår var vi sen iväg på sen lunch/tidig middag hos svärföräldrarna, vilket var oerhört trevligt och gott! Däremot så tar det på krafterna bara att sitta rätt upp och ned vid ett middagsbord och att ta sig den egentligen inte alls långa biten från hållplats till hållplats hemifrån och dit. För student så känns det ju faktiskt okej att göra såna saker, vilket kanske gör att jag får lite hybris. Det är lite värre nu på slutet och jag kan märka av att det direkt gör ont om jag insisterar på att tömma diskmaskinen eller fixa med tvätten för att känna att jag fortfarande bidrar med nåt… Men förra graviditeten var det liksom fysiskt omöjligt att ens försöka efter vecka 20 typ. Bara för att jag kan betyder det ju inte att jag borde, men jag blir ju lite envis. Och får sota för det i efterhand, typ som idag då det troligtvis inte kommer göras många knop. Men det är ju okej. Hoppas att det försvinner lika snabbt igen i alla fall, tillsammans med diabetesen. Hålla tummarna kan man ju.

Nu är det dags att väcka det lilla yrvädret från sin middagslur så snart är lugnet över. Himla tur att man har honom såhär i väntans tider i alla fall, blir ju inte många långtråkiga stunder när han är i farten… 🙃

38+4

Ensiffrigt. Plus max sju dagar, eller i princip dags när som helst.

Idag för ett år sedan, den 10:e november, låg jag ensam i ett undersökningsrum och fick det konstaterat att det inte fanns något levande foster i min mage. Att bli gravid, få missfall och bli gravid igen under pågående pandemi har ju haft sina utmaningar. Jag är väldigt glad att det inte är första barnet och att jag trots allt har lite på fötterna den här gången. Väl på utsidan sen är det mer RS-virus som jag oroar mig över, även om det såklart är långt ifrån över med corona. Har varit lite ovant att sitta i väntrummet och det har varit fullt av partners/anhöriga där också. Även att det sitter folk på kollektivtrafiken och hostar oblygt. Man har ju nästan fått och blivit lite folkskygg av det hela, jag vill helst krypa in i ett litet hål och hålla mig borta från potentiella smittorisker. Nog för att jag fortfarande hostar och snorar lite, för jag vet inte hur många veckor i rad. Varje gång jag hostar så känns det verkligen i hela bäckenet, som om det helt ska gå sönder. Det är även lite mindre bekvämt att ens ligga i fosterställning i soffan med en kudde mellan knäna, känns så fort jag reser mig upp en smärta i hela området. Antar att det är ett tecken på att vi närmar oss slutet, eller så har jag bara hostat sönder alla fogarna? 🤷‍♀️ Hur som helst börjar jag bli väldigt leds på att vara gravid nu. Tycker ändå att jag kämpat på och ändå haft det rätt bra fram tills alldeles nyligen, men nu är det tungt och jag börjar bli otålig. Det får ju nästan tiden att sakta in lite, men eftersom det rullat på väldigt snabbt fram tills nu så tackar jag och tar emot.

Hade veckoavstämning med diabetesmottagningen igår, och jag fortsätter med att mäta varannan dag. Jag kommer få uppföljning/återbesök med kanske ytterligare glukosbelastning relativt snart efter förlossningen fick jag info, för att utesluta att jag utvecklar vanlig diabetes. Hon trodde dock inte att det var någon större fara med tanke på hur fina mina värden legat, och jag kommer ju med absolut största sannolikhet fortsätta kostbehandla hela vägen in i mål även denna gång. Ska bli HIMLA skönt att slippa mätandet dock, även om det såklart är trevligt att inte behöva sticka varje dag (som sist). Märker liksom hur allt känns lite tyngre de dagar som är mätdagar. Då äter jag ändå i princip samma sak varje dag, i alla fall till frukost och lunch, vare sig jag mäter eller inte. De dagar jag mäter känns det dock som en så mycket större grej, påfrestande. För att inte tala om att vänta på att telefonen ska ringa någon gång under eftermiddagen på tisdagar, ifall det skulle vara några nya bud. Än så länge har det alltid hetat ”allt ser perfekt ut, fortsätt som du gör så hörs vi nästa gång” och jag kan andas ut, men är ytterligare en sak att gå och ha någon form av jobbig känsla inför. Nu är det mätdag idag, sen är det två dagar till innan måndag och därefter ytterligare två dagar innan BF, så det är ju inte mycket kvar där heller. 3-4 dagar ytterligare till 40+6 om det blir så långt. För att ha hållt på ända sedan slutet av första trimestern är det verkligen inte mycket kvar där heller.

Nu är min graviditetspenning officiellt över med, även om jag fortfarande inte fått tag i chefen som var ledig hela förra veckan. Var dock inne och lämnade lite papper som jag suttit på när jag ändå var hos BM förra veckan, så egentligen har jag inte mycket att tillföra. Jag har gjort en liten fuling för att försöka dryga ut i plånboken lite och lagt in om semester fram tills BF, annars är jag väl nästan på föräldraledighet nu. Hur det än blir så är det bara slutspurten kvar, snart är mini här!

Känns väldigt antiklimatiskt med det läkarbesök som i princip bara bestod av att boka till ett nytt besök i måndags. (Nu har det gått mer än 48 timmar sedan hinnsvepningen och jag tror inte att den gjorde ett dugg, inte en tillstymmelse till blod eller missfärgade flytningar eller några känningar). Sen gårdagens lite virriga besök som dessutom tog upp en akuttid till en annan BM än ”min”. Jag har fått en starkare tilltro att det kommer lösa sig hur det än bli, att kroppen klarar av det och att jag kommer få den vård jag behöver. Men jag vill fortfarande hellre att förlossningen kommer igång under kontrollerade former inne på sjukhuset än att det pang bom kan sätta igång när som helst. Det är dock inte med enormt ångestpåslag som jag känner efter i kroppen om det eventuellt skulle kunna vara något på gång, för jag vill ju gärna att det ska bli av snart! Inte samma pepp som förra graviditeten eller för den sakens skull som jag kände innan 37+0 typ, men något mellanting.

Det känns rätt långt till måndag även om det absolut inte är det. Det tråkigaste som det skulle kunna resultera i är ett ”allt ser bra ut, det får komma igång av sig självt” och så har jag inga fler tider bokade till någon. Då är det 4 dagar till BF och 11 dagar till absoluta vräkning då de ÄNDÅ behöver sätta igång mig. Ska jag gå den tiden utan så mycket som en kontroll (och en anledning att lämna huset) så kommer det kännas som lååååååång tid. Jag + mycket tid + ensam med mina tankar =/= något bra. Hoppas på att vara lite mer mogen och att de tycker att vi i alla fall kan få till något under nästa vecka om det inte dragit igång innan dess. Förhoppningsvis kan det ändå bli ganska naturligt, kanske inte behöver sätta igång det medicinskt. Visst för att det fungerade fint med cytotec för att få igång mitt MA, god effekt utan större smärta, men kan det bli mer naturligt så är det ju att föredra. Men det ligger ju tyvärr i händerna på en läkare jag aldrig träffat.

Under tiden får jag försöka kurera min förkylning så gott det går (hade ju varit toppen att kunna andas normalt under själva förlossningen och inte hosta bäckenet i tusen små bitar) och kanske hitta nåt småprojekt jag kan fixa här hemma trots fysiskt begränsad. Eller bara ta det lugnt och passa på att ta nån tupplur eller två, det är ju också ganska produktivt…

37+4

Då var det sista (tydligen!) besöket till barnmorskan avklarat. Alla värden såg tipp topp ut, CTG:t kallade hon för skolboksexempel och jag hade bra järn och blodtryck. Även blodsockret har sett ”helt perfekt” ut och jag kan fortsätta att mäta varannan dag. Så rent fysiologiskt mår både jag och bebisen utmärkt.

Däremot har jag fått lite mer ont i bäckenet – dock så jag klarar mig utan kryckor ännu vilket känns lite otroligt. Men det är tungt och smärtsamt nu, det är det. Rent psykiskt mår jag lite bättre, men blir stressad och nervös så fort jag tänker på förlossningen. Kan man bli förlossningsrädd såhär från ingenstans när man varit peppad fram tills för några dagar sedan? Fick prata av mig lite hastigt med BM och hon förstod att jag kände mig orolig och att det kunde vara skönt för mig att bli igångsatt för att få lite mer kontroll på läget. Att jag skulle ringa in för första bästa känning och förklara att jag har en snabb förlossning i bagaget. Sen är det upp till läkaren på måndag att ta beslut. De brukar vara lyhörda sa BM, men jag kan ju inte ens minnas att vi hade någon diskussion utöver att sonen inte var för stor och att det skulle sätta igång av sig självt. Men jag får helt enkelt försöka hävda mig!

Minns också från sist att det kändes lite antiklimatiskt i slutet, att vi inte riktigt summerade graviditeten eller hade en ”plan” för förlossningen, vet inte om BM har skrivit in något i journalen. Nåt står väl, men oklart vad. Har fått sitta och vänta en del på att bli inkallad både idag och förra besöket, sedan har det tagit en kvart att sitta i CTG och då är det bara en kvart kvar av besöket att gå igenom allt. Men det kanske inte är mer att gå igenom? Känner mig dock lite nervös över att inte ha något mer inbokat efter måndag. Jag gick ju faktiskt till 40+3 sist så är ju ett tag kvar. Vad händer om jag inte får någon igångsättning? Jag ska ju fortfarande inte gå längre än 40+6 så det ska ju planeras på något vis. Ska jag dessutom gå utan kontroller hela vägen dit? Visst att det inte rör sig om flera månader, och allt har sett bra ut, men det kanske det inte gör för evigt?

I morse hade jag lite diarréer, vilket ska kunna vara ett tecken på att förlossningen är på gång. Fick mest panik. Sist vaknade jag besviken över att det inte dragit igång den natten heller, men nu andas jag snarare ut. Inga förvärkar eller något, men det trodde BM att jag kanske inte skulle få denna gång heller. Så från noll till hundra igen är kanske att vänta. Hoppas bara inget händer innan måndag och att jag går därifrån med en gedigen plan. Även om jag får samla styrka och KRÄVA en gedigen plan. Som jag är sååååå bra på… Ugh.

36+5

Efter att jag varit hos barnmorskan i måndags fick vi hem en hostig kille från förskolan. För extrema ovanlighetens skull så hostar nu sonen och sambon ikapp, medan jag känner mig helt opåverkad! Lite täppt sen senaste slängen förkylning bara, annars mår jag finfint. Min sambo är ju dock den som håller ihop hela familjen, så det är verkligen inte skoj att han dessutom ska känna sig kass. Men det har alltså vabbats i veckan, så mina sovmorgnar är ett minne blott… Sonen vaknar dessutom runt 5-snåret nu när vi är hemma, nån timme tidigare än vanligt. Tackar, tackar liksom. Man märker verkligen hur tråkigt han tycker att det är att bara vara hemma hur mycket vi än försöker underhålla honom, sover sämre och hittar på mer hyss än vanligt. Och klättrar på väggarna. Och får väldiga trotsutbrott med jämna mellanrum. Samtidigt som han är världens härligaste också, han har lärt sig att säga ”kram” nu och kommer fram flera gånger om dagen och vill kramas 💖 Hoppas ju verkligen att det här får vara nog vad gäller sjukdomar på ett tag nu! Köper verkligen att man vill hålla storasyskonen hemma för att undvika så många baciller som möjligt, men helt ärligt så har det varit väldigt påfrestande den här veckan. Jag känner mig helt slut, även om jag som sagt är den enda friska i familjen…

Igår fick jag kallelse till läkarbesök i samband med nästa TUL. Kommer vara i 38+2 då, och hade annars haft besöket under vecka 40 (alltså 39+nåt) så är inte stor skillnad egentligen. Min förra graviditet hade jag besöket dagen innan BF och det ledde inte till något särskilt eftersom min tapp redan var lite påverkad och läkaren var övertygad om att det skulle sätta igång av sig självt (vilket det gjorde 5 dagar senare). Vet inte hur det kommer bli denna gång, men blev plötsligt lite nervös. Det är ju bara 1,5 vecka tills dess! Halva tiden av de imorgon 3 veckorna som är kvar till BF. Sen max en vecka till beroende på hur vi bestämmer. Tydligen så tyckte de i alla fall att det är lönt att jag träffar läkaren redan då, så. Spännande, pirrigt och lite läskigt. Dessutom är det ju helt inom normalspannet att förlossningen kommer igång vilken sekund som helst när vi om två dagar går in i vecka 38. Uj. Uppenbarligen har det varit stiltje i sjukstugan när det kommer till montering av möbler och besök utifrån från vänliga bekanta som kan bära, så vi är inte ett dugg mer förberedda nu än vi var för typ en månad sen. Jag lyckas trots allt att hålla mig lugn! Det ni!

Har börjat fundera mer och mer över förlossningen. Inte helt konstigt när vi är inne på slutspurten och inte kan undkomma den, kanske. Jag har en positiv upplevelse från sist, även om jag minns att det kändes jobbigt och smärtsamt när jag var mitt i den. Dock kände jag mig trygg och väl omhändertagen hela tiden, och direkt efteråt hade jag en positiv känsla. Just då kände jag inte att jag ville göra om det direkt, men nu kan jag ändå se fram emot att få uppleva det igen.

Mina, tja, farhågor är att det ändå gick rätt snabbt – speciellt för att vara förstföderska. 1,5 timme efter att jag vaknade av första värken så hade vi fått ett rum på förlossningen och jag var 5 cm öppen. Då var jag fortfarande talbar och kunde hantera smärtan någorlunda, men det skulle nog inte dröja mer än 1,5 timme till innan jag var helt borta. Jag låg bara och kved med stängda ögon och tryckte att smärtan var ohanterbar. Den tog liksom över och jag kände inte att jag hade någon som helst kontroll. Spelade ingen roll ifall jag andades och slappnade av, för det var smärtan som hade full kontroll. Var himmelskt att få epidural som gjorde att jag kände mig som människa igen och att jag var i kontroll. Öppnade mig rätt snabbt till 10 cm efter EDAn, dock tog det ett tag för bebis att sjunka ned och det var ett litet segare parti där. Kan ha varit epiduralen som saktade ner allt, men man vet ju inte. Efter att jag suttit på pilatesboll och stått på knäna på sängen med höjd ryggände gick till sist vattnet. Hinnorna var relativt intakta och det kom ut som en slags vattenballong vilket var rätt fascinerande! Efter det tog det nog mer fart igen vad jag kan minnas, även om det var lite stress över att vattnet var missfärgat och det sattes skalpelektrod. Minns att värkarna började göra mer ont igen, samtidigt som de satte värkstimulerande dropp för att göra dem mer effektiva. Till sist kom han ut, totalt ca 10 timmar efter att jag vaknade av första värken och 8,5 timme inne på förlossningen. Snabbt men ändå nog med tid och pauser för att jag skulle hänga med mentalt, och även om jag inte vågat föreställa mig något specifikt (vet ju att ingen förlossning är den andra lik och ville inte ställa in mig på något och sen bli besviken när det blev annorlunda) så blev det ändå som jag hade hoppats. Min mardröm hade varit att få kämpa på hemma i timmar eller dygn, för att bli hemskickad 1 cm öppen. Jag kände mig väldigt trygg med att vara på sjukhuset och ha personal omkring.

Denna gång förutsätter jag inte att det blir likadant, kanske börjar det med vattenavgång eller blir annorlunda på något annat vis. Vad jag kan anta är dock att det kommer gå betydligt snabbare än 10 timmar. Processen från att vakna av ”hmm det här är nåt nytt, kan det vara värkar?” till att ligga helt utan kontroll över smärtan tror jag även den att det kommer gå mycket snabbare, och då snackar vi liksom 3-4 timmar sist. Hinner vi ens fixa hit barnvakt, kontakta förlossningen och få en taxi dit innan jag är helt borta? Tänk så är det fullt på förlossningen?? Måste jag åka själv i typ ambulans medan sambon roddar med allt annat? Finns det till och med risk att inte hinna in förrän det är dags att krysta ifall jag inte hinner få epidural och bebis sjunker ner snabbt? Även om det var helt underbart med EDA så vet jag ju att det inte hjälpte mig mot krystvärkarna så om det går så pass snabbt kanske man kan hitta något annat, och jag är öppen för det. Lustgas tyckte jag inte alls hade någon effekt, men jag kanske inte gjorde rätt? Bara för att det satte igång med regelbundna värkar direkt sist kanske det kan bli falsklarm denna gång. Stressa in bara för att bli hemskickad igen, samtidigt som man inte vågar chansa. Men helst av allt skulle jag vilja att det inte blev ett jäkla stressande när det väl är dags. Att checka in i lugn och ro och typ ligga och kolla på serier medan man väntar på att det ska komma igång, i tryggheten i en förlossningssal, det låter faktiskt helt drömmigt. Att kunna planera med barnvakt utan att det blir ett panikartat samtal mitt i natten.

Kanske är det egoistisk att tänka så. Det är ju såklart bäst att det drar igång av sig självt, när bebis är redo. Även om stress inte heller är bra. Så ja… Annars ser jag som sagt fram emot en till förlossning, och att få träffa den lille i magen! Har ett besök till BM nästa vecka, innan TUL och läkare, då vi ska prata förlossning. Så hoppas kunna bolla lite tankar med henne också, och hur hon tänkt kring att boka läkarbesöket tidigare. Fogarna verkar vara en del av bekymret, och visst har jag haft betydligt mer ont efter att jag var iväg i måndags. Då snackar vi typ 5 min promenad i stilla takt (vagg) till kollektivtrafiken, ytterligare 5 min från hållplatsen till spec-MVC där jag mest satt förutom när jag krånglade mig upp och ner från en brits. Sen vagg och kollektivtrafik hem, ca 6 min resa i tämligen skumpfritt manér. Inte särskilt ansträngande och ingen enorm utflykt, men hade ont sen på kvällen och dagen efter. Nu har det kanske blivit lite onödigt bärande och lyft när jag varit hemma med sonen och försökt avlasta för sambon, men känner mig absolut fortfarande lite seg i kroppen efter detta. Fortfarande inte i närheten av hur det var förra graviditeten, jag är tveksam på att kryckor skulle göra någon skillnad (sist gjorde det ju ont medan jag gick om jag inte använde dem). Men visst hade det varit skönt att slippa foglossningen med, och kunna känna att jag bidrar hemma igen. Om en vecka har jag kanske lite mer svar.

36+2

Hemkommen från barnmorskan precis, fått göra det första CTG:t för denna graviditet. Mini tyckte nog inte riktigt om att bli störd och levde lite rövare där inne, men sen såg det bra ut. Blodtryck och allt annat såg också bra ut, och jag mår förhållandevis väldigt bra jag med. Hade litet bakslag rent fysiskt i helgen då jag insisterade på att joxa med diskmaskinen och kände hur det högg till i ryggen efter att jag stått framåtböjd över besticklådan en stund. Tror att jag spände mig lite extra utöver ryggontet sen, så fick även extra ont i fogarna och har således vaggat lite extra mycket och fått kämpa för att ta mig upp från soffa och dylikt. Det är lite bättre nu i alla fall, tillbaka till att det är hanterbart!

Min BM tycks ömma lite för mig och mina fogar, speciellt när jag ska ta mig upp från stol till brits och tillbaka. Det är absolut kämpigt men jag känner inte av det förrän i efterhand i alla fall, till skillnad från förra graviditeten. Hon tyckte dock att det kanske kunde vara en anledning till ett lite tidigare läkarbesök för diskussion om eventuell tidigare igångsättning. De skulle ta upp mig i veckan på teamdiskussion så får vi se. Undrar vart detta fanns sist när jag fick gå (med kryckor) de fem längsta dagarna i mitt liv efter läkarbedömning att det skulle dra igång när som helst. Rent diabetesmässigt känns det inte som att det finns något som motiverar en igångsättning, men annars låter det ju fint. Det som stressar mig mest inför förlossningen är att det kanske kommer gå väldigt snabbt, och det här med att inte veta när det kommer dra igång är jäkligt påfrestande. Nu har vi ju dessutom en 2,5-åring att ta hänsyn till och behöver ordna med barnvakt utöver att kontakta förlossningen och ringa taxi. Mycket som ska klaffa när det dessutom kanske kommer vara väldigt bråttom. Kanske hinner jag inte få smärtlindring? Hur skönt hade det inte varit att ha en bokad tid som man åker in i lugn och ro till? Sen är det säkert bättre att det kommer igång av sig själv så man ska ju inte dra igång något i onödan såklart. Men det är bara att invänta besked, ultraljud om två veckor (11 dagar före BF) då det kanske även blir detta läkarbesök som annars blir i vecka 40 ändå. Förra graviditeten låg det en dag innan BF.

I övrigt så har jag misstänkt att mini sjunkit ner ändå då jag känner rörelser längre ned än tidigare och dessutom inte blir så andfådd längre. Plus att det är tungt nedåt när jag står upp. BM kunde konstatera att mini definitivt låg längre ned nu, fortfarande ruckbar men långt ned. Coolt ändå att man har lite koll!

Passade på att hämta ut fler lansetter och testremsor till min blodsockermätare på apoteket när jag ändå var i krokarna. Inte mindre än två ut personalen försökte kränga hudkräm som var på extrapris till mig. På miiiiiin tiiiiiid var apoteket ett apotek där man kunde hämta sina recept, inte fullt av smink och hudkrämer… Kändes liksom, lite obehagligt? Kom därifrån med vad jag skulle i alla fall.

Brukar inleda med att prata om tid kvar till BF, men kanske avrundar med det istället 🙂 Idag är det alltså 25 dagar till BF och 91,1% klappat och klart. Tänk så blir det igångsättning, då är det ju mindre än så?? Även till 40+6 är ju bara en dryg månad bort. På sätt och vis ”stoppa tiden” men hoppas även att det rullar på såhär. Det är lite smått kalabaliken i Bender här hemma och nej, vi har fortfarande inte fått färdigt storebrors garderob så att vi kan inleda alla andra projekt… Stressar mig en del, men känns ändå att det är lite bortom min kontroll mer än att tjata på min sambo att få hit sin bror eller nån kompis för att hjälpa till att flytta/bära/väggmontera. Det hade gärna fått vara klart typ igår, men jag får keep up the tjat helt enkelt. Om ett par dagar räknas mini som färdigbakt och är redo att komma ut!

34+0

Vecka 35 är här nu, över 85% klar ned 41 dagar till BF. Med tanke på att jag inte får gå över mer än till 40+6 så borde det således vara mindre än 50 dagar kvar tills vi får träffa mini, hur det än blir. Har också för mig att från och med idag så försöker de inte stoppa en förlossning som börjar, även om det är några veckor kvar tills de räknas som färdigbakade. Jag är däremot icke redo för någon förlossning än, så får gärna stanna lite till. Om jag gick över 4 dagar med första barnet så känns det inte helt sannolikt, men ändå.

Vi har åkt på en liten miniförkylning här hemma. Sonen har hostat några gånger men inga andra symptom, medan jag känner mig skrovlig i halsen och lite småsnuvig. Hade inte varit något att skriva hem om i ”vanliga” fall, men nu är man ju himla uppmärksam på allt och i mitt huvud har jag redan bokat av allt som händer i veckan. I den BF-grupp jag är med i på Facebook är det många som håller sina äldre barn hemma från förskolan (och partners hemma från jobb) för att inte dra hem några sjukdomar, och jag förstår det på ett sätt. Även om jag knappt hade räknat detta som en förkylning om det inte varit för covid och graviditet så känns det fortfarande jobbigt. Har redan svårt att andas som det är pga lungor i typ armhålorna vid det här laget, det hjälper definitivt inte att vara lite pyttesnorig på det! Hu för att vara tvungen att föda förkyld, och jag vet inte helt hundra ifall sambon får vara med ifall han har förkylningssymptom. Kaos. Den stora boven är ju definitivt sonen, eftersom sambon jobbar hemifrån och jag är hemma mest hela tiden. Förra hösten var det nog mer vabb än jobb, även om det bara var små milda förkylningar. Så absolut att det skulle kunna underlätta på den fronten om sonen också var hemma. Problemet är ju bara att han klättrar på väggarna när han är hemma. Rutinerna, ”kompisarna” och pedagogerna gör enorm skillnad och han trivs verkligen på föris. På helgerna försöker vi aktivera honom så gott det går, men det går ändå inte upp mot förskolan. Till vardags när sambon jobbar och jag kan stå till tjänst med lite stillsamt pyssel eller läsning är det som en droppe i havet. Den här trötta morsan med andnöd, ont och en gånghastighet på nån meter i timmen har inte många äss i rockärmen. Kanske att vi hade kunnat ta oss till en lekplats (stort KANSKE) men väl där så har sonen en tendens att springa iväg någon helt annanstans och man behöver vara alert – och rörlig. Rulla vagn går en kort stund men belastar fogarna. Allehanda övriga aktiviteter skulle vi nog vara tvungna att ta oss till med kollektivtrafik, och då kan man ju lika gärna utsätta sig för bacillerna på förskolan. Så nej, för att vi ska få vardagen att fungera är det för allas bästa om han går på föris som vanligt. Trots smittrisk. Är ju också nervös över RS-virus som vi inte vill dra hem till mini sen. Jag kommer förhoppningsvis vara lite mer rörlig igen inom kort, och vi kan säkert komma ut på barnvagnspromenader eller lekstunder med mini i bärsele. Förutsatt att han accepterar sånt. Förutsatt att jag inte kommer behöva amma var tionde minut. Förutsatt att man inte vill ha någon lugn och ro för att lära känna sin nya familjemedlem. ”De små hänger mest med” heter det, och visst kan jag köpa det så småningom. Men jag vill kunna erbjuda hud mot hud, trygghet och värme och inte flänga runt som en galning i mörkaste vintern varje dag. Alla gör såklart som de vill och jag har inte för avsikt att trampa någon på tårna. Men alla barn är olika, jag känner inte mini bra nog än för att kunna avgöra vad som funkar för honom, men för blivande storebror och oss övriga känns det som att förskolan är svaret. Jag får kanske äta upp mina ord så småningom, men så tänker jag nu.

Har beställt det vi behöver komplettera med här hemma och väntar på att hämta en massa paket snart. Som en liten för tidig julafton? Fast kanske inte lika roligt när det kommer till typ förlossningsbindor vilket är i ett av paketen. Men känns skönt. Har börjat lägga lite saker i BB-väskan (dvs mobilladdare, amnings-BH och ett par strumpor än så länge…) och fixar så smått. Sen är det lite större projektet att hämta ner pyttekläderna från vinden, tvätta och sortera dem. Det kräver dock till viss del att vi skruvat ihop storebrors garderob och fått in hans kläder där, men den står fortfarande i kartonger i hela hallen. Så nej, långt ifrån redo är vi! Eller åtminstone ett rejält stenkast bort.

Beroende på sjukdomstillstånd ska jag ha ett möte med chefen på onsdag. Vi har kunnat konstatera att jag inte med bästa välvilja i värden kommit upp i 25% arbete med de specialanpassade arbetsuppgifter jag suttit med, och att det kanske är dags att göra ett lite snyggt avslut och lämna vidare jobbet. Jag blir såklart lite nervös (jag är ju trots allt jag) över vad detta innebär rent praktiskt. Jag är beviljad 75% gravpenning tom 11 dagar innan BF, så när mötet äger rum har jag 3,5 vecka kvar. Jag vet inte om chefen tänker sig att jag ska gå upp på 100% gp, men det är jag relativt säker att vi behöver göra en ny ansökan för. Ny ansökan = ny handläggning, och det kan ju ta upp till 30 dagar (dvs mer tid än det är kvar). Kan det gillas retroaktivt? Kan det bli avslag och jag får stå där utan inkomst helt plötsligt? Plan B är en sjukskrivning, men det måste ju också ansökas och handläggas. Plan C är semester, vilket jag inte är helt hundra på att jag har tillräckligt med dagar för. Plan D är att ta ut föräldrapenning, vilket jag har rätt till, men vill helst inte slösa med dagar innan bebis är här. Kommer troligtvis knappt gå runt på 5 dagar/vecka och kanske måste köra 7 för att få ekonomin att gå ihop, vilket gör att dagarna går snabbt åt som det är redan. Helst av allt hade jag ju fortsatt som det är nu, hittat några arbetsuppgifter att sysselsätta mig med de sista veckorna och inte krångla till det. Får väl se. Mötet kanske måste skjutas upp ändå, och då blir det ju ännu kortare tid kvar. We’ll see. Även om jag nojar över mycket nu så är det en del av mig som inte riktigt orkar bry sig. ”Det löser sig”-jaget. Minns att jag kände mig konstigt zen de sista veckorna av förra graviditeten, med lite tur så kan den känslan ta över strax. För det är faktiskt rätt tröttsamt att vara orolig, grubbla och älta, även om jag för allt i världen inte kan låta bli.

33+2

Hej hej vecka 34, det fortsätter att rulla på! Jag mår okej, men är fortfarande extremt trött. I helgen var vi en sväng och lunchade hos min sambos föräldrar, något som inte krävde att jag gick särskilt långt alls och sen mest satt ner, men jag fick väldigt ont i kroppen och känner av fogarna mer än idag. Var tvungen att lägga mig bekvämt på soffan efter att jag suttit och ätit frukost i typ max 20 minuter. Jag är så extremt tacksam över att jag har en flexibel lösning med jobb och gravpenning, där jag kan anpassa hur jag vill. Har börjat ta rätt så rejäla sovmorgnar, vilket jag antar att kroppen behöver. Är ju verkligen en unik möjlighet detta, kommer nog inte kunna ha sån ”lyx” på flera år sen! Vi har absolut haft tur med sonen som redan ett par månader gammal sov hela nätter (vi snackar typ 9+ timmar oavbruten sömn) även om han nu har en tendens att vakna vid 5-6-tiden och vara pigg. Innan turades jag och sambon om att sova ut på helgerna och gick upp med honom varannan dag, medan jag gick upp till jobbet oftast innan sonen vaknade. Just nu tar sambon huvudansvaret för att sonen kommer upp och iväg till förskolan. Om jag känner mig tapper vissa dagar så kan jag kliva upp och byta blöja och kläder på sonen, men det är inget kroppen fixar varje dag då jag måste lyfta och ibland ha en liten brottningsmatch för att få på ungen kläder. Har man otur ligger han också och vevar med benen så man riskerar att få en spark i magen, även om han inte gör det med flit. Så det blir mest nån gång ibland, även om jag vaknar till när de går upp så har jag faktiskt lyckats somna om de flesta dagarna. Har väldigt svårt att somna på kvällen och om jag vaknar på natten (vilket jag i regel gör minst en gång) så jag värdesätter verkligen den där extra sömnen på morgonen/förmiddagen! Tvivlar starkt att jag kommer få någon sömn alls sen när mini kommer, och sovmorgnar kan man ju se i stjärnorna efter sen när vardagen börjar rulla på så småningom. Så jag njuter vad jag kan den här sista tiden.

Det är trångt i magen nu. Bebis låg med huvudet nedåt sist, och jag tror inte att det finns utrymme att göra kullerbytta därifrån längre. Däremot känner jag mer och mer ”Alien-rörelser” där det är som om mini försöker trycka sig ut framåt genom naveln på mig istället för den vanliga utgången. Känner igen det från sist! Även övriga rörelser är rätt stora och starka, gör nästan ont emellanåt. Hela magen buktar verkligen ut. Känns ganska otroligt att han ska växa ännu mer och på något vis få plats där inne! Hua! Han är ju dessutom något mindre än storebror i denna vecka, enligt beräkningar från TUL, så det borde ju vara gott om plats…

Utöver att jag är trött, tung, varm, blir andfådd av minsta lilla och har lite mer ont så märkte jag att jag fick märken efter strumporna härom dagen. Minns att jag kände mig mer ”vätskefylld” och svullen i förra graviditeten mot slutet, hade rejäla korvfingrar som det knäppte och knakade om och hela benen kändes för trånga om jag gjorde något annat än att ligga med dem i högläge. Riktigt så illa är det ju inte nu i alla fall! Och trots att fogarna gör sig lite mer påminda just nu så är det inte fysiskt omöjligt för mig att göra de flesta rörelser trots allt, och jag KAN fortfarande lyfta upp sonen till skötbordet för att ordna med morgonbestyren. Så jag är ju tacksam även över detta.

Igår hade jag ett blodsockervärde som landade på 8,3 efter frukost – det ska ligga mellan 4 och 8 helst, så var för högt. Det var ju dagen efter att vi varit hos svärföräldrarna och jag hade ätit lite potatis och även unnat mig en liten portion efterrätt utan att riktigt veta vad det gjorde med mitt socker. Sen gick jag upp tidigare med sonen och fick inte den där extra sovmorgonen, och hade inte sovit så bra innan dess heller pga obekväm, vilket också kan påverka blodsockret. Till sist så var det slut på det vanliga brödet jag brukar äta numera så fick köpa hem ett annat som inte är fullt lika fullkornigt. Allt detta tillsammans kan säkert ha påverkat, och jag låg bättre i värden resten av dagen. Ändå kunde jag inte låta bli att känna mig riktigt usel och få dåligt samvete. Nåt högt värde här och där är helt okej har de sagt, men jag fick verkligen skamkänslor. Jag tror verkligen att det var en tillfällighet, men känner mig rädd att hormonerna ska spöka till det såhär mot slutet och att jag kommer vara tvungen att medicinera (tabletter eller insulin). Som jag förstått det så kommer det innebära samma rutinmässig ”tvångsmatning” med ersättning om jag inte har kostbehandlad graviditetsdiabetes, och risken att jag inte får till amningen denna gång heller ökar. Jag är rätt medveten om att ett högt värde inte är avgörande och att detta i vanlig ordning är en rejäl dos katastroftankar (något jag är väldigt bra på tyvärr) men har svårt att skaka av mig känslan. Har varit så nöjd med att mina värden legat bra även om jag tagit ut svängarna och ätit potatis eller vanligt bröd tex, men nu känns det som att jag måste vara jättestrikt igen. Vill slänga hela paketet med bröd, även om det är ett jäkla matsvinn. Läkaren ringer på tisdagar varannan vecka efter att ha kikat på mina siffror och jag har sån ångest. Idag mäter jag inte så kan ju inte se om det skulle vara en plötslig trend som inte kan bortförklaras med ovanstående, men de kanske vill att jag ska börja mäta varje dag igen istället för varannan. Dubbelt så många stick och ständig kontroll. Ugh. Det är inte så långt kvar nu, det vet jag, mindre än två månader av stick och sen är det förhoppningsvis över. Men det känns ändå lite tufft just precis just nu. Att allting inte ser toppen ut är ju tufft att höra, även om jag tekniskt sett inte fått höra det (än). Ska försöka slappna av igen, ingen vinner på att jag går och oroar mig i onödan.

Detta blev lite långt och lite svamligt, både högt och lågt… Veckan som kommer har jag inget inbokat utanför hemmet, nästa vecka sen är det både MVC och 2,5-årskontroll på BVC. På gott och ont kanske. Jag har tid att ta hand om mig själv, behöver inte ge mig ut och anstränga fogarna på en vecka, samtidigt som jag har all tid i världen att tänka, grubbla och noja. Får försöka sysselsätta mig, helst med något som kan göras från soffan. Som tur var har jag en del serier jag gärna tittar ikapp (har typ knappt kollat serier själv sedan jag låg och plöjde hela Netflix under sista halvan av förra graviditeten, annars ser jag bara tillsammans med sambon). Kanske ska passa på att beställa hem lite saker till mini också, beta av på listan. Är en del bebisar i den BF-grupp jag är med i som redan ploppar ut till höger och vänster så börjar bli lite smått stressad. Nu kom ju storebror på BF+4 så ser ingen anledning att lillebror skulle titta ut såhär tidigt om det inte dyker upp något medicinskt, men vi har ändå en del kvar att ordna. Får nog bli veckans projekt med andra ord! Så, nu ska jag sluta svamla. Har inte läst igenom det jag skrivit så vet inte om det ens är läsbart, men nu får det bli så!

27+6

Sista uppdateringen från andra trimestern här, imorgon går jag in i ny vecka och ny trimester. Sluttampen! Som vanligt känns det galet och som att tiden bara rusar på.

Jag började denna vecka, v.28, med att lyfta upp sonen och plötsligt få som ett hugg i ryggen. Tror inte att det bara har med att jag är gravid, men det blev inte bättre att gå omkring med någon slags ryggskott med stor mage och nedsatt bålstabilitet. Som tur var gick det värsta över snabbt, även om jag fortfarande kan känna av det lite. Det blir ju värre av samma rörelser som jag ändå borde undvika pga fogarna, så det gäller egentligen bara att vara lite mer försiktig.

Annars har jag tyvärr börjat sova lite dåligt. Vaknar oftast vid 03-04 och har svårt att somna om, har oftast precis kommit till ro lagom till att sonen vaknar… Vet att det var samma sist och att även gravidappar glatt talar om att det är vanligt och att kroppen övar för kommande vaknätter, men ärligt talat så hade den kunnat hoppa den biten 😛 Jag är så oerhört tacksam att jag jobbar hemifrån och kan styra mina dagar väldigt flexibelt, det tillåter mig att ta en tupplur eller sovmorgon när jag känner för det.

På det stora hela känner jag mig fortfarande väldigt tillfreds med livet, ha! Måste trots allt summera andra trimestern som väldigt positiv. Lite krämpor här och var, men absolut under kontroll. Märker definitivt att det känns värre i kroppen om jag håller igång mycket, var tex på jobbet och stan häromdagen och kom upp i över 10,000 steg för första gången på hur länge som helst. Det var definitivt görbart, men på kvällen var jag rätt slut i kroppen och det gjorde mer ont att göra ena småsaker. Behöver också mer och mer byta från att sitta till att stå eller ligga en stund, det går inte längre att sitta framför datorn i flera timmar utan att pausa tex, och det är lite svårt att resa sig. Men det är absolut fortfarande en enorm skillnad från förra graviditeten! Jag har fått revansch på den här trimestern då allt faktiskt flutit på! Får se vad tredje trimestern har att erbjuda mig nu, men jag känner mig redo!