Amning, småbarnsliv, diabetes och julmarknad

Den här bilden från underbara hejhejvardag dök upp i mitt flöde igår, och det var något jag verkligen behövde se. Vi har haft det kämpigt med amningen. Det är svårt för lillebror att få grepp och han ligger och bökar mycket vid bröstet, medan han blir mer och mer frustrerad och ledsen. Det skär verkligen i mammahjärtat. Sen när han väl får grepp så vet jag fortfarande inte hur mycket han faktiskt får i sig. Det kommer mjölk, visst, men känns fortfarande inte som att det är några större mängder. Brösten känns aldrig överfyllda även när det går långt mellan amningstillfällena och jag tycker inte att han sväljer jättemycket heller. Pumpat en del med en svindyr pump som vi hyr, och jag släpper bara några ml precis i början, sen bara sitter jag där som ett mjölkkreatur utan att något händer. Det är trots allt bättre än när jag satt med samma procedur med storebror, men känns inte helt hundra än. Kommer försöka köra på såklart, framförallt tills vi får tungbandet åtgärdat och kanske får bättre förutsättningar. Men jag behöver vara snäll mot mig själv också. Storebror var nöjd och glad och har växt och utvecklats som han ska ”trots” att han flaskmatades. Lillebror verkar generellt nöjd med både lite amning och ersättning. Nu när vi kör på var fjärde timme cirka så hinner han bli lite hungrig innan det är dags för nästa mål så vi får till amningen då istället för att han mest ligger och sover tills det är tid för flaska som innan. Och utöver det så försöker jag också pumpa. Vi får se. Inget löser sig väl över en dag, vi kör på och ser hur det går. Väntar på kallelse till Öron näsa hals, och hoppas att det går snabbt.

Igår tog vi dock en liten paus från att kämpa med amningen och drog på julmarknad! Det blev premiärtur för ståbrädan till vagnen, vilket funkade bättre än förväntat. Lillebror låg nöjt i vagnen utan större klagomål hela turen, medan storebror fick mumsa lussekatt och åka häst och vagn. Sen fick den store ett litet trotsutbrott när vi satt oss för att äta lite lunch, men då hade vi också hoppat att sova middag så kan ju ha påverkat. Storebror är väldigt mjuk och fin mot lillebror, även om han ibland kan bli lite överexalterad, men får sina stunder av trots då han på ren svenska kan bli rätt jävlig. Han slåss och sparkas och springer och gömmer sig eller gör sig till gelé och lägger sig platt på golvet. Oftast är det när vi ska klä på ytterkläder, även om han inte vill gå in igen när vi väl kommit ut och har hur kul som helst. Men varje morgon är det mer eller mindre bråk. Nu är ju min sambo hemma och han jobbar ju även hemifrån sen, så vi kan hjälpas åt, men jag undrar hur sjutton man löser att ha två barn att göra i ordning på morgonen om man är helt själv? Om ens partner går iväg till jobbet eller om man är ensamstående och man behöver amma samtidigt som man ska få i den store frukost och på med kläder. Man löser det ju på något vis, uppenbarligen. Jäkla superhjältar vi föräldrar! Lillebror är dock väldigt chill, sover mycket och verkar nöjd med tillvaron för det mesta. Nu har vi fått hem ett bedside crib vilket funkar toppen, och det kan även extraknäcka som en babybalja så han kan ligga där och sova men ändå hänga med. Något som var helt otänkbart med storebror som bara skulle vara nära, nära, nära. Vilket såklart lillebror får också, men skönt att kunna lägga ifrån honom också. Och bara det faktum att vi kunde sitta och äta tillsammans framför På spåret i fredags med en enveckas bebis som var glad och nöjd nästan hela programmet. Med storebror fick vi äta i skift och det fanns sällan utrymme att kolla ostört på något på TV. Så det kan ju vara olika. Är detta lugnet före stormen, eller har vi helt enkelt fått jackpotten?

På en helt annan front så har jag för ”skojs skull” kollat mitt blodsocker några gånger. På BB nöjde de sig med att mitt fastevärde låg bra första morgonen så släppte de mig. Då har mitt fastevärde legat stabilt runt 4-5 de senaste månaderna när jag ändå räknats som diabetiker, så kändes inte helt övertygande. Men nu har jag mätt efter en frukost med ljust bröd och söt müsli, efter pizza, och efter en hel del lösgodis – den första vet jag garanterat hade fått mitt socker att skjuta i höjden under graviditeten, och jag kan inte tänka mig annat om de andra ”målen”. Varje gång jag mätt har det dock legat stabilt på 5,nåt! Känns rätt häftigt ändå, och mer konkret än fastevärdet. Kommer få göra en ny glukosbelastning om 3 månader enligt diabetesmottagningen (1 år enligt läkaren som BB pratade med dock?) eftersom jag ändå hade höga siffror på den, men får hoppas att det också håller sig bra. Hur som helst är det rätt coolt! Hormoner alltså, så de kan ställa till det med både blodsockret och foglossning. Och helt otroligt hur bra jag känner mig nu. Lite gör sig fogarna påminda, men kunde gå i helt normal takt till, på och från julmarknaden utan någon smärta och bara en lätt seghet efteråt. Får ändå klassas som en vinst! Så nu håller vi tummarna för att det här med amningen också reder ut sig – och om inte så funkar det hur bra som helst med ersättning också. Nöjd bebis och nöjd mamma, hur vi kommer dit gör kanske inte så stor skillnad. Det är smidigt att bara ha maten redo i lagom temperatur och färdig, att slippa hålla på med att blanda, värma, hålla rent flaskor osv… Men nu har vi lite bättre rutin på det och kan göra det smidigt, känns även lättare att fixa med flaska på språng om man är ute än att försöka hala fram brösten i minusgrader? Har ju inte samma erfarenhet när det kommer till amning, så ur den aspekten är jag ju mer eller mindre en förvirrad förstagångsförälder. Men ja, en dag i taget nu, så får vi se hur det går. Hade en liten gråtattack härom dagen, men jag försöker hålla mig lugn och positiv. Tålamodet räcker inte alltid till och jag kan få dåligt samvete över att det inte bara går lätt och naturligt, även om jag vet att jag inte borde. It’s a struggle…

39+4

Dagens besök till läkaren/MVC bjöd på lite av en curve ball då mitt blodtryck låg lite högt. Allt har ju hittills sett exemplariskt ut så var lite oväntat. Fick sitta en extra lång stund i CTG under vilken blodtrycket faktiskt sjönk något (145/95 från början). Undersökningsmässigt hade det inte hänt mycket sen i måndags. Tappen är fortfarande väldigt mjuk och jag är 2-3 cm öppen, kanske att bebis huvud sjunkit ned något mer sen sist men är ännu ruckbart. Planen är att vänta in att förlossningen sätter igång av sig självt, men jag får en ny kontroll på lördag då jag är på BF+1 för att följa upp blodtryck och allt. Om det inte startat av sig självt, läkaren gissade att det var ett par dagar kvar och att det inte var något oroväckande med blodtrycket i dagsläget men att det skulle följas. Så det är ju bra.

Jag mår okej och har inte märkt av mitt blodtryck eller nåt annat. Nu tror jag definitivt att slemproppen gått i omgångar, haft rejäla slembitar när jag torkar mig. Efter hinnsvepningen var det lite brunt och slemmigt, sen har det varit gulaktigt. Jag har även mått lite illa, typ första trimestern style då jag kännt mig småbakis och inte haft någon direkt aptit. Annars är det samma status, ont lite varstans, sover som en kratta och är stor och otymplig. Lite smått stressad över att förlossningen ska dra igång, men i alla fall inte ren och skär panik längre.

Annars så har min blodsockermätare börjat kapsejsa; jag kan inte ladda upp min data till det system som jag laddat upp till varje vecka. Mäta kan jag fortfarande göra, men ingen från diabetesmottagningen kan se min data så känns ju lite mindre bra. Bra att jag har koll på värderna om det skulle sticka iväg (vilket de inte gjort än) och det är ju ändå så pass nära nu att det inte är så sannolikt att det blir något annat än kostbehandling. Får se om jag tar mig hela vägen till tisdag som är nästa gång det är tänkt att jag ska ladda upp och de ska stämma av. Då är vi på 40+3 vilket är när jag födde sist, och då får man också räkna på att jag flyttades fram fem dagar vid RUL då, vilket egentligen inte var fysiskt möjligt att jag kunnat bli befruktad 😅 Om man nu ska stirra sig blind på siffror, det låter i alla fall på läkaren att de gärna jämför med när det kom igång sist. Räknat från ÄL borde det i så fall vara imorgon, men det verkar ju inte hänt så pass mycket ännu. Aja, den som lever får se. Nu några dagars ovisst väntande och ett inplanerat besök för kontroll i alla fall, känns fint.

39+1

Vecka 40 är här, och det är fem ynka dagar till BF. Imorgon ska jag till läkare igen för att se om vi planerar någon igångsättning. Jag försöker förbereda mig på att det inte kommer leda någon vart, förhoppningsvis kan jag i alla fall få en ny tid om nån vecka då jag väl gått över tiden och faktiskt måste planera in en igångsättning. Eller så ser allt bra och det kan bli bebis imorgon. Vem vet. Kan ju sätta igång inatt också för all del, när som helst. Lite spännande är den tanken, men jag får fortfarande olustkänslor inför hur stressigt allt kommer bli då. Men jag får dra mina tankar och funderingar för typ femhundrade gången med läkaren och se vart vi landar. Rent medicinskt är det ju fortfarande exemplariskt, även om jag inte har några mer kontroller/besök inbokade. We’ll see.

Nu är det ju inte över än, men kan lika gärna passa på att summera graviditeten lite. Hela första trimestern hade jag ju ganska svårt att glädjas, var nog mer påverkad av mitt tidigare MA än jag egentligen trodde. Sen kom både graviditetsdiabetes och foglossning som ett brev på posten, men har ändå hållt sig under kontroll. Funkar fint med kostbehandling och jag har sluppit kryckor denna graviditet. Trots att jag gått och vaggat som en anka i vad som känns som en evighet har jag ju faktiskt varit någorlunda rörlig. Hade en fin sommar där jag ändå kunde njuta någorlunda av att vara gravid. Man brukar prata om 100 bra dagar, och jag tror faktiskt att jag upplevde det. Enorm skillnad från graviditeten med sonen. Sen kom en liten svacka i och med att jag gick in i tredje trimestern och kände mig väldigt trött och tung som från ingenstans. Det blev bättre, men så kom ju de här orostankarna inför förlossningen helt oväntat. Men snart är vi i mål, och på det stora hela har jag tyckt det varit mycket bättre att vara gravid en andra gång. Sen känner jag mig rätt färdig med både graviditeter och barn, men det har ju inget med själva upplevelsen att göra. Men det blir en fin ”sista” upplevelse, en god revansch från graviditeten med sonen som var både fysiskt och psykiskt påfrestande under en lång tid. Visst har det varit upp och ned, men faktiskt en stor del upp. Så det är ju fint. Nu får vi ladda inför förlossningen och det kommande livet som tvåbarnsföräldrar ♡ Har ju ingen aning vad som väntar, men ser så mycket fram emot det!

Idag har jag lite extra ont i fogarna, men det är rätt självförvållat. I fredags var sambon lite försenad och skulle inte hinna hämtning på förskolan i tid, så jag tänkte att jag skulle ställa upp. Har nog inte hämtat på ett halvår innan dess eftersom det blev till en ”rolig” lek där sonen sprang skrattandes ifrån sin mamma som sakta vaggade efter. Nu hade jag med hans sulky som han faktiskt glatt hoppade upp i, och det gick fint tills vi kom in i trapphuset hemma och han insåg att vi inte skulle på något roligt äventyr. Då försökte han rymma från vagnen och det blev en kamp att få in honom i lägenheten och sen få av ytterkläderna. Det gick, och jag kände mig ändå lite stolt, men fogarna blev inte helt glada på mig. Igår var vi sen iväg på sen lunch/tidig middag hos svärföräldrarna, vilket var oerhört trevligt och gott! Däremot så tar det på krafterna bara att sitta rätt upp och ned vid ett middagsbord och att ta sig den egentligen inte alls långa biten från hållplats till hållplats hemifrån och dit. För student så känns det ju faktiskt okej att göra såna saker, vilket kanske gör att jag får lite hybris. Det är lite värre nu på slutet och jag kan märka av att det direkt gör ont om jag insisterar på att tömma diskmaskinen eller fixa med tvätten för att känna att jag fortfarande bidrar med nåt… Men förra graviditeten var det liksom fysiskt omöjligt att ens försöka efter vecka 20 typ. Bara för att jag kan betyder det ju inte att jag borde, men jag blir ju lite envis. Och får sota för det i efterhand, typ som idag då det troligtvis inte kommer göras många knop. Men det är ju okej. Hoppas att det försvinner lika snabbt igen i alla fall, tillsammans med diabetesen. Hålla tummarna kan man ju.

Nu är det dags att väcka det lilla yrvädret från sin middagslur så snart är lugnet över. Himla tur att man har honom såhär i väntans tider i alla fall, blir ju inte många långtråkiga stunder när han är i farten… 🙃

38+4

Ensiffrigt. Plus max sju dagar, eller i princip dags när som helst.

Idag för ett år sedan, den 10:e november, låg jag ensam i ett undersökningsrum och fick det konstaterat att det inte fanns något levande foster i min mage. Att bli gravid, få missfall och bli gravid igen under pågående pandemi har ju haft sina utmaningar. Jag är väldigt glad att det inte är första barnet och att jag trots allt har lite på fötterna den här gången. Väl på utsidan sen är det mer RS-virus som jag oroar mig över, även om det såklart är långt ifrån över med corona. Har varit lite ovant att sitta i väntrummet och det har varit fullt av partners/anhöriga där också. Även att det sitter folk på kollektivtrafiken och hostar oblygt. Man har ju nästan fått och blivit lite folkskygg av det hela, jag vill helst krypa in i ett litet hål och hålla mig borta från potentiella smittorisker. Nog för att jag fortfarande hostar och snorar lite, för jag vet inte hur många veckor i rad. Varje gång jag hostar så känns det verkligen i hela bäckenet, som om det helt ska gå sönder. Det är även lite mindre bekvämt att ens ligga i fosterställning i soffan med en kudde mellan knäna, känns så fort jag reser mig upp en smärta i hela området. Antar att det är ett tecken på att vi närmar oss slutet, eller så har jag bara hostat sönder alla fogarna? 🤷‍♀️ Hur som helst börjar jag bli väldigt leds på att vara gravid nu. Tycker ändå att jag kämpat på och ändå haft det rätt bra fram tills alldeles nyligen, men nu är det tungt och jag börjar bli otålig. Det får ju nästan tiden att sakta in lite, men eftersom det rullat på väldigt snabbt fram tills nu så tackar jag och tar emot.

Hade veckoavstämning med diabetesmottagningen igår, och jag fortsätter med att mäta varannan dag. Jag kommer få uppföljning/återbesök med kanske ytterligare glukosbelastning relativt snart efter förlossningen fick jag info, för att utesluta att jag utvecklar vanlig diabetes. Hon trodde dock inte att det var någon större fara med tanke på hur fina mina värden legat, och jag kommer ju med absolut största sannolikhet fortsätta kostbehandla hela vägen in i mål även denna gång. Ska bli HIMLA skönt att slippa mätandet dock, även om det såklart är trevligt att inte behöva sticka varje dag (som sist). Märker liksom hur allt känns lite tyngre de dagar som är mätdagar. Då äter jag ändå i princip samma sak varje dag, i alla fall till frukost och lunch, vare sig jag mäter eller inte. De dagar jag mäter känns det dock som en så mycket större grej, påfrestande. För att inte tala om att vänta på att telefonen ska ringa någon gång under eftermiddagen på tisdagar, ifall det skulle vara några nya bud. Än så länge har det alltid hetat ”allt ser perfekt ut, fortsätt som du gör så hörs vi nästa gång” och jag kan andas ut, men är ytterligare en sak att gå och ha någon form av jobbig känsla inför. Nu är det mätdag idag, sen är det två dagar till innan måndag och därefter ytterligare två dagar innan BF, så det är ju inte mycket kvar där heller. 3-4 dagar ytterligare till 40+6 om det blir så långt. För att ha hållt på ända sedan slutet av första trimestern är det verkligen inte mycket kvar där heller.

Nu är min graviditetspenning officiellt över med, även om jag fortfarande inte fått tag i chefen som var ledig hela förra veckan. Var dock inne och lämnade lite papper som jag suttit på när jag ändå var hos BM förra veckan, så egentligen har jag inte mycket att tillföra. Jag har gjort en liten fuling för att försöka dryga ut i plånboken lite och lagt in om semester fram tills BF, annars är jag väl nästan på föräldraledighet nu. Hur det än blir så är det bara slutspurten kvar, snart är mini här!

Känns väldigt antiklimatiskt med det läkarbesök som i princip bara bestod av att boka till ett nytt besök i måndags. (Nu har det gått mer än 48 timmar sedan hinnsvepningen och jag tror inte att den gjorde ett dugg, inte en tillstymmelse till blod eller missfärgade flytningar eller några känningar). Sen gårdagens lite virriga besök som dessutom tog upp en akuttid till en annan BM än ”min”. Jag har fått en starkare tilltro att det kommer lösa sig hur det än bli, att kroppen klarar av det och att jag kommer få den vård jag behöver. Men jag vill fortfarande hellre att förlossningen kommer igång under kontrollerade former inne på sjukhuset än att det pang bom kan sätta igång när som helst. Det är dock inte med enormt ångestpåslag som jag känner efter i kroppen om det eventuellt skulle kunna vara något på gång, för jag vill ju gärna att det ska bli av snart! Inte samma pepp som förra graviditeten eller för den sakens skull som jag kände innan 37+0 typ, men något mellanting.

Det känns rätt långt till måndag även om det absolut inte är det. Det tråkigaste som det skulle kunna resultera i är ett ”allt ser bra ut, det får komma igång av sig självt” och så har jag inga fler tider bokade till någon. Då är det 4 dagar till BF och 11 dagar till absoluta vräkning då de ÄNDÅ behöver sätta igång mig. Ska jag gå den tiden utan så mycket som en kontroll (och en anledning att lämna huset) så kommer det kännas som lååååååång tid. Jag + mycket tid + ensam med mina tankar =/= något bra. Hoppas på att vara lite mer mogen och att de tycker att vi i alla fall kan få till något under nästa vecka om det inte dragit igång innan dess. Förhoppningsvis kan det ändå bli ganska naturligt, kanske inte behöver sätta igång det medicinskt. Visst för att det fungerade fint med cytotec för att få igång mitt MA, god effekt utan större smärta, men kan det bli mer naturligt så är det ju att föredra. Men det ligger ju tyvärr i händerna på en läkare jag aldrig träffat.

Under tiden får jag försöka kurera min förkylning så gott det går (hade ju varit toppen att kunna andas normalt under själva förlossningen och inte hosta bäckenet i tusen små bitar) och kanske hitta nåt småprojekt jag kan fixa här hemma trots fysiskt begränsad. Eller bara ta det lugnt och passa på att ta nån tupplur eller två, det är ju också ganska produktivt…

36+2

Hemkommen från barnmorskan precis, fått göra det första CTG:t för denna graviditet. Mini tyckte nog inte riktigt om att bli störd och levde lite rövare där inne, men sen såg det bra ut. Blodtryck och allt annat såg också bra ut, och jag mår förhållandevis väldigt bra jag med. Hade litet bakslag rent fysiskt i helgen då jag insisterade på att joxa med diskmaskinen och kände hur det högg till i ryggen efter att jag stått framåtböjd över besticklådan en stund. Tror att jag spände mig lite extra utöver ryggontet sen, så fick även extra ont i fogarna och har således vaggat lite extra mycket och fått kämpa för att ta mig upp från soffa och dylikt. Det är lite bättre nu i alla fall, tillbaka till att det är hanterbart!

Min BM tycks ömma lite för mig och mina fogar, speciellt när jag ska ta mig upp från stol till brits och tillbaka. Det är absolut kämpigt men jag känner inte av det förrän i efterhand i alla fall, till skillnad från förra graviditeten. Hon tyckte dock att det kanske kunde vara en anledning till ett lite tidigare läkarbesök för diskussion om eventuell tidigare igångsättning. De skulle ta upp mig i veckan på teamdiskussion så får vi se. Undrar vart detta fanns sist när jag fick gå (med kryckor) de fem längsta dagarna i mitt liv efter läkarbedömning att det skulle dra igång när som helst. Rent diabetesmässigt känns det inte som att det finns något som motiverar en igångsättning, men annars låter det ju fint. Det som stressar mig mest inför förlossningen är att det kanske kommer gå väldigt snabbt, och det här med att inte veta när det kommer dra igång är jäkligt påfrestande. Nu har vi ju dessutom en 2,5-åring att ta hänsyn till och behöver ordna med barnvakt utöver att kontakta förlossningen och ringa taxi. Mycket som ska klaffa när det dessutom kanske kommer vara väldigt bråttom. Kanske hinner jag inte få smärtlindring? Hur skönt hade det inte varit att ha en bokad tid som man åker in i lugn och ro till? Sen är det säkert bättre att det kommer igång av sig själv så man ska ju inte dra igång något i onödan såklart. Men det är bara att invänta besked, ultraljud om två veckor (11 dagar före BF) då det kanske även blir detta läkarbesök som annars blir i vecka 40 ändå. Förra graviditeten låg det en dag innan BF.

I övrigt så har jag misstänkt att mini sjunkit ner ändå då jag känner rörelser längre ned än tidigare och dessutom inte blir så andfådd längre. Plus att det är tungt nedåt när jag står upp. BM kunde konstatera att mini definitivt låg längre ned nu, fortfarande ruckbar men långt ned. Coolt ändå att man har lite koll!

Passade på att hämta ut fler lansetter och testremsor till min blodsockermätare på apoteket när jag ändå var i krokarna. Inte mindre än två ut personalen försökte kränga hudkräm som var på extrapris till mig. På miiiiiin tiiiiiid var apoteket ett apotek där man kunde hämta sina recept, inte fullt av smink och hudkrämer… Kändes liksom, lite obehagligt? Kom därifrån med vad jag skulle i alla fall.

Brukar inleda med att prata om tid kvar till BF, men kanske avrundar med det istället 🙂 Idag är det alltså 25 dagar till BF och 91,1% klappat och klart. Tänk så blir det igångsättning, då är det ju mindre än så?? Även till 40+6 är ju bara en dryg månad bort. På sätt och vis ”stoppa tiden” men hoppas även att det rullar på såhär. Det är lite smått kalabaliken i Bender här hemma och nej, vi har fortfarande inte fått färdigt storebrors garderob så att vi kan inleda alla andra projekt… Stressar mig en del, men känns ändå att det är lite bortom min kontroll mer än att tjata på min sambo att få hit sin bror eller nån kompis för att hjälpa till att flytta/bära/väggmontera. Det hade gärna fått vara klart typ igår, men jag får keep up the tjat helt enkelt. Om ett par dagar räknas mini som färdigbakt och är redo att komma ut!

35+5

Mitt besök till BM blev uppskjutet tills på måndag, så har ytterligare en händelsefattig vecka. Ibland undrar jag verkligen vart tiden tar vägen! På pappret borde det faktiskt gå långsamt, hah, jag har ju praktiskt taget inget att göra! Oftast har jag vaknat till någon gång runt 04 och försökt somna om fram tills sonen tar morgon vid 06 (kanske 80% risk att jag varit vaken den tiden pga kommer bara inte till ro). Sen fixar sambo med påklädning och tar honom till föris kring 07.30, vartefter jag får mycket lättare att somna om. Nästan hundraprocentig succé för en liten tupplur fram tills typ 9.30-10 då jag känner mig fit for fight! Tar en stillsam frukost där jag kan dricka min dagsranson av kaffe (håller mig till en kopp á 2 kaffemått) i lugn och ro. Stillsamt. Är det en dag jag ska mäta blodsockret så har jag sen en hållpunkt en timme efter påbörjad måltid då det är dags för ytterligare ett stick i fingret. Sätter mig och kollar jobbmailen och försöker få nåt produktivt gjort en stund, sen är det snart dags för lunch och eventuella fler stick och blodsockerkontroller. Resten av eftermiddagen blir en kombo av att sitta vid datorn och att ligga på soffan och kolla mobilen eller TV. Jag har kommit till en punkt då jag måste sitta med en ganska rejäl manspread på vanlig stol för att det ska bli bekvämt för magen. Det är inte fogarna särskilt förtjusta i, och jag märker också att det samlas lite vätska i fötterna när jag sitter så. Därav kombo med soffa i framstupa sidoläge (och högläge för benen). Här tycker man att det borde göra mig rastlös, att jag skulle ligga och ha långtråkigt, men tycker att det är ganska trevligt. Vips så är klockan 16.30 och sonen är hemma från föris. Sen blir det lite kvalitetstid med honom, så småningom följt av kvällsmat och nattning. Efter det lite serier själv eller tillsammans med sambon, och så går jag och lägger mig relativt tidigt för att åtminstone försöka somna. Tar sin lilla tid vill jag lova, men tack vare dessa guld värda sovmorgnar så är det inget som stressar mig. Tror att jag har kommit in i det där zen-stadiet som jag även upplevde i slutet av förra graviditeten då jag känner mig lugn, fridfull och allmänt tillfreds med tillvaron. Borde vara lite stressad då vi FORTFARANDE inte skruvat ihop möbler eller börjat hämta bebisprylarna från vinden, men det är på gång. Sån stress har jag plötsligt lite teflonhud mot.

Mitt blodsocker ligger fortfarande perfekt – det är faktiskt det ord de använder från diabetesmottagningen vid uppföljning! I tisdags när de hörde av sig så fick jag uppmaning att bara fortsätta som jag gör med kosten, mäta varannan dag, och att de skulle höra av sig om två veckor. Om två veckor är vi ju väldigt nära BF så känns inte som att risken att behöva sätta in tabletter eller insulin finns på kartan ens, om inget väldigt oväntat skulle hända. Kanske får jag börja mäta varje dag fram mot slutet, men med några futtiga dagar kvar kan jag nog hantera det med. Men hade ju varit gött att köra på som jag gör hela vägen in i mål. Återstår ju att se.

Den där övertydliga svackan när jag precis gick in i tredje trimestern verkar (peppar, peppar) ha passerat något. Jag är tung och otymplig fortfarande, väldigt begränsad i kroppen, men jag har i alla fall mer energi igen och känner att jag inte blir fullt lika andfådd av ingenting längre. Bättre aptit har jag också. Kanske har bebis sjunkit ner ytterligare, så det blir lite mer utrymme för typ lungor och magsäck där inne? Lite leds på att vara gravid är jag väl fortfarande, men det känns mycket bättre nu än för några veckor sedan. Och backar man bandet dit så är det ju ungefär lika lång tid mellan nu och då som det är mellan nu och BF eller till och med 40+6 och potentiell igångsättning. Kortare kanske, till och med? Dagarna och veckorna flyter verkligen ihop och ja, de går fort! Är beredd på att det kan dras i nödbromsen när som helst och komma till en sniglande hastighet, men än så länge rullar det på. Snart ny graviditetsvecka redan, och datumet för en månad till BF är redan passerat härom dagen. Snart är det november. Jag är taggad!

33+3

Läkaren var nöjd med mina blodsockervärden trots det höga efter-frukost-värdet i söndags, jag får fortsätta mäta varannan dag och kör på som vanligt. Oroa sig i onödan, jo jag tackar… Men skönt i alla fall! Åt ett annat bröd i morse, sånt där som är lite torrt och inte överdrivet gott men åh så nyttigt, och hamnade på 6,4 efter en timme. Väldigt bra för att vara efter frukost trots allt. Så det är alltid nåt, och blir nog torra mackor med öeverpastej de kommande 7 veckorna.

Idag har jag en rätt så yrslig dag, känt mig lite matt och svag nästan. Hade lite ambitioner att försöka i stilla tempo gå och hämta ett paket och fylla i formulär till Familjerätten gällande faderskapsintyg. Men det sistnämnda krävde två vittnen som skulle skriva under, så de får vi visst skaka fram först. Och med tanke på att jag nästan kände mig lite svimfärdig av att stå upp och vänta på kaffet i morse och känner mig lite påverkad trots extremt soffläge sen dess så vågar jag inte ens ställa mig i duschen, än mindre ge mig ut på äventyr. Istället ligger jag här och skämsgråter lite för att sambon är iväg och blev tvungen att göra även detta, som redan fixar det absolut mesta i hemmet som det är. Inklusive att hämta och lämna bångstyrig 2,5-åring på förskolan, gå ut med hunden och handla. Om jag har tur kan jag tömma diskmaskinen som enda arbetsuppgift den dagen innan kroppen säger ifrån smärtmässigt och energimässigt. Jag hoppas innerligt att jag återhämtar mig snabbt igen efter förlossningen och kan hjälpa till mer hemma, för även om jag inte kan rå för det så skäms jag emellanåt. Ja ja, jag jobbar konstant med att skapa liv och det är inte så lite det, men jag önskar att jag klarade av mer utöver detta. Tror att det rent psykiskt känns underligt eftersom jag fysiskt är mer rörlig än sist och trots det är så himla begränsad. Trött, tung, andfådd och lite svullen var jag absolut sist med, men det känns nästan jobbigare nu. Vet att jag fick vad som troligtvis var blodtrycksfall medan jag fortfarande jobbade i förra graviditeten när jag typ satt på huk och en gång när jag stod i duschen och var tvungen att sätta mig på golvet, men kan inte minnas liknande yrslighet och svaghet som jag känner nu. Plus att jag typ bara vill sova. Får kolla med barnmorskan nästa vecka, kanske är mina järnvärden inte toppen? Knaprar järntabletter dagligen men tror att de är lite svagare än Niferex som jag åt förra graviditeten och i början av denna, men de var slut på apoteket när jag var där och handlade och orkade inte krångla så köpte några andra. Järn som järn tänkte jag, men de är kanske inte lika effektiva. Blir kanske en beställning eller en tripp förbi apoteket när jag ändå är hos MVC, då jag går förbi apoteket på vägen hur som helst.

33+2

Hej hej vecka 34, det fortsätter att rulla på! Jag mår okej, men är fortfarande extremt trött. I helgen var vi en sväng och lunchade hos min sambos föräldrar, något som inte krävde att jag gick särskilt långt alls och sen mest satt ner, men jag fick väldigt ont i kroppen och känner av fogarna mer än idag. Var tvungen att lägga mig bekvämt på soffan efter att jag suttit och ätit frukost i typ max 20 minuter. Jag är så extremt tacksam över att jag har en flexibel lösning med jobb och gravpenning, där jag kan anpassa hur jag vill. Har börjat ta rätt så rejäla sovmorgnar, vilket jag antar att kroppen behöver. Är ju verkligen en unik möjlighet detta, kommer nog inte kunna ha sån ”lyx” på flera år sen! Vi har absolut haft tur med sonen som redan ett par månader gammal sov hela nätter (vi snackar typ 9+ timmar oavbruten sömn) även om han nu har en tendens att vakna vid 5-6-tiden och vara pigg. Innan turades jag och sambon om att sova ut på helgerna och gick upp med honom varannan dag, medan jag gick upp till jobbet oftast innan sonen vaknade. Just nu tar sambon huvudansvaret för att sonen kommer upp och iväg till förskolan. Om jag känner mig tapper vissa dagar så kan jag kliva upp och byta blöja och kläder på sonen, men det är inget kroppen fixar varje dag då jag måste lyfta och ibland ha en liten brottningsmatch för att få på ungen kläder. Har man otur ligger han också och vevar med benen så man riskerar att få en spark i magen, även om han inte gör det med flit. Så det blir mest nån gång ibland, även om jag vaknar till när de går upp så har jag faktiskt lyckats somna om de flesta dagarna. Har väldigt svårt att somna på kvällen och om jag vaknar på natten (vilket jag i regel gör minst en gång) så jag värdesätter verkligen den där extra sömnen på morgonen/förmiddagen! Tvivlar starkt att jag kommer få någon sömn alls sen när mini kommer, och sovmorgnar kan man ju se i stjärnorna efter sen när vardagen börjar rulla på så småningom. Så jag njuter vad jag kan den här sista tiden.

Det är trångt i magen nu. Bebis låg med huvudet nedåt sist, och jag tror inte att det finns utrymme att göra kullerbytta därifrån längre. Däremot känner jag mer och mer ”Alien-rörelser” där det är som om mini försöker trycka sig ut framåt genom naveln på mig istället för den vanliga utgången. Känner igen det från sist! Även övriga rörelser är rätt stora och starka, gör nästan ont emellanåt. Hela magen buktar verkligen ut. Känns ganska otroligt att han ska växa ännu mer och på något vis få plats där inne! Hua! Han är ju dessutom något mindre än storebror i denna vecka, enligt beräkningar från TUL, så det borde ju vara gott om plats…

Utöver att jag är trött, tung, varm, blir andfådd av minsta lilla och har lite mer ont så märkte jag att jag fick märken efter strumporna härom dagen. Minns att jag kände mig mer ”vätskefylld” och svullen i förra graviditeten mot slutet, hade rejäla korvfingrar som det knäppte och knakade om och hela benen kändes för trånga om jag gjorde något annat än att ligga med dem i högläge. Riktigt så illa är det ju inte nu i alla fall! Och trots att fogarna gör sig lite mer påminda just nu så är det inte fysiskt omöjligt för mig att göra de flesta rörelser trots allt, och jag KAN fortfarande lyfta upp sonen till skötbordet för att ordna med morgonbestyren. Så jag är ju tacksam även över detta.

Igår hade jag ett blodsockervärde som landade på 8,3 efter frukost – det ska ligga mellan 4 och 8 helst, så var för högt. Det var ju dagen efter att vi varit hos svärföräldrarna och jag hade ätit lite potatis och även unnat mig en liten portion efterrätt utan att riktigt veta vad det gjorde med mitt socker. Sen gick jag upp tidigare med sonen och fick inte den där extra sovmorgonen, och hade inte sovit så bra innan dess heller pga obekväm, vilket också kan påverka blodsockret. Till sist så var det slut på det vanliga brödet jag brukar äta numera så fick köpa hem ett annat som inte är fullt lika fullkornigt. Allt detta tillsammans kan säkert ha påverkat, och jag låg bättre i värden resten av dagen. Ändå kunde jag inte låta bli att känna mig riktigt usel och få dåligt samvete. Nåt högt värde här och där är helt okej har de sagt, men jag fick verkligen skamkänslor. Jag tror verkligen att det var en tillfällighet, men känner mig rädd att hormonerna ska spöka till det såhär mot slutet och att jag kommer vara tvungen att medicinera (tabletter eller insulin). Som jag förstått det så kommer det innebära samma rutinmässig ”tvångsmatning” med ersättning om jag inte har kostbehandlad graviditetsdiabetes, och risken att jag inte får till amningen denna gång heller ökar. Jag är rätt medveten om att ett högt värde inte är avgörande och att detta i vanlig ordning är en rejäl dos katastroftankar (något jag är väldigt bra på tyvärr) men har svårt att skaka av mig känslan. Har varit så nöjd med att mina värden legat bra även om jag tagit ut svängarna och ätit potatis eller vanligt bröd tex, men nu känns det som att jag måste vara jättestrikt igen. Vill slänga hela paketet med bröd, även om det är ett jäkla matsvinn. Läkaren ringer på tisdagar varannan vecka efter att ha kikat på mina siffror och jag har sån ångest. Idag mäter jag inte så kan ju inte se om det skulle vara en plötslig trend som inte kan bortförklaras med ovanstående, men de kanske vill att jag ska börja mäta varje dag igen istället för varannan. Dubbelt så många stick och ständig kontroll. Ugh. Det är inte så långt kvar nu, det vet jag, mindre än två månader av stick och sen är det förhoppningsvis över. Men det känns ändå lite tufft just precis just nu. Att allting inte ser toppen ut är ju tufft att höra, även om jag tekniskt sett inte fått höra det (än). Ska försöka slappna av igen, ingen vinner på att jag går och oroar mig i onödan.

Detta blev lite långt och lite svamligt, både högt och lågt… Veckan som kommer har jag inget inbokat utanför hemmet, nästa vecka sen är det både MVC och 2,5-årskontroll på BVC. På gott och ont kanske. Jag har tid att ta hand om mig själv, behöver inte ge mig ut och anstränga fogarna på en vecka, samtidigt som jag har all tid i världen att tänka, grubbla och noja. Får försöka sysselsätta mig, helst med något som kan göras från soffan. Som tur var har jag en del serier jag gärna tittar ikapp (har typ knappt kollat serier själv sedan jag låg och plöjde hela Netflix under sista halvan av förra graviditeten, annars ser jag bara tillsammans med sambon). Kanske ska passa på att beställa hem lite saker till mini också, beta av på listan. Är en del bebisar i den BF-grupp jag är med i som redan ploppar ut till höger och vänster så börjar bli lite smått stressad. Nu kom ju storebror på BF+4 så ser ingen anledning att lillebror skulle titta ut såhär tidigt om det inte dyker upp något medicinskt, men vi har ändå en del kvar att ordna. Får nog bli veckans projekt med andra ord! Så, nu ska jag sluta svamla. Har inte läst igenom det jag skrivit så vet inte om det ens är läsbart, men nu får det bli så!

24+5

Oj, ännu en ny vecka som snart har passerat! Är över 60-procentsgränsen och snart är jag nere på tvåsiffrigt antal dagar till BF. Galet!

Jag mår BRA! Fortsätter att njuta av andra trimestern (även om jag tar en dag i taget). Haft besök i helgen som varit, lunchade med en kompis med efterföljande promenad igår och var inne en sväng på jobbet plus besök hos MVC idag. Föga förvånande känner jag av fogarna mer, men det är faktiskt fortfarande överkomligt. Mest seg i kroppen och lite jobbigt att resa mig upp, men har inte överdrivet ont. Hur härligt är inte det!?

Barnmorskan sa att hon nästan ville skriva ut mina blodsockervärden och visa upp, för de var enligt henne helt exemplariska. Lite mallig kan man ju inte låta bli att känna sig! Allt annat såg också bra ut, lyssnade på hjärtljud, mätte och kollade blodtryck. Hade kanske lite stor mage för veckan och låg i övre delen av skalan, men magen har verkligen växt den senaste tiden och jag har gått upp tre kilo på en månad (efter att bara ha gått ner sedan inskrivningen) så inte så förvånande kanske. BM trodde att det skulle jämna ut sig så småningom, och jag kommer ju få tillväxtultraljud om typ 8 veckor enligt plan. Kändes i alla fall som ett väldigt positivt besök, och jag känner att jag håller på att få lite revansch på förra graviditeten och även början av denna. Vet ju inte vad jag har framför mig kommande 100-nånting dagarna, men jag försöker att hålla kvar i den här känslan och leva på den. En dag i taget framåt, även om jag knappt hinner med i det tempot det går i nu. Men det känns fint!

Jag är glad att sonen går på förskola nu, för det ger oss alla lite välbehövliga rutiner. Vi kliver upp och går till föris med honom tillsammans sambon, hunden och jag. Denna vecka (det vill säga imorgon med) är sista veckan som han går på en annan förskola pga sommarsammanslagning, på måndag är vi tillbaka till att ha dryga 50 meter istället för 15 minuter till föris. När vi kommer hem äter jag frukost i lagom tempo och sen sätter jag mig och försöker jobba mina två timmar. Jag säger ”försöker”, för så mycket har jag faktiskt inte att göra än. Egentligen borde det vara något jag får lite ångest över, men nu kan jag verkligen acceptera läget och ta det som det kommer. Dagarna går ändå, jag får passa på att njuta av lite egentid och att fortfarande kunna komma ut och röra på mig utan att få ont. Jag tar inget för givet, och kan ju också ta det lugnt och låta kroppen vila mellan varven. Precis vad jag behöver, och bevisligen så funkar det toppen för stunden!

22+2

Idag är det exakt fyra månader till BF, om man går på datumet. 56,1% avklarat. Nu ska man ju inte stirra sig blind på datum och siffror, men ändå skönt att det går framåt!

Denna vecka kommer bebis att väga ett halvt kilo och vara nästan lika lång som en skollinjal, vilket är rätt galet! Även om jag känner mini varje dag så känns det fortfarande så surrealistiskt att hen bor därinne, även om jag varit med om det tidigare. Vet inte om det är lite svårare då vi inte fick reda på könet. Nej, det spelar absolut ingen roll, men det känns som en viktig del i att lära känna hen och veta vem det är som bor där inne. Kan föreställa mig att vara tvåbarnsmamma och allt som behöver fixas inför det. Kan föreställa mig min son som storebror. Men jag kan inte föreställa mig bebisen ännu, det är för abstrakt. Nej, jag tror inte att jag hade en bild av sonen heller innan han kom ut, men då visste jag ju inte hur det skulle bli alls. Kanske är det inte alls annorlunda en andra graviditet, men jag kan ju inte vara säker. Den känslan är lite jobbig, men jag försöker jobba med det jag har. Så gott det går.

Jag mår i alla fall bra. Fogarna och diabetesen är samma som innan, under kontroll. Idag var jag inne en sväng på jobbet och hämtade min dator och pratade med kollegor, vilket kändes trevligt. Lite lustigt att lämna sonen på förskolan i morse när vi varit hemma i fyra veckor, men samtidigt lite skönt får jag medge. Det är ganska höga krav på en att göra av med hans oändliga mängd energi om dagarna, något som är mycket även för en förälder utan foglossning. Samtidigt är det ju mysigt att hänga som en familj. Men jag längtar som jag säkert tidigare skrivit så mycket till nästa sommar! En treåring som kanske kan kontrollera sin överskottsenergi något bättre, och som kanske till och med har en överlevnadsinstinkt och samtidigt kan hålla sig i närheten utan att kuta iväg i full fart i motsatt riktning än dit man är eller är på väg. Förhoppningsvis med en mini som finner sig med att bara hänga på i vagn eller sele. Och att jag kan röra mig och vara med. Så underbart! Men fortsätter att försöka göra det bästa jag kan utav denna sommar, har ju helgerna kvar för några utflykter om andan faller på. Hoppas att tiden går snabbt, samtidigt som den inte behöver gå FÖR snabbt. Kan ju behöva leva lite i nuet då vi bara har ett barn. En familj på tre (fyra med hunden) som ändå har hittat väldigt fina rutiner. En liten en kommer ju ställa till det ett tag i början, och det är inte alls säkert att hen kommer sova eller vara nöjd med tillvaron, vi kommer säkert få det kämpigt. Men tror att det också kommer bli alldeles underbart! Så lagom är bäst!